I mammas mage

Efter 38 veckor och 5 dagar i det vattenfyllda mörka utrymmet bestämde jag mig för att det var dags att komma ut. Det började bli så himla trångt och jag hade inte kunnat sträcka på mig ordentligt på jättelänge. Dessutom hade jag stått på huvudet en längre tid utan att kunna röra på det och bara det var ju jobbigt. Så nu tog jag i allt vad jag orkade. Försökte trycka ner huvudet ännu mer och minsann lyckades jag. Åtminstone en liten bit. En stund senare var mamma så snäll att hon hjälpte mig på traven. Hon gick och gick och gick och verkade bära något tungt i händerna. Perfekt, nu fick jag ju till och med lite snålskjuts. Bra.

Nu hade resan börjat och snart skulle jag äntligen få träffa min mamma och pappa på riktigt. Jag var ju så nyfiken på vilka de var. Hon som viskade kärleksfulla ord till mig varje dag och klappade på magen. Spelade musik för mig och skrålade med så gott hon kunde. Och så han som också pratade med, klappade och pussade på magen. Det kändes verkligen som att de gillade mig jättemycket fastän de inte hade sett mig än. Det här skulle nog bli bra. Nu kommer jag!