Filip hos doktorn

Stackars liten. De senaste dagarna har gått i moll för Filip. Han har varit så himla ledsen och vi vet inte vad det är. Så fort vi lägger ner honom så gallskriker han. Vi har kört hela vårt register av sånger, lekar, ramsor och bus men inget är riktigt kul – i alla fall ingen längre stund. Han vill inte ens vara i gåstolen utan helst av allt bli buren hela tiden. Det blir han givetvis också, vilket är en starkt bidragande orsak till att bloggen har legat på is några dagar och inte ens har uppdaterats med midsommarbilderna.

I går for vi i alla fall till doktorn (efter en diskussion med näbbiga syster Emma som först inte tänkte ge oss någon tid. Morr. En stark modersinstinkt visade sig då hos mamma Anna och vips så hade vi en tid! Lite häftigt faktiskt, jag som annars är rätt snäll.). Doktorn, som visade sig vara en ung tjej tog oss tack och lov på allvar. Tryckte och klämde, lyssnade och tittade. Lånade även ut sitt stetoskop till Filip vilket höll på att få en ände med förskräckelse eftersom han började veva med det som en helikopterpropeller farligt nära hennes ansikte. Trästickan hon satte in i munnen började han tugga på och lampan hon skulle lysa i öronen med ville han ju titta på - inte ha i örat. Sedan bar det av till labbet för blodprov och urinprov. Detta var allt annat än lätt. Vi fick klistra en påse runt snoppen vilket faktiskt fick lillskiten att skratta – men inte kissa! Först efter 45 minuter kom det några droppar.

Nu vet vi att han tack och lov är frisk. Är han fortfarande gnisslig till helgen ska dock en örondoktor titta på honom så att det ändå inte är en begynnande öroninflammation. Annars kanske det är en tand som är riktigt taskig på sin väg fram, eller kanske sömnbrist eller växtvärk… Åhh, vad vi önskar att han kunde prata nu. Vill inget annat än att han blir glad igen.