FilipOMamma

Ni följer väl med?

2007-08-10T10:24:00.000+02:00

Det har blivit dags att skriva det sista inlägget på FilipOMamma… Känns nästan lite sorgligt, har ju ändå haft den här bloggen sen maj förra året. MEN – såklart ska jag inte sluta. Att blogga är starkt beroendeframkallande vilket alla som någon gång har testat vet. FilipOMamma ersätts dock från och med nu av min nya blogg där det även kommer finnas plats för bebisen i magen! Ni följer väl med mig hem?

(O) konsten att bära klänning – en historia i tre delar

2007-08-05T14:50:00.000+02:00

I går var en sådan där konstig dag då massa saker hände. Konstig men härlig. Erik har gjort sitt gästspel på jobbet och ska nu semestra ytterligare en vecka. Vädret var dessutom det bästa på hela sommaren. Blå himmel och strålande sol från morgon till kväll. På förmiddagen skulle vi bara snabbt in till stan för lite ärendefix. Jag i den bruna mammaklänningen, dagen och vädret till ära.

1 – Filip ville inte sluta åka ”russe” (rutschkana) på Ikea och när jag lyfte med honom därifrån viftade han argt till med ena armen – och fick in en fullträff på min underläpp som blev en fläsk-sådan. Erik skulle ta över Filip och lyfte honom på något konstigt sätt underifrån, vilket fick till följd att även min klänning följde med i lyftet. Allt för långt upp och till säkert många köande, fikasugna kunders skräck. Eller underhållning.

Sen skulle vi bara in en snabbis på Coop. De har börjat med en ny sorts vagnar som är så långa att de nästintill rymmer en cykel och vi lät Filip stå i vagnen. Kul tidsfördriv eftersom vi skulle ”shop-expressa” och han kunde få hjälpa till att packa ner varorna. Detta gick jättebra ända tills vi var bland mejerivarorna och allt i vagnen plötsligt blev vitt. Pust. Jag räknade snabbt till tio när vi såg att han efter att först ha pillat av locket, stuckit fingret igenom skyddspapperet till en sådan där Arla-panna. Under locket fanns 2,5 dl grädde. Fanns. Nu var den jämnt fördelad över Filip, brödpåsarna, ostbågarna, mjölken, smöret, jästen, juicen… Givetvis hade den dessutom hamnat i både plast- och papperspåsen. Stackars lille Filip som ju bara hade hjälpt till (med ett snedsteg) såg alldeles förfärad ut. Pekade med rynkad panna på gräddinfernot och sa ”Näää, näää, näää, näää”. Och sen ville han sitta på sin vanliga plats – självmant…Vår snabbis på Coop blev något fördröjd men snart var vi hemma igen och då skulle jag:

2 – Rensa. Ibland är jag inte så praktisk som man skulle kunna önska utan jag fortsatte dagen i min somriga klädsel och fick efter en stund bokstavligt talat myror i baken. Där vi bor behöver man inte gräva många centimeter i marken innan allt man möter är sand. I sand trivs myror och de har vi många av i trädgården. Vad jag inte hade märkt där jag satt på huk var att jag just hade retat upp ett helt myrsamhälle som nu gick till attack från alla håll. Det var först när jag fick ett stick långt upp på ena låret som jag såg att de gick på parad uppför hela mina ben. Att säga att jag flög därifrån är nästintill en underdrift. Och jag skulle inte vilja se hur jag såg ut i min iver att få bort de små envisa krypen.

3 – Efter gott sommarfika ute på altanen hade jag hämtat mig och fortsatte trädgårdspysslet på framsidan – mot gatan. Vår sommarblomma i krukan på trappen har inte överlevt regnet och brist på sol så nu blev det faktiskt en stor vit krysantemum där i stället. Lite höstigt men inget annat fanns längre att få tag på och så älskar jag dessa stora bolliga växter. Så där stod jag. I den vindstilla augustieftermiddagen med baken i vädret och planterade glatt den nya blomman. Gör aldrig det. Stå med baken i vädret menar jag. Mot gatan dessutom, även fast det är till synes helt vindstilla ute. För plötsligt kan det komma en vindpust. Och det gjorde det. Fasen också. Precis när en familj med två små cyklande tjejer var utanför vårt hus. Jag kände liksom tyget i nacken och då har den blåst upp rejält kan jag lova. ”Titta, mamma” skrek den ena flickan. Jag bad en stilla bön att hon menade att mamman skulle titta på Filips röda bobbycar som stod på gräsmattan. Eller på hans lilla gräsklippare. Så vände jag mig om, flinade upp mig och sa ”Hej, heeej!”. Jag vet inte vad de hade sett men glada såg de ut när de hälsade. Glad är också jag att det i alla fall inte var några från vår gata. Med lite tur var de kanske till och med på besök från ett annat område.

Idag har jag som Filip säger ”ooosch” (kjol). Att jag bara törs.

Möte med fienden

2007-08-05T10:16:00.000+02:00

Det är med ett lätt illamående jag lägger ut denna bild. Många spindlar har jag mött men ingen öga mot öga tidigare. Oftast är jag på sju röda långt ifrån de små otäckingarna så fort jag konstaterat att det är ett kryp med åtta ben. Den här stötte jag på när jag var på väg in i vårt uteförråd för en stund sedan. Tyckte den satt rätt säkert där i sitt nät och jag kände mig inte lite frän när jag knäppte några mycket närgångna bilder. Visserligen på en meters avstånd med maxzoom på kameran men ändå.

Men hörni, visst ser den ledsen ut? Ledsen och lite desperat nästan – som att den ropar på hjälp och ber mig ta den därifrån. Den ser liksom hängd ut men det är ju visserligen precis vad den gör också – hänger där i sitt nät - så det är kanske inte så konstigt. Eller också kan man helt enkelt se det som att den försöker se cool ut. Ja, det sista får det bli. Inte tänker jag tycka synd om en spindel. Jag som är så rädd för dem. Men sjutton vet om inte detta botade min fobi åtminstone en smula. Hädanefter kommer spindlar vara något mer än ett otäckt kryp med åtta ben. Det kommer även vara ett kryp med ledsna, solglasögonprydda ögon.

Filip + Rödluvan = sant!

2007-08-02T21:13:00.000+02:00

Tänk att något man inte alls ser fram emot plötsligt kan förvandlas och bli till något positivt. Om drygt två veckor ska Filip börja på dagis. På avdelning Rödluvan. Lille, lille Filip som jag egentligen tycker känns alldeles för mini för att börja i en stor barngrupp… Men så ser verkligenheten ut – för de flesta antar jag. En stor tröst i det hela är att hans tre småkompisar också ska börja nu. Kommer säkert kännas som ett stort stöd med fler mammor och pappor som är i samma läge. Mammor och pappor man tycker mycket om och känner väl. Oj, vad vi är tacksamma för att ni finns! (ni vet vilka ni är och känner er säkert träffade ;) )

I alla fall fick Filip dagisplats alldeles nyligen, för bara några veckor sedan. Sent kan tyckas men det hade sina orsaker. En av bästisarna som bor på gatan alldeles bredvid, Adam, fick veta någon dag innan oss att han hade hamnat på dagiset som var hans tredjehandsalternativ. Vi jublade och hoppade jämfota härhemma då vi insåg att Filip därmed skulle få sitt andrahandsalternativ, som var detsamma. Men tji fick vi då vi någon dag därefter sprättade kommunkuvertet för att få se att Filip hade fått plats någon helt annanstans. På ett dagis vi inte alls hade önskat och som vi faktiskt inte alls ville att han skulle hamna på. Förvånad ringde jag tanten på kommunen som snart fick en kråka i halsen då hon efter en stunds bläddrande i papper (hur skulle det vara om hon anammade systemet med att ha saker i datorn i stället? Morr) hummade fram att det här ju var mycket egendomligt då ett annat barn hade fått en plats och hade haft det på en lägre placering...

Det är så himla typiskt att sådant här händer oss. Har inte en vara utgått på Ikea precis när vi ska köpa den så tappas Filip bort ur dagiskön. Grrr. Tant Barbro hade alltså gjort fel men oj, vad hon har kämpat för att rätta till det! Efter en månads krånglande och ringande till oss fick vi så äntligen veta att det KOMMER finnas en plats för vår lillkille på dagiset vi ville till! Och som om inte det var nog så hamnar han och kompisen Aaada (Adam) på samma avdelning! Knappa fem minuters promenad – på raksträcka, i ett annars backigt samhälle stavas snudd på lycka för oss. Och så då det faktum att vi om det skulle knipa även kan hämta med oss Adam hem eller tvärtom om det skulle behövas. Så nu återstår bara den största och viktigaste delen… Att våra små hjärtegryn ska trivas och ha det bra. Hjärtat kniper bara jag tänker på att varken Erik eller jag ska vara med Filip på dagarna utan en massa för oss ännu helt okända människor. Hjälp, vad jag kommer sakna honom och hjälp, vad okoncentrerad jag kommer vara på jobbet om man på morgonen har lämnat en ledsen liten kille… Sen vet man ju innerst inne att de flesta ganska snart tycker att dagis är hur kul som helst.

Är det detta som kallas dagisångest månntro? I så fall lämnar jag den på framtiden ett litet tag till. Nästa vecka är Erik ledig igen och då ska vi bara mysa och njuta av att vara tillsammans. Sen är Filip och jag hemma en vecka till innan det är dags för inskolning. Och efter det dröjer det ju bara knappt tre månader innan jag ska gå hem igen – och då tar jag såklart Filip med hem, i alla fall för ett par månader. Sen är tanken att han, om han trivs, ska gå 15 timmar i veckan under våren.

Det känns otroligt overkligt att ens ta ordet dagis i sin mun måste jag säga. Men man brukar vara rätt bra på att anpassa sig och jag hoppas innerligt att den känslan dyker upp när det är dags. Än så länge vill jag helst av allt bara vara med Filip så mycket det går. Fast tänk vilken mammafis han skulle bli då, det vore nog inte nyttigt. Nej, dagis blir säkert bra. Tror jag. Nu lät jag väl ändå rätt övertygande va´?

Mjukt för växande magar

2007-08-02T17:45:00.000+02:00

Magen växer just nu med rasande fart och i går blev det ett besök på Body Shop för att köpa den där super-dunder-bra crèmen i stiftform som jag hade till magen för två år sedan. Ser ut som en deo i jätteformat, luktar himmelskt gott av choklad (inte alls så där sött och starkt som en del av deras andra produkter) och känns riktigt mysig att smörja in magen med innan man går och lägger sig. Jag vet inte om det egentligen var den som var underverket sist, kanske var det helt enkelt arv eller det faktum att min mage aldrig blev så stor då, som gjorde att jag inte fick några hudbristningar men helt klart hjälpte nog denna till också. Den innehåller en hög procent av kakaosmör vilket sägs vara idealiskt vid graviditet då detta är en extra fuktighetsbevarande ingrediens. Mjukt och mysigt!

Cocoa Butter Moisture Stick heter den och kostar 159 kronor. Sist räckte ett stift nästan hela tiden ut och även då började jag runt vecka 20. Rekommenderas varmt till alla med växande - eller torra - magar!

§#%@£$

2007-07-30T22:29:00.000+02:00

Tänk er en hel harang av mindre vackra ord i rubriken – inget för en småbarnsmamma att vare sig uttala högt eller skriva i sin blogg ;)

Fast det är då själva f*n, rent ut sagt vilken otur jag har när det kommer till mitt hår. Efter att ha sett mitt yviga hårsvall på semesterbilder har jag insett att jag måste gå och få bort de slitna topparna. Dessutom har det hänt något med mitt hår de senaste veckorna för det är så torrt, så torrt och helt omedgörligt. När jag väntade Filip fick jag för första (och antagligen enda) gången i mitt liv pröva på att ha filmstjärnehår, eller nästintill i varje fall. Det var så blankt och i fint skick att jag hade velat frysa det så för alltid. Nu är det precis tvärtom och jag antar att det även denna gång är alla hormoner som spelar in. Fast åt andra hållet.

Min favoritfrisör var förstås på semester ett bra tag till och jag gjorde en chansning (gör ALDRIG det om ni är rädda om era frisyrer). Ringde ett nytt ställe och tänkte att så fel kan det ju inte bli när man bara ska toppa till det, särskilt inte när man som jag hos frisören alltid är övertydlig, av rädsla att det ska bli för kort.

Tjejen som ropade upp mig såg väldigt ung ut och under tiden hon satte på mig ”skynket” berättade hon att hon var tredjeårselev, dvs. precis hade gått klart andra året på frisörutbildningen. Gulp. Jag såg i spegeln hur jag bleknade en aning. Jag har inget emot frisörelever – klart de måste få öva på vanligt folk. Fast inte på mig. Och numera HAR jag dessutom något emot dem. Trevlig var hon i vart fall, pratade om ditt och datt. När jag låg där bakåtlutad över tvättstället frågade jag om hon alltid drömt om att bli frisör. Svaret blev att ”Nej, guuud nej. Det kom jag på i nian när jag var skoltrött. Jag tänkte att den utbildningen är ju inte så lång”. Vid det här laget höll jag på att sätta saliven i halsen där jag låg. Dessutom höll hon precis i det ögonblicket på att bränna ihjäl mig då hon måste kommit åt kranen och bara fått på varmvatten. ”Åh, GUD, vad VARMT det blev”, fnittrade hon. ”Ja, jag kände det”, pep jag fram med skållad hårbotten. Resten av sköljningen skedde i svinkallt vatten men jag låtsades inget om.

Väl tillbaka i stolen frågade hon hur jag ville ha det och jag började prata på samma nivå som jag gör till Filip när jag ska visa honom något. Att hon bara behövde toppa någon centimeter. Och så framhöll jag noga att min lugg är helig och att hon bara behövde ta det allra yttersta på topparna. Det är ju så smidigt att kunna ha den bakom öronen utan att den hela tiden flyger fram och lägger sig över näsan. Hon lyssnade och nickade och jag kände att det här nog skulle bli bra trots allt. Men. Hon fortsatte att prata. Och prata. Och prata. Berättade om första gången hon skulle blanda till färg i ”skarpt läge” på en praktik – ”Och, jaa´ ba´, shit, vad blir det här för färg?” I det ögonblicket tackade jag min lyckliga stjärna för att jag åtminstone BARA skulle klippa mig…

En dryg timme senare gick jag ut därifrån. Med 5 jäkla centimeter kortare hår och en lugg som preciiis går att lägga bakom öronen. Och med en kalufs som såg ut som pälsen på en frissig pudel. Trots flera hintar om att hon gärna fick platta till det med plattång så missade hon mitt budskap och lät mig gå därifrån med ett yvigt burr. Fy, så jag såg ut. Faktiskt värre än när jag kom dit. Min vän plattisen fick göra en insats så snart jag kom hem och håret såg genast i alla fall 1 centimeter längre ut.

Det här var sista gången jag chansade. Jag ska aldrig mer svika Lina. Nu blir det projekt "vänja-sig-vid-en-ny-och-oväntad-hårlängd" i några dagar. Skit också.

Rykande het

2007-07-27T21:23:00.001+02:00

I går gick jag och Filip rakt in i en folksamling på stan. Lite (läs mycket) nyfiken blev jag, särskilt då jag såg några personer iklädda väldigt bekanta kläder. Välbekanta men på fel plats. Mina ögon måste ha tindrat starkt när jag kom på vilkas kläder det var för en kille klädd i just-de-där-kläderna tog sikte på oss där vi försökte plöja oss igenom utkanten av folkmassan, och han hade något guldskimrande i handen. IKEA-KATALOGEN 2008!!! Jag blev uppriktigt tokglad och försäkrade att han hade förgyllt min torsdag med detta tjuvkiksexemplar. Jag som just har börjat tänka på denna heliga dag (som väl för övrigt nästan vore värd en egen dag i almanackan?) då den tjocka, inspirerande och färgglada katalogen med en frän doft av nytryckt, dimper ner i brevlådan.

Såg att den redan nu går att beskåda i digital form på Ikeas hemsida. För den som ändå vill hålla på traditionen och vänta på pappersexemplaret står det på Aftonbladet att den kommer börja delas ut med start nu på måndag. Och visst är det ändå något visst att kunna krypa upp i soffhörnet och bara bläddra, och bläddra, och bläddra…?

Trots det trista vädret fortsätter sommarroligheterna. I morgon bär det av mot Göteborg och Liseberg. Hoppas vi. Vädergudarna verkar inte vara på sin bästa sida men vi hoppas ändå starkt på att det ”bara” blir skurar under eftermiddagen och kvällen och inte ett envist dagsregn.

Tillbaks till Ikea-katalogen. Vet ni vad? Jag har inte öppnat den ännu! Inte klokt, va? Och så har den legat inom räckhåll i över ett dygn… Men i går kväll var vi på kalas, och i dag har det varit fullt upp med annat. Så i morgon har jag stora planer för bilfärden till Göteborg. Filips favoritbilböcker ”Bobos familj” och ”Vem gömmer sig i djungeln” får vila. I stället ska han få höra den spännande sagan om sängen SÖRUM, berättelsen om bokhyllan BILLY och kärlekshistorien mellan soffan KRAMFORS och soffbordet IMFORS :)

Krusbärsfrossa

2007-07-25T22:16:00.000+02:00

Massor av dessa röda små godsaker trängs på buskarna som sticks så förbaskat så fort man kommer nära. Vi satte två buskar förra året och de måste ha hamnat så där helrätt i läge för ni skulle se dem. Grenarna hänger mot marken, nertyngda av bär som sitter tätt, tätt på rad. Och nu är de sådär gott söta men ändå med den kittlande syrligheten som får det att strama ända upp i öronen.

Många påsar har det blivit i frysen, tänkta till kräm och smoothie när höstmörkret faller. I dag testade vi dock att göra krusbärspaj. Ingen av oss kan minnas att vi någonsin ätit det och när vi började leta recept visade det sig att de allra flesta var snarlika. Innehållet i fyllningen lät lite småknepigt i sin kombination men vi chansade och resultatet blev faktiskt överraskande gott!

Krusbärspaj
125 g smör
¾ dl socker
3 dl vetemjöl
lite vatten

Fyllning:
½ kg krusbär
1 tsk vetemjöl
3 äggulor
2 tsk vaniljsocker
1 ½ dl vispgrädde
1 dl socker

Gör så här:
Blanda mjöl och socker i en skål, arbeta in smöret med fingrarna och häll på så mycket kallt vatten att degen binds ihop. Kavla ut degen och klä en 25 cm vid pajform. ställ att vila i kylskåpet eller på en sval plats i 30 minuter.
Förgrädda pajskalet ca 15 minuter i 200 °C ugnsvärme. Ställ att svalna.
Fyll formen med krusbären i ett tätt lager. Häll ingredienserna till gräddfyllningen i en skål och vispa ihop dem. Häll fyllningen över krusbären. Grädda 30-35 minuter i 200°C.
Lyft ur pajen ur formen medan den ännu är varm. Servera pajen kall överströdd med socker och en stor kula vaniljglass till.

Filip är numera förresten lite svårflörtad till bordet i bland sedan Erik för ett tag sedan skruvade ihop hans egna småmöbler som också står i köket. Dricka ur "gas" är en riktig hit med många sätta-i-halsen-hostningar kombinerat med nedskvätt mamma eller pappa som följd. På flera sätt börjar "kan-själv"-andet synas, särskilt i matsammanhang. Men för det mesta är han ju fortfarande allra mest liten - som när det där "gaset" råkar välta och vattnet rinner ut. Då darrar underläppen pch Filip pekar på pölen och utbrister "önner, önner" (sönder, sönder - vattnet gick sönder) med sin ynkligaste pipröst. Det kan inte alltid vara lätt att vara liten...

Halvbakad

2007-07-25T17:06:00.000+02:00

...fast jag känner mig allt lite överjäst. OJ, vad fort tiden går! Precis som alla säger upplever man att tiden faktiskt går mycket snabbare när man väntar sitt andra barn och konstigt vore det väl annars. Men att det redan gått över halvtid är för mig helt overkligt… Tittar jag samtidigt ner på magen så ser jag ju dock att den syns rätt väl – hur mycket mer väl än med Filip vid samma tidpunkt ska vi inte tala om :) Numera känner jag flera gånger om dagen hur det puffar, sparkar och bökar runt därinne och det är ju så mysigt!

Något som alltid ställer till det beroende på vem man pratar med är det här med i vilken vecka man är. När någon frågar säger jag att jag nu är i vecka 22 eftersom jag ju passerat 21 hela veckor. I barnmorskevärlden säger man dock då att man är i vecka 21. Båda är egentligen logiska det beror ju bara på hur man betonar det. Men visst känns det alltid bättre att säga att man ”har gått in i” en vecka mer, dvs 22 i mitt fall?

Roar mig varje vecka med att noggrant läsa olika ”vecka för vecka”-sidor (och då är jag duktig och följer barnmorskans benämning!). Så här säger Growingpeople om vecka 21:

Mamman
Nu har du passerat mitten av graviditeten och livmodern växer till några tvärfingrar över naveln (egen kommentar: Några tvärfingrar? Vad i hela friden är då allt det andra som syns över naveln...?) . Det syns nu att du är gravid. Illamåendet och tröttheten har gått över.
I Sverige brukar barnmorskorna rekommendera ett extra järntillskott från mitten av graviditeten på 60-100 mg/dag. Det beror på att även om du äter bra mat finns det risk för att du inte kan täcka det ökade järnbehovet utan att tära på reserverna - och de kan behövas i samband med förlossning och amning.
Du kan känna att du har ont i bäckenet, det kallas för bäckenuppluckring. Det är normalt att man får det i femte – sjätte månaden. När man är gravid samlar man även på sig vatten, så du kan känna dig svullen fram mot eftermiddagen och kvällen.

Barnet
I vecka 21 är kroppslängden omkring 20 cm (huvud/stjärt) och vikten i medeltal 420 g.
Barnet kan suga på tummen eller fingrarna, knäppa händerna och skaka hand med sig själv. Han eller hon kan känna smaken av bittert och sött - om man sätter till ett bittert ämne till fostervattnet slutar fostret att svälja men om man sätter till ett sött ämne sväljer det fortare än i vanliga fall. Kan reagera på starkt ljus och ljud men också på behaglig musik.

Stockholm

2007-07-22T19:47:00.000+02:00

Våra fyra dagar i huvudstaden gick alltför fort! Hade kunnat stanna minst lika länge till då utbudet av allt man kan göra - och äta - ju är gigantiskt... Underbara dagar hade vi i alla fall, fyllda med allt vi önskat. Tur för mig att jag är naturligt tjock om magen just nu med tanke på allt gott vi stoppat i oss. Det problemet behöver jag ju faktiskt inte ta tag i förrän till nyår :)

Enda gången himlen öppnade sig och regnet öste ner var när vi precis hade gått Skansen runt och till sist bänkade oss längst bak framför allsångsscenen, annars var till och med vädergudarna på vår sida. För att inte tala om shoppinggudarna. Holy Moses vad mycket kul vi har hittat! Historien om vår Stockholmsresa kommer här:

Stannar för morgonfika strax utanför Norrköping. Och märk väl ordet "morgonfika", för ja, vi kom faktiskt i väg före halv åtta även om det var på håret. Filip är i sitt esse i bilen och mumlar och bubblar om "mester" och "Ada". Kompisen Adam har varit på semester ett par veckor och Filip tror nu att vi ska träffa honom eftersom vi också ska på semester... Lilla gubben - inte lätt att förstå allt även om en 1 1/2-åring förstår bra mycket.

Färden går sedan förbi Stockholm och mot Barkarby där vi alltid inleder våra Stockholmstripper. Hittar massor, bland annat en brun manchesterkavaj till Filip på PO.P - för 50 kronor! Mamma Anna svävar på moln... Fyndar också en brun vaxduk med stora, vita prickar till köksbordet som ska få agera skydd mot höstruskiga dagars ritpyssel. Filips nya matskål är redan en favorit. Barbapappa (Barbappa) har blivit väldigt poppis och Filip sitter nu och räknar "blupparna" på matskålens kant när han äter; ett, ett, ett, ett, ett =) Och så hittar Erik de där praktiska skorna han länge letat efter. Praktiska oömma uteskor som tål att bli blöta. Nöjd familj styr sedan kosan mot stan och hotellet.

Granne med Skansen och Gröna Lund på mysiga Djurgården har vi bott. Perfekt läge och ett kanonhotell för barnfamiljer med närhet till allt. Filip finner sig snabbt till rätta och springer som en tok i de långa korridorerna. Många är dessutom de flaskor vi fångat med lyra, som lillskrutt glatt plockat ut från den för småväxta personer perfekt placerade minibaren på rummet. Den absoluta höjdpunkten av själva hotellvistelsen visar sig dock bli frukostarna. Tänk vilken lycka för en liten frukostälskare att få frossa i så mycket godsaker, och tänk vilken lycka för den lille frukostälskarens frukostälskande föräldrar. Både att själva få plocka på så mycket gott på sina tallrikar och dessutom äta allt i lugn och ro. Vi kom snabbt på att små bitar av färsk och torkad frukt är ett strålande tidsfördriv för en liten minimänniska!

Den soliga måndagkvällen tillbringas sedan på ett folkmyllrande Gröna Lund och Filips ögon antar en storlek de tidigare aldrig haft. Han är så förtjust över allt att han knappt får fram ett ljud utan pekfingret bara viftar fram och tillbaka.

Filip åker sitt livs första attraktioner. När han tar plats i en röd Farfars bil vet lyckan inga gränser. Är faktiskt extra generös i dag och bjuder på en bild av en fartfylld och gapflabbande mamma (!). Hajar ni hur fort Farfars bilar går? Av både det suddiga kortet och min frisyr att döma ser det ut som att vi precis tagit kurvan i 100 knyck ;) Eller är det månne så att det bara är mitt ynkliga hårsvall som reagerar så häftigt på en vindpust? Och kommer magen fastna bakom ratten så jag inte kommer av när vi åkt klart? Frågorna är och var många men kul hade vi i alla fall. Och av kom vi också. En med kepsen på sné och en med håret stående rakt bakåt ;)

Tisdagen inleds med en rejäl shoppingtur på stan. Bara att få strosa runt på ställen som Lagerhaus och Granit får mig nästan att hoppa av lycka. På eftermiddagen vandrar vi runt ett soligt och varmt Skansen. Innan vi beger oss hemåt brakar regnvädret lös men vi stannar ändå till och lyssnar en stund på allsången. Lika kul som Filip först tycker det är att mysa under regnskyddet med hörlurarna på plats, lika trist blir det efter en stund att inte se något annat än en massa fötter. Sista halvtimmen får surra på teven och Filip dricker sin välling till tonerna av Markoolio.

Nästa dag står båt på schemat. En tur till Vaxholm blir det och det blåser så man nästan tappar andan. I ett mysigt centrum med en massa små mysiga inredningsbutiker trängs vi med drösvis av turister. Vid matdags flyr vi ner mot hamnen där vi mumsar gigantisk räkmacka och strömming med potatismos. Inredningsbutiken Magasinet, inhyst i en otroligt charmig lokal sålde bland mycket annat dessa härligt färgglada cyklar.

Vi gör oss redo för vår sista dag i storstan och den ska tillbringas på söder. Vi lämnar hotellet efter frukost och Filip vinkar åt rummet och säger nä-ä. Vill inte åka hem när vi frågar utan fortsätta vara på ”mester”. På söder hittar vi en massa mysiga barnbutiker och springer även på en riktigt härlig retrobutik, retro.etc, på Folkungagatan. Hemsida med webbshop skulle snart öppna så håll utkik! Underbara prylar att titta på och även en del att drömma om.

Påbörjar hemfärden vid läggdags för Filip och det dröjer inte länge förrän en liten trött en sover gott. Efter en liten stund sätter han sig tvärt upp, spikrak i ryggen och med uppspärrade ögon. ”Ygpla, ygpla”, säger han och kör runt med handen i luften innan han lika snabbt lutar sig tillbaka och sover vidare. ”Flygplan, flygplan”, var det han sa. Jag tror lillskrutt har fått intryck så det räcker för en månad! En underbar tripp tog där sitt slut och vi längtar redan till nästa gång vi sätter fötterna i Stockholm.

I dag har jag hört ditt lilla hjärta slå…

2007-07-20T21:56:00.000+02:00

…som en liten sol skiner du för mig :)

Nästan lika speciellt som ultraljudet är faktiskt att för första gången få lyssna på sin lill*s hjärtljud. Ultraljudet är första gången man ser sitt lilla pyre – hjärtljudslyssningen första gången man hör det. Det ÄR ju verkligen någon därinne - som andas och lever - och det blir så overkligt verkligt på något vis när man även får ljudbevis på det.

Hade glömt att hela den där manicken de använder, med sina störningar och ljudgnissel, först låter som något man försöker få in yttre rymden med, men efter att Kristina Barnmorska jagat runt en pigg och busig liten filur en stund hördes till sist tydliga och stressade dunkljud - 144 per minut.

Beträffande rädslan inför förlossningen är vår barnmorska jättegullig och engagerar sig verkligen. På måndag ska jag ringa Aurora - spännande men också lite läskigt. Tänk om de är som den tyska tanten? Fast det tror jag inte, har hört så mycket gott om dem så det här hoppas vi på!

Återkommer i helgen med bilder och reseberättelse från vår vackra (men blåsiga) huvudstad!

Packning pågår

2007-07-15T21:53:00.000+02:00

Tant Brun, Herr Grön och Liten Brun/Grön ska åka på semester. Blev nästan full i skratt när jag såg våra klädhögar på bordet innan – brunt, grönt, vitt, lite rosa och lite orange. Och så lite brunt och grönt till. Det är vi det. Och våra favvofärger :)

Nog om detta. I morgon bär det äntligen av på sommarens första tripp. Till Stockholm går färden och där ska vi stanna i fyra hela dagar och leva ett riktigt typiskt turistliv – äta gott, gå på Gröna Lund, Skansen, shoppa, åka båt, njuta, fika ofta och mycket… listan kan göras lång över allt man vill hinna med. Det ska bli så kul och vi har längtat enormt efter detta! Peppat Filip om att vi ska på semester (mester) och bo på hotell där man får äta så mycket frukost man bara orkar. Då går lilleman genast igång och börjar rabbla allt han vill ha – göt, manga, ost, inka, ooos, mölk och gass. (För den oinvigde småbarnsföräldern betyder detta – gröt, macka, ost, skinka, juice, mjölk och glass.) Förstår dock inte var han fått glass ifrån? Inte brukar vi äta det till frukost i alla fall så kanske passar han bara på att drömma ;)

Nej, nu väntar sängen. För ovanlighetens skull har familjen tidsoptimist packat allt utom necessärerna och vår ambition är att vara iväg vid 7 i morgon bitti. Är vi det så lovar jag att jag ska - äta upp min ena sko. Så osannolikt är det. Men är vi i väg före halv åtta är vi nöjda. Bara för det så lär vi väl gå bet på att vi försover oss i stället...

Hoppas nu solen kommer skina på oss alla i veckan! Vi ses igen till helgen - må så gott tills dess!

Köttbullar

2007-07-14T22:50:00.001+02:00

"Öttbulle" är en riktig favorit hos lilleman på alla sätt. Vad gäller maträtter, kanske den populäraste av dem alla. Vad gäller musik, totalt outstanding. När Köttbullelåten kommer på Absolute Barn Favorit-skivan, då säger Filip "öttbulle" och stoppar upp ett finger i näsan samtidigt som han skakar på huvudet och säger nä-ä (betonat med två korta ä:n). Jag är inte fullt lika förtjust i den låten (ni vet den där ganska tjatiga "Man får inte stoppa köttbullar i näsan, Maaarkus"), så tur är att Filip gör en så gullig version av den.

Men även om den är poplulär så har den inte skuggan av en chans mot Madickens "Köttbullar, köttbullar" som ni kan lyssna på här ovan. När vi sätter på den släpper lillbus allt och dansar loss så det gungar i golvet. Faktum är att Måns Zelmerlöv snart kan slänga sig i väggen ;) Han (Filip) gör bland annat intensivt sina speciella knäböj där blöjbaken nästan snuddar i golvet för att strax därpå snurra runt, runt med armarna upp i luften. En hel del vurpor blir det på grund av snurrningarna men han är snabbt på benen igen och dansar vidare samtidigt som han med ganska försynt röst mumlar "öttbulle, öttbulle".

Sjungande barnröster i all ära - det är jättejättegulligt en liten stund - men efter att själv ha dansat runt till just den här en tjugofem gånger om dagen senaste veckan så har jag kommit fram till att jag är mycket tacksam över att jag inte jobbar som musiklärare till barn under tio. Madicken och Lisabeths röster skär verkligen i huvudet efter några lyssningar. Testa själva får ni se =) Fast gulligt är det. Gulligt så det förslår.

Tillägnan

2007-07-11T20:56:00.000+02:00

Inlägget som jag satt och filade på tidigare i dag får vänta. Har fått veta att några av våra käraste vänner råkat ut för något oerhört sorgligt och tråkigt. Ibland saknas ord - som nu. Detta inlägg är tillägnat er, fina vänner. Vi är såå ledsna och våra tankar är hos er.
Stora kramar från oss!

Från rädd till skräckslagen

2007-07-10T22:10:00.000+02:00

Största skillnaden mellan förra graviditeten och denna är att jag då var totalt orädd inför förlossningen. Jag minns att jag tyckte det lät väldigt logiskt när jag sa till dem som frågade hur jag kände att ”den dagen kommer, och det är inget man kan smita ifrån. Har så många klarat det innan mig så ska nog jag göra det också. Och så bla bla bla…”. Det enda jag var riktigt rädd för var att något skulle hända med barnet. Den rädslan kavrstår men idag inser jag hur naiva vi var som hade den andra inställningen. Visst är det bra att inte stirra upp sig för mycket men att ha med i bakhuvudet att det kunde bli riktigt jobbigt hade nog inte skadat. Nu blev det ju så och jag tror det kom som en total chock för oss båda.

Så den här gången är allt annorlunda. Jag är verkligen livrädd inför ”dagen som komma skall” och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det. Ju längre tiden går desto mer tänker jag på det och jag ägnar redan en bra stund varje dag åt att tänka på och fasas över… De sista timmarna innan Filip kom ut var många och långa och bestod av ett intensivt värkarbete som inte gav något särskilt. När sedan äntligen krystvärkarna kom var jag så slut att jag inte trodde jag skulle orka andas mer överhuvudtaget. Dessa eländiga värkar visade sig sedan hålla på i nästan två timmar innan det plötsligt blev bråttom, Filips hjärtljud gick ner, rummet fylldes av folk och en snäsig undersköterska sa åt mig att sluta säga aj. Det skulle minsann inte göra det hela bättre försäkrade hon. Att jag sedan trots mitt omtöcknade tillstånd råkade höra min ”nödplan” raseras gjorde inte saken bättre. Någonstans bland alla röster hörde jag hur en kvinna sa ”Vi måste nog snitta”. Förlossningsläkaren svarade då ”Nej, det går inte. Den ligger för långt ner”. Och det var då jag på allvar trodde att vi båda skulle dö. Det var ju det jag hela tiden hade hängt upp mig på någonstans i bakhuvudet – att skulle det absolut inte gå, då skulle de ju snitta. Denna konversation ringer nu dagligen i mina öron.

I dag var dagen då vi skulle träffa en läkare för att prata om förra förlossningen och min/vår rädsla för nästa. Tiden bokades av vår barnmorska för över två månader sedan och jag har verkligen sett fram emot det. Hoppats och trott att det skulle hjälpa en bit och förhoppningsvis ge oss något positivt att blicka mot. En gråhårig medelålders kvinna med tysk brytning tog emot oss och började genast sitt mässande. Tryckte upp förlossningsjournalen (som hon visade tydliga prov på att hon inte kastat så mycket som ett öga åt innan vi klev innanför dörren) under näsan på oss och visade på att det mesta som stod i den var helt normalt. Helt normalt. Helt normalt. Inte ovanligt utan helt normalt. Möjligtvis att det kunde varit ganska tufft mellan klockan 8 och 13 då hon såg att värkarna avlöst varandra i raskt tempo utan att ge någon effekt. Vi fick överhuvudtaget inga frågor, det skötte hon själv – frågade och svarade. När jag några gånger försökte berätta saker jag upplevt som jobbiga så hann hon inte lyssna färdigt innan hon var tvungen att bryta med sitt ”Det är helt normalt”. Efter 40 minuter satt vi tysta alla tre och vi tackade för oss och gick därifrån. Jag ledsen och räddare än förut, Erik ganska förvånad över hela samtalet. Vad skulle vi där att göra? Ett sådant samtal tror jag inte lugnar någon. I alla fall fick det bara mig att känna att det tydligen är jag som är onormal som upplevde det hela som jag gjorde…

Det vi fick var alltså en högst vetenskaplig redogörelse över förlossningen - inget nytt eftersom samma journal ligger i en låda en trappa upp – samt en uppvisning i att ”vi som jobbar med det här håller minsann varann om ryggen”, då hon noggrant påpekade att det faktiskt ofta är de blivande mammorna som själva förstör sin förlossningsupplevelse genom att allt för ofta komma dit med för mycket kunskap och förutfattade meningar om smärtlindring, osv. Till viss del tror jag säkert hon har rätt. Blivande föräldrar är nog i dag ganska väl pålästa, givetvis på gott och ont. Men det var ju inte det vi ville prata om. När Erik till sist frågade vad vi nu skulle göra och tänka på och hur vi skulle gå vidare så svarade hon ”Ett bra tips är att lyssna på vad barnmorskorna har att säga när ni kommer in”. Självklart gör man väl det, korkad är man ju annars då det är de man litar mest på i hela världen i det läget!

Ja, det blir inte alltid som man tänkt sig. Tisdagen som jag hoppades på skulle bli en vändning på mitt snurriga förlossningstänkande blev i stället en ledsen dag då musten fullkomligt gick ur en. Riktar nu all tro till Aurora – mottagningen på sjukhuset för sådana som vi, med oro inför förlossningen. Som tur är har vi sånär som på snäsiga sköterskan som jag inte fick säga aj för, bara positiva bilder av barnmorskor och sköterskor på förlossningen/BB. Det känns helt klart värt att göra ett besök där. Förväntningarna kan bara bli bättre än vad de är nu.

Inställt dop, blåbärspaj och rusksöndag

2007-07-08T23:05:00.000+02:00

Nej, själva dopet blev inte inställt trots det allt annat än somriga julivädret. Men för oss blev det så. Filip började sova oroligt strax efter midnatt och vaknade sedan ledsen massor av gånger fram till morgonen. När vi gick upp hade han nästan 39 graders feber så istället för att tillbringa dagen på lille Olles dopkalas blev det en innemysdag härhemma.

Lilleman har haft en tuff dag och inte undra på det, man vet ju själv hur det är att ha feber. Att dessutom stundtals leka trots detta tillstånd skulle i alla fall inte jag klara av. Att äta har inte gått så bra, det enda som slank ner med fart var den himmelskt goda blåbärspajen vi gjorde till fikat… Erik trotsade regnet och gav sig iväg i snålblåsten för att knåpa ihop lite bär i en skogsdunge en bit härifrån medan Filip och jag stannade inne i värmen, redo i förklädesmundering och med degbunken i högsta hugg när han genomblöt kom tillbaka med en halv liter blåa bär som en stund senare prydde så gott som hela vår son.

Receptet är som många andra hämtade från Arla. I just denna paj ska man förutom blåbär även ha i ett par skivade nektariner - smakkombinationen är oväntad men klockren:
Havresmulpaj med blåbär och nektariner
2-3 nektariner
1/2 l färska eller frysta blåbär, cirka 250 gram
1/2 dl strösocker
1 msk potatismjöl

Smuldeg:
3/4 dl strösocker
1 1/2 dl havregryn
1 dl vetemjöl
125 g smör

Gör så här:
Sätt ugnen på 225 grader. Dela och kärna ur nektarinerna. Skär dem i tunna klyftor och lägg dem i en ugnssäker form. Halvtina och lägg i blåbären. Strö över socker och potatismjöl. Blanda socker, havregryn och mjöl i en bunke. Finfördela smöret i blandningen till en smulig deg. Fördela smuldegen över frukt och bär. Grädda i mitten av ugnen ca 20 min. Servera med lättvispad vaniljsås.

Ute är det grått och ruggigt och regnet smattrar mot rutorna. Härinne är det varmt, nästan 40 grader i spjälsängen däruppe. Stackars, stackars liten… I ugnen är det också fortfarande varmt. Det blev en bit paj över, lagom att mumsa i sig framför teven med tända ljus och Erik som sällskap. Höstkänning redan i början av juli – ska det verkligen vara så?

Nostalgi vid matbordet

2007-07-07T22:29:00.000+02:00

I dag hämtade vi hem ett fynd från Blocket. Jag är alldeles lycklig över vårt köp – en sån här stol hade jag också när jag var liten liksom säkert många andra i vår ålder. Dock skänktes just den bort till mina sysslingar. Men nu har Filip alltså en egen - lite skamfilad och nött vilket egentligen bara är charmigt på en så gammal stol. Vad som dock inte syns på bilden är att den fina röda färgen är en lasyrfärg… Vi är inte så förtjusta i det så på måndag blir det en tur till färgaffären för inköp av en ännu mörkare röd, täckande färg. För en gångs skull behöver vi dessutom inte vela vad gäller färgval. På en decimetersmal yta över kaklet i köket har vi satt väv som är målad i kulören Mio Choklad. En härligt varm färg, vilken inte som namnet antyder är brun utan faktiskt mörkt röd. Så nu ska här matchas =) Jag kan vara hopplös när det gäller färger…

Extrastolar är alltid bra att ha när småkompisarna kommer på besök och nu har vi alltså ännu en. Nu behövs bara en till och sen har fyra små rumpor varsin stol att sitta i även hos oss! Ska dock passa mig för att fälla ut den till stol med bord på hjul som jag gjorde när vi kom hem. Filip, som genast tyckte om sin nya stol och klappade på den, såg alldeles förfärad ut när jag vek den på mitten. Pekfingret åkte ut och underläppen började darra. ”Önner, önner!” (sönder, sönder), pep han med skakig röst och jag fällde genast upp den igen.

Cayman Cotton Candy

2007-07-06T21:46:00.000+02:00

Ibland kan jag vara sådär hopplöst ”ett år efter”. Vissa saker behöver jag se länge innan jag tar dem till mig – om jag alls gör det. Vissa saker faller jag för pladask och de får snabbt en egen plats på mina drömmars önskelista. Ibland infaller en kombination av de båda. Som med dessa godisliknande rooosa crocs.

Förra året tyckte jag crocs var ett rätt fult och klumpigt påhitt med färger som fick det att sticka i ögonen. I våras hade jag dock vant mig och skaffade då ett par egna ”ankfötter”. Paff blev jag då de inte alls kändes så klumpiga som de ser ut – tvärtom. De väger ingenting och mina ljust militärgröna kopior har hamnat högt på listan över skönaste skorna någonsin. Otippat och kul!

Nu är jag så fast i dem att jag gärna skulle ha ett par att byta med. I går sprang jag på dessa godisliknande i färgen Cotton Candy och blev kär. Behöver jag säga att de numera har en egen plats på mina drömmars önskelista?

18 ½ vecka och plutmun

2007-07-05T20:21:00.000+02:00

I morse klockan 8 satt två förväntansfulla men nervösa 2-barnsföräldrar-to-be i ett väntrum på stadens sjukhus. Den ena kissnödig till tusen (som man ska vara), och den andre förundrad över hur många färgglada crocs som hann knirra förbi under den korta stund vi satt där. Punktlig kom barnmorskan som skulle göra ultraljudet ut och hämtade oss och hjärtat skenade i väg ytterligare ett snäpp. Vi var mycket mer nervösa den här gången än förra. Visserligen hade vi då redan sett Filip på ett tidigt ultraljud men nu är man även så mycket mer medveten om risker och full av historier man hört.

Den hemska tanken ”tänk om det inte kommer kännas lika speciellt den här gången utan bara, det här har vi ju redan varit med om en gång” har dessutom snabbt skymtat förbi vid något tillfälle men visade sig direkt varit totalt meningslös. Känslan när man för första gången får se sitt barn är obeskrivlig och precis lika fantastiskt stor som första gången. Nu vet vi ju dessutom vad allt detta innebär och vilken underbar liten krabat som kom ut till oss sist och förgyllde vår värld och vi blev om möjligt ännu mer förväntansfulla över att få veta vem som bor därinne den här gången.

Under den stund vi fick titta stod morgongymnastik på programmet. Knäböj och vift med armar, vridningar på huvudet och ett par vändningar från mage till rygg och tillbaka igen. Barnmorskan bad lite vänligt om en profilbild och efter lite puffande på magen med ultraljudsmanicken så vände lill*n plötsligt upp sitt lilla ansikte och vi fick se en näpen liten profil – med plutmun! Detta är väldigt dråpligt då just plutmun är ett typiskt kännetecken för Filip så fort han koncentrerar sig på något. Vår egna beräkning stämde bra och vi blev framflyttade en dag, från 4 till 3 december.

Med en enorm lättnad över att det man kan se på ultraljud såg bra ut svävade vi lättade ut därifrån. Stolt kikandes på de svartvita och värdefulla bilderna på vårt andra barn. Filips lillasyskon. En stor dag och en härlig start på första dagen av vår gemensamma semester!

En lång lista

2007-07-03T22:52:00.000+02:00

Hakar för ovanlighetens skull på en lista som jag hittade hos Sandra. Eftersom bloggen ju är min OCH Filips så låter vi er lära känna oss båda lite bättre ;)

Tilläggskommentar: Det hjälpte inte att jag i förmiddags skrev så tangentbordet glödde. Lillskrutt vaknade precis innan publicering och sedan kom ju en hel dag emellan – därav en del konstiga svar om lunchlagning och så, fast klockan nu snart är natt...

Nämn något som gjorde dig glad igår:
A: Att få njuta av min första lediga dag av 49 (= sju veckors semester :) Har ni hört detta förut?) tillsammans med Filip.

F: Att leka med mamma, att träffa pappa när han kom från jobbet och mitt nya pussel jag fick från mormor.

Vad gjorde du klockan 08 i morse?

A: Då åt Filip och jag frukost och pratade om vad vi ska göra i dag.
F: Åt gröt helt själv. Pratade med mamma.

Vad gjorde du för 15 min sedan?

A: Passade på att duscha och måla tånaglarna medan lillen sov.
F: Sov (Sover fortfarande. Betyder det att jag skriver i sömnen? Skumt…).

Det sista du sa högt?

A: Sov gott mitt lilla hjärtegryn.
F: Pussa mamma, pussa. Yckepia, däää!

Det senaste någon sa till dig:

A: Pussa mamma, pussa. Yckepia, däää! (Filip fick i går ett nytt pussel av mormor med fem siffror på. Under siffran 3 ser man tre nyckelpigor) Översatt till vuxenspråk: Pussla mamma, pussla. Nyckelpiga, där!
F: Sov gott mitt lilla hjärtegryn.

Vad har du druckit idag?

A: Sur juice (inte gammal alltså men med grapesmak. Surt är gott, i synnerhet i mitt nuvarande tillstånd), vatten och en egengjord ”fusklatte”.
F: Vanligt vatten ur pipmugg och vatten från regntunnan ur en frisbee. Mamma tyckte inte det var bra.

Vad var det senaste du åt?

A: Delade en nektarin med Filip.
F: Delade en nektarin med mamma.

Vad var det senaste du köpte?

A: En vit, fyrkantig mugg från Åhléns att förvara familjens tandborstar i på handfatet.
F: Jag är för liten för att ha lösa pengar eller kort ännu. Jag får allt av mamma och pappa.

Vad är det för färg på din ytterdörr?

A: Grå, samma färg som huset.
F: Färg, vad är det?

Vad är det för väder hos dig nu?

A: Mulet, 13 grader och regn. Vart tog gårdagens sommarväder vägen?
F: Det smattrar på rutan oh det är sååå sövande… Zzzz…

Godaste glassmaken?

A: Hmm. Svåraste frågan hittills. Älskar glass i alla former. Måste jag välja en favorit så blir det dock… Sandwich. Eller päronsplitt. Eller i ”burkform” Texas Pecan. Eller vanlig mjukglass med choklad- eller lakritsströssel. Eller med sega små hallonkulor som smakar som Pim Pim. Lovely!
F: Jag älskar glass! Vanilj är bäst.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?

A: Absolut. Erik är det bästa exemplet i heeela världen :)
F: Ja, det gör jag. Så fort jag såg mamma och pappa första gången så visste jag att det var dem jag ville vara med!

Sover du tungt?

A: I vanliga fall (dvs. inte gravid) – ja! Nu – nej! Vaknar många gånger varje natt. Underligt.
F: Det är olika. Jag är rätt nyfiken så på dagarna kan det vara lite si och så. På nätterna däremot är jag trött så då sover jag jättegott.

Drömmer du mardrömmar?

A: Inte ofta, tack och lov.
F: Nej, det tror jag inte.

Trivs du med ditt jobb?

A: Njaaee, Vad ska jag svara? På många sätt, ja. Har dock ändrat mig på många sätt under min mammaledighet och tänkt mycket på att jag den tid jag inte får tillbringa med Filip borde göra något jag tycker är riktigt kul. Vi får se vad som händer…
F: Ja, jag älskar att leka!

Favoritklädsel?

A: Jeans eller kjol/klänning.
F: Just nu om jag får välja själv, min bruna heldress med apor från Ida T. (Mormor är snäll!) Om mamma eller pappa klär mig blir det garanterat de där jeansen som ska vara trekvartslånga men mest liknar ett par för korta jeans ;)

Favoritlåt just nu?

A: Cheek to cheek med Sahara Hotnights. Mycket trallvänlig och spelas flitigt i bilen.
F: Gräshoppelåten tycker jag är väldigt bra.

Vad ser du om du tittar till höger?

A: Fåtöljen ni ser på bilden!
F: Inget, jag sover ju…

Vad gör dig glad just nu?

A: Att vi snart, snart har semester tillsammans och att vi har en ny liten familjemedlem i min mage!
F: Att jag snart vaknar och då ska äta mat!

Vad ska du göra härnäst?

A: Laga mat. Spaghetti och köttfärssås står på menyn.
F: Det sa jag ju precis…

Höger el vänsterhänt?

A: Höger

F: Mamma och pappa tror jag är vänsterhänt men jag är rätt duktig på att göra saker med båda händerna så vi får se.

Humör just nu?

A: Glad och pigg. Skriver fort som attan för att försöka hinna klart innan lilleman vaknar :)
F: Trött…

Favoritgodis?

A: Om det var svårt att svara på glassfrågan så ska vi inte bara tala om hur det här är. Jag är ledsen men ska jag svara på detta kommer ni hinna somna innan ni läst klart… Men okej, favorit för tillfället är nog faktiskt Türkisk Pebers ”Fire Woods” och struten med blandade polkagrisbitar vi köpte i Gränna för några veckor sedan. (Läste ni det sista ordentligt? ”För några veckor sedan”. Jag är faktiskt själv förvånad att det finns något kvar men struten innehöll ett halvt kilo och polkagrisarna är sega och knapriga så in i norden att det är omöjligt att äta mer än ett par bitar per dag.)

F: Äter inte godis.

Kläder just nu?

A: Mammakläder allover. Svart kjol och grön topp.
F: I dag har jag valt – min bruna heldress med apor på!

Sommarplaner?

A: Ska inte tråka ut med upprepningar. Se föregående inlägg!
F: Vara med mamma och pappa. Leka med mina kompisar, bada och äta glass.

Hur många kuddar sover du med?

A: Tre. Än så länge. Snart blir det säkert både fyra och fem när magen är så stor att man även behöver en bakom ryggen och en mellan vaderna. Konstigt, jag vet. Men jag kunde inte sova utan den mellan just vaderna i slutet när jag väntade Filip.
F: En. Om jag inte vaknar upp och ner för då har jag huvudet på täcket.

Spelar du ngt instrument?

A: Hade en flöjtkarriär i låg- och mellanstadiet. Hua. Det instrumentet ska jag inte introducera för Filip såvida han inte upptäcker det och fastnar själv. Numera Filips minipiano med djurljud samt ett munspel som jag försöker lära Filip att blåsa i.
F: Ja, det gör jag. Piano, helst med högsta volym och högsta tempo. Mamma och pappa brukar då komma och trycka på en knapp så det låter tystare och inte alls spelar lika fort… Och så kan jag blåsa visselpipa och spela xylofon också. Det där munspelet är jag lite rädd för faktiskt.

Morgon eller nattmänniska?

A: Helt klart morgonmänniska! Önskar att jag vore lite piggare på kvällarna och inte hade så många filmer att se klart slutet på :)
F: Morgonstund har guld i mund…

Vad är viktigast för dig?

A: Familjen och hälsan.
F: Att få vara med mamma och pappa.

Är du kittlig?

A: Enormt.
F: Ja, under fötterna, hakan och på låren.

Snarkar du?

A: Nej, verkligen inte. Inte ens när jag är förkyld. Om ni frågar Erik påstår han att det händer men då antar jag att det bara låter som lätta suckljud…
F: Nej, bara sådär gulligt och suckande i så fall. Precis som mamma ;)

Stjärntecken?

A: Våg. Velig sådan. Märks det månne i mitt glassvar här ovan?
F: Skytt.

Äckligaste insekten?

A: Leta fram en insektsbok och läs den från pärm till pärm så har ni svaret. Jag är inte alls förtjust i småkryp men måste jag säga en så kniper spindlar förstaplatsen.
F: Jag gillar djur. Fast för ett tag sedan när jag höll på att leka med en sådan där svart sak med åtta långa ben så skrek mamma högt och hon sa ett ord som lät såhär: Äckligt.

Stökigt eller välstädat?

A: Välstädat. Det bor en ordningsmänniska i mig även om hon har lättat på den sidan sedan vi fick en rörlig minimänniska till oss!
F: Hmm. Tycker det är jättekul att hjälpa till med dammsugaren och att sopa och torka och så. Samtidigt är det ju jättekul att leka med många leksaker samtidigt och då blir det ju lite stökigt. Så jag tycker nog både och här.

Längtar du mest efter just nu?

A: En blöt puss från en nyvaken Filip och en ”nu börjar semestern-puss” från Erik i morgon kväll :)
F: Att få vakna till i mammas famn när jag vaknat. Det är mysigt.

Sommartider…

2007-07-02T23:12:00.000+02:00

I dag är första dagen på min lååånga ledighet. I SJU veckor ska jag vara semester/mammaledig! Ni ska veta att det känns alldeles ljuvligt att smaka på ordet ”sju” för att samtidigt koppla ihop det med nästa goda ord ”veckor”. Sedan är jag fullt medveten om att även så många veckor kan springa i väg fort men jag ska njuta så mycket jag bara kan och vara tacksam över denna förmån. Det är inte många år i livet man får en så lång sommar hemma.

Erik avslutade i fredags sin pappaledighet vilket både han och jag tycker känns snöpligt. Han har verkligen älskat livet som hemmapappa – ännu mer än vad han förutspådde! Det faktum att han i dag började jobba känns dock genast lättare att handskas med då sanningen är den att han efter denna dag har klarat av en av de tre dagar han totalt jobbar innan han går på semester :) Sen är vi lediga tillsammans alla tre hela sommaren sånär som på en vecka till då han ska in och gästspela.

På tal om hemmapappa. Klockan hann inte ens bli lunch i dag förrän jag insåg att livet som hemmamamma på heltid med hästlängder slår livet som kontorsråtta OCH mamma på heltid. Även fast helger och kvällar varit mysiga med Filip så var det alldeles obeskrivbart kul att få tillbringa just en hel måndag med honom.

Sommarplanerna heter en hel massa skoj såsom Stockholm, Helsingborg (då vi även passar på att ta Filip med på hans första utlandsresa över sundet), Eriks föräldrars lilla hus i Askersund och Liseberg (med B-plan Ullared vid dåligt väder…) Hmm, vid närmare eftertanke borde det sista egentligen inte utesluta det andra? Allra bäst i min värld vore alltså fint väder på den planerade Lisebergslördagen men mycket dåligt och därmed perfekt Ullaredsväder en annan dag. *blinkar övertydligt mot vädergudarna*

Och så förstås mycket tid härhemma - för här är ju så skönt att vara. Lite husfix och innepyssel blandat med massor av lek, träffar med vännerna och sol och bad i lagom mängder hoppas jag också att det blir. Lägg därtill många läskande och nyttiga frukostsmoothies, gjorda på frysens bär, som den senaste tiden blivit till en trevlig tradition varje helgmorgon och som nu ska få bli en ännu trevligare tradition var och varannan vardagmorgon… Mmmm, livet är bra härligt!

”Sommartider - hej, hej - sommartider” *visslar falskt och eländigt men ack så glatt*

Mersmak på Meze

2007-07-01T13:50:00.000+02:00

Kanske är vi lite sena med vår upptäckt men jag är glad att den till sist gjordes i alla fall. I går kväll grillade vi kött och avnjöt till det en otroligt fräsch och mumsig färskpotatissallad innehållande just en rejäl klick mezeyoghurt. Senare dippade vi chips i den (mezen, inte potatissalladen) och jag tror nog det får bli Tzatsiki av resten. Användningsområdena verkar vara oändliga och en ny favorit har helt klart tagit sin plats i vårt kylskåp.

Grillad potatissallad (4 personer)
800 g färskpotatis
100 g rucolasallad
1 ½ dl mezeyoghurt
1 vitlöksklyfta
1 tsk torkad mynta
salt och svartpeppar

Gör så här:
Tvätta och koka potatisarna 7-8 minuter i lättsaltat vatten. Slå av vattnet och låt potatisarna ånga av. Dela dem i halvor och lägg dem på grillen. Lägg på lock och justera värmen med ventilerna. Beräkna cirka 10 minuters grillning för potatisarna att bli mjuka.

Skölj rucolasalladen och klipp den i bitar. Blanda den med yoghurt, pressad vitlök och mynta. Blanda till sist den avsvalnade potatisen med yoghurtdressingen. Smaka av med salt och peppar.

Darling

2007-07-01T11:44:00.000+02:00

Skilda världar möts och sluts samman. En mycket egendomlig men träffsäker film av Johan Kling som går rakt in i hjärtat. Ganska stökig och annorlunda i början men man fastnar snabbt och vill absolut inte somna i soffan och missa hur det går. Huvudpersoner är självupptagna, iskalla Östermalmstjejen Eva som är det mest allvarliga jag sett på film, och bortkomne, frånskilde och ensamme Bernard med ett hjärta så stort och ett leende så snällt.

Filmen är både varm och kall. Man rycks mellan att glädjas och sörja med.

Jag kan verkligen rekommendera ”Darling”. Dock är den ett gränsfall för vad en sån som jag – som har lätt att tycka synd om människor – klarar av. Så en varning utfärdas för att den får hjärtat att knytas många gånger.

Hälsning från magen!

2007-06-25T22:41:00.000+02:00

Har ni läst om vår vilsekörning i Växjö i helgen? När vi för tredje gången på en kort stund satt vid ett rödljus och blängde på den där skylten med namnet Araby kände jag plötsligt ett bubbel i magen! Och så kom det igen och igen. Och det var så underbart att känna det där första sprattlet som påminner om att det faktiskt finns en anledning till att min mage har blivit så trind. Välbekant kändes det också. Jag har funderat mycket på och försökt minnas hur det kändes när Filip gjorde sig påmind första gångerna men det jag minns mest från tiden med honom i magen är de rumlande rörelserna i slutet av graviditeten när man trodde huden skulle sprängas om den där lilla hälen sträckte på sig en gång till.

Men när jag nu för första gången kände det försiktiga sprattlet var det så otroligt välbekant. Glädjen över och kärleken till vårt nya lilla knyte spred sig med värme i bilen. Plötsligt var vår vilsekörning nästintill komisk och vi missade säkert ett antal alternativa vägar där vi nu i stället satt och drömde om vår lill* i magen.

Dagen till ära bjuder jag på en rykande färsk magbild. Det var i vecka 17 också med Filip som vi började ta magkort varje vecka. Jag kan efter bildjämförelser avslöja att den storlek min mage har i dag, hade den i början av augusti för två år sedan... Gulp. Erik mumlade något om tvillingar häromdan. Och sen trillingar. Själv tror jag mest på att vi är lite felräknade eller att jag helt enkelt bara råkar vara modell större den här gången.

(Psst! Någon mer än jag som har funderat över var man ska göra av händerna på den här typen av bilder? Ser ju urfånigt och väldigt bestämt ut att ha dem som jag men samtidigt ser man ut som en hösäck om man låter dem hänga fritt...)

…och smultron det gör jag åt barna

2007-06-24T21:25:00.000+02:00

Eller gör och gör. Och jag och jag. Men vi planterade i alla fall jättesmultronbuskar bredvid förrådsväggen förra våren och jisses vad de växer. Både buskarna och smultronen. Det är just nu Filips absoluta favoritställe i trädgården. Så fort han kommer ut börjar ögonen lysa, munnen smacka och han mumlar ”muttron, muttron”, samtidigt som han springer iväg mot de gröna buskarna med de knallröda små bären. I morse var han och Erik ute och plockade en skål till morgonyoghurten medan jag fick sovmorgon. Vilken överraskning att vakna till!

Efter lunch blev det långpromenad med stopp för picknick i det gröna – i strålande solsken! Underbart härligt efter en så regnig midsommarhelg. Väl tillbaka hemma kom Filip på mig bland vinbärsbuskarna där jag provsmakade det första röda bäret. Så nu är de buskarna det nya favorithaket. Bara det att jag åt upp det enda röda bäret så alla Filip har proppat i sig med snörpande mun har varit knallgröna. Uuuhhh, så surt. Hoppas bara hans lilla mage klarar detta. Annars får vi väl spärra av de buskarna tills de också skimrar i rött...

Försenad hälsning, vilse i Växjö och en blöt tillställning

2007-06-24T20:47:00.000+02:00

Tänk om jag vore duktigare på det jag hela tiden strävar efter. Vaknade på ett sprudlande midsommarhumör i torsdags morse. Ledig från jobbet och vi skulle komma iväg redan vid 10-snåret hade vi bestämt. En lugn frukost, en organiserad packning av redan strukna och vikta kläder och så en snabbis in på bloggen för att önska alla en riktigt härlig och glad midsommar. Hade jag planerat. Jag önskar er nu i stället en trevlig söndagskväll och hoppas att midsommarhelgen var riktigt skön. Anledningen till min sena hälsning är att vi kom iväg först strax efter 11. Visserligen hade vi ingen tid att passa så det spelade egentligen ingen roll. Bara det att min rosa dröm om att vara i väg den tid man har tänkt ännu en gång sprack duktigt. Vi är inga sådana som antingen kommer svettiga i tid eller lugna aningens försent. Vi kommer iväg svettiga OCH försent. Suck – en viktig punkt att jobba på det där. Det är verkligen en egenskap jag stör mig enormt på hos mig själv.

Men det var ju inte detta jag skulle skriva om. Midsommar skulle sedvanligt firas med vänner i Blekinge. För att vara exakt, på just den plats där väderprognoserna i torsdags visade allra flest regndroppar i hela landet. Om de fick rätt? Läs vidare så får ni se… Först skulle vi ha en mysdag i Växjö. Vi åt lunch och strosade i en massa mysiga affärer och insåg när vi satte oss i bilen för att fortsätta färden mot Blekinge och Hjärtonemåla, att vi faktiskt hade ”jobbat ikapp” den där timmen från förmiddagen. Vad bra! Nöjda gled vi ut från parkeringen och började leta efter skyltar med väg 30 mot Ronneby, dvs samma väg som vi åker på ända från Jönköping.

Efter att ha irrat omkring en kvart började Erik tro att vi var med i Dolda Kameran och att någon hade ryckt upp alla skyltar med ”30” och ”Ronneby”. Jag satt med näsan djupt försjunken i kartboken och letade febrilt efter ett smart sätt att ta oss ur denna relativt lilla stad på. Strax därefter passerade vi skylten Araby – för tredje gången sedan vi åkte - och insåg då att vi förmodligen hade åkt runt, runt, runt. De enda skyltar vi såg till större vägar var de mot Karlskrona, Karlshamn och Halmstad och de stod överallt. Vi började vid det här laget tro att vi var lite dumma och bestämde oss strax därefter för att så nog var fallet. Efter en timmes (!) trixande fram och tillbaka i stan kom vi så äntligen ut på en väg som man enligt kartboken såg låg en bit väster om väg 30. När vi kom till Tävelsås skulle vi alltså svänga mot Ingelstad och sedan vara ute på rätt väg. Bara det att de måste ha flyttat på Tävelsås sedan kartboken trycktes. Den där vägen mot Ingelstad kom nämligen en bra bit innan vi passeradeTävelsås. Dock förstod vi att vi nått vårt mål då vi äntligen såg en skylt som skvallrade om att vi befann oss i Ingelstad och därmed endast ett stenkast från ”vår väg”. När vi så svängde mot Ronneby (första gången vi såg det namnet sedan innan vi kom till Växjö) förstod vi att vi kanske inte var så dumma ändå. De har ju bytt namn på vägskrället! Den heter tydligen inte alls 30 längre utan 29. Morr. Därav alla skyltar med Karlshamn på. Erik funderar nu på att bränna upp vår kartbok medan jag är mer åt ”skriva dit rätt väg med knallfärgad tuschpenna-hållet” i stället. Hursomhelst kom vi till sist fram – en timme senare än beräknat…

Själva midsommaraftonen blev en mycket blöt historia. Vädergudarna hade haft mer än rätt. Regnet vräkte ner redan när vi vaknade och hörde inte upp förrän sent på kvällen. De vi var hos hade dock varit förutseende och monterat upp ett 50 kvadratmeter stort tält som vi dukade i. Där satt sedan närmare 30 vuxna, 10 barn och fyra hundar bland uppställda björkar och lyktor i taket och flåsade hela eftermiddagen och kvällen (vi satt inte i taket utan vid ett långbord ;) Luften var lätt fuktig, håret stod på ända och snapsvisorna sjöngs för full hals. Till ljudet av smattrade regn mot taket åt vi färskpotatis, sill och jordgubbar och jag och Filip skålade i vatten. Trodde aldrig att en så regnig midsommar kunde bli så trevlig! I går morse vaknade vi av att solen sken in genom fönstret. Är det inte märkligt det där med midsommarvädret så säg?

Bilder från dagen lyser tyvärr med sin frånvaro. Kameran glömdes inne före maten och ingen gav sig frivilligt ut i ösregnet. Filips i helgen väl använda gummistövlar får istället symbolisera midsommar 2007!

Nova Star

2007-06-17T21:39:00.000+02:00

Underbara för små sötingar som ska försöka se lite tuffa ut, är dessa designkläder från Nova Star. Mysbyxorna och hoodtröjan är ju ursöta, för att inte tala om tuffhetsgraden på baggyjeansen med bruna muddar… Kjolen ska jag inte pracka på Filip, men håll med om att den är fin?

Nu kliiiar det i mamma Annas shoppingfingrar. Bäst att gå och lägga sig innan de klickar sig vidare. Kläderna finns bland annat att köpa på Babyshop.

Bilder: babyshop.se

Iakttagelser från en småbarnsmammas vardag

2007-06-16T11:39:00.000+02:00

1) Undrar just om det finns speciella hälskydd för föräldrar med barn i ”precis-lärt-sig-åka-snabbt-på-bobbycar-åldern”? Den senaste veckan har jag åtskilliga gånger varit för sen med att ställa mig på tå då jag hört det välbekanta, plastiga ljudet från den röda faran komma närmare och närmare mig där jag står vid diskbänken. Farten kan numera vara ganska hög och eftersom en bobbycar inte har någon broms blir det ju mina eller Eriks hälar som sätter stopp för färden. Det kan göra gräsligt ont och kanske skulle man satsa på att uppfinna en ny och oumbärlig säkerhetspryl som för ovanlighetens skull inte skyddar barnet utan i stället föräldrarna?

2) Häromdagen då jag på väg hem från jobbet satt i bilen vid ett rödljus, kände jag mig plötsligt iakttagen. Vände huvudet åt höger och såg en äldre man i bilen bredvid sitta och le mot mig. Jag undrade först om jag såg konstig ut på något vis men insåg strax att han kanske hade förmågan att läsa på läppar. För där satt jag med fingrarna trummande i takt mot ratten och skrålade med för full hals i ”Malins lilla Skrållan” som just då snurrade på familjemixskivan vi har i bilen… Tänk egentligen vad livet har ändrat sig på många sätt sedan Filip kom till oss – ingen Madonna i bilen här inte :)

3) Fula ord brukas väldigt sällan i vårt hem men då Filip för några dagar sedan tappade en buss på Eriks tå slank en groda ur hans mun. Hur denna groda lät får ni själva räkna ut men en ledtråd är att Filip en bra stund därefter gick runt och sa ”Atan, atan”. Så där fick man för första gången erfara det alla säger om barn och fula ord. De har nog verkligen en inbyggd förmåga att höra det förbjudna i vissa saker man säger. Så nästa gång man slår sig får man vråla något fint ord, typ glass i stället och sedan smita in på toan och mumla de fula orden tyst för sig själv (om man nu tror på att det är just de orden som har en läkande effekt...).

4) Se efter var du sätter fötterna i ett hem där det finns barn. I morse trampade jag på hatten till Filips Brioclown och den känns väldigt toppig och vass under en barfotad fot kan jag lova. Andra faror som kan lura på golvet är annars små bollar, klossar i olika former och bilar. En man på mitt jobb satte för några år sedan foten på en av sonens lastbilssläp. Han åkte med en bit och slog sedan i golvet med brutet lårben som följd. Jag minns att han hoppade på kryckor med helgipsat ben hela den sommaren och att man såg honom halta omkring lång tid efter det. Kanske fick sonen bara leka med mjuka dockor efter det?

5) Sist ut, en allvarlig varning – utan minsta glimt i ögat. I går skulle Erik och Filip ta bussen in till stan och möta mig. Innan de gick gjorde Erik en sista koll i köket och såg då att en platta lyste illröd på spisen. Den var satt på tolvan av en person i samma höjd som vredena till spisen, och rykande het. Vi tackar vår lyckliga stjärna för att Erik såg det. Annars vete sjutton om vi hade haft något hus att komma hem till på kvällen. Kruxet med vår spis är att vredena är som runda knappar som man trycker ut när man ska sätta på en platta – alltså inte tänkbara att barnsäkra. Så nu blir det nolltolerans mot att pilla på dessa kombinerat med noggranna kontroller så fort man lämnar köket. Huwaligen vad jag ryser när jag tänker på hur det kunde ha gått… Tänkvärt för er med barn i pill- och upptäckar åldern som ännu inte fått denna erfarenhet!

Bakom mina solglasögon

2007-06-12T22:45:00.000+02:00

…är jag definitivt inte mig själv. Jag känner mig snarare som någon som försöker se frän ut – utan att lyckas. Glasögon är överhuvudtaget inte min grej. Jag ser verkligen helknasig ut när jag får ett par bågar på näsan. Till vardags/offentligt bär jag alltid linser. På väg till toan och linserna på morgonen tar jag dock oftast på mig de där hemskt fula riktiga glasögonen, men de åker snabbt av igen. Skyller också på att de är för starka, vilket i och för sig är sant. Synen har förbättrats sen jag skaffade dem för hundra år sedan och dumt nog är jag för snål för att skaffa nya. Vet ju att de bara blir liggande i ett hörn, endast använda till och från toan två gånger per dygn.

Filip utbrister varje morgon innan vi går upp: ”Gaaasööö” och så springer han runt sängen, hämtar dem på klockradion och ger dem till mig. Oftast rycker det i mungiporna redan innan jag tar dem på mig. När de sen sitter på plats fnissar han åt mig och pekar på glasögonen. Att en 1 1/2-åring redan inser att mamma ser tokig ut i glasögon säger tillräckligt… Jag tror allvarligt talat att jag skulle kunna få en inbrottstjuv att kissa på sig av skräck om jag dök fram i dem.

När vi kommer till solglasögon är jag lite splittrad. Tycker att det är en kul accessoar samtidigt som faktum kvarstår. Jag passar verkligen inte i dem. Inte heller tillhör jag de som går till optikern och köper dyra märkesglasögon. Jag vet ju att jag förr eller senare sätter mig på dem. De senaste, som jag faktiskt tyckte var rätt okej, gick ett trist öde till mötes i slutet av förra sommaren då de gick i kras under min bak när jag skulle sätta mig i bilen. Så den här sommaren har än så länge varit solglasögonlös och jag har ömsom kisat, ömsom smugit runt på vår totalt insynsskyddade baksida i ett par gamla svarta flugliknande saker á la mitten på 90-talet.

Men så i kväll hände det. Vi var på stan och när jag kom in på Åhléns såg jag dem med en gång. Solglasögonen jag drömt om. Snyggt bruna till färgen, ett pyttelitet hjärta som detalj på vardera bågen och alldeles lagom stora. Billiga var de också, 99 kronor. Jag varken ser frän ut i dem eller känner mig frän. Och tur är det för det är ju heller inte tanken. De känns bara sådär bra och riktigt mycket Anna.

Beroendeframkallande

2007-06-11T21:42:00.000+02:00

Jag kan inte svara på om det är värmen eller mina gravidhormoner som fullkomligt suktar efter salt. Kanske är det en kombination av de båda? För saltälskare som jag utfärdas hursom en skarp varning för snabbt beroendeframkallande. Tyrkisk Pebers nya ”Firewood” är bland det godaste jag ätit i godisväg. Och jag vågar nog utnämna mig själv som rätt erfaren på det området :) De är alldeles lagom salta – och sega. Överraskande och gott.

Såg att det fanns ännu en ny påse i serien men har inte klart för mig vad som fanns i. Det såg ut som hårda karameller i olika färger. Vi får se om de också hamnar här på bild, i så fall får de vara bra goda. Firewood är helt klart svårslagna.

Härliga, underbara sommar!

2007-06-10T22:31:00.000+02:00

Med buller och bång kom den. Efter en veckas Lützendimma med temperaturer på runt 10 grader. Sommaren riktigt kastade sig över oss den här gången. Folk har pumpat upp sina pooler i panik, grillarna har gått på högvarv och i går när jag åkte till Ica för att köpa glass gapade frysen nästan hånande tom mot mig. Den tänkta glassen ersattes av sommarens första jordgubbar. Söta, stora och röda med den för mig mesta smaken av sommar. Filip blev helt till sig över dessa goda bär. Mumsade och tuggade så snabbt han kunde för att hinna få i sig så många som möjligt.

I dag har vi varit riktigt lata. Legat i solen och läst när Filip sovit. Bakat en smaskig kaka som tillsammans med filtar och handdukar fick följa med på årets första sjödopp. Filip visade direkt att förra årets tuffa badpremiär i sjö inte var en tillfällighet. Han traskade målmedvetet i, fyllde sin röda hink med vatten och hällde den över sig. Jag kippade efter andan bara jag såg det men insåg ganska snabbt att det faktiskt var riktigt, riktigt varmt i vattnet. Det är inte ofta jag doppar mig utan att tappa andan men idag var det bara en befrielse att låta sig omslutas av ljummet sjövatten. Fantiserade för några sekunder om att det var den ljuvliga Greklandssolen som värmde och att det var i Medelhavets vatten som jag simmade fram. Ända tills verkligheten kom i kapp mig och jag med några panikviftande rörelser lyckades trassla mig ur det slajmiga sjögräset som satt som limmat kring min ena arm. Även vattnets gulgrumliga färg vittnade om att det var en helt vanlig insjö jag befann mig i.

Tyvärr glömdes kameran hemma så årets premiärdopp blev inte förevigat. Det blev däremot årets premiärdopp i poolen. Baaada, är nog Filips favoritsysselsättning just nu. Särskilt sedan han fick till det där med att sätta på vattenslangen själv. Han fick in en riktig fullträff på mig som satt bredvid och när vi sedan pratade om det skrattade han och skrek ”Aaaahhhh” med gäll röst samtidigt som han pekade på mig. Kul. Det var mig han härmade och jag påmindes åter om min filmning av Filip i vintras. Skänkte en tacksam tanke till att vi inte fått för oss att filma detta premiärdopp. Då hade jag ju förstört den filmen också, och dessutom brutit mitt löfte om total tystnad på film.

Nog om detta. Vår övervåning är inte att leka med när det är så här varmt ute. Det är nu man skulle haft en källare eller sutterängvåning att svalka sig i. Det är rentav så varmt att jag - håll i er nu - i skrivande stund har på mig den där hemska och hemskt korta jeanskjolen jag skrev om förra sommaren. Den där som fick symbolisera ett av mina sämsta inköp ever. Men i kväll letades den minsann fram från sina gömmor. Den är tajt och den är så kort att jag knappt skulle våga gå ner och öppna ytterdörren i den, men oj så sval och skön den är. Allt annat klibbar så för tillfället är jag mycket nöjd med den trots alla fel och brister ;)

Snart är det läggdags i vårt 29-gradiga sovrum… så varmt trots öppna fönster och en fläkt på fönsterbrädan. Pust och flämt – men jag ska banne mig inte klaga. Det är ju sommaren vi har längtat efter så länge. Gnäller jag är jag rädd att jag skrämmer bort den och det skulle jag ångra efter en dag med regn. Så ett varmt godnatt mina vänner!

Pyssel pågår...

2007-06-07T21:31:00.000+02:00

...och det är därför jag är en usel bloggerska för tillfället. Igen. Men den här gången har jag skäl :) Mer avslöjar jag inte...

Ville egentligen bara lämna ett litet livstecken så ni inte tror jag har övergett bloggvärlden. Det är ingen risk, jag hoppas snarare på några lata stunder av skrivande i solstolen på altanen i helgen - så på återseende då! Nu väntar glass och tjuvtitt på säsongsavslutningen av Lost - vilken kväll!

FilipO?OMamma

2007-06-01T20:54:00.000+02:00

Ögonblicket har kommit då bomben ska släppas och förklaringen till hos mig på senaste tiden nya och konstiga fenomen såsom:
- snarkande framför teven på kvällen innan ens Filip somnat
- återkommande magsjuka och
- en trötthet som gjort att jag inte ens har kunnat stava till ordet blogg
ska ges.

Så…*trumvirvel*... Jag har en liten, liten bebis i magen! Glädjen är stor, vi känner oss som ena riktiga lyckostar och är så glada över detta lilla pyre som nu bygger bo i mig fram till början av december då det nya livet tillsammans med oss är tänkt att börja om allt går som det ska.

Filip ska alltså bli storebror. Holy Moses. Har ännu inte vant mig vid ordet eftersom vi fram tills nyligen hållit det hemligt för alla utom närmaste familjerna och våra vänner med småpojkarna. På jobbet blev jag tvungen att berätta förra veckan då till och med en man i 50-årsåldern som annars inte brukar se sådant, sneglade misstänksamt på min mage. Och sneglat misstänksamt har folk gjort ett bra tag nu varpå jag utan att andas har trippat omkring med magen inhållen så gott jag kunnat och sedan flåsat ut när ingen sett mig. Sen har de nog inte vågat fråga eftersom en utbuktning så här tidigt lika gärna kan tyda på viss överkonsumtion av godis, kakor och glass vilket jag ju allt som oftast har. Särskilt den senaste tiden då ett envist illamående gjort att jag frenetiskt tuggat kex så det har dammat på mitt kontor.

I alla fall… Vi är nu i vecka 14 och följer därmed samma vecka som för två år sedan. Filip var beräknad tre dagar efter denna nya lilla människa och det är intressant (och faktiskt även lite skrämmande) att se hur magen redan är betydligt större än den var runt midsommar det året. Gulp. Kanske kommer jag bli en sådan där jättemadam den här gången som nästan rullar fram redan i augusti? Nåja, blir det så får framtiden utvisa. Huvudsaken är att lillpyret mår väl därinne!

Så nu får vi se vad som händer med FilipOMamma - Kommer vi fortsätta som vanligt? Kommer vi förvandlas till en gravidblogg? Men Filip är ju inte gravid. Han är ju storebror-to-be. Så kanske blir det något helt annat? Vi får se. Lite tankar (läs svindlande drömmar) finns men med mina begränsade kunskaper inom vissa områden blir det säkert pannkaka av alltihop – som vanligt - och FilipOMamma fortsätter som vanligt ändå. Nyfikna får se. Om ett tag…

FilipOMammas 1-årskrönika

2007-06-01T13:16:00.000+02:00

Ni vet, nyårskrönikor brukar sällan visas på självaste nyårsafton. De brukar gå några dagar före eller efter nya året, inte sant? Tänkte att FilipOMamma inte skulle vara sämre än att följa dessa ”krönikeregler” (*harkel* även om sanningen egentligen är den att tidsbrist och viss trötthet är anledningen till att tillbakablicken inte bara kommer dagar efter årsdagen utan snarare veckor, nästintill en månad rentav…)

Men minsann. Mot alla siare (läs Erik, som misstänkte att bloggen skulle bli något högst kortvarigt) så var det alltså nyligen ett år sedan första inlägget publicerades.

1-årskrönikor brukar snegla tillbaks på vad som hänt under året. Så även denna. Följ med ett år bakåt i tiden om ni vill - här kommer FilipOMammas summering:

Maj 2006 – Mitt livs första bloggdag innehåller inte mindre än fem inlägg. Jag hade aldrig någon naiv vision om att skriva så mycket varje dag. Kände bara att en resumé från när vår då halvårige skrutt kom till världen var på sin plats, eftersom jag aldrig kom igång när Filip var nyfödd. Vi börjar också planera för en liten makeover i vår trädgård som vi kommer en bra bit med, med fortsättning nästa (läs denna) sommar. Filip är på premiärbesök hos frissan, får sin första tand och vi firar 1 år i huset.

Juni – En myrarmé invaderar vår nedervåning en natt och södra Sveriges största myrhatare går till motattack. Jag kämpar med att hålla Filip borta från myrrdrivorna utanför ytterdörren. Efter en veckas gråt och gnissel går vi till doktorn med lilleman. Tester tas och öronen inspekteras noggrant. Inget är fel och vi åker hem. Strax därefter pluppar SEX (!) tänder upp. Inom loppet av två dagar. Stackars liten. Världen drabbas av fotbollsfeber och Sverige är blå-gulare än vanligt. För lillskrutt leker livet på dagarna då han alltid är som ett solsken. På nätterna däremot går solen i moln och han börjar vakna varje timma, ledsen och skräckslagen. Troligtvis är det mardrömmar som spökar.

Juli – Månaden inleds med en värmebölja som får luften att dallra. Filip premiärbadar i sjö och visar sig vara tuffare i vattnet än både mig och Erik – ihop. Vi hälsar på djuren i Borås Djurpark, jag fastnar med kjolen i ett säte på bussen vilket får till följd att både sätet och kjolen flyger upp när jag reser mig. Ryser fortfarande åt minnet. Det är också nu vi upptäcker att vi har en familj som inneboende. Små söta parvlar med taggar som bygger bo under vår trapp. Kråkorna äter upp våra bigarråer, spottar kärnor över hela trädgården och skiter på våra nyputsade fönster. Jag startar krig men kommer på att jag inte vet hur jag ska göra. Hoppas på att de åtminstone ska få ont i magen.

Augusti – Vi tillbringar några härliga dagar på underbara Österlen. Erik har fortfarande flera veckors semester kvar och vi njuter av vår första sommar som tre. Vädret är precis sådär somrigt som det ska vara i augusti och Filip får många tillfällen att lämna spår efter sig i sanden. Jag är glad att jag hann föreviga ett innan Vättern tog det med sig.

September – Jag hamnar i den klassiska ”sommaren-är-över-och-nu-måste-vi-fixa-inne” –fasen och fantiserar hejvilt om projekt som kan/bör/måste göras. MammaPojk-ligan premiärbesöker det nyöppnade babycaféet och vi upptäcker majs som det perfekta tidsfördrivet vid matbordet. Jag skriver om det som småbarnsförälder outtömliga ämnet ”bajs” och Filip fyller tio månader. Jag fyller 30. År.

Oktober - En händelserik månad. Bloggens första temavecka publiceras och antalet besökare stiger. Intressant – är det månntro garantin att det KOMMER finnas något nytt att läsa varje dag som drar eller är det helt enkelt ämnet – mat – som är lockbetet? Hösten gör entré och jag löser mysteriet med den växande amningsbehån. Vi sätter ÄNTLIGEN verktygen i kökets fruktkakel och en minirenovering med nytt kakel, nya bänkskivor och nya köksmöbler tar sin början. I skrivande stund kommer jag på att de utlovade före/efter bilderna aldrig kom… Alldeles bortglömt men den som väntar på något gott! Vi inser en kväll att även en klåfingrig och toknyfiken 11-månadersplutt som jag i ett annat inlägg beskriver ”en tornado är som en vindpust i jämförelse med Filip in action”, faktiskt kan se väldigt fridfull ut när han sover. Fridfull och alldeles bedårande. Kärleken vet inga gränser…

November – Månaden inleds med snöstorm. Jag myser extra mycket med lillskrutt och NJUTER i fulla drag av min tillvaro som mamma till den underbaraste. Filip åker på en jätteelak magsjuka och rasar i vikt. Vi myser ännu mer. Den ena smygstarten avlöser den andra i allt från semlor till för tidig upphängning av adventspynt. Jag fajtas öga mot öga med en tvestjärt som precis krupit ur min morgonrocksärm. Får nästan skrämselhicka när jag tänker på denna händelse. Världens bästa pappa får fira sin första alldeles egna dag. Filip ger bort ett album. Fyllt med kärlek och bilder på honom och pappa. Filip förvandlas till Disco-Filip när han får på sig Eriks bruna velourdräkt á la 1976. Disco-kungen får dock svårt att dansa då benen visar sig vara väl utsvängda.

Jag drabbas av nostalgikicken de luxe då Filips 1-årsdag närmar sig och jag tittar tillbaka i backspegeln och minns förra årets händelser som i går. Vemod över att tiden går för fort blandas med den obeskrivliga lyckan över att vara mamma – till en 1-åring. ”Minnespresenten” från oss blir en skiva fylld med Filipmusik. Den är nu sönderlyssnad i bilen och väntar på att brännas på nytt.

December - Min favoritmånad på året och jag får för mig att ha en adventskalender i bloggen med nytt ämne varje dag. Tänker ett ögonblick att jag kanske tagit mig vatten över huvudet eftersom vi ju ska ha hela julbalunsen här hemma men viftar snabbt bort tanken. Och det visar sig varken bli stressigt eller jobbigt att blogga varje dag. Bara kul. Ämnen som avhandlas är allt från godaste glöggen, pepparkaksbak och vinster (!) i andra adventskalendrar till julklappstips, minutiös planering inför julkalaset och inte minst den mycket påfrestande julkortsfotograferingen med icke medgörlig pepparkaksgubbe som slutar så här…

Januari – Nytt år och historien ”årsdagen av en klantighet” firar 1-årsjubileum. Stormen Per kommer förbi på en snabbvisit och vi tror taket ska blåsa av. Filips drabbas av den ena förkylningen efter den andra och då hostan blir för otäck ringer jag till barnakuten och har oturen att få prata med häxan Britt. Jag avslöjar genom ett hårresande inlägg varför Filip ser ut som han gör i håret och i slutet av månaden faller ÄNTLIGEN vita flingor från skyn - det är dags för pulkapremiär!

Februari – Ämnet för månadens temavecka är givet – kärleksförklaringarna avlöser varandra veckan innan Alla Hjärtans Dag och i ärlighetens namn blir det nästan stressigt med bloggandet under några dagar. Men ack, så härligt att få dela med sig av det viktigaste och underbaraste i mitt liv! Spektaklet Melodifestivalen drar i gång och vi följer det ivrigt bänkade i soffan varje lördagkväll. Filip har en bad hair day som går till historien och en vägg i vardagsrummet förgylls plötsligt en dag av det här!

Mars – Är det månne bloggtorka hos FilipOMamma? Ännu en temavecka dyker upp – Nya Recept är ämnet och vi tvingas fräscha upp vår matsedel. Perfekt att ha bloggen som draghjälp. Tygpyssel i olika former blir månadens projekt, Filip börjar till pappas förtjusning säga HOCKI – mitt i slutspelet dessutom. Tyvärr hjälper det inte HV hela vägen… Jag är i chocktillstånd i flera dagar efter att ha hört mig själv på film. Beslutar mig för talförbud i dessa sammanhang i framtiden och har än så länge inte alls haft svårt att hålla mitt löfte.

April – Gulp. Dagen jag inte längtat efter kommer till sist. Mammaledigheten är över och jag börjar jobba. Tvingar mig själv att ganska snabbt acceptera faktum och lägger i stället energin åt att glädja mig för Eriks skull som stortrivs med sin nya vardag! Månaden avslutas med magsjukor, pollenattacker och tröstshopping i form av ny skötväska. FilipOMamma går stundtals på sparlåga då den numera yrkesarbetande mamman allt som oftast somnar utmattad i soffan före nio om kvällarna…

Oj - det är inte klokt vilket år det har varit egentligen! Jag är så glad att bloggen i alla fall har levt så pass länge. Många minnen och episoder finns nu faktiskt att titta tillbaka på som jag vet inte hade hamnat i en vanlig ”första-året-bok” där ett fåtal rader oftast bara finns för första ordet och första leendet.

Sånär som på den självklara huvudpersonen i min mammaledighet och vår fantastiska tur att träffa på de underbaraste av småbarnsfamiljer som vi haft och har så mycket kul med, så kommer faktiskt bloggen på en tredjeplats över höjdpunkter det senaste året. En egen vrå där man får skriva hur mycket man vill. Om vad man vill. När man vill. Den har skänkt mycket glädje och kontakt med gulliga, trevliga personer i vårt avlånga land som man troligtvis annars inte skulle ha stött på. Och framförallt har den visat vägen till en massa andra bloggar som både ger kul läsning och inspiration. Varje dag.

Ni ska veta att jag hoppas på ett uppsving i skrivandet SNART då jag längtar efter att ägna denna hörna av mitt liv lite mer tid. Kanske kommer tiden med sommaren och semestern…

Ett djurparksbesök i bilder

2007-05-28T21:11:00.000+02:00

I lördags tillbringade vi en härlig dag i Borås Djurpark tillsammans med våra underbara vänner. Enda molnet på himlen (förutom de riktiga som dock höll inne med regn och i stället mest hindrade solen från att värma) var att en av Filips små kompisar – Aaaada (Adam) – hade jättehög feber och var tvungen att stanna hemma. Hela familjen var mycket mycket saknad… Denna utflykt måste därmed absolut upprepas men tills dess får ni hålla tillgodo med lite bilder:

Pappa björn får nöja sig med ett päron till lunch medan resten av familjen mumsar i sig gigantiska köttstycken.

Här ser ni familjens sanna djurvänner. Filip petar geten i näsan medan pappa klappar grisen så skönt att han nästan somnar - innan två små skrikiga barn kommer fram och påminner om att verkligheten fortfarande finns kvar bakom de stängda ögonlocken...

Jonah vilar benen i skrindan som var ett populärt färdmedel för nyfikna och hjulintresserade små pojkar...

... Jonathan är dock fortfarande pigg i benen och passar på att ge Filip skjuts. Filips blick säger mer än tusen ord - tokimpad och överförtjust är annars två av dem :)

En ståtlig tiger har fått span på något. Vi har fått span på apan som i sin tur verkar ha fått nog av allas blickar och dragit en säck över huvudet. Kanske en riktigt bad hair day? För övrigt dagens höjdpunkt - några av aporna visade sig från den riktigt busiga och klättriga sidan och våra små skrattade hejdlöst!

Pappa lejon tar en tur bland de sina och ser ut att kolla så alla har det bra. I lejonhålan var det annars väldigt lugnt. Lojt sollapande lejon var det enda vi såg.

Zzzz... En tuff dag för somliga... har aldrig någonsin sett så pömsiga elefanter. Det var knappt så de orkade mumsa i sig gräset folk slängde åt dem. Denna bild är tagen utan zoom så vi fick verkligen närkontakt med dem. Småpojkarna var mållösa...

Hejdå för den här gången! Jonah och Filip stänger dörrarna till djurparken efter sig. Tänk så väluppfostrade de är de små liven! Eller inte - ska sanningen fram är busfröna här i full färd med att försöka bryta sig in hos grisarna. I bland får dock bilder gärna tolkas om och just här väljer jag att se den som en symbol som får avsluta detta inlägg.

Alla mammors dag

2007-05-27T22:45:00.000+02:00

Många är de mammor som i dag har fått frukost på sängen, blommor, presenter, middag på restaurang, utflyktsäventyr i det gröna eller något annat som på något sätt uppmärksammat att det är just deras dag i dag.

Själv väcktes jag av sång (!) och ”hujja”-rop. Filip slängde sig upp i sängen och sträckte ivrigt fram det finaste kortet (där hans lilla hand hade fått stå modell) som han råkade vika och sätta knäet på i farten. Och så fick jag ett litet paket av mina pojkar…

Sen var det frukost på sängen – eller snarare lyxigt framdukad frukost vid köksbordet. Får erkänna att jag är lite tråkig där men jag tycker nog ändå bäst om att äta vid bordet. Det är ju ganska baltigt och smuligt att äta i sängen, särskilt med en frukostivrig Filip bredvid sig, kan jag tänka. Och jag nöjer mig med tanken. Vi har inga planer på att testa det just nu :)

Mitt livs andra Mors Dag har varit jättemysig på alla sätt. Och vad som fanns i paketet tänker jag inte berätta i dag… Jag förutsätter att ingen blev nyfiken nu? Det skulle jag själv nämligen aaadrig bli. Jag älskar när folk säger A men inte B. Inte! Så jag lovar att berätta en annan dag men nu är jag så trött, så trött, så trött…

Fredagen den 25

2007-05-27T20:21:00.000+02:00

Jag är medveten om att det är söndag i dag och jag är inte riktigt så out of blogging som det ser ut. Detta inlägg skulle publicerats i fredags kväll men Blogger och jag var inte riktigt överens. Så håll till godo två dagar försent:

Det har inte varit min dag i dag. Det börjar redan när jag rufsig i håret stapplar ut till brevlådan tidigt på morgonen – i Eriks alltför stora tofflor. En kraftig vindpust kommer och sveper med sig min morgonrock. Tack och lov inte hela men väl den nedre delen så pass mycket att ett par vita ben blottas ända nerifrån och upp. Tur att grannen som givetvis i samma sekund kör förbi, inte kör av vägen på grund av bländning. Eller chock.

Det är marknad i stan och även Svensk Blåsmusikfestival vilket innebär att det överallt kryllar av musikkårer, uniformklädda människor och hästar. Det sistnämnda får jag erfara då jag vid lunchtid hastar i väg med destination tandläkaren. Passar även på att ringa mamma under den raska promenaden och ouppmärksam som jag är blir marken plötsligt hal under min vänsterfot. Jag tittar ner och ser till min förskräckelse att min ena kilklack har trampat rakt i en stor hästskit. En bit bort skrattar några unga musiker åt min hala färd och jag ler fånigt tillbaks och låtsas inte om att jag lämnar smala bruna spår efter mig på asfalten. Väl hos tandläkaren rusar jag in på toan, dränker en bit toapapper i tvål och gnuggar så gott jag kan. Vem vill lämna bruna spår av hästskit efter sig i tandläkarstolen?

Besöket hos tandläkaren är väntat. Jag var där förra veckan och svävade därifrån som på moln eftersom han hade konstaterat att tänderna var fria från hål. Dock hade en gammal fyllning spruckit lite grann på ett ställe och lagning var ändå nödvändig. Typiskt. Har egentligen ingen jättestor skräck för tandläkaren. Jag är nog egentligen mest rädd för slutnotan även om jag skulle ljuga om jag inte erkänner att hjärtat dunkar på lite extra när borren surrar i gång. Passande nog spelas ”Under ytan” med Uno Svenningsson på radion under tiden han borrar och jag försöker koncentrera mig på att komma ihåg texten samtidigt som jag räknar plattor i taket. Slutnotan stannar på 1500 pikadollos… hutlöst dyrt och jag passerar marknaden på väg till jobbet utan att så mycket som snegla åt den.

Med fingrarna knapprandes på tangentbordet känner jag frampå eftermiddagen hur något dimper ner på min arm och börjar rusa runt. Med en ilsnabb blick på armen flyger jag bakåt med stolen innan även jag börjar rusa runt samtidigt som jag skriker. En randig spindel med tjock kropp som troligtvis har ramlat ner från taket är vad jag ser. Vi har båda panik och en vänlig kollega kommer till min undsättning och hittar spindelåbäket som vid det här laget har blivit bortviftad från min arm och nu istället rusar runt på golvet.

När arbetsdagen är slut ska jag träffa Erik, Filip och morfar på stan. På väg genom en park smeker plötsligt en amerikansk fotboll min nästipp och jag undrar vad jag har gjort för ont denna dag. ”Öhh, f´låt. Den baa for i väg.” säger ännu en sådan där musikkille som för tillfället verkar ha rast med resten av gänget och under den roar sig med denna livsfarliga sport.

Nu ska jag gå och lägga mig innan jag halkar på en av Filips bilar och bryter lårbenshalsen. Avslutingsvis – kanske en dag man borde hoppat över. Ska man se det positivt gav den mig dock ett ämne till bloggen som nog annars hade blivit inläggsfri i dag. Vilket den ju ändå blev på grund av Bloggerstrulet… Vid närmare eftertanke var kanske även det en ingrediens som ingick i min otursfredag?

Segerns sötma…

2007-05-22T21:57:00.001+02:00

Inom mig bor en tävlingsmänniska vilket de som känner mig kanske inte tror. Jag är nämligen en sådan som hellre tittar på sport än utövar den. De få gånger jag utövar så blir jag dock ordentligt på bettet. Som i kväll. Jobbets årliga EM (enhetsmästerskap) i minigolf (kan man ens kalla det sport förresten?) gick av stapeln och jag försvarade min titel från förra året. Fantastiskt kul! Försökte att inte uppföra mig som en ivrig femåring utan ta det hela med ro. Några av mina kära kollegor misstänkte dock att jag skaffade klippkort på minigolfbanan en bit härifrån under min mammaledighet, men ska sanningen fram så har jag inte hållit i en klubba sedan sist vi spelade med jobbet. Jag har till och med alibi för det. Och alibit har ett namn. Filip.

Tillbaka till det här med tävlingar och att vinna. Jag vinner sällan men när jag väl gör det så blir jag ju så glad. Och vinner jag är det oftast vid chokladhjulen på Liseberg. Men när det gäller sport… Jag vann min första (och enda) buckla när jag som tioåring kom tvåa i en friidrottstävling. Tvåa av två tävlande i min åldersgrupp bör jag kanske tillägga.

Just minigolf är en lurig gren för det finns få saker som kan få mig så irriterad. Jag uppträder visserligen olika beroende på vilka jag spelar med. Är det med Erik eller mina föräldrar så får jag nog erkänna att ett och annat ord av fulare slaget kan höras mumlas från min mun med ett irriterat svingande med klubban mot bankanten som följd. I kväll när jobbarkompisarna var motspelare la jag dock locket på. Knöt ilsket men diskret handen i fickan då jag missade en putt, daskade klubban mot en buske när ingen såg och log mitt vänaste leende och utbrast ett ”Neeej, vad retligt” när någon annan missade samtidigt som speldjävulen inom mig glatt hoppade upp och ner och tänkte att nu gick jag nog om med ännu ett poäng…

Ganska snabbt efter segern visade sig dock myntets baksida. Fram kom en kamera som skulle föreviga segrarinnan på bild och sätta upp denna i korridoren (bilden, inte mig). Suck- och ni vet ju hur jag fullkomligt avskyr kameror från det hållet. Men… segerns sötma är ju så ljuvligt god att jag helt enkelt får bjuda på det den här gången.

Stulen mössa

2007-05-17T19:09:00.000+02:00

I morse väcktes vi inte av Filip utan av smattrande regn på fönsterrutan. Ledig dag och som upplagt för...utflykt! Tidig frukost och sen bar det av mot dagens utflyktsmål i Gällstad – Lager 157. Filip utforskade noggrant hyllor och lekte hinderbana mellan klädställningarna med korta pauser framför filmen i barnhörnan. Jag utbrast flera ”Åhhh”, och ”Titta här” än man kan räkna och med hem till lillemans garderob kom tenniströjor i miniatyr, en likadan Koppartranströja som pappa har, en jättetuff hoodie, en ursöt brun cardigan och ett par basketskor.

Nöjda spatserade vi ut därifrån och åkte vidare mot vuxenlagret. Väl där upptäckte vi att favoritmössan med stort F – den bruna pärlan från Villervalla – hade fallit ur Eriks ficka. Han kände den precis innan vi gick ut till bilen från barndelen så jag gick tillbaks och väntade mig se den på väg till parkeringen. Men icke! Spårlöst borta. Gick för säkerhets skull ett varv inne i affären, frågade i kassan och la mig på knä på parkeringen och spanade under bilen som stod där vi hade stått med dyblöta knän som följd. Men utan resultat. Fy och usch för så oärliga människor som snor en barnmössa. Lägre än lågt och maximal otur för oss som bara varit borta fem minuter. Så nu är ny mössa redan hemklickad på Villervalla. Hoppas bara den finns kvar där… Och hoppas den som snodde den har upptäckt att den var för liten för den stackars lille kraken som annars ovetandes skulle fått gå runt med stöldgods på huvudet. Grrr. Mamman i mig morrar.

Förtuttad i tuttar

2007-05-11T22:23:00.000+02:00

…är vår lille son. Både i äkta vara och i de små plastiga, färgglada som finns att köpa i 2-pack i affären. Beträffande den äkta varan så har den varit en given mysplats för Filip länge nu. Egentligen sedan jag slutade amma men i synnerhet sedan jag började jobba. Jag hinner knappt innanför dörren förrän jag hör ett ljudligt ”Maammmaaaa!”, ser en liten gladfis komma skuttande över tröskeln och därefter får gladfisens lilla hand innanför tröjan. Eller rättare sagt händer för han har nu kommit på hur man multimyser. Då korsar han armarna och sticker sedan ner båda händerna… Ibland tar han en paus och böjer sig fram med öppen mun för att göra pruttljud i urringningen. Var i hela friden kan han ha lärt sig detta?

Hursom - detta blev en lång parentes, egentligen var ju huvudämnet den andra sortens tuttar. Filip har alltid varit och är fortfarande väldigt snuttig. Vi försöker minska användandet på dagtid men har inte tagit tag i det på allvar ännu. Kanske får det bli ett projekt i sommar. Vid sovdags är den dock alltid självklar och då snuttas det så intensivt så man tror han ska svälja hela tutten. Tänk om han kommer få plutmun på köpet?

Med en mamma som är ytterst svag för detaljer som är lite ovanliga och som sticker ut lite grann från mängden har tuttmodellerna vid det här laget varit många. Allra senaste tillskottet inhandlades idag. Urfräsiga Katvigtuttar – i brunt förstås. Som av en händelse har Filip två heldräkter med precis de mönster som är på tuttarna. Och så jackan då. Lillskrutt går alltså en välmatchad sommar till mötes :) Sen får man inte glömma att han ju är precis lika nöjd om han får en knallgrön tutte med en bullig elefant på, men det är som med blöjfenomenet. Omväxling förnöjer. Och de här tuttarna är jag sannerligen förtuttad i.

128 meter – på en vecka?

2007-05-10T19:59:00.000+02:00

Shit, det är ju typ lika långt som…två såna där 60-metersbanor man sprang längs på friidrotten i mellanstadiet.

Jag brukar inte räkna på saker men när jag i dag hämtade andra hushållspappersrullen på två dagar insåg jag att något har förändrats. Minns ni jag sa att åtgången troligtvis skulle bli större då Herr Disktraserädd gick hem på pappaledighet? Mina farhågor har besannats. Med råge. 128 meter på en vecka gör vi (läs Erik) åt. Av dem kanske jag gör åt… 5 ;) Detta innebär nästan en rulle per dag i snitt och jag borde egentligen inte vara förvånad. Lika naturligt som det är att köpa med sig en extra liter mjölk på kompletteringshandlingen i mitten av veckan, lika naturligt har det nämligen blivit att även plocka med sig ett paket papper.

Och inte nog med det. Vi gör ändå åt mer disktrasor än innan! Jag tycker ju då att disktrasor blir äckliga efter ett tag men är väldigt noga med att kasta dem innan de blivit sunkiga. Fram till dess använder jag dem som vanligt med den förändringen att de numera måste bytas minst varannan dag på grund av skum lukt. Denna skumma lukt beror på att Herr Disktraserädd när han har sköljt något eller diskat ”glömmer” att vrida ur disktrasan som då får hänga kvar mellan diskhon och slasken – dyngsur. Inte konstigt att även lukten blir sur då. Så numera närmar jag mig den försiktigt med näsan innan jag tar i den för att inte råka ut för en läskig överraskning, för luktar den illa – då är jag också disktraserädd.

Så älsklingen min. Om du läser detta är det verkligen inte menat som ett hån mot dig. Jag delar bara med mig av en snutt ur vår härliga vardag. Och jag ska inte tvinga dig till någon disktraseterapi, du är ju allra bäst precis som du är! (Har du förresten tänkt på att de pengar du sparar genom att du slutat snusa nu i stället går till hushållspapper? Fast det är ju bättre, om än inte mot miljön så i alla fall för hälsan ;)

Ljuvliga rabarber…

2007-05-08T14:19:00.000+02:00

Tänk er späda rabarber tillsammans med knallröda jordgubbar. Syrligt möter sött. Över detta ett tjockt lager smuldeg med mycket havregryn som gör den extra krispig.

Det är något visst med just rabarber. Kanske för att de finns att hämta bara några meter ut i trädgården, kanske för att de finns där så tidigt på året. Underbart gott är det i alla fall, i alla dess former. Kräm och saft är gott men den här smulpajen är svårslagen. Premiärbakades i söndags men missades då med kameran. Åt just upp den sista biten för att precis efter sista tuggan ha glömt att föreviga den – igen. Lånar därför en bild från Arla. Här kommer receptet på en riktig favorit:

Smulpaj med rabarber och jordgubbar
1 1/2 dl vetemjöl
1 1/2 dl havregryn
2–3 msk strösocker
100 g smör

Fyllning:
3–4 rabarberstjälkar
ca 1/2 liter jordgubbar
3/4 dl strösocker
1 msk potatismjöl
1/2 tsk malen ingefära eller 2 tsk riven färsk ingefära (brukar jag hoppa över då det inte är favoritkryddan)

Gör så här:
Sätt ugnen på 225°. Blanda mjöl, havregryn och socker i en bunke. Lägg i smöret skuret i bitar och finfördela allt till en grynig massa. Ansa och skär rabarberstjälkarna i 2 cm stora bitar. Varva rabarber och jordgubbar i en ugnssäker form. Blanda socker, potatismjöl och ingefära och strö det över. Fördela smuldegen över fyllningen och grädda mitt i ugnen 15-20 min.

Servera med glass eller vaniljsås. Himmelskt gott!

Kycklingmamma – jag?

2007-05-07T17:57:00.000+02:00

Fnissar nervöst och skruvar lite på mig där jag ligger nerbäddad i soffan med senaste numret av Vi Föräldrar framför näsan. Nerbäddad ja. Kanske borde bloggen döpas om till något med orden sjuk och gnäll i. Precis innan helgen tog slut tog jag över Eriks feberbacill. Lägg till en öm kropp, en rispig hals och en igentäppt näsa så har ni en rejäl förkylning. Och det trista är ju febern. Vore det inte för den skulle man kunna pallra sig iväg till jobbet, men med något förhöjd temperatur är man ganska matt… Men jag ska inte gnälla. Bara lova att ALDRIG mer yppa de där ödesdigra och hurtfriska orden jag nämnde i förra inlägget - ”Oj, vilken frisk vår vi har haft!”

Tillbaks till kycklingmamman. Gjorde ett högst ovetenskapligt test där man skulle finna vilken mammatyp man var. Så här gick det:

Jag är definitivt inte den coola morsan som tycker att barnuppfostran helt och hållet går ut på att barnen själva lär av sina misstag och därmed låter dem göra vad som helst.

Kan heller inte se mig som mamccessoaren som ser sitt barn som en värdefull accessoar som hjälper till att fullborda hennes egen image. Gärna genom att snegla på kändisar och köpa samma saker som de gör till sina barn.

Martyren då, är det jag? Bitter och gnällig, ojandes över bristen på egentid och hela tiden klagandes över dålig sömn. Nej, verkligen inte. Tack och lov.

Kontrollanten har som namnet antyder stenkoll på allt och alla. Släpper inget. Och tja, kanske faktiskt att vissa drag kan kännas igen där. Dock inte så överdrivet som hon beskrivs men nog gillar jag att ha läget under kontroll, det kan jag inte förneka.

Besserwissern behöver jag knappt läsa om. Redan första meningen som innehåller ord som ”älskar att bossa och dela ut råd kors och tvärs” och ”tror sig ha koll på det mesta” gör att jag redan sneglar vidare mot nästa mammatyp. Besserwissern beskrivs dessutom som en dryg skrytmåns. Jag vågar mig på att säga att jag nära nog är hennes motsats.

Så vad blev då kvar? Jo, kycklingmamman. Hmm… Beskrivs som lite väl duktig, nästan präktig. Ser till att barnet har på sig mössa när det är kyligt ute (självklart för mig och säkert för de flesta?). Hon är dagispersonalens drömförälder som märker alla kläder (kommer jag säkert göra…). Hon missar inga bvc-besök och läkartider (nix pix, sånt brukar jag ha koll på). Hittar ständigt på aktiviteter med sina barn, ena dagen är det pyssel, nästa bullbak (ganska troligt det också). Sen kommer det en harang om en väldigt orolig mamma som ständigt ringer både barnakut och sjukvårdsupplysning och där tar likheterna stopp. Klart jag oroar mig men inte överdrivet än så länge. Det kommer dock kanske med alla framtida cykelvurpor och andra hemskheter. Huanamej.

Om kycklingmamman står även att hon köper de flesta barnsäkerhetsprodukterna som går att finna på marknaden. De flesta vet jag inte men klart vi har satt upp grindar vid trappan och barnsäkrat lådor och skåp i köket. Vem vill se sin låddragarälskande 1 ½-åring komma viftandes med en brödkniv i luften? Eller jonglerandes med matberedarens läskiga delar? Eller höra ljudet av ett tungt våffeljärn som landar på en liten tå? Allt detta säkrar man ju för att få en enklare vardag för alla utan en massa jagande, nejande och ajande. Vet man att det är säkrat kan man ju släppa de små liven utan att oroa sig för mer än att de ska klättra upp och balansera på bordskanten. Något som vår lilleman tack och lov inte visat några färdigheter i. Än.

Så jo, nog bor det en kycklingmamma i mig. Åtminstone till viss del. Sen finns där nog även en pyttebit kontrollant också (eller kontroll-tant som jag först läste ;) ) Men mest av allt är jag nog ändå rätt och slätt mamma Anna. Och tänk, jag tror Filip gillar just den mixen.

Frulle på fik och fantastiskt försommarväder

2007-05-05T21:06:00.000+02:00

Filip tog sig en rejäl sovmorgon i morse – ända till halv åtta! Både Erik och jag steg för ovanlighetens skull upp före honom och upptäckte att kylskåpet saknade både juice och mjölk. Eftersom vi ändå skulle till stan och handla beslöt vi oss för att istället för att dricka vatten till mackan åka tidigt och mumsa i oss frukosten på ett fik. Med en färsk ostfralla i högsta hugg spanade Filip in den för tidpunkten på dagen ovana omgivningen samtidigt som han njöt av den söta jordgubbsyoggin som fick ersätta morgongröten.

De senaste dagarnas bloggfrånvaro kan jag förresten inte skylla på jobb och trötthet. Nej, jag har faktiskt varit hemma för vård av sjuk man. Och därmed vård av Filip som inte har kunnat tas om hand av magsjuk pappa. Stackars Erik har varit riktigt dassig och åkte dessutom på feber och vi har nu båda fått äta upp vårt uttalande för ett par veckor sedan om att det har varit en ovanligt frisk vår… Filip har dock hållit sig kry och vi håller tummarna för att han ska klara sig.

Magsjukor är dock nu ett minne blott och efter en cykeltur med stenkastning i å tändes grillen och den underbaraste av dofter blandade sig med en annan underbar – den av nyklippt gräs. Våra magar är nu mer än mätta efter att dess ägare mumsat i sig grillklassikern fläskkotlett med klyftpotatis. Det smakade så ljuvligt att ord saknas och därmed får det vara färdigskrivet för i dag. Filmkväll står på schemat!

Blöjbak med budskap

2007-05-02T22:14:00.000+02:00

Viftar med armen i luften och anmäler mig som en i målgruppen för denna typ av ”lockelser”. Tycker det är urkul att Libero gör en sån här grej - en specialdesignad blöjkollektion i begränsad upplaga. Sen är det klart att det kan tyckas extremt att det till och med går trender i blöjor, men vad jag har förstått kommer de här kosta lika mycket som de vanliga blöjorna och då är det ju faktiskt bara kul med lite omväxling.

I en artikel på Aftonbladet kan man svara på frågan om man kan tänka sig en ”bling bling”-blöja. Alternativen är ”Ja, superskoj” eller ”Nej, känns inte rätt mot barnen”. Jag tror ärligt talat inte att Filip när han är 20 kommer ha fått några men av att under någon månads tid för 19 år sedan ha sprungit omkring i en blöja med ett hjärta och texten ”Make love not war” där bak. I så fall skulle jag självklart inte sätta på honom en sådan.

Limited edition-blöjan Spring Collection kommer finnas att köpa från och med nästa vecka och självklart ska här handlas ”bling bling”-blöjor! Och vet ni - jag tror att Filip rentav tycker det blir skönt att slippa se Liberokaninerna under några veckor :)

Atjooo!

2007-04-30T09:35:00.000+02:00

*torkar av skärmen med ett torrt hörn på min nya följeslagare snytpapperet* Jag är inte förkyld men utanför fönstret exploderar våren och min näsa med den. Det är bländande vackert när hela världen håller på att bli grön och man nästan hör hur de sprängfyllda knopparna sväller och sväller för att plötsligt brista och släppa fram ett skirt grönt blad. Eller är det ljudet av massa människors nysningar i kör man hör?

Jag har faktiskt klarat mig bra från de senaste årens pollenperioder men i år är det kanske inte så konstigt om man känner av det? I alla fall har jag drabbats av naturens hysteriska pollenchock. Nysningarna och drippdroppnäsan är dock egentligen inte så farliga. Det jobbiga är det där evinnerliga killandet i halsen som liksom sprider sig ut mot öronen och som är helt omöjligt att få hejd på. Det enda som hjälper för stunden är att göra fräsljud med halsen. Filip tittar först förvånat på mig för att sedan bryta ut i en fnissattack och fräsa tillbaka på mamma som han tror leker gris.

I kväll blir det promenad till en valborgsbrasa ihop med vännerna. Ska bli jättemysigt men tydligen kallt. Egot i mig jublar i hemlighet över att förhoppningsvis få en nys- och fräsfri kväll… Trevlig valborg alla!

På väg…

2007-04-25T11:04:00.000+02:00

Ett klick och nu är den på väg. Den efterlängtade nya skötväskan. Ny skötväska – nu?, tänker ni säkert. Ja, minsann. Har grunnat på hur länge man kommer använda skötväska och kommit fram till att det borde vara praktiskt så länge Filip använder blöja vilket ju lär bli ett tag till. Visserligen kan dessa lika väl stuvas i en vanlig väska men eftersom den här supersnygga SkipHopen ju ser ut som en vanlig väska så tycker jag man slår två flugor i en smäll. Man får både en snygg och praktisk skötväska OCH en snygg väska i ett!

Nu kan detta säkert ändå tyckas lyxigt men det finns faktiskt en förklaring. När vi köpte vagnen var vi helt vilsna i denna bransch och tyckte att det både var det smidigaste och säkert också snyggaste alternativet att välja en skötväska av samma märke – Brio. Men ack så fel vi fick. Hade inte använt väskan mer än en månad då första dragkedjan pajade. Ett tag därefter började fodret trasmas sönder i ett av facken och i dag ska man inte ens tala om hur den ser ut när man öppnar den (kanske överdriver jag där en aning… den är ju trots allt fullt funktionsduglig). Dessutom är den solblekt och ful så det förslår. När så andra dragkedjan gav sig för ett tag sedan så rotade jag fram kvittot. Satte på mig min mest bestämda min och tänkte åka till butiken där vi köpt den, men… jag kunde inte hitta väskan på kvittot. Tänk er nu resten med minsta tänkbara bokstäver – vi hade aldrig fått betala den! Allt annat på kvittot hade vi förbeställt men inte skötväskan. Den köpte vi samma dag som vi hämtade vagnen och uppenbarligen missades den. Nu var ju summan så tilltagen att vi tyckte det räckte ändå och reagerade inte alls på att vi hade fått 600 kronors rabatt.

I vanliga fall vill jag alltid göra rätt för mig. Det var inte länge sedan jag travade tillbaks till kassan på Ica Maxi med ett paket jäst som hade gömt sig i ett hörn på kundvagnen och som jag av misstag hade ”snattat” med mig ut. De fick en krona och allt var frid och fröjd. Men nu vete sjutton. Efter 17 månader borde väl detta vara preskriberat, eller? Särskilt som väskskrället inte alls var av bra kvalitet… Jo, så får det bli. Vi gynnar som plåster på såren nu i stället samma butik då vi lägger de tänkta skötväskepengarna på en sprillans ny SkipHop. I färgen choklad dessutom… Åhh, vad jag längtar!

Lika som bär?

2007-04-24T17:34:00.000+02:00

Det var med skräckblandad förtjusning som jag efter tips från mamma Hanna surfade in på MyHeritage för en stunds fotolek. Detta spektakel går då ut på att man ska ladda upp bilder på sig själv och sin familj för att sen få se vilka kändisar man är lik – ett sant tjejnöje och väldigt passande en sjukdag då huvudvärken äntligen släppt och man åter kan sitta framför datorn.

Så vad har då dessa tre ansikten gemensamt med vår lilla familj? Jo, även om jag – tyvärr (och då kan jag lova att jag letat!) inte ser de där uppenbara tvillinglikheterna, så var det bland annat de här kändisarna Filip, Erik och jag parades i hop med. Jag fick först upp Keira Knightley och kände mig mäkta nöjd. Strax därefter kom Meg Ryan upp, följd av ingen mindre än... Michael Schumacher. Hrmpf, det roliga var slut för min del och jag laddade i stället upp en bild på Filip som fick höga likhetspoäng med Audrey Tautou (Amelie från Montmartre). På andra plats kom Michelle Pfeiffer och Filip borde så långt känna sig nöjd. Men sen plötsligt, dök Yasser Arafat upp som gubben ur lådan och jag beslöt å hans (Filips) vägnar att i stället kolla vem Eriks look-a-like kunde vara. Jag måste erkänna att jag tog ett litet skutt på stolen när ingen mindre än toksnygge Jude Law uppenbarar sig på skärmen framför mig, och jag förstod genast varför jag uppskattade The Holiday så! En återkommande figur på bilder av Erik var annars Kevin Costner och en Formel 1-förare vid namn Alonso medan hans, om man får kalla det bottennapp (förlåt Harry), var Harry Belafonte.

Lite kul var att Meg Ryan dök upp på bilder av både mig och Filip, vilket borde betyda att vissa likheter mellan mor och son finns, trots att många nu säger att han blir mer och mer lik pappa. Intressant var också att både jag och Erik på något (avlägset?!) sätt är lika Art Garfunkel. Alltså är Erik och jag också lika?

Måste också påpeka att det unika fotot har väldigt stor betydelse för vem man blir lik. Till exempel fick Filip på en bild där han har öppen mun och huvudet lite nonchalant bakåtböjt, superhöga likhetspoäng med Bono (där han har öppen mun och huvudet lite nonchalant bakåtböjt). Och jag fick 90 % likhetspoäng med Julia Roberts på ett kort där jag skrattar så jag visar alla mina tänder (hujja). Vissa träffar kan jag dock inte se någon likhet med hur mycket jag än letar. Exempelvis påstod sökmotorn sig ha hittat likheter mellan mig och en gammal kinesisk man. Jag som snarare har ögon åt det runda hållet än sneda, antar att likheten måste ha suttit vid formen på öronen, eller var det kanske hakans spets?

Med risk för att bli lite nojjig – testa du också vettja! Jättekul nöje, och berätta gärna för mig sen så jag får veta vilka kändislook-a-likes jag har bland mina bloggvänner!

Myssöndag med urkigt slut

2007-04-24T11:16:00.000+02:00

Kvart över sex i söndags morse vaknade jag av att jag fick en polisbil på näsan. Ute var det grått och dystert men på golvet nedanför sängen stod ett litet solsken och värmde rummet med sitt smittsamma colgate-leende. ”Mammaaaa!”, sa solskenet och drog i täcket för att strax därpå rusa runt till Eriks sida och vråla ”Pappaaa!”, samtidigt som han drog honom i armen. Hade han kunnat prata mer hade han säkert sagt att här kan ni ju inte ligga och slösa bort viktig lektid. Upp med er! I stället drog han oss i tårna och vi gick upp.

Det har faktiskt sina fördelar att vakna tidigt. Kvart över sex är dock egentligen på fel sida av vad som är okej. Sju är ganska lagom. Kommer man upp strax därefter så blir ju dagen sådär härligt lång och man kan inte skylla på att dygnet borde ha fler timmar. Just denna morgon kände jag mig dessutom som en riktig husmor där jag vid halv nio-snåret stod och stekte köttbullar. Först en timme senare såg jag grannen åka i väg med rufsigt hår för att köpa morgonfrallorna. Kanske ska jag tillägga att de har utflugna barn i övre tonåren.

Ungefär i samma veva som de högg in på sin frukost for vi iväg till stan. Byte av Filipkläder stod på listan. Det är nästan stört omöjligt att köpa rätt storlek till honom nu. Allt från 74 till 86 kan passa, även om 80 är det mest gångbara. Sen är det extra lurigt när man ger sig på sommarkläderna som ju faktiskt ska vara lagom först om ett par månader. Förutom de bytta plaggen fick de här underbara trekvartsjeansen följa med hem! Har på känn att de blir plagget med stort P i sommar. Filip tyckte dock att de var skumma när han provade dem. Han drog och slet för att täcka den barbenta springan mellan byxkant och strumpa. Kanske ett tecken på att han inte kommer gilla för korta jeans :)

Sen fick Filip sitt livs första Happy Meal bestående av hamburgare, fruktpåse och vatten. Det gömde sig inte någon plastig leksak i påsen utan i stället en svart mössa med ett mumintroll på vilket mamma jublade över. Filip jublade desto mer över sin hamburgare som han åt med tindrande ögon samtidigt som han emellanåt försökte pressa in en och annan äppelbit i munnen – utan att släppa blicken från den brödklädda köttbiten.

Så här långt var allt frid och fröjd. Men väl hemma igen började jag må illa, illa och några timmar senare var K R Ä K S J U K A N ett faktum. Uhhh, det är det absolut värsta jag vet och i går var jag ett blekt vrak med värk i varenda millimeter av kroppen, feber, huvudvärk och till på köpet ett envist illamående. I dag är illamåendet tack och lov bättre. Bara värk i kroppen och spaghettiben skvallrar om det som varit. Ska hugga in på mitt femtielfte glas med blåbärssoppa nu. Kanske ska jag unna mig en torr skorpa till också? Mums, det är annat än tacon i lördags kväll det...

Filip matar djuren

2007-04-21T17:44:00.000+02:00

Härma djur är väldigt kul för tillfället. Ivrigt påhejad av Erik och mig kan det med varierade resultat låta som rena djurparken härhemma vissa dagar. Otippat nog är de ”vanligaste” djuren de som verkar svårast att härma. Frågar vi efter katten, hunden och kossan blänger han mest frågande (eller är det kanske uttråkat?) på oss. Kanske är det utmaningar såsom flodhästen, räven och sjöstjärnan han är ute efter? Hursom är han just nu en riktig hejare på pippin, tätt följd av ormen, grisen, apan och papegojan som säger ”goddag, goddag” tills man byter lek.

Alla småttingar verkar på ett eller annat sätt ha ett gott öga till djur – så även Filip. Han tycker mycket om att titta i djurböcker, han älskar sin zoo-ficka à la Isa, han drar katter han träffar i svansen (medan mamma med sin obotliga kattskräck tappar andan) och han avgudar sitt bordsunderlägg med det underbara motivet ”Tiny zoo” av Karin Mannerstål.

Vi fick lite vänligt och försynt påpekat till oss för ett tag sedan att det nog var dags att skaffa en vaxduk till köksbordet. Och det kommer vi säkerligen att göra så snart jag bara springer på vaxduken med stort V som helst inte ska ruinera oss. Jättepraktiskt på alla sätt, men så länge nöjer vi oss med bordsunderlägg. Vi fick då även höra att det kommer Filip aaaldrig låta ligga kvar, vilket vi nog innerst inne befarade skulle stämma. Men – från den stund de färgglada djuren på det relativt stabila underlägget kom på plats är de tillfällen då han slitit ner det på golvet ytterst få. Han älskar att peka och klappa på djuren. Och så matar han dem också, särskilt när det börjar bli fullt i den egna magen. Klart att pippin ska få lite broccoli (detta sker oftast sekunder efter det att broccolin hamnat på tallriken. Broccoli är ”uss” tycker Filip och får inte pippin smaka så matar han generöst åt höger och vänster till de som sitter bredvid honom), och självklart ska lejonet smaka på en bit smörgås. Det händer även att apan får en skvätt yoggi i ansiktet men då brukar det vara dags att sätta ner proppmätte lilleman på golvet innan man själv får en korvskiva i pannan.

Nu ska jag gå ner i köket och förvarna giraffen och elefanten på att det vankas tacos till kvällsmat. Mmmums, så gott! Var evigheter sen och magen kurrar så högt vid blotta tanken att jag snart inte hör vad jag tänker - bäst att sätta igång. Trevlig lördagskväll på er!

Den urballade bloggerskan – The true story

2007-04-18T20:45:00.000+02:00

Jodå, jag lever men det är nätt och jämnt. Nej, så allvarligt är det inte riktigt men jag är så trött, så trött, så trött… Vaknade faktiskt precis efter att ha somnat i Filips röda lektält och legat där i en halvtimme. Ni som brukar leka med era små i sådana tält vet säkert hur hopknycklad kroppen känns efter fem minuter och då kan ni också säkert med en smula fantasi föreställa er min rygg och mina ben nu. Ajaj.

Ni som fortfarande gör ett försök då och då och kikar in här ska ha en stor eloge som inte har gett upp efter en hel veckas bloggtorka. Rekordlång tid mellan två inlägg kan man också kalla det. Min ambition innan jag började jobba var ju såklart att bloggen skulle leva kvar, om än inte fullt så ivrigt uppdaterad som den blivit under vissa tider då jag var hemma. Men se, det har inte varit helt lätt att få ihop tiden de här senaste veckorna. Eller tiden finns nog egentligen, problemet är snarare det att den skrivtörstande bloggerskan var och varannan kväll i stället för att skriva ner sina tankar och idéer sitter i soffan med huvudet nickandes i en konstig vinkel och säkerligen öppen mun *försöker att inte föreställa mig hur det ser ut* - och sover. Jag är så trött att jag skulle kunna somna med Filip vid sjusnåret varje kväll men det går ju inte.

Vi har konstaterat att det tar ett tag innan man kommer in i sina nya roller. Från att jag under lång tid varit den som haft störst koll på det här hemma när Erik har jobbat till att helt plötsligt inte veta hur mycket Filip har bajsat, om vi har någon frukt kvar i kylen och till på köpet ha missat en hel rad med nya ord från hans lilla mun, känns givetvis ovant och ganska konstigt. Erik, som nu är den med bäst koll här hemma HAR också jättebra koll härhemma och sköter sitt pappalediguppdrag med bravur! Men även fast han tycker det är hur kul som helst är han också helt slut när kvällen kommer. Jag tror och hoppas dock att vi snart ska ha vant oss, så att jag fortsättningsvis sitter här med fingrarna dansandes över tangentbordet i stället för att sova den där halvtimmen framför teven varje kväll. För ni skulle bara veta vad jag saknar bloggen… Den har verkligen varit min egna lilla roliga grej under så pass lång tid och plötsligt hinns den inte med. Jättetråkigt verkligen men ambitionen är fortfarande att den ska få leva. Självklart. Ska bara vila lite till, sen hoppas jag på en ny blomstringstid för FilipOMamma!

Yankee Candles

2007-04-11T20:51:00.000+02:00

Jag är egentligen ingen doftljusfanatiker. Snarare hinner jag nästan få en lätt huvudvärk bara jag går igenom Ikeas ljusavdelning och dofter av päron blandat med rosor och kanel slår emot mig. Men jag måste ta tillbaka orden jag sagt många gånger – att ett doftljus aldrig kommer in här hemma. Ljusen från Yankee Candles är nämligen något helt annat. Visst finns där säkert de i det enorma utbudet som doftar på tok för sött, eller alldeles för skarpt. Men inte ”Clean Cotton”. Den doften är alldeles ljuvlig. Inte ens en liten tung-i-huvudet-varning ger den.

På Månssons (som är svensk distibutör av Yankee candles), beskrivs doften som ”nystrukna lakan som fått torka i frisk luft och solsken”. Mmmm, tänk er! Och vi möts nu av denna fräscha doft varje gång vi går in på någon av toaletterna härhemma. På toan uppe kan det dock i bland uppstå en lite märklig variant av doften när Clean Cotton krockar med Filips bajsblöjor, men snart hamnar det sistnämnda i underläge och det doftar åter rena lakan. Och då är det knappt så man vill gå ut därifrån. Enda kruxet är att när jag precis hade upptäckt deras doftpåsar, som ju är perfekta att ställa där i fönstret, upplyste damen i kassan mig om att de skulle utgå ur sortimentet. Nähä, tänkte jag. Det har jag ju aldrig hört förut. Helt otroligt faktiskt att vi ALLTID råkar ut för det. Men här finns ju åtminstone doften kvar i alla möjliga produkter. Stark rekommendation på dessa men också varning för ett beroende!

bild: manssons.se

Ta i trä

2007-04-09T22:16:00.000+02:00

Av den händelse någon skulle missa vilket rum på övervåningen som är Filips har vi nu satt upp en tydlig vägvisning på hans dörr. FILIP står det med tjocka, bruna bokstäver som mest liknar stora chokladbitar. Eller också är det jag som ätit så mycket påskgodis att allt jag ser associeras till gotter. Hursomhelst är bokstäverna äntligen på plats. Vi har letat länge och väl efter alternativ till de klassiska – men ack så söta bokstäver - man kan köpa på leksaksaffärer. Ville dock gärna ha något lite eget och det blev det ju till slut. Väldigt egna bokstäver rentav, skrivna av mig och tillsågade av Erik. Teamwork på högsta nivå. Kanske skulle satt penseln i händerna på Filip så att han också hade fått ett finger med men jag är rädd att det fingret sedan skulle ha satt små bruna spår överallt härinne, så vi lät bli.

Nu sitter de i alla fall där på hans dörr och skvallrar om vems rummet är. Tur det dröjer många år tills bokstäverna får konkurrens av en ”Stör ej”-skylt, skriven med en liten persons vingliga bokstäver. Än så länge är det ju som allra roligast om vi är där och leker med honom. Något att minnas tillbaka till den dag dörren stängs framför näsan på en…

Kärlek

2007-04-06T20:12:00.000+02:00

Mitt hjärta smälte för en stund sedan. En trött och lite vinglig Filip kom halvspringandes med uppsträckta armar och ville upp i mitt knä för en stunds mys. Jag pussade på min lilla prins och sa "Mamma älskar dig!" Då vände sötnosen upp sitt ansikte, klappade mig på kinden och sa "Äskadej". Den kärleken går inte att beskriva... Men sen var det färdigmyst. Filip sprang ut i badrummet, fångade upp en kam från golvet, satte på badkarskranen och sköljde kammen för att därefter börja vattenkamma sitt hår. För honom var det magiska ögonblicket förbi men inte för hans mamma. Hon ler fortfarande fånigt där hon sitter i soffan.

Glad påsk!

2007-04-06T15:21:00.000+02:00

Ute skiner solen från en klarblå himmel och tvätten fladdrar i vinden. Förmiddagen har ägnats åt tvätt och lek inne – trädgårdsfix ute. Härinne sprider sig nu sakta en doft av äppelkaka som min pyssliga, pappalediga Erik har svängt ihop. Efter fikat blir det en tur till lekparken innan grillen tänds för premiärgrillning av lamm. Inte premiärgrillning för i år, den var för ett bra tag sedan, men lamm har vi aldrig grillat förut. Lite senare stundar mys framför en film och tjuvöppning av påskägg. Det är en lång fredag i dag och då hinner man ju massor!

Jag misstänker att resten av påsken kommer gå i den goda matens tecken med lunchbesök hos våra föräldrar inbokade. Ska se om vi kan få Filip att äta lite ägg. Det är annars en av få saker han grimaserar skeptiskt åt för att strax därefter sträcka ut tungan så långt han kan – med äggbiten på och sedan vifta den av från tungan, ner på bordet och ut på golvet. Vill han inte ha nu heller ska han faktiskt få smaka på ett chokladägg i stället.

Skulle vi få för oss att klä ut lillen till påskkärring behöver vi inte lägga ner så mycket jobb. Kinderna har färgats av solen under veckan och sätter vi bara en sjalett på huvudet så är förvandlingen gjord. Lägg därpå till att den nya – och ack så farliga – favorit”leksaken” ute är piassavakvasten. Sen behövs bara en vägbeskrivning till Blåkulla innan den allra sötaste lilla påskkärringen är klar för avfärd. Fast kanske sätter man inte sjalett på en liten kille…? Han borde nog få en hatt och det har vi ingen. Så då struntar vi helt enkelt i den traditionen och behåller honom härhemma i stället :)

För egen del behövs dock en hel del rouge för att pigga upp mina kontorsbleka kinder. Löjligt trött efter den första arbetsveckan som ju inte ens blev hel, ska jag njuta så mycket jag bara kan av dessa lediga dagar. Jag uppskattar "äggstra" mycket att få vara hemma och det känns som att den här påsken har alla förutsättningar att bli den gladaste!

Som en urvriden disktrasa

2007-04-04T20:56:00.000+02:00

Det är den bästa liknelsen jag kan komma på för hur jag känner mig. Utan att överdriva fick den här veckan en chockstart. De sista veckorna har jag funderat på hur i hela friden jag ska orka upp på morgnarna när jag börjar jobba. Jag som i vanliga fall inte är särskilt morgontrött har den senaste tiden blivit det på grund av en otroligt morgonmysig Filip som gärna har legat bredvid mig i sängen och dragit sig till framåt åttasnåret. I måndags ringde väckarklockan 5.45 och ett tufsigt och yrvaket spektakel mötte mig i spegeln. Det har dock gått bättre att stiga upp än jag trodde, tröttheten har kommit först framåt lunchtid. Och strax därefter har jag börjat frysa och sedan blivit plötsligt yr innan huvudvärken slagit till med buller och bång… Så än så länge har det inte varit så kul att jobba. I ärlighetens namn längtar jag så efter mitt lilla yrväder att hjärtat nästan brister. Men folk säger att man vänjer sig och jag hoppas innerligt att de har rätt.

Något som däremot känns väldigt bra och som folk hade rätt i är att man faktiskt kommer ihåg mycket mer av jobbet än jag trodde. Det räckte liksom att sätta ner baken på stolen och vips, så kändes det som att man bara hade varit borta en semester. Ett riktigt märkligt ögonblick blev det dock då jag lyfte på locket till en av mina kartonger med saker och kom ihåg precis vad jag hade packat överst innan jag gick hem – för snart ett och ett halvt år sedan. Det kändes som i går men tänk, när jag la på det där locket den där novembertisdagen, då visste jag ju inte att det var just underbara lilla Filip som låg där i min mage och bökade och ville ut. Så mycket härligt man har varit med om sedan den dagen.

Men äsch, jag ska inte gräva ner mig för mycket i det här med att plötsligt vara familjeförsörjare. Förhoppningsvis är tröttheten som värst denna vecka för att man är så ovan.

Filip och Erik har haft det desto roligare. Promenad till en å med stenkastning i vattnet, besök på öppna förskolan, fika i stan, bus i lekparken och i dag fällning av ett ruttet päronträd i vår trädgård har stått på schemat. Därtill ska läggas att en matlåda har stått klar i kylen till nästa dag varje dag när jag kommit hem och i dag stod rykande varma scones på bordet - behöver jag säga att jag känner mig bortskämd?

För att på ännu ett sätt knyta an till rubriken kommer det förresten inte att gå åt så mycket disktrasor under Eriks pappamånader. Han har en riktig fobi här i livet och då är det inte ormar eller trånga utrymmen jag pratar om utan just dessa sladdriga, blöta saker som han på allvar nästan får panik om jag daskar till honom med! Jag försöker säga att en disktrasa man tagit ny samma dag åtminstone inte har hunnit bli äcklig men enligt hans beräkningar är den äcklig redan innan man tar den ur förpackningen så nu går det åt kopiösa mängder hushållspapper i stället...

I morgon jobbar jag bara lite mer än halvdag och sedan är det LEDIGT! Ska försöka vara en flitigare och gladare bloggerska i påsk :)

I morgon är ingen vanlig dag

2007-04-01T21:21:00.000+02:00

Nu är timmarna räknade. I morgon bitti börjar jag jobba. Jag ska inte säga att jag har förträngt det men jag har i alla fall låtit bli att tänka för mycket på det, än mindre skriva om det här. Faktum är att det knyter sig i bröstet nu när jag ser det skrivet. Inte för själva jobbets skull men vid tanken på att jag inte kommer hinna se Filip mer än ett par timmar varje dag. Allvarligt talat så förstår jag inte hur jag ska klara mig utan mitt lilla hjärtegryn på dagarna. Att ha umgåtts så nära med någon som betyder så mycket, så gott som dygnet runt i över 16 månader och sedan plötsligt vara borta från honom hela dagarna känns så himla overkligt.

Nu ska jag dock inte beklaga mig för mycket. Erik ska så när som på ett par veckor i sommar vara ledig till mitten av augusti då Filip ska börja dagis och vi kommer vara lediga tillsammans mycket i sommar. Och Erik har längtat SÅ efter denna dag att jag självklart har glatt mig och längtat för hans skull – noggrann med att skilja på längta för hans skull och INTE längta för min egen :) Jag vet att de kommer ha det jättemysigt i vårsolen och hitta på massor av mysiga saker hela dagarna. Jag låter väl inte alltför avundsjuk...?

För några veckor sedan ska jag erkänna att jag hade riktig ångest. Ville verkligen inte lämna denna underbara tid bakom mig. Det blir så vemodigt att tänka på att min mammaledighet är över och att jag aldrig kommer uppleva den igen med Filip. Men Filip finns ju tack och lov kvar och jag ska vara så mycket mamma jag bara kan den tid jag är hemma. Efter några dagars tänkande på allt detta insåg jag att jag ju inte kan förstöra den sista tiden hemma med sådana grubblerier och jag lovade mig själv att inte ägna mer tankar åt jobbet. Och tänka sig att jag har lyckats ganska bra! Har faktiskt inte haft en gnutta söndagsångest i dag utan ser till och med fram lite mot morgondagen. Ska bli jättekul att träffa alla igen och lite spännande att se hur det går att skrämma igång huvudet. Huanamej.

Häromdagen sa förresten någon till mig ”Jaha, då ska du tillbaka till verkligheten nu igen?” Jag hoppas att jag inte såg lika dum ut som jag tyckte påståendet var. Kanske drog personen ifråga bara en klyscha utan att tänka på innebörden, för verkligheten – den är ju här hemma! Självklart är jag inte naivare än att jag förstår att jobbet också kommer att vara en del av verkligheten men aldrig i den utsträckning det var innan. Det allra viktigaste och min verklighet är det ljuvliga livet med mina båda pojkar. För något som inte är en klyscha är att livet FÅR en ny innebörd från den dagen ens barn kommer till världen. På utsidan (sånär som på en gigantisk mage mindre och med den största och ilsknaste röda finnen i världshistorien - mitt i pannan. Är det inte typiskt så säg?) är det samma Anna som kommer tillbaka till jobbet i morgon, men inte på insidan.

I natt ska jag i alla fall inte drömma mardrömmar om jobbet. Jag ska drömma att jag kommer hem från jobbet och får pussa på min Filip hela kvällen. Risken finns att han kommer vara alldeles förpussad innan den här veckan är slut, stackarn.

På tal om tyg…

2007-03-30T22:58:00.000+02:00

”Nämen, vaaad är det här för nå´t snyggt?”, sa Filip och jag i mun på varandra efter fikat på Ikea i eftermiddags. Nää, riktigt så inredningsintresserad har han inte hunnit bli ännu (i ärlighetens namn ville han mycket hellre tillbaka till barnavdelningens lekbageri där han hade rumstrerat runt en bra stund bland grytor och slevar i miniatyr, än att speja på tyg med mig). Men jag däremot mumlade det lite tyst för mig själv.

För på tal om tyg – visst är Ikeas nyhet BARNSLIG i form av sex olika textilmetervaror hemskt söta? Jag tycker om alla men särskilt det gröna med vita… är det flodhästar månntro(?), föll mig i smaken. Ska försöka komma på något roligt att göra med det till lillens rum. Kanske ett påslakan - verkligen något för en person med mitt enormt stora tålamod… *teaterviskar till läsare som inte känner mig att det där sista var skarp ironi* Fast så svårt kan det väl inte vara?

Nja, vi får se vad det blir, kanske vågar jag mig på ett bildbevis framöver. Skulle det nu inte dyka upp något så beror det på att:

a) vad jag nu gjorde blev så snett/icke-snyggt att det inte fastnar på bild.
b) tålamodet tog slut.
c) det troligaste inträffade - tyget var slut på Ikea när jag skulle köpa det och har dessutom fastnat i en säkerhetskontroll vilket innebär att det inte kommer in förrän tidigast om ett halvår (det här scenariot har vi nämligen varit med om MASSOR av gånger med saker vi har tänkt köpa och det är ju så tråkigt… för att inte tala om alla gånger vi har fastnat för något som än värre visat sig ha UTGÅTT ur sortimentet *morr*).

Jättebilliga är de förresten dessutom. TRE meter för bara 59 kronor!

Bild: ikea.se

Tygpyssel

2007-03-29T23:03:00.000+02:00

Erik och jag är såna där velpellar som har svårt att hitta något snyggt att ha på väggarna. Vi har det ganska sparsmakat möblerat överlag, föredrar ljus och rymd framför övermöblerat och en massa småprylar. Rationaliserade bland annat bort bokhyllan i vardagsrummet när vi flyttade hit till huset, vilket ger ännu en väggyta att fylla. Nu måste ju visserligen inte alla ytor fyllas, och med dem som har något på sig har vi skyndat väldigt långsamt. Det blir lätt så när man rivit gamla tapeter, lagt ner mycket jobb på underarbete och sedan satt väv och målat. Allt känns nytt och fräscht, inga gamla tavelhål eller blekta fläckar så långt ögat kan nå och då vill man ju gärna vara säker innan man sätter nya spikar i väggarna.

Vanliga tavlor är inte riktigt vår grej men sakta men säkert börjar väggarna prydas av annat. Ingen har säkert kunnat undgå vår kärlek till Isas motiv. Absoluta favoriten ”Till dig” har fått en alldeles egen vägg i vardagsrummet och många fler är de motiv som lockar…

Tygtavlor, stavas annars lösningen på väggprydnadsproblemet. Passar oss som handen i handsken. Man väljer fritt och enkelt storlek och framför allt, man får ju precis det motiv man vill ha. Om man hittar rätt tyg vill säga. Ibland ser man något i fantasin som man tror ska ligga där på Åhléns och bara kosta 50 kronor metern, men icke. Då får man försöka hitta något som åtminstone liknar det man drömt om.

Senaste tillskottet ser ni här ovan. Väldigt spännande och roliga färger, inte sant? Vitt tyg med ett mönster i – vitt! Typiskt mig. Men jag älskar verkligen Mairos mönster ”Blomma” och där den nu hänger i hallen faller ljuset så fint att mönstret verkligen kommer till sin rätt. Faller inget ljus gäller det bara att stå i rätt vinkel så ser man ändå!

Sen föll jag ju pladask för Åhléns vårnyhet ”Fiore”. Köpte en rejäl bit och såg framför mig en kanonsnygg tavla klädd i detta – i just hallen. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Det blev alldeles för brokigt och fladdrigt, Mairotyget inhandlades i stället och av Fiorebiten klädde jag undersidan av vårt tidningsställ.

Just nu är det stora projektet härhemma att hitta tyget med stort T till en stooor tygtavla att ha på en stor vägg i vardagsrummet. Helst denna gång något som inte vare sig är grafiskt mönstrat eller blommigt. Snarare ett riktigt motiv - träd, människor, hus... Färgerna ska helst vara brunt, grönt, vitt och eventuellt något rött. Någon som har ett bra förslag att dela med sig av?

Bobo är bäst

2007-03-28T22:04:00.000+02:00

Jag hade tänkt berätta om Bobo för flera dagar sedan men när jag skulle fota böckerna var plötsligt ”Bobo handlar” spårlöst försvunnen. Det är mycket som försvinner här hemma nu för tiden. En viss liten buse älskar att plocka saker fram och tillbaka och däremellan ställa dem på nya platser. Hetaste gömstället är tvättmaskinen där vi hittat allt från min mobil och Filips sko, till tevedosan och min sko. Men inte Boboboken. För den visade sig ligga längst ner i kylskåpet med en gurka ovanpå sig. Och på gurkan satt hans gosedjursgroda Froggy. Vilken rackarunge…

Detta var en (återigen) lång parentes. Till ämnet: Många är de leksaker som är poppis en dag för att sedan ha ersatts av en ny favorit dagen därpå. Men med böcker är det en helt annan sak. Helt klart favoritsysselsättningen - att bläddra i, läsa högt för oss ur, oftast både upp och ner och bak och fram, bita i eller helt enkelt bara bära omkring på. Alla böcker är bra men pekböckerna om den gulliga kaninen Bobo är bäst. Filip fullkomligen älskar dem. Det var den första bok han som ganska liten visade intresse för, ber man honom hämta en bok kommer han alltid balanserandes med så många Bobo-böcker han kunnat hitta och föreslår vi att vi ska läsa en bok, ja då väljer han förstås favoriten. Undrar vad det är som lockar så med dem? Egentligen är de ju som de flesta böcker för små barn. Men kanske är just dessa extra greppvänliga, färgglada och fina med en mysig bild på varje sida.

Och så handlar de ju om vardagliga saker. Har vi varit och handlat så kan vi på kvällen se om Bobo har handlat samma saker som vi, har vi varit i lekparken så kan vi se vad Bobo brukar göra i lekparken och när vi läser ”Hemma hos Bobo” så kan vi samtidigt som vi tittar på Bobos stol och Bobos tavla leta efter Filips stol och Filips tavla. Nu har han dessutom hört dem så många hundra gånger att han i vissa kan lite av ordningen. När vi till exempel ska till att vända blad efter att Bobo har handlat sitt ägg så kan det hända att Filip skiner upp och smackar med munnen, redan innan han sett glassen som kommer på nästa sida.

På andra plats i bokhyllan kommer absolut djurböckerna där särskilt de där man kan känna på lammets päls, klappa lena fölet och killa näsan med den duniga fågeln fascinerar mest. Böcker är verkligen mysigt och jag hoppas så att intresset ska bestå.

Och så måste jag ju till sist rekommendera böckerna om Bobo. Skarpt.

Hockey-lycka!

2007-03-27T20:10:00.000+02:00

Huruvida det blir så för laget i våra hjärtan i kväll (HV) återstår att se, men för hockeyintresserade föräldrar i allmänhet varav en totalt hockeygalen pappa i synnerhet kunde lyckan inte ha varit större än i söndags kväll. Dels hade HV äntligen lyckats vinna en match mot Modo, dels pekade Filip – då sporten visade bilder från eftermiddagens match - med fingret mot teven och sa högt och tydligt: "HOCKI!"

Plötsligt fick Filip mer uppmärksamhet än hockeyn från Erik. Jag tänkte att nu är min käraste snart igång och lär honom reglerna där han satt och pussade på mini och sa ”Bra, älskling. Bra!” Och Filip fortsatte sitt nya mantra ”Hocki, hocki, hocki” med triumferande blick. Så har det fortsatt i dagarna två och när vi för en stund sedan åt kvällsmat och jag frågade Filip om han visste var pappa var och lillskrutt svarade ”hocki”, ja, då började jag på allvar tro att vi har en tredje familjemedlem med förkärlek för denna sport. För visst var svaret rätt. Det är inte klokt egentligen vilken koll en 16-månaders bebis kan ha på sina föräldrar!

Djungeltema på Åhléns

2007-03-26T22:20:00.000+02:00

Som rubriken lyder råder det djungelfeber på Åhléns. En hel serie med djungeltema i retrostil finns nu i allt från påslakan och tyg på metervara till barnservis, tidskriftssamlare och gosedjur. Roliga motiv med färgglada djur framtagna av formgivaren Petra Bush.

Verkligen en kul idé det här med att en stil och ett mönster återfinns på flera olika grejer. Annars brukar det ju kunna vara så att mönstret med stort M finns på ett pennställ när det man i själva verket är ute efter är ett tyg.

Filips rum börjar dock bli ganska färdiginrett så själv slog jag bara till på ett ritblock häromdagen. Men vid närmare eftertanke skulle man kanske komplettera med just ett pennställ till hans kritor... Fast nej, vid ännu närmare eftertanke ligger de nog säkrast i ett slutet fodral - undangömda på något listigt ställe där de inte riskerar bli uppmumsade av sin ägare :)

Dra mig baklänges!

2007-03-25T14:42:00.000+02:00

Jag har gått och blivit med leggings. Chokladbruna är de. Och jag som dissade detta plagg totalt för bara några veckor sedan…

I fredags eftermiddag var morfar Filipvakt och jag fick mig en shoppingrunda på stan alldeles allena. Såg framför mig hur jag skulle sitta där på Ikeafiket med en latte och en stor kardemummabulle, bläddra i en tidning och njuta av stunden. Och njöt av eftermiddagen gjorde jag, men utan så mycket som en droppe koffein i magen. Fika hann jag liksom inte med hela stan framför mina fötter.

För en gångs skull var tanken att jag skulle handla till mig själv. Något som jag varit väldigt dålig på det sista året då i stället affärers barnavdelningar har haft en starkt magnetisk kraft på mig. Men i går höll jag mig nästan ifrån dem. Nästan, för den vårligt ljusgröna pyjamasen med vita lamm på H&M gick inte att motstå. Men förutom den lyckades jag faktiskt med mitt uppdrag. När man kikade ner i påsen jag hade med mig hem såg det nästan ut som om den var full av karameller. Jag som i vanliga fall har en förmåga att alltid komma hem med plagg i brunt, vitt, beige eller svart, eventuellt med inslag av något dimmigt grönt emellanåt, kunde nu glatt visa upp både en ljusrosa lång tröja, ett gammelrosa grymt snyggt linne med spetsmönster och en pastellgul tunika. Sen smög sig visserligen en crémefärgad topp med brunt skärp ner... Och så då de chokladbruna tajta sakerna.

Erik fick först en lätt skräckslagen blick när jag höll upp dem men ångrade sig lite när de kom på. För det ska gudarna veta, att leggings är absolut inte ett plagg som gör sig bra alls innan man får på sig något upptill. Men med något långt och lite ”oversize” - såsom de allra flesta toppar verkar vara i vår – över, blev det faktiskt riktigt snyggt. Nu återstår att se om jag törs ha dem på mig utanför hemmets väggar. Känns riktigt ovant och känslan av att man har fått på sig ett par strumpbyxor som saknar fötter och att man dessutom glömt byxorna, är överhängande. Men man brukar vänja sig och jag har ändå känslan av att det kommer bli min grej i vår. Snart hänger där säkert ett par vita och ett par svarta i garderoben också…

Titta!

2007-03-21T21:27:00.001+01:00

Ett nytt gäng kompisar har tagit plats i leksakslådan. Tio ursöta djurfingerdockor som pratar, busar och knasar sig. Och tänk att när det är jag som har dem på mig behöver jag ju inte ens förställa rösten. Jag insåg ju med buller och bång i går att jag redan låter så tokig… (se föregående inlägg).

Filip är annars inte så imponerad av gosedjur men dessa är åtminstone lite spännande. Vi kör nu djurteater nästan varje dag och övar för fullt på läten. Lejonet morrar, grodan kvackar och elefanten trumpetar. Sen stöter man som alltid när man har med djur och dess läten att göra, på problem. Jag vet varken hur giraffen eller pandan låter så när vi har gått igenom de enkla brukar det hela sluta med att papegojan petar Filip i näsan.

Fingerdockorna heter TITTA, kostar 49 kronor och finns att köpa på… Ikea förstås!

Vems är smurfrösten?

2007-03-20T23:29:00.000+01:00

I dag var jag med om något jobbigt. Jag hörde mig själv på en filmsnutt. Eller var det verkligen jag? Ja, i så fall kommer jag nog vara tyst i fortsättningen, hur det nu ska gå… Så här var det:

Flyttade över massa bilder från kameran och upptäckte ett videoklipp som jag hade glömt bort. Öppnade det nyfiket och – just det, jag filmade ju Filip i lekparken häromdagen när solen sken och Filip med den, fåglarna kvittrade och allt kändes så härligt harmoniskt och vårigt. Filmsnutten var jättemysig. Filip svischade med jämna mellanrum förbi i gungan, ömsom fnissandes, ömsom viftandes med fingret och med gäll röst pipandes som fåglarna.

Och på tal om gäll röst – plötsligt bröts den mysiga stämningen av en obekant röst som med en konstig smurfklang pep fram ”Vaaar är pippin Filip? Vad säääger pippin? Piiiiip, piiiiip, piiiiip!” Fram dyker sedan en brun vantklädd hand som puttar på Filip samtidigt som man åter hör den pipiga smurfrösten utbrista ett ”Oooops” följt av ett nervöst skratt. Sen fladdrar sand, asfalt, en bit blå himmel, Filips ena sko och mitt ena ben förbi i bild och det är då jag inser att det faktiskt är mig själv jag hör. Herregud, är det enda jag kan komma på som kommentar till det hela. Inte nog med att jag låter hur konstig som helst på film (för visst låter man ju helt annorlunda då jämfört med i verkligheten? Eller hur? Snälla någon, säg att det är så? :) ), jag klarar ju inte ens av att filma samtidigt som jag puttar på en gunga. Det måste ju vara hur basic som helst.

Så i morgon ska vi ut och öva filmning Filip och jag, och jag lovar att jag inte så mycket som kommer öppna munnen ens. Jag är snudd på chockad över hur hemskt det lät och har troligtvis sagt mitt sista ord i en filmkamera någonsin. Känner hur jag blir alldeles varm i ansiktet bara jag tänker på det.

Erik höll på att dö av skratt när vi tittade på den för han satt här givetvis också. ”Vem är det som pratar sa han?” Kul! Men kanske ett tecken på att smurfrösten inte lät som jag?

Och vet ni vad – tidigare i kväll kom jag på mig själv med att försöka prata till Filip med lite mörkare röst. Men så kan jag ju inte hålla på. Nej, jag får helt enkelt tro att vi har köpt en kamera med världens sämsta ljudåtergivning av röster. Sen att Filip lät precis som vanligt, det är ju en annan sak. Jag stod ju liksom så nära så det var säkert det det berodde på. Det får i alla fall bli min slutsats. Nu ska jag lägga mig. Troligtvis kommer jag drömma om blåvita smurfar och väcka mig själv av att jag pratar i sömnen som en av dem :)

Isn´t he lovely?

2007-03-19T20:05:00.002+01:00

Jag syftar både på vår lilla minimänniska (som på bilden med irriterade grymtningar försöker få upp förrådsdörren vilken han mycket väl vet att en massa spännande prassliga säckar fyllda med skräp gömmer sig bakom), och så på honom i hans nya vår/vind/regnjacka som är så fin/söt/tuff att jag nästan dånar när jag ser den. Ett av fynden (nu menar jag inte att den var ett fynd på det viset att den nästan var gratis *harkel*, men vissa saker går bara inte att motstå. Som försvar måste jag faktiskt dessutom att tillägga att det ändå är tre jackor i en, dessutom i en rejält tilltagen storlek som nog kommer hålla i alla fall minst ett år. Den ska nog egentligen inte sluta så långt ner som den gör men det tycker jag bara är praktiskt – och mysigt!), på vår lördagsutflykt till Linköping. Det där var nog den längsta parentes jag någonsin skrivit - var det någon som hängde med?

Vi var alltså i Linköping i lördags på en nöjestripp i ruskigt vårväder. Filip som nu oftast gärna vill gå på egna små upptäcktsfärder när vi är någonstans skötte sig exemplariskt hela dagen och satt så snällt i sin vagn och brummade med munnen i riktig bilköraranda. Vi flanerade på stan, åt lunch och sprang sen på denna jacka som riktigt skrek efter oss att vi skulle ta den med hem (och snälla som vi är lydde vi). På väg till bilen slank vi in i den vackra domkyrkan som till och med fick lilleman att bli tyst. En kör som påminde väldigt om kören i ”Så som i himmelen” höll precis på att öva någon slags ”huuummmm-sång” när vi kom och en man spelade trumpet så fint att man blev alldeles trollbunden. Filip spatserade till en början långsamt fram i de oändliga gångarna, med maxuppspärrade ögon blickandes upp i taket som aldrig ville ta slut. Efter en stund tuffade han dock till sig och försökte ta sig in under ett avspärrningssnöre till ett stort konstverk och då drog vi oss därifrån - mot Ikea som var det egentliga målet för dagen.

Vi har varit på jakt efter ett bord och två stolar i minimodell som ska stå i Filips rum och just de vi fastnade för fanns inte här i stan. Det var dock inte bara GULLIVER som slog följe med oss hem. Jag ska erkänna att jag nästintill gjorde en burn out i mina kilklacksstövlar när jag på säkert 100 meters avstånd, med min speciella Ikea-laserblick, såg att sommarbutiken redan hade öppnat. Så nu äntligen har vi en ursnygg brun kylväska ståendes i en garderob, väntandes på sommar och sol. Följe slog även den ”tidigare-år-omöjliga-att-få-tag-på” vita matkupan.

En shoppinglyckostrålande Anna fick sig sedan ännu en glad överraskning när Erik på hemvägen styrde kosan ner mot hamnen i Gränna där det med utsikt mot solnedgången bredvid Visingsö bjöds stenugnsbakad pizza till kvällsmat. Filip fick små bitar av sitt livs första pizza och grät högljutt av besvikelse när den var slut. Väl hemma igen avslutades dagen sedan som tidigare avslöjats med romantisk komedi av bästa klass. Vilken underbar dag!

Snipp, snapp, snut – sen var berättelsen om en riktig sagolördag slut!

Tema Nya recept – söndag

2007-03-18T22:40:00.000+01:00

Inspirerad av gårdagens romantiska film kom jag att tänka på en ljuvligt god pastarätt med kärleksklingande namn som vi testade nyligen. Apropå konstiga smakkombinationer som jag skrev om en annan dag så kommer här kanske den mest otippade av alla – kräftor och bernaise. Otippad och överraskande god - verkligen en riktig höjdare! Dessutom lätt som en plätt att slänga i hop. Tur det finns recept för just den här mixen hade jag då aldrig kommit på själv:

Nyförälskade kräftstjärtar 4 port
ca 200 g kräftstjärtar, frysta eller i lag
200 g färska champinjoner
smör
2 dl crème fraiche gourmet, bearnaise
½ dl vatten
1 pressad vitlöksklyfta
ev 1 msk cognac

Gör så här:
Tina kräftstjärtarna. Skiva svampen. Fräs svampen i smör i en stekpanna några minuter. Rör ner crème fraiche och vatten. Koka ihop ca 1 min. Smaksätt med vitlök och ev cognac. Blanda ner kräftstjärtarna och låt allt bli varmt. Servera med färsk pasta och sallad.

En film att bli kär i

2007-03-18T11:23:00.000+01:00

Måste mitt i all mat flika in att vi nu äntligen har sett The Holiday. Filmen alla pratat om. Har hört så mycket bra om den och fått så höga förväntningar att vi var beredda på att bli en gnutta besvikna, men nej då! Den var så himla bra att jag lätt skulle kunna se om den direkt.

Jude Law är ju dessutom så snygg att man nästan smäller av. Och Kate Winslet är ju så charmig att man nästan smäller av. Och Jack Black är ju så rolig att man nästan smäller av. Och så Cameron Diaz – hon är ju så söt att man nästan smäller av. Och den gamla Hollywood-farbrorn är så mysig att man bara vill krama honom. Bra skådisar tillsammans med vackra, romantiska miljöer, lite tårar, mycket skratt och en inte helt typisk romantisk komedi-stil ger höga betyg – av mig. Den verkar dock inte ha fått så bra betyg av proffsrecensenter men det har hänt förr att vi har tyckt olika :) De verkar tycka att den är för sockersöt men det trodde jag var lite av vitsen med en romantisk komedi?

Jag blir i alla fall glad bara jag tänker på den såhär efteråt. En riktigt mysig feel good-film som nog rentav tar förstaplaceringen i sin genre om jag får bestämma.

Tema Nya recept – lördag

2007-03-17T20:13:00.000+01:00

Arla bara fortsätter att glänsa. Jag fullkomligt älskar deras sida - man hittar alltid något passande till det man har hemma när fantasin tryter. Flera av veckans recept är förresten hämtade därifrån, så även dessa knapriga enchiladas med het fyllning. Här lät vi dock lilleman få lite snällare mat. Tror nog han är väl liten för den peppardos man får i sig av de här:

Biff Enchilada 4 port
500 g lövbiff
1 purjolök
smör
1/2 tsk salt
2 dl lätt crème fraiche "4 peppar & vitlök"
8 tortillabröd
1 dl riven ost

Gör så här:
Sätt ugnen på 250°. Strimla köttet och purjolöken. Bryn köttet i smör i en stekpanna. Lägg i purjolöken och krydda med salt. Rör ner crème fraiche och låt allt koka ihop 1–2 min. Bred ut röran på tortillan och rulla ihop. Lägg rullarna på ett ugnssäkert fat. Strö över osten. Gratinera i övre delen av ugnen ca 5 min tills osten fått färg.

Servera med sallad, paprika, tacosås och även gärna en klick gräddfil eller vanlig crème fraiche som dämpar det heta en aning.

Tema Nya recept – fredag

2007-03-17T19:58:00.000+01:00

Min urballade temavecka fortsätter – med fredagens rätt på lördagen… *hötter med fingret åt mig själv*

Denna rätt har ett namn som man hela tiden glömmer. ”Den där sydafrikanska köttfärsgratängen med russin” säger vi i stället. Och nej, jag skrev inte fel. Den innehåller faktiskt russin! Märklig brytning till en början men det blev bättre och bättre ju mer man åt. Tycker man inte om de små bruna är de ju annars lätta att peta bort. Någon som inte petade bort ett enda var Filip som i stället med stor förtjusning utbrast ”Ä DÄÄÄÄÄÄÄÄÄ?” med högsta röstvolym när han såg vad som gömde sig i köttfärsen. ”Gottgott mitt i maten, mamma och pappa är ju bara för bra”, tänkte han säkert och skyndade sig att med ivriga fingrar kvickt leta rätt på alla russin så de inte skulle försvinna.

Babootie
600 g blandfärs
1 gul lök
3 vitlöksklyftor
1 tsk strösocker
1/2 tsk cayennepeppar
1 dl russin
1 tsk salt

2 dl mjölk
2 ägg
2 tsk curry
1 dl flagad mandel
smör till stekning
1/2 tsk salt
1 krm peppar

Gör så här:
Sätt ugnen på 175°C. Skala och hacka lök och vitlök. Smält 2 msk smör i en stekpanna. Lägg i löken och strö över sockret. Stek tills löken är mjuk och gyllenbrun. Blanda den stekta löken med färsen och bryn detta. Tillsätt cayennepeppar, russin och salt. Fördela och tryck ut färsen i en ugnssäker form, ca 20 cm i diameter.

Blanda mjölk, ägg och curry. Vispa lätt. Krydda med salt och peppar. Häll blandningen över färsen. Tillaga i nedre delen av ugnen i ca 40 minuter. Strö på mandeln efter halva tiden.

Servera gärna tillsammans med mangoyoghurt och basmatiris.

Mangoyoghurt
1/2 paket fryst tärnad mango(tinad)
2 dl matyoghurt
2 msk hackad färsk mynta
1/2 krm salt

Tema Nya recept – torsdag

2007-03-15T19:29:00.000+01:00

Torsdag = soppdag, och dags för något lite nyttigare. Återigen tar jag hjälp av Arlas ”latmansprodukter” och simsalabin, så har man en krämig fisksoppa med lite thaisting på ett kick! Det här receptet finns förresten med under den smala delen på Arlas ”Veckans matsedel”.

Thaigryta med fisk och räkor 2 port
3 dl Kelda thaisoppa
1 purjolök
300 g filé, t ex lax och torsk

1 dl skalade räkor

Gör så här:
Koka upp soppan i en vid gryta. Skär purjolöken och ﬁsken i stora bitar. Låt det sjuda i soppan på svag värme ca 5 min. Lägg i räkorna på slutet. Häll upp i djupa tallrikar. Servera med vitlöksstekta brödskivor eller basmatiris.

Bild: arla.se

Tema Nya recept – onsdag

2007-03-14T21:13:00.000+01:00

Jag har skärpt mig och den uppmärksamme ser nu att jag publicerar onsdagens recept på rätt dag! Om tisdagens mat krävde sitt pyssel så går dagens desto snabbare.

Vi har blivit helt sålda på Arlas fantastiska sortiment av ”kryddhjälpmedel”. De hjälper både till att få underbar smak på maten samtidigt som själva tillagningen oftast är gjord på ett kick. Tyvärr är dock inte alla jättenyttiga men ack så goda… Arlas nya crème fraiche med smak av äpple, dill och curry är utvecklad av Årets Kock 2006, Peter J Skogström. Kombinationen äpple/curry är för mig välbekant och god. Dillen kunde jag inte riktigt föreställa mig i sammanhanget men oj, vad GOTT det var!

Den här rätten beskrivs hos Arla som en ”perfekt fredagsrätt”, och jag håller egentligen med. Men faktum är att den passar utmärkt på en onsdag också. Erik har varit ledig i dag och då har man faktiskt rätt att mysa lite extra. I morgon kommer något nyttigare, jag lovar!

Kycklingpasta med smak av äpple, dill och curry
1 – 2 purjolökar
500 g kycklinglårfiléer (lite bråttom var det så vi tog en grillad i stället)
smör
1/2 tsk salt
1 krm svartpeppar
2 dl Arla Köket crème fraiche gourmet äpple, dill, curry
½ - 1 dl vatten

Gör så här:
Koka pastan. Skär purjolöken i långa strimlor och lägg ner i pastan när det återstår 1 min av koktiden. Skär kycklinglårfiléerna i bitar. Bryn dem i smör i en stekpanna. Salta och peppra. Vispa ihop crème fraiche och 1/2 – 1 dl vatten och häll i pannan. Låt koka ca 5 min. Servera kycklingen med pastan och purjolöken och ev grovt hackad dill.

