Vårt nya hem - en isoleringscell

En aning nervösa klev vi åter in på sjukhuset. Ett nytt blodprov togs i huvudet på stackars lilla killen som ivrigt lapade i sig av sockerlösningen som barnmorskan sprutade in i hans mun innan sticket. Sen föll världen samman för en stund när vi insåg att värdena hade stigit långt över vad de borde vara och vi fick veta att vi skulle bli inlagda på Neonatalavdelningen.

Eftersom vi hade hunnit hem och vända i ett dygn så fick vi inget vanligt rum utan blev installerade i ett isoleringsrum med kala, vita väggar. Det enda som fanns där förutom den lilla sängen där Filip skulle ligga och sola var en faslig massa sladdar från väggarna, ett skötbord och en 60 cm bred säng som jag och Erik skulle dela på… Ingen toa, ingen dusch, ingen telefon. Dessutom var vi tvungna att passera en luftsluss innan vi kom in i rummet.

Detta kom att bli vårt hem i 9 dagar. Vi fann oss dock snart tillrätta. Huvudsaken var ju att Filip skulle bli frisk och att vi fick vara med honom hela tiden. Gulsoten var dock envis och när den väl var borta hade han gått ner så mycket i vikt att vi var tvungna att stanna kvar på grund av det. Med hjälp av sondmatning och noggrann amning var tredje timma dygnet runt i några dagar pekade så vågen äntligen på rätt håll och på Filips tvåveckorsdag fick vi komma hem på riktigt.

Det var nu det nya livet började!