Bland apor och giraffer

Vi hade inte blivit förvånade om vi hade hört dem nynna på ”We are family”. Elefanterna alltså. Promenerade de inte på rad som en familj så stod de i grupp och såg ut att ha det så mysigt. Den söta lilla bebiselefanten hela tiden klistrad intill sin mamma.

I går var vi i Borås Djurpark med mormor och morfar. Filip prickade in det långa sovpasset lagom tills vi gick in genom entrén. Eller rättare sagt det som skulle ha blivit det långa sovpasset. Vi hann förbi savannen och var precis framme vid aphuset när jag, min klant, lyckades pricka ett golfbollstort hål i marken med barnvagnen. Gissa vem som genast försökte häva sig upp på armbågarna för att se vad som var på gång? Halvtimmen därefter hade vi en mindre glad liten plutt. Om folