Filip hos frissan

Nog för att han har en rejäl hockeyfrilla längst ner i nacken, men riktigt så långt hår att han måste gå till frissan har han inte ännu.

Idag var dock dagen då jag äntligen skulle gå dit och göra mig sommarfin! Efter en minutiöst planerad morgon med extra lång matstund, blöjbyte och luftning av rumpa samt en stunds tokbusande på golvet la vi ner en mycket trött liten pojke i vagnen. Därefter tog jag bussen bort till frissan medan morfar började gå längs med vätterstranden in mot centrum. Morfar är lite av en idol för Filip och de två har varit ute och gått själva många gånger så jag var inte det minsta orolig för att något ovanligt skulle hända. Filip brukar alltid somna efter några minuter i vagnen men just i dag kom han på andra tankar.

Morfar hinner inte gå många meter förrän han ser två små händer beslutsamt trycka ner kanten på vindskyddet och där ligger Filip klarvaken med tutten hängande i ena mungipan och munnen i ett brett leende. Efter en stunds kamp om den där kanten vinner Filip till sist och morfar låter honom ligga där och titta. Det dröjer sedan inte så länge förrän kanten glider upp av sig själv och morfar nöjt kan traska vidare. Filip har somnat.

20 minuter senare ser han återigen två små händer och historien upprepar sig. Den här gången somnar han däremot inte om och en halvtimme senare inser morfar att han inte längre kan ge lillen det han vill ha.

En bit därifrån, med en massa folieslingor i håret, sitter jag och känner mig lite lyxig med en kopp cappuccino i ena handen och en skvallerblaska i den andra. Så är det dags för sköljning och frissan Lina har precis dragit bort foliepaketen och blött håret när jag hör ett välbekant grisliknande gruffande… I ögonvrån ser jag hur en ångande varm morfar kommer dragandes med vagnen. När Filip får syn på mig blir hungern honom övermäktig och snart är det ingen som längre hör musiken i bakgrunden. Allt som nu hörs är en förtvivlat hungrig liten kille. Lina sköljer i hundranitti och jag försöker guppa Filip i knät i min halvliggande ställning.

Snart sitter både Filip och jag i frisörstolen. I spegeln framför mig ser jag en mamma med drypande blött hår och en nöjd liten bebis som äntligen har blivit förstådd och fått det han vill. Lugnet sänker sig och allt man nu hör är Linda Bengtzings röst från högtalarna, några hårfönar som surrar och ett förnöjt surplande från en liten, liten pojke.