Ankomsten

Tänk om vi hade vetat vad som skulle hända när vi vaknade denna morgon!

Upp tidigt för att åka med Erik in till stan. Klockan 8 klev vi in på sjukhuset där jag skulle lämna gallsyreprov. Hade fått en sådan hiskelig klåda i händerna och då menar jag inte på händerna utan I händerna. Låter kanske inte så farligt men det var faktiskt det jobbigaste under hela graviditeten. När vi var klara ville Erik köra hem mig men jag envisades med att ta tåget, så en stund senare satt jag där på väg hem. Nog tyckte jag att det var en väldig aktivitet i magen men tänkte att så ska det säkert vara de sista veckorna. Det var ju trots allt 9 dagar kvar tills bebisen skulle komma. Minst. För inte trodde vi att den skulle komma en dag för tidigt.

Passade på att handla på Ica vilket inte var mitt smartaste drag. Trodde aldrig jag skulle komma hem med mina två rätt tunga påsar. Måste ha sett festlig ut där jag vaggade den knappt halvtimmeslånga promenaden hem med en påse i vardera handen och den enorma magen i vädret! Fick sätta mig och vila på ett staket när jag hade kommit halvvägs. När jag äntligen kom hem fick jag lägga mig och vila. Höggravid var bara förnamnet för vad jag kände mig! Framåt eftermiddagen började jag må mer och mer tjyvtjockt och innerst inne förstod jag nog vad som var på gång för trots mitt tillstånd började jag laga en massa mat som sedan skulle frysas ner, noggrant förpackad i matlådor och som vi bara skulle behöva värma när vi hade kommit hem från BB.

Efter ett antal samtal till Erik förstod nog även han att allt inte var som det skulle. Han kom hem och vi satte upp de nyinköpta mörkröda panelgardinerna i vardagsrummet. När de så var uppe insåg vi att det var dags att ringa förlossningen. Vi skulle komma in direkt.

Väl där blev vi inskrivna med en gång. Tur att man inte visste då att det skulle dröja 19 timmar och tre personalbyten innan vi äntligen skulle få vårt lilla knyte i famnen. Jag som i mitt förlossningssamtal med barnmorskan på MVC hade sagt att jag helst bara ville ha TENS-apparaten, lustgas och eventuellt akupunktur hade snart gått igenom hela sortimentet av smärtlindring. Det gjorde gräsligt ont, ingenting hjälpte och efter 15 timmar kom en narkosläkare och satte en EDA. Sedan hamnade jag i paradiset för en stund och det behövde jag verkligen då. Barnmorskan sa att vila var viktigt nu för att vi skulle orka med slutspurten, vi hade ju trots allt missat en hel natts sömn. Hon sa att Erik hemskt gärna fick lägga sig och vila i en saccosäck som låg på golvet men där gick gränsen! Han valde istället i den obekväma sjukhusfåtöljen med rak rygg där han satt och skruvade sig en stund.

När så krystvärkarna satte igång tänkte vi att nu är det klart när som helst. Men icke. Trots maxdos av det värkstimulerande droppet var värkarna som kom så ynkliga och jag så trött. Efter två timmar gick bebisens hjärtljud ner och strax därefter fylldes rummet med folk. Nu behövde den komma ut snabbt och det fick bli med hjälp av en sugklocka.

Plötsligt fick jag upp en grå liten klump på magen. Efter lite sug i halsen kom så ett litet pip. Vår bebis. Som hade växt och utvecklats från något så pyttelitet att man inte ens kan tänka sig det och som nu fanns här hos oss som en fullt komplett liten människa! Det tog en liten stund innan vi kom på att vi skulle se efter vad det var. En liten pojke! Barnmorskan lyfte upp honom i luften och då kom tårarna. Det var den sötaste lilla bebis vi någonsin hade sett och han var vår! Med stora, nyfikna, klarblå ögon och en näpen liten mun som såg ut att leta efter något…

Efter klippning av navelsträngen, vägning, mätning, en dusch på skakiga ben och en smörgåsbricka som vi knappt såg åt trots att vi inte hade ätit på snart ett dygn, bar det så av upp mot BB. Jag har aldrig känt mig så stolt i hela mitt liv som när jag satt där i rullstolen - likblek och med mascara långt ner på kinderna, iklädd sjukhusets urtvättade blå rock, blå plasttossor på fötterna eftersom tofflorna hemifrån inte hade kommit med i all hast, och ett obestämbart rufs till frisyr som nog skrämde de flesta vi mötte– med vårt underbara lilla knyte i famnen. Som låg där och tittade på mig med sina jätteögon och tycktes tänka, där är du ju – min mamma! Strax bakom försökte Erik hänga med så gott han kunde med väskor, jackor, mina stövlar och alla papper från förlossningen i händerna. Jag ville att hela världen skulle se oss i det ögonblicket. Lillen, Erik och mig.

Några timmar senare, efter att ha kommit tillrätta i vårt rum, låg vi i sjukhussängen med en 3 125 g tung och 52 cm lång guldklimp mellan oss. Jag vet inte hur mycket vi egentligen sov den natten. Allt var så overkligt. Overkligt och helt fantastiskt. Vi hade uppnått den totala lyckan. Äntligen var vi mamma och pappa!