Bild: arla.se

Tema Nya recept – tisdag

2007-03-14T20:54:00.000+01:00

Nämen vad är detta? Vilket slarv - först somnade jag och missade måndagens recept, och vad tror ni hände i går kväll när tisdagens skulle ut? Jo, jag gjorde det igen... Tror minsann att jag har drabbats av den stora vårtröttheten så nu är det säkrast att jag publicerar det jag ska – snabbt, innan jag tippar ner med näsan i tangentbordet :)

Den här rätten är så god att man inte vill att den ska ta slut. Med tanke på Filip minskade jag mängden röd curry ordentligt men lite sting blev det ändå och han älskade det. Särskilt vattenkastanjerna som han tyckte var jättetokiga att tugga på – det knastrar ju så härligt! En annan Filipfavorit är räkor. Han tuggar och smaskar och slickar sig runt munnen så fort han hör ordet och räkor fick han mycket av denna lunch. Rätten kräver lite pyssel och tar en stund att laga men jag lovar att det är värt besväret. Här kommer receptet:

Röd curry med kokosräkor
1 kg räkor med skal (ca 400 g skalade)
1 röd paprika
1 morot
1 pkt haricots verts (150 g)
1 vitlöksklyfta
1 msk smör

1 msk röd currypasta (här minskade jag drastiskt mängden till 1 tsk)
1 hönsbuljongtärning

2 dl kokosmjölk

2 dl lätt crème fraiche
1 burk skivade vattenkastanjer
1 burk skivade eller strimlade bambuskott

färsk persilja eller koriander

Gör så här:
Skala räkorna. Kärna ur paprikan och skala moroten. Skär dem i bitar. Dela sockerärtorna på längden. Skala och hacka vitlöken. Fräs grönsakerna i smör i en wok- eller stor stekpanna. Rör ihop currypasta, smulad buljongtärning, kokosmjölk och crème fraiche. Låt räkorna fräsa med grönsakerna någon minut. Tillsätt därefter vattenkastanjer och bambuskott och häll till sist på såsen. Låt allt koka upp. Strö över persilja eller koriander. Servera med nudlar eller jasminris.

Tema Nya recept – måndag

2007-03-13T19:29:00.000+01:00

Men vad hände med måndagens recept? Jo, ärligt talat råkade jag somna innan jag hann lägga ut det så det blir två i dag i stället.

Först ut blir gulskimrande lammfärsbullar som med sin härligt saftiga konsistens nästan smälter i munnen. Tillsammans med en krämig och vitlöksrik tzatsiki framstår smaker som får mig att drömma om Medelhavet. Så här får man inte bara ett lättlagat vardagsrecept. Om man dessutom blundar när man tuggar så kan man fly verkligheten för en stund. Och hoppas på att inte glassbilen käckt börjar trudelutta utanför så man abrupt rycks ur drömmen och blir påmind om att det faktiskt är en helt vanlig svensk måndag. Dessa har vi testat både som lördagsmiddag ihop med klyftpotatis och som måndagslunch tillsammans med ris och det var lika gott med båda alternativen.

Lammfärsbullar 16-20 st
400 g lammfärs (nötfärs går också bra)
1 vitlöksklyfta
1 tsk salt
1/2 tsk sambal oelek
1 tsk mald spiskummin
1 tsk gurkmeja
1 dl Kelda lagalätt
smör

Gör så här:
Blanda färs, pressad vitlök, salt, sambal oelek, spiskummin, gurkmeja och lagalätt till en jämn smet. Forma färsen till små, avlånga bullar. Stek dem i smör i en stekpanna ca 5 min.

Veckans tema: Nya recept

2007-03-12T19:13:00.000+01:00

Med en matglad liten 1-åring i huset har det plötsligt blivit jättekul att laga mat. Jag är annars mest för bakning – matlagning har tidigare varit som roligast då det kommit gäster. Ända tills nu. De där Semperburkarna som var riktiga favoriter i höstas rynkas det numera mest på näsan åt. Samma mat som mamma och pappa äter ska det vara och denna stund har man ju faktiskt längtat efter!

Så vi har tagit oss rejält i kragen och numera står jag där vid spisen, i Eriks knallrosa Barbapappaförkläde från Rumba med matchande illröda spisrosor på kinderna, och känner mig som en riktigt präktig matmamma. Ganska snabbt insåg jag dock att de 10 rätter vi brukar variera mellan inte räcker. Varierat ska det vara, snabbt ska det helst gå och så ska det förstås vara gott också. Visserligen tror jag att Filip skulle vara hur nöjd som helst med köttfärssås varannan dag men det går ju inte. Nej, senaste tiden har det serverats nya rätter nästan varje dag med den ena nya smaken efter den andra. Och så förstås massor av grönsaker och frukt till. Erik som inte har varit så mycket för grönt i sitt liv tror att han håller på att bli frukt- och grönsaksförgiftad. Jag intalar honom att det i så fall bara är ett hälsosamt tillstånd.

Den här veckan tänker jag dela med mig av recept på rätter som bums blev nya favoriter och garanterat kommer att lagas igen och igen och igen…

Så här går det i kväll:

2007-03-10T14:13:00.000+01:00

Om det blir som jag tror:
1. The Ark
2. Sonja
3. Måns

Men om det blir som jag vill:
1. Andreas Johnson eller Marie
2. Den andre/a av ovanstående
3. Sonja

Någonstans långt ner vill jag ju som bekant placera Sanna och Anna Book och där tror jag också att de hamnar, i alla fall Anna. Sanna däremot charmar nog många äldre har jag förstått så hon kanske blir lite småfarlig ändå.

Efter en vecka där snudd på varannan låt som spelats på radion har varit schlagerfinallåtar har jag upptäckt att vissa växer för varje gång man hör dem medan andra går åt motsatt håll och snabbt blir tjatiga. En låt som har växt är helt klart Sonjas ballad som nog kräver sina lyssningar. Däremot tycker jag att The Arks låt redan börjar kännas tjatig. Får man dock tro alla gissningar och röstningar överallt så verkar det inte ens bli spännande i kväll. Just The Ark verkar ha ett otroligt stort stöd vilket förvånar mig lite grann. Antingen röstar folk på dem för att de ÄR The Ark. Annars skiljer sig vår musiksmak helt enkelt en del från många andras :) Men vi får se, det finns ju ändå en jury som ska säga sitt också.

Såg förresten ”Fröken” Marie på Nyhetsmorgon i morse och hon växte ännu mer när man såg och hörde henne i en intervju. Hur rar, snäll och mjuk som helst och totalt oförstående om vad som händer runt omkring henne. Hoppas, hoppas att rösten håller den här gången så alla hör hur bra hon är. Låten är en riktigt stor favorit här i huset!

Alldeles strax inleds vår MYSLÖRDAG (med stooora bokstäver). Först den spännande tredje kvartsfinalen i hockey mellan HV och Brynäs. Denna ska avnjutas i hop med nybakta bullar som fortfarande är ljumna och kaffeshake med alldeles för mycket gott i. Sen blir det lyx i form av köpepizza till kvällsmat. Och efter det bara måste ju chipsskålen fram en schlagerkväll som denna. Förstås i sällskap av godisskålen som komplement till det salta.

Puh. Efter att ha skrivit det sista stycket som kan sammanfattas "stillasittande mys i soffan med massa smaskigheter att äta" känns det genast som att en av morgondagens aktiviteter därmed kommer bli l å n g p r o m e n a d. Om inte lille Filip Bus lever upp så pass till just ordet bus när han snart vaknar, att vi kommer springa runt och busa, jaga och "aja" honom de närmaste timmarna förstås. I så fall tror jag faktiskt nästan att vi behöver allt detta goda att stoppa i oss. Faktiskt.

Snart är sommaren här...

2007-03-08T21:39:00.000+01:00

Vecka 12 ska jag storma Ikea. Sommarbutiken öppnar då och vis av erfarenhet har jag lärt mig att det allra bästa brukar försvinna i ett nafs. För att sedan inte komma in i fler exemplar. Som förra årets kylväskor till exempel. De hade sålt slut på bara ett par dagar. Liksom kakkupan i vitt – den var också väck när jag spatserade in alldeles i början av säsongen. För att inte tala om det där otroligt snygga och smarta liggunderlaget som jag bara SKULLE ha. Gissa om det fanns kvar överhuvudtaget? Nä minsann, tomhänt gick jag därifrån då. Och hade det varit så att jag hade jobbat på dagarna och inte hunnit dit förrän till helgen så hade det känts okej. Men verkligen inte när jag även då var mammaledig och hade kunnat hänga på låset när de öppnade på måndagsförmiddagen för att få det jag ville ha. Så nu jäklar. Jag laddar redan – i år ska Filip och jag invadera Ikea så snart sommarbutiken har öppnat.

Måste tillägga att förra årets sommarshopflopp dock inte är något jag har stört mig på hela året. Nej, det varade nog bara en stund samma dag som jag insåg mitt misstag. Men visst kan det vara otroligt retfullt när man har spanat in just den där orange flugsmällaren och så finns det bara blå kvar. Eller än värre, man ska äntligen lägga beslag på en kylväska och den är helt slut. Finns inte ens kvar i blått.

Ikeas utbud faller för det mesta mig precis i smaken. I synnerhet den här typen av årstidsanpassade produkter som oftast dessutom är så billiga att man inte behöver fundera alltför mycket på om man ska köpa dem. Bara välja och vraka bland snygga färger och roliga utföranden. Åhh, vad jag trivs då!

Här på bilden ser ni vad jag suktar efter i år. Och av förra årets trend att döma är det nog säkrast att först slänga sig över kylväskan, tätt följt av kakkupan och liggunderlaget. Kassen med det ursnygga mönstret får gärna följa med hem i båda färgställningarna. Ljusslingan i vitt är jag väldigt sugen på. Älskar ljusslingor och att det dyker upp varianter som inte är så juliga utan är tillåtna att ha uppe även på sommarhalvåret gör mig lycklig. Slutligen en lykta för blockljus till uterummet. Snygg kantig form och härliga färger även om valet till sist säkert faller på vitt. Som vanligt :)

I morgon blir det en snabb tur till Ikea för raminköp. Ska passa på att reka lite – har man tur kanske kakkupan redan står där och väntar på mig…

Bilder: ikea.se

Himmelskt gottgott...

2007-03-06T22:40:00.000+01:00

Jag skulle ljuga om jag sa att dagens kvällsmat var sund och hälsosam. MEN så underbart god den var! Ni hör ju själva att DelikatessYoggi med smakerna Brownie och Citrus/Maräng inte kan vara annat än krämigt lena och sådär himmelskt goda att man inte vill att de ska ta slut. Sa jag förresten att fetthalten är *harkel* 9 procent… Undrar vem målgruppen egentligen är för denna lyxvariant i yoghurthyllan som förresten knappt borde få gå under namnet yoghurt vilket ju ändå får det att låta lite nyttigt. Nej, det här smakar snarare som smält glass, känns riktigt onyttigt och ger en känsla av vardagslyx. Visserligen den sortens vardagslyx som lägger sig som en skyddande bomullshinna i magen och som inbillar magens ägare att byxorna spänner lite extra redan efter att hon svalt det sista, men... äsch!

Kanske har jag därmed listat ut svaret på frågan. Målgruppen måste helt enkelt vara sådana som vi. Som tycker det skulle vara bra trist att alltid äta fullkornsprodukter och lättlätta grejer utan socker och som tycker det förgyller dagen när man smyger ner något förbjudet i kundvagnen ibland. (Läste man det där fort kan man nästan ta det som att jag menar att vi smyger ner det i fickan, men icke. Så snåla smålänningar är vi inte!)

Kiviks Fruktstund

2007-03-04T22:59:00.000+01:00

Vinnaren av ”köpmellanmål” är utsedd! Nestlés och Sempers fyrpack med fruktmellanmål är visserligen jättegoda de med men smakar inte så äkta som dessa från Kivik. Tycker jag. För Filips del spelar det nog inte så stor roll. Han älskar frukt, gapar och sväljer, mumlar gottgott och är nöjd med det mesta.

Det enda negativa var förpackningen som visserligen är väldigt söt men tänkt att äta direkt ur. Antingen är den avsedd för lite större busungar eller för barn som inte är fullt så ivriga som Filip för han skulle nog försöka trycka in hela påsen i munnen om vi gav honom chansen. Nu fick han sin portion av Bror Bus Jordgubbe i en skål. För allas säkerhet. I morgon ska han få smaka Tuva Tuff Björnbär och sen väntar även Kalle Klok Äpple på ett utlåtande.

Och så bilden - den visade sig visserligen här redan i somras men jag tyckte den passade så bra för detta inlägg att jag inte kan låta bli att återigen visa Filip utanför Kiviks Musteri. PAFF är nog det ord som bäst beskriver hans uppsyn där han kikar ut genom hålet bredvid Bror Bus :)

Då åkte kikaren fram

2007-03-03T22:56:00.000+01:00

Men Anna då. Som värsta detektiven bakom gardinen – i morgonrock dessutom. Suck, vad mycket knasigt man gör egentligen. Även fast man är 30 år… Det var när vi satte lådstopp även i de översta lådorna i byrån på Filips rum eftersom han drar i dem så snabbt att de tippar över, som jag såg kikaren och mindes den där natten i somras.

Som småbarnsförälder sover man ju inte riktigt på stockstadiet, i synnerhet inte så länge man ammar. Så där låg jag halvvaken och trodde (eller i alla fall ville tro) att jag drömde när jag hörde ett konstigt ljud. Välbekant men konstigt klockan tre på natten. Hörde det igen, tydligt och skulle precis slänga mig över Erik i en stirrig väckattack när han också flög upp med ett ”Vaaad var det?” Han smög sig upp – och NER, vilket jag aldrig i livet hade vågat. Till min lättnad kom han dock snart upp igen för att tassa in i Filips rum och speja i fönstren mot baksidan. Plötsligt hörde jag ett ”Vad i…” varefter Erik kom tillbaka in i sovrummet och sa: ”Nu tror jag fanimej vi är med i Lost… "VADDÅÅÅ?” väste jag tillbaks med ögon som troligtvis var av golfbollsstorlek och hjärtat dunkandes uppe i halsen. ”Du kommer inte tro mig men det kom ut en kille ur vårt uterum precis när jag kikade ut och efter honom kom en hund.” Vid det här laget hade mitt hjärta nästan stannat och beslutsam (och kanske även en smula överdriven) som jag snabbt blir i skarpa situationer pep jag, ”Ring polisen!”. Erik, som är lite lugnare i sättet tyckte att vi skulle vänta lite, killen hade ju säkert inte gjort något därinne.

Det var då jag själv tog på mig spanarrollen. Plötsligt kom jag ihåg att Eriks mamma vid något tillfälle hade gett oss en gammal kikare och eftersom vi inte hade bott här så länge så visste jag precis vart den låg. Så snabbt upp och fram med den, Erik efter och så skyndade vi fram till fönstret. Jag placerade mig bakom gardinen och fumlade med kikaren i fodralet när Erik sa, ”Där, där är han!”. PANG, sa det när jag i min stirrigt hastiga rörelse drämde kikaren rakt in i mina fula glasögon som jag i vanliga fall bara använder till och från linserna och i hasten hade glömt att jag hade på mig. Fasen också. Av med glasögonen och så tillbaks med kikaren. Herregud, det var tur jag kunde skylla på att klockan var mitt i natten, för nu såg jag ju absolut ingenting. Så på med glasögonen igen och där såg jag den misstänkte. På gatan över vår vinglade en av gångstilen att döma (än på höger sida av vägen oooch så över till vänster oooch tillbaka till höger igen) överförfriskad kille i 20-årsåldern med hunden i släptåg. Med i hans rörelser följde även en tjej och det var här någonstans som hjärtat började återgå till normal takt. Kanske hade killen gått till fel uterum, kanske skulle han gena över vår trädgård men kom hastigt på att han behövde vila, eller så hade han helt enkelt slagit vad med kompisgänget om att han skulle provsitta trädgårdsmöblerna i minst fem uterum innan han var framme hos tjejen. Vad vet jag, kriminell såg han då inte ut att vara. Bara lite kär. Och mycket full.

Tänk, vilken tur att vi hade kikaren som gav oss svar på detta mysterium och som gjorde så att jag som annars kan hänga upp mig på sådana här saker lång tid framöver somnade gott en stund senare. Lite pinigt känns det dock när jag tänker tillbaka och försöker se oss där bakom gardinen, nattvirrigt fumlandes med kikare och glasögon. Men faktiskt också lite intressant att se hur man reagerar i en sådan situation. Handlingskraftigt eller hysteriskt? Kanske var det lite av varje i just detta fall.

Kärt återseende?

2007-02-28T21:08:00.000+01:00

Ja, det är frågan. Den 5 mars får vi se för då är det jag som slinker in i närmsta affär och köper på mig årets första glass. Jag har för mig att jag tyckte Top Hat var riktigt god och lagom stor. Syltklicken var väl sötsliskig för min smak om jag inte minns fel, men räddades av den smarriga chokladklicken bredvid. GB är i alla fall smarta som behåller originalpapperet. Jag tror nog det är fler än jag som blir nostalgiska och inte kommer kunna låta bli att testa den!

Tänk om lakritspucken kunde göra comeback den också. Då skulle jag nog överväga att bunkra upp en hel låda i frysen.

Fastnade förresten på GBs hemsida. Färgsprakande och rolig läsning under Nostalgidelen och skojiga barnkalastips under fliken med samma namn (även om det nog lär dröja några år innan Filip kommer ha disco- eller spionkalas). Och så kan ju förstås glassgalningen läsa på om sortimentet inför den stundande sommaren. Väl värt ett besök! (Och nej, jag är inte sponsrad av GB, jag råkar bara tycka om glass – mycket)

Bild: aftonbladet.se

Februaritisdag med bokrea, bus och billigt Ica-besök?

2007-02-27T22:44:00.000+01:00

Med en dystert gråmulen himmel som tak gick vi på förmiddagen en promenad längs Vätterstranden med morfar. Då och då kom en liten våg inskvalpandes, änderna som såg ut att ha det bra kallt simmade precis ur bild när jag knäppte med kameran och snön knirrade och knarrade under skorna. Tyvärr inte det där härliga knirrandet som hörs när temperaturen är långt under noll och kylan känns skön mot kinderna utan i stället det där tunga knarrandet som varnar om att skorna snart börjar läcka in eftersom kramsnön är så kramig att den snart inte är snö längre utan vatten och kylan biter i kinderna fastän det till och med är en plusgrad. Skönt var det inte men ljust och vackert med snön som låg prydligt på alla grenar den hade hittat. Skönt var det dock för Filip som faktiskt på riktigt såg ut att uppskatta sitt mysiga nerbäddade läge i ombonad vagn.

I detta väder banade vi oss fram till bokrean. Vi brukar sällan hänga på låset utan ta det i lugn och ro efter några dagar när den värsta ruschen lagt sig men i dag tänkte jag fynda några fina böcker till Filip. Efter en stunds trängsel i något som fick Ullared att framstå som rena glesbygden och utan att vare sig ha hittat någon av böckerna eller någon att fråga gav jag upp. Bokrean får vi ta till helgen i stället. Såg förresten det sedvanliga inslaget på nyheterna i morse där folk som hängde på låset i natt blir utfrågade om vad de har i sina korgar. Jag kommer då alltid att tänka på samma sorts inslag för ett par år sedan. En gammal dam går noggrant igenom sin skörd för reportern då en annan gammal dam plötsligt dyker upp i bild och fräckt norpar åt sig en av böckerna från första damens korg innan hon kvickt rusar därifrån. Damen som intervjuades försvann hastigt och lustigt ur bild på jakt efter sin snodda bok. Hur historien slutade fick man tyvärr aldrig veta men lite underhållande var det allt att titta på. Vilken busfräck tant alltså! I direktsändning dessutom men det förstod hon nog inte. Inte då i alla fall. Kanske fick hon höra det sen när hela Sverige hade sett henne göra en sådan fuling.

Tillbaka till i dag - resten av dagen tillbringades i morfars sällskap med mycket bus. Jag åkte i väg på en timmes lyxshopping i ilfart på eftermiddagen och färden gick först till en lampaffär då vi är inne i en riktig lampbytarperiod. Jag tror det har smällt minst en lampa varje dag senaste veckan. Märkligt. Sedan en lååång ögonshopping på stans roligaste – och tyvärr också dyraste – barnaffär där man lätt skulle kunna sätta sprätt på en hel massa pengar. Var dock duktig Anna i dag och handlade ingenting alls. Nästan ingenting alls, bara några nya skedar…

På väg hem blev det ett snabbt besök på Ica och när vi stod i kassan tog Filip plötsligt ut tutten och sa ”billigt billigt billigt”. Nytt ord och väldigt passande i situationen. Damen i kassan skrattade hejdlöst liksom vi, varpå Filip log snett och fortsatte sitt mantra: ”billigt billigt billigt billigt” med ögonen intensivt plirande på kassörskan. Var han har fått ordet billigt ifrån vet jag inte men kanske gjorde han i dag sitt första försök till prutning. Och varifrån han i så fall har fått den böjelsen har jag ingen aning om. Med två föräldrar som knappt har prutat på semestrar i Turkiet.

Minisafari

2007-02-26T11:58:00.000+01:00

Kolla in dessa! Stilrena, fina och nästintill enfärgade kläder med endast en djurframdel i matchande färg mitt på plagget och djurets bakdel på ryggen. Märket heter Minisafari och är som så många andra tillverkare av toksnygga barnkläder danskt.

Filip (och mamma) skulle gääärna vilja ha en heldress, antingen den bruna med lejonet eller den gula med älgen. Såg i en butik här i stan att kläderna även finns i ett flertal andra färger, bland annat rött, grönt och orange med olika djurtryck på - finfina! Heldress har verkligen blivit favoritplagget att strutta omkring i dagar då vi bara är hemma. Inget som bylsar, inga kanter som korvar sig, inget bök vid blöjbytet. Och så ser de så mysiga ut på också!

Bilder: 1klass.se

Melodifestivalen – del 4

2007-02-25T20:49:00.000+01:00

Jag hoppades att Andreas Johnson skulle sitta på årets vinnarlåt och frågan är om han inte gör det? I alla fall vinnarlåten för mig. Fast han delar den med Marie för hennes fullträff i hjärtat med sin ballad är svårslagen.

I går lyssnade vi (eller kanske ska jag skriva ”jag” – det var min idé men Erik hade nog ingen chans att undvika höra) på låtarna innan och upptäckte att vissa låtar blev bättre när man samtidigt såg framförandet medan vissa som lät okej floppade duktigt när man såg den som sjöng…

Verona stod för floppen med stort F – uuhhh, vad pinsam hon blev med sitt ögonfladdrande och sin konstiga dans. After Dark är inte riktigt min grej och det är inte heller Sanna Nielsen. Jag vet inte vad det är men jag har alltid stört mig sååå på henne. Nu ska ni som läser detta veta att jag egentligen är ganska snäll av mig och inte brukar döma människor jag inte känner på det här viset. Hon är säkert jättetrevlig och visst hör jag att hon sjunger bra men hon blir på något sätt för mycket. Så på henne blev det också ett rungande NEJ i går.

Av kvällens båda ugglor föredrog jag den manlige av dem. Absolut. En klassisk Ugglalåt som kanske inte riktigt var i sitt rätta forum men säkert kommer bli en plåga på radion. Tycker han hamnade rätt på sin Andra Chansen-plats. För övrigt en av de låtar som blev bättre när man såg honom sjunga. Den kvinnliga Ugglans låt lät lite kul sådär när man bara lyssnade på den och hennes lite ”proggiga” röst som låter som att hon sjunger hellre än bra. Men sen när man såg henne framföra den – njaaee, hon verkar allt bra flummig och det fick mig att tänka på det mer än att lyssna på låten.

Sarah Dawn Fiver hade jättefin röst och en bra låt – absolut värd en finalplats även om jag hade gissat på Uggla där. Men kvällens stora vinnare tycker jag ändå Andreas Johnson var med sin grymma röst och en kanonlåt.

Någon mer än jag som förresten la märke till att personkemin nog inte riktigt stämde mellan ”bakom kulisserna-Björkman” och Magnus Uggla? Undrar om han själv är nöjd med frågorna han ställer eller om han märker att det blir rätt krystat. Annars märker jag nog det så det räcker för alla!

MatInspiration

2007-02-23T19:46:00.000+01:00

Snabbt som tjyven brukar jag rycka åt mig senaste numret av "Arlaköket" så snart jag ser det i affären. Detta exemplar (med bland annat tips på sydafrikansk mat), som nu funnits hos oss i ett par veckor, har redan bidragit med ett par nya favoriter och så är det nästan jämt. Jag älskar dessa små guldkorn till receptsamlingar och har samlat på mig en rejäl trave genom åren.

Dels känns de så lagom på något sätt, ingen tjock tidning att bläddra igenom och få dåligt samvete för att man aldrig KOM igenom utan små, behändiga och genomlästa på tio minuter. Dels är de oftast härliga att titta på med snygga bilder och träffande texter som fångar ögat – och magen. Men framförallt massor av inspiration till att laga något nytt, gott - snabbt. Passar oss perfekt!

Tilläggskommentar 1 - till eventuella språkpoliser (sådana som jag!) som tänker att "hon kan inte stava till tjuven, hon tror det heter tjyven - haa haa!". Snabbt som tjyven, med stark betoning på just "y", är ett av mig ofta använt uttryck och det ser ju helknasigt ut när man skriver det såg jag nu! Undrar just om det är dialektalt - någon som vet?

TIlläggskommentar 2 - började fundera på varför jag säger tjyven och letade fakta hos pålitliga Språkrådet. Och minsann står det där att ordet ”tjyv” faktiskt är en accepterad variant av tjuv om dock inte så vanlig. Så helt ute och cyklar är jag visst inte när jag säger som jag gör. Nog om detta, det var ju mat detta inlägg egentligen skulle handla om och inte en lektion i svenska :)

Bad hair day

2007-02-21T15:58:00.000+01:00

För en tid sedan berättade jag om Filips hårliv - ett hår som verkligen lever sitt eget liv. Ja, se själva! Så här ser han ut i dag...

Det här blir ett kort inlägg. I bland känns liksom ord överflödiga – i alla fall när bilden talar ett så tydligt språk som här.

En chokladdröm…

2007-02-20T22:16:00.000+01:00

...en kaloribomb, eller rätt och slätt Godismuffins. Kärt barn får ofta många namn och i det här fallet passar de alla lika bra. Chokladälskare får bara inte missa dessa. Chokladälskare OCH kalorijägare uppmanas dock sluta läsa här för det är ingen dietkaka du ser på bild. Men ibland måste man faktiskt tillåta sig att lyxa till det lite extra. Så du som testar receptet – blunda och njut, du behöver inte titta på det du stoppar i dig. Förstör inte heller stunden med att försöka se framför dig den gigantiska smörklicken, de miljoner sockerkornen, det nästan halva paketet kakao och den rejäla gräddslurpen som finns i det du tuggar på. Och tugga förresten inte heller utan låt den härligt sega kakan smälta i munnen, för det gör den – var så säker!

Lilla söta Isabelles mamma Erica har efterfrågat receptet på dessa otroligt smaskiga:

GODISMUFFINS (28 st)
200 g smör
4 ägg
5 dl strösocker
3 dl vetemjöl
8 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
2 krm salt

Fyllning
100 g smör
3 msk vetemjöl
1 dl strösocker
3 msk kakao
2 dl mjölk
2 dl vispgrädde

Gör så här:
Smält smöret i en kastrull på svag värme. Vispa ägg och socker pösigt och rör ner det smälta smöret. Rör i mjölet blandat med kakao, vaniljsocker och salt. Skeda upp smeten i små mazarinformar. Fyll inte på för fullt! Grädda därefter ca 15 minuter i 175 grader. Låt svalna.

Gör sedan fyllningen. Börja med att smälta smöret i en kastrull. Tillsätt sedan mjöl, socker och kakao och rör till en jämn smet. Tillsätt mjölk och grädde och koka tills smeten tjocknar, vilket bara tar några minuter. Fördela smeten i chokladformarna och låt svalna. Förvara dem i frysen och ta fram drygt 20 minuter före servering.

(Eftersom det inte blev någon semla i dag så borde det väl förresten vara helt befogat att jag går raka vägen ner till frysen och plockar fram en sån här nu på direkten?)

Lagerfynd

2007-02-19T22:55:00.000+01:00

I helgen var vi på Lager 157 och aldrig har vi shoppat där som då! Vi brukar jämt åka därifrån lite snopna med på sin höjd ett par Erik t-shirtar och en trave kalsonger till densamme i släptåg. Men den här gången, oj oj oj…

Jag är den som aldrig hittar något men till och med jag fyndade en snygg topp och ett par skor. Eriks kalsonger syntes den här gången knappt i högen av alla tröjor han plockade på sig. Och på Filips avdelning blev jag nästan stressad av alla gulliga kläder som bara skrek ”Ta hem mig!”, ”Och miiig!”, ”Jag vill också följa med!”, ”Hallå, jag kommer sitta perfekt på den där lilla killen!”.

Så med hem i påsen fanns små enfärgade linnen till sommaren, två Bondelidtröjor i miniatyr, bruna byxor som var alldeles för långa och alldeles för fina för att motstå, och ett par ursöta, tuffa t-shirtar. En av dessa var dock inte riktigt i miniatyrmodell, snarare skulle den nog passa en 3-åring. En Small Paul t-shirt i brunt med det klassiska apansiktet på framsidan, tänkt att hänga till sig i garderoben ett bra tag. Men nyfikenheten tog överhand och Filip har nu en ny hemmamys-favvo-kreation. Det är alltså ingen ankellång klänning ni ser på den gryniga bilden till höger utan en helt vanlig t-shirt (på Filip i farten). Bara ett antal nummer för stor. Brukar vanligtvis inte klä honom i för stora kläder men den här var ju bara för mysig. Och ägaren själv är både imponerad och intresserad av apan på bröstet. För visst kan ni väl urskilja två ansikten i den ännu oskarpare bilden, kallad "virrvarr", längst upp :)

Och så alla dessa kläder till priser i H&M-stil. Behöver jag säga att jag svävar på moln och redan längtar till nästa resa?

Melodifestivalen – del 3

2007-02-18T15:28:00.000+01:00

Hmm, visst var det en konstig omgång i går? Nästan alla låtar var lite okej sådär men ingen riktigt bra. Listade ut vilka fem som skulle gå vidare men sen var det stört omöjligt tyckte jag. Ville och hoppades dock att Sebastian som hade kvällens bästa låt skulle gå direkt till final. Sen spelade det egentligen ingen roll hur resten blev, men nog blev man paff när gamla schlagerräven Magnus Carlsson åkte ut.

Vad beträffar Måns så kändes det nästan som att det mer var docksöta Måns som person som gick till final än låten… Sen tyckte jag att de som sjöng på tre olika språk, vad de nu hette, var lite gulliga. Kanske inte de, men låten. Detta var dock i går kväll – efter att ha vaknat med den på huvudet och haft den hängandes där hela dagen har jag hunnit ändra mig i detta nu.

Kvällens ballad med Sonja var inte alls så pjåkig. Inte heller Nanne som ju är medryckande där hon virvlar fram över scenen. Fast jag tycker nog att låten var i enformigaste och stötigaste laget. Inte stötande men stötig.

Han där bakom scenen ska jag inte ens kommentera den här gången!

Nästa vecka är favoriten Andreas Johnson med. Hoppas att det är han som sitter och håller på vinnarlåten det här året. Gör han inte det så tror jag faktiskt på förra veckans prinsessa Marie. Stenhårt.

…tre röda rosor – OCH två röda hjärtan!

2007-02-17T17:03:00.000+01:00

Egentligen är ju snutti-plutti-gulli-duttandet slut för den här gången. Åtminstone här på bloggen. Man får tycka vad man vill om det kommersiella ståhejet kring Alla Hjärtans-firandet, det gör man som man vill med. Men själva syftet med dagen tycker jag verkligen är fint. Att tänka lite extra på de och det som betyder mest i ens värld och visa det på något sätt. Egentligen borde Alla Hjärtans Dag vara lite oftare – klyschigt men sant. Man får helt enkelt föra in sina egna Hjärtansdagar i almanackan!

Som sagt, jag skulle ju inte skriva mer om det här men jag måste ju bara få berätta…om vilken snäll och omtänksam sambo jag har. Jag brukar vara ganska duktig på att lista ut presenter men i år fick jag tji. När Filip och jag kom ner i köket i onsdags morse så låg en välbekant papprulle på bordet. Med en ännu mer välbekant klisterlapp på som besannade och avslöjande varifrån den kom. Sällan har jag blivit så överraskad och himlastormande glad över något jag fått - i rullen låg nämligen det underbart fina motivet ”Till dig” från Isa Form!

Jag brukar alltid få fina blommor denna dag men vad jag har gjort för att förtjäna denna present, det vet jag inte… Jätteglad är jag dock och på måndag blir det besök på Ikea där en snygg ram ska inhandlas. Sen ska den få den bästa av platser på en av väggarna i vardagsrummet. Vilken lycka!

En blå tå

2007-02-16T21:58:00.000+01:00

En dov duns hördes – och kändes. Minsann hördes det inte ett krasmande ljud också? Kanske inbillade jag mig bara det sista men ”piiiip” vad ONT det gjorde.

En liten person, ca 78 cm hög, sällskapade mig i morse vid handfatet. Han har länge varit en hejare på att stå på tå. Har kommit på att man når mer saker då, och i dag nådde den lille busen så långt som till min alldeles fulla flaska med linsvätska. Min stora ekonomiförpackning med linsvätska som innehåller snudd på en halvliter. Och kan ni gissa vart den hamnade efter en liten hands puffande så den föll över handfatskanten? Jo, på min vänstra stortå. Först gjorde det så ont att den liksom blev bedövad. Sen gjorde det riktigt tokont. Jag hoppade på min icke mosade fot och sa faktiskt inte ett enda av alla de fula ord jag tänkte utan bara AJAJAJAJ. Filip, som den skyldige heter, tittade förvånat upp på mig och firade av ett av sina sötaste leenden. Sen tog han tag i min morgonrock, lyfte på ena foten och sa AJAJAJAJ… Vad gör man då – jo, man skiter i att ens ena tå troligtvis kommer vara stor som ett ägg i morgon bitti och pussar på sin lilla busunge i stället. Vad annat kan man göra?

I dag har Filip förresten börjat härma ljudet som hörs när man öppnar en flaska läsk. Psssccchhh, säger han så det skvätter runt honom. Och så har han sagt två nya ord. Först ut var ”blogg”. Lite otippat från en ettåring faktiskt men kanske har han hört ordet nämnas…! En stund senare hörde vi någon mumla ”jobbigt, jobbigt”. Jag tror och hoppas dock inte att orden hade med varandra att göra.

Tema Kärleken – Till Filip

2007-02-14T23:16:00.000+01:00

Sist – och minst. I storlek men verkligen inte i betydelse, nej tvärtom.

♥ Han är det största och bästa i vårt liv.
♥ Han har stooora fina blåa ögon.
♥ Han är tillsammans med en av bästa kompisarna, Jonah, mästare på krokodiltårar. Så fort något går dem lite för mycket emot så trillar de största av tårar nerför kinderna i en strid ström. Hade de varit tjejer hade vi bestämt kallat dem för Drama Queens. Pojkar vet jag inte vad man kallar?
♥ Han hade tydligen ovanligt stora fötter när han föddes för det första jag minns att barnmorskan utbrast när han kom ut var ”Oj, vilka stora fötter!”. Nu tror jag han har växt i kapp dem för de ser rätt proportionerliga ut till resten av Filip vad jag kan se.
♥ Han hade även stora mjuka kinder till sin i övrigt lilla kropp när han föddes. Kinderna består och tittar man på Mamma Äppelkind kan de nog så göra även om 30 år…
♥ Stort tålamod hoppas jag han får. Gärna större än sin mammas. Än så länge är det svårt att säga vartåt det lutar. Han kan visa rätt kort stubin ibland men när han sitter och pillar med saker tycker jag till min glädje kunna se ett riktigt bra tålamod innan han ger upp. Håller tummarna för fortsättning i samma riktning.
♥ Och så det bästa av allt – ett stort hjärta i den lilla kroppen. Så tillgiven och pussig och mysig är han att man nästan smäller av.

Älskade lille skrutt vad vi är glada för att du finns här hos oss!
Tänk att vara så liten men ändå så stor.

♥ Dagens hjärtan är bruna till färgen och finns på den tröja som Filip dagen till ära har struttat runt i idag ♥

Tema Kärleken – Till Erik…

2007-02-14T10:25:00.000+01:00

…innerlig, oändligt stor och evig. Man kan helt enkelt inte ha det bättre – jag är en lyckans ost som snubblade in i dig för snart 12 år sedan! Du är verkligen min andra hälft och om jag så kunde skulle jag vilja tillbringa varenda sekund med dig. Men det går ju inte och tur är kanske det för då skulle jag ju inte ha något att längta efter. Varje dag. Du har alla goda egenskaper man kan önska sig och du gör mig till världens lyckligaste. Orden räcker inte till för att beskriva min kärlek till dig, inte ens för mig som brukar kunna skriva långa haranger :) I stället får du här en bild från frukosten för en stund sen:

♥ Mannagrynsgröt med kärlekshälsning i sirap ♥
Du är mitt allt och jag är galen i dig, älsklingen min!

Tema Kärleken – Till vårt hem

2007-02-12T22:29:00.000+01:00

Både Erik och jag är nog ganska hemmakära, det är här vi allra helst vill vara. Nu menar jag inte att vi inte vill hälsa på hos andra eller åka bort på semester. Såklart vill vi det men sen ÄR det ju så mysigt att komma hem. Tråkmånsar - är det säkert någon som tänker, men med en liten krabat i familjen är det ofta praktiskt att vara hemma och om man då dessutom trivs så bra med att vara det blir det ju väldigt lyckat!

Lyckan när vi hittade vårt drömhus och efter en nervkittlande budgivning till slut också skuttade till banken som husägare – drömhusägare – den var obeskrivlig. Nu, snart två år senare har vi kommit till den punkt där vi gjort alla ”större” grejer inne. Väggarna ser ut som vi vill i alla rum och köket är nu inte längre det utrymme man allra helst vill undvika utan snarare där man mer än gärna är. Nu återstår egentligen finliret. Det där som man sakta men säkert inser aldrig kommer bli klart. Har man intresse för inredning och detaljer så hittar man hela tiden nya saker och rummen ändrar karaktär i en takt man knappt märker. Det kliar ständigt i fingrarna efter något nytt litet projekt att sätta i gång med för det är ju så kul…

Tänker jag efter så minns jag ju förresten att fönsterlamporna redan är utbytta i ett par fönster, liksom blomkrukorna. Kuddarna i soffan skiftar efter årstid, liksom gardinerna i vardagsrummet. Och så den varma, bruna fondväggen som hastigt och lustigt dök upp och gav den mysiga känslan till vardagsrummet mitt i julveckan. Men så länge det inte är möblerna som byts efter årstid så är det nog ingen fara utan helt normalt beteende från någon som tycker om att pyssla och fixa i sitt hem. Och jag kan lova att intresset inte har blivit mindre under mitt år hemma - idéerna sprutar. Nu rör det sig dock sällan om några större utsvävningar utan ofta är det nya blommor, tyger eller detaljer till köket det handlar om. Sen är det klart att även drömmar av det dyrare slaget finns där i form av ny toa på nedervåningen och utbyggnad på baksidan men det får bli sen.

Nu ska vi lugna ner oss ett tag och bara njuta. Av Filip och vårt liv med honom i ett hem som vi älskar och stormtrivs att vara i. Kanske ska vi bara byta gardinerna i matrummet till något vårligare. Och lampan i arbetsrummet till något roligare. Och mattan under soffbordet till något ”ryigare”…

♥ Hrrmm, och jag som nästan hånade kommersen inför Alla Hjärtans Dag häromdagen... Tror ni inte jag föll för dessa påslakan i härlig nougatfärg redan dagen efter. På Ica Maxi av alla ställen dessutom. För 69 kronor styck med Ica-kort - det är tur att man är så vuxen att man har ett :) Dagens hjärtan kommer sitta som en smäck i vårt sovrum! ♥

Tema Kärleken – Till vännerna

2007-02-11T23:57:00.000+01:00

Självklart är alla vänner värdefulla men detta inlägg är tillägnat några alldeles speciella. Mina kära mammavänner, Jenny, Sandra och Hanna. Som jag för ett år sedan endast kände till namn från den pinsamt knäpptysta föräldragruppen där uttrycket ”man kunde hört en knappnål falla” bättre kunde ha sagts ”man kunde hört en bomullstuss falla”. Kanske inte riktigt, men tyst var det och de gånger man råkade öppna munnen ångrade man sig genast efteråt. Inte gjorde det saken lättare att barnmorskan som höll i det inte riktigt var bekväm i gruppsammanhang utan ständigt satt där med illröda kinder, snubblandes över både ord och även ibland saker som stod på golvet när hon med sina långa ben skulle förflytta sig i rummet. Erik och jag var sådär jobbigt fulla i fniss och fick vid flera tillfällen vända oss från varandra för att inte brista ut i gapskratt och få resten av gruppen att tro att vi var tokiga. Så här i efterhand har vi dock förstått att vi inte var de enda. Som hade svårt att hålla sig alltså.

Jag vet egentligen inte riktigt hur det kom sig att vi började träffas men när våra små pojkar, som alla är jämngamla, var tre-fyra månader sågs vi första gången och jag minns att jag var alldeles upprymd när jag kom hem. Att jag skulle springa på tre så underbara personer är ju nästan för bra för att vara sant. Och de var verkligen inte tysta - tvärtom!

Det är otroligt värdefullt och tryggt att ha några som är i precis samma situation som en själv att prata med. Särskilt som våra barn är födda med bara några veckors mellanrum. Det har naturligt blivit mycket jämförande av våra barn, men på ett positivt sätt. Det är ju så kul att följa alla och höra vad som hänt sen sist man sågs. Och antingen hamnar man då i det förstående läget där man själv kanske redan har varit med om lyfta-på-toalocket-premiären och kan komma med något tips. Annars inser man vad man har att vänta och är förberedd på det när det kommer… Jag förstår faktiskt vid närmare eftertanke inte hur jag skulle ha klarat mig utan er! Och vi har ju så roligt när vi träffas också. Jag brukar längta efter våra träffar dagar i förväg!

Det är alltid spännande att lära känna nya människor. Sen blir det en speciell sorts vänskap när man inte känt varandra innan man fick barn. Det är ju till exempel ”mamma Sandra” man lär känna innan man lär känna själva Sandra. Ofta har vi så mycket om pojkarna att prata om att vi knappt hinner avhandla något som inte handlar om de små. Men sakta, sakta håller man på att lära känna även personerna bakom mammarollerna och det är så kul!

Det här inlägget handlar ju om kärleken till vännerna och här måste även Filip få säga sitt, för oj vad han tycker mycket om sina små kompisar. Han skiner upp som en sol så fort vi nämner deras namn. När vi träffas brukar de peka och vifta åt varandra och leka, kanske inte direkt MED varandra utan snarare PÅ varandra. De sitter ofta tätt, tätt intill och leker med varsina saker och trivs för det mesta utmärkt i varandras sällskap.

Bilderna ovan är tagna av mamma Hanna som lyckades med ett riktigt Kodak Moment på vår gräsmatta en stekhet sensommardag i slutet av september. Där hade vi radat upp våra små som på en modevisning för att de skulle posera i sina likadana munkjackor som vi hade shoppat på vår Ullaredstripp. Inte lätt att få fyra niomånadersbebisar att sitta still. Samtidigt. Och dessutom titta in i kameran. Men det gjorde de – alla utom Filip men han satt i alla fall still. Sekunden efter detta dånade en vespa förbi på gatan och vips! Fyra små pojkars uppmärksamhet var stulen och mamma Hanna lyckades föreviga detta magiska ögonblick på de små charmtrollen.

Jag tycker så mycket om er - fina, mysiga mammor och jag är så glad att jag träffade på er. Ni har verkligen satt guldkant på min mammaledighet!

♥ I Filips myshörna hittar man dagens hjärta. Kudden FAMNIG HJÄRTA från Ikea, vars tio fingrar är alldeles stela efter ägaren till kuddens ivriga gnagande på dem ♥

Melodifestivalen – del 2

2007-02-11T15:35:00.000+01:00

Vilken askungesaga! Den här gången klagar jag inte alls över resultatet. Jag säger bara Marie Lindberg - vilken tjej! Ruskigt bra låt och även jättefin röst. Kanske att den, helt förståeligt, var lite darrig på sina ställen i går. Men i dag har vi *harkel* tjuvlyssnat på låtarna på datorn och där svajas det inte ens en gnutta. Det låter klockrent och för mig får hon (utan att ha hört de två sista delarna) gärna vinna hela balunsen. Fast det gör kanske ändå The Ark som nog charmade de flesta åldrar med sin för mig oväntade låt som först lät oroväckande mycket som The Boppers, för att sen gå åt Status Quo-hållet. Hjälp, tänkte jag men precis när jag skulle till att dissa låten så lät det precis sådär härligt ”The Ark-igt” som de brukar låta och då blev det bra. Men inte så bra som Marie var med sin lite sköra stämma och lugna vackra låt som gick rakt in i hjärtat. Det blev nästan så att dessa två bidrag överskuggade allt annat i går. Till och med Luuk som annars var kul som vanligt.

Annars tyckte jag nog att Regina Lund förtjänade ett lite bättre öde än att hamna sist. Även hon lät mycket bättre så här dagen efter. Och jag tyckte faktiskt inte att Svante Theuresson och Anne-Lie Rydé var så pjåkiga heller. Kanske ingen låt för Melodifestivalen men helt klart värd att lyssna på.

Men Christer Björkman… Näää. Igen.

Tema Kärleken – Till hjärtan

2007-02-10T23:12:00.000+01:00

Jag är svag för hjärtan. Jag nosar mig likt en spårhund som är utbildad att söka efter denna symbol till allt som är hjärtformat. Nu ska ni inte för den skull tro att hela vårt hem är överbelamrat med hjärtan i varje vrå. Nej, lagom är ju som alltid bäst och de hjärtan som syns här är valda med omsorg. Men tänker jag efter så finns det nog minst ett hjärta i varje rum, på ett eller annat sätt och några favoriter kommer helt säkert att hamna på bild här under veckan.

Främst är det den vackra formen som tilltalar mig men även det hjärtat symboliserar. Ett hjärta är ju förutsättningen för allt liv. Och så är det symbolen vi förknippar med kärlek och vänskap. Ett hjärta lite här och var i hemmet tror jag sänder ut positiva vibbar – i alla fall blir jag glad av att se dem runt omkring mig!

Vilken tur egentligen att man har fastnat för något man både tycker är fint att se på och som även symboliserar något gott. Tänk om vi i stället hade råkat fastna för döskalletrenden som råder just nu… Döskallelakan i sängen, något svart som möter ens blick när man försöker titta ut genom fönstret men det enda man ser är ett par gapande ögon på blomkrukorna, läskiga döskallekalsonger på Erik och varför inte ett dussin stirrande döskallar när man öppnar köksskåpet för att ta ett glas vatten? Nej, huanamej. Jag är glad att jag fastnade för hjärtat. Med hjärtat.

♥ Små, fina hjärtan på tråd får mig att känna mig som hon den där med de gröna fingrarna. Som bara svingar sitt trollspö över blommorna och får dem att växa och må bra. Jag upptäckte nämligen nyligen att man kan glömma en sån här stackars växt i tre veckor utan att för den skull behöva uppsöka soporna och skaffa en ny. Med andra ord tåliga, lättskötta, trogna och vackra. Me like! ♥

Tema Kärleken – Till mamma och pappa

2007-02-09T19:58:00.000+01:00

Och nu är det inte Filip som genom mig gör ett inlägg utan jag som gör det till mina älskade föräldrar. För tänk att just jag (liksom mååånga andra här i världen) har fått de allra bästa föräldrar man kan tänka sig. Som finns där i vått och torrt, som alltid ställer upp och hjälper till, som lyssnar och fixar och som avgudar sitt lilla barnbarn över allt annat och överöser honom med kärlek och pussar. Och saker. Och kläder. Och kanske det viktigaste av allt - tid. Det är så härligt att se dem släppa allt när han kommer.

Jag är så glad att vi inte bor många timmars bilfärd från varann utan precis sådär lagom – sisådär en halvtimme med bil. Alltså lagom långt för att man inte ska springa hos varann jämt men också lagom långt för att man ska kunna träffas ofta. Detta innebär dessutom att jag någon gång varje vecka får den där lyxstunden för mig själv när jag antingen passar på att städa och fixa och greja här hemma på dagtid, så det är klart när Erik kommer hem. Eller också springer jag ärenden på stan, samtidigt som Filip busar runt med mormor och morfar så de är alldeles rufsiga i håret när jag är klar och precis så där trötta som en mormor och morfar ska vara. Dessa stunder är verkligen värdefulla – för alla.

Titeln bästa föräldrar får alltså sällskap av ännu en. Filip behövde faktiskt ingen betänketid alls för att utnämna dem till världens bästa mormor och morfar. Ihop med farmor och farfar så är de ju hans stora idoler och de tacksammaste av lekkompisar.

Sen har jag märkt att jag, nu när jag ser mina föräldrar med ett litet barn, själv gräver fram minnen från barndomen. Och vad kul det är att minnas! Hur bra de var (är) och om allt kul vi brukade göra. Hur vi lekte på berget bakom vårt hus, byggde mysiga kojor, hälsade på djuren i grannens ladugård och gjorde roliga utflykter. Och spelade spel och läste böcker. Och hur jag redan då hade dåligt tålamod och tappade det varje gång det där Pippipusslet med de mikrosmå bitarna kom fram. Bitarna som aaaldrig tog slut men som ändå skulle pusslas rätt varje dag… för envis var jag också. Redan då...

Ni ska veta att jag är SÅ lycklig för att jag var den som fick just er till min mamma och pappa!

♥ Dagens hjärtan har sin plats på tavellisten bakom matbordet och kommer passande nog från just mamma. Av naturfärgad filt från danska Én Gry & Sif. Lovely! ♥

Tema Kärleken - Till bloggen

2007-02-08T22:40:00.000+01:00

Ja, faktiskt. Sen vet jag egentligen inte om det är rätt ord att använda men… jo. Jag tycker ju det är så roligt att skriva. När jag var sju år och gick i ettan skrev jag min första saga. Den höll jag på med ända tills jag var elva och gick i femman. Inte mindre än 10 sådana där randiga skrivböcker man fick i skolan blev det. ”Känner du Ellie?” hette den och gissa vem den handlade om? Mig. Så kanske ska man kalla det en självbiografi :) Skämt åsido så var det fantasi blandat med verklighet i en salig röra och jag skrattade så tårarna rann när jag hittade den i en låda när vi flyttade hit. Svenska har för övrigt alltid varit favoritämnet i skolan och varje gång det var dags för uppsatsskrivning tog hjärtat ett glädjeskutt.

På jobbet skriver jag en del i perioder men att bara skriva om vad man vill, det har jag ju inte gjort på åratal. Så upptäckte jag bloggandet under mina surfrundor när Filip var pyttepytteliten och bara åt och sov. Och jag blev fast. Först i att läsa andras. Så himla kul och spännande att läsa om okända personers vardag och intressen. Personer som man efter ett tag nästan ”känner”, fast på ett annorlunda sätt. Man vet ju oftast inte hur de ser ut. Och från en blogg snubblar man lätt in på en annan som man kanske också fastnar i. Och det är ju det som är så kul. Att kunna välja och vraka bland bloggar man tycker är intressanta och inspirerar just för att de speglar ens egna liv och intressen, eller också för att de är raka motsatsen och blir spännande för det. Tyvärr räcker inte tiden till att alltid lämna avtryck hos den man läser utan i stället är man där en sväng varje dag i smyg. Egentligen är det synd för jag vill ju att de jag ofta är hos ska veta att jag tycker om att vara där. Så tack alla mina favoritbloggare som gör den dagliga surfrundan till en riktig höjdpunkt! Jag ska banne mig ta tag i det och åtminstone lämna avtryck någon gång ibland, så att ni känner er träffade av det jag skriver här!

FilipOMamma låg jag länge i startgroparna med. Har alltid så himla höga krav och tankar om vad jag vill prestera men sen fastnar det. För att jag är urusel på till exempel bildbehandlingsprogram. Tänk om man kunde önska sig en kurs i Photoshop som liksom proppades in i hjärnan när man sov och så plötsligt en morgon skulle man vakna och vara proffs… Men jag har då aldrig hört talas om en kurs av det slaget och då tid inte är den vara man har mest av nu för tiden får jag snällt vänta tills jag får just tid. Så länge får läsare här nöja sig med halvdana bilder, visserligen nu tagna med en mycket bättre kamera än innan. (Vilket man inte kan tro just i dag när jag tokigt nog publicerar de grynigaste bilderna någonsin. Att ta kort på kort och det dessutom utan blixt blir ju inte så bra men det skyller vi på fotografen - inte kameran :) )

Och så ville jag ju egentligen ha en sån där skitsnygg blogg med harmonisk färg och ett utseende som på något sätt är unikt. Så folk som är här kommer ihåg FilipOMamma. Efter några taffliga försök insåg jag dock att jag nog skriver bättre än kodar och skulle det överhuvudtaget bli någon blogg så var nog mitt enda val att helt enkelt ta ett färdigt koncept från Blogger och se glad ut. Så det blev en vit. Stilrent tycker jag men faktiskt också lite tråkigt när man ser så många andra fina. Varje gång jag stör mig på det försöker jag dock tänka på hur KUL jag tycker det är att själv blogga och att äntligen ha hittat ett bra sätt att skriva på.

Puh, den som orkat läsa ända hit borde få en kram som tack och uppmuntran! Detta blev ju alldeles för långt. En av mina dåliga sidor faktiskt – att jag liksom inte kan skriva kort. Jag ska dock öva på det resten av veckan för om jag ska kunna hålla temat vid liv krävs kortare inlägg än det här. Annars kommer nog både disk- och tvätthög att växa med rasande fart…

Sammanfattningsvis – kärleken till bloggen är stor. Den har blivit som ett slags ”jobb” under min mammaledighet. Inte jobb i ordets rätta bemärkelse såklart men den har varit precis lagom kravfylld. Jag ville hitta något att göra som var mitt eget en stund varje dag och det gjorde jag. Sen att det blev en kombination av att skriva och det om det viktigaste för mig, vardagen med mina pojkar och mina intressen. Det blev ju perfekt. Även fast bloggen är bländande vit.

♥ Hjärtan på gryniga bilder är våra kylskåpsmagneter som håller korten på Filip i ett tryggt grepp ♥

Love is in the air...

2007-02-07T22:30:00.000+01:00

Den 14 februari närmar sig med stormsteg vilket nog inte har undgått någon som satt sin fot i en affär de senaste dagarna. Överallt skyltas med hjärtan i det ena fiffigare utförandet än det andra. På min runda i går skymtade jag allt från hjärtbäddset till hjärtformade skålar, till gosedjur med kärleksbudskap, till underkläder prydda med hjärtan, till smycken, till godis, till kort, till dörrmattor…

Jag nöjer mig så länge med att skriva om den. Kärleken. Och med bilder visa hur hjärtat visar sig här hemma. För vad kan väl passa bättre kommande dagar, fram till Alla Hjärtans Dag, än att hylla kärleken med Temavecka - Kärleken? I olika former och till olika objekt! Jag kan redan nu avslöja att först ut i morgon blir faktiskt kärleken till… nej, jag håller på det!

Har förresten en Yalla Kärlek stående i kylen. Med den sagolika smaken av jordgubb, choklad och chili kommer man nog i rätt romantisk stämning inför veckans uppdrag. Kanske ska jag dricka en slurk till frukost i morgon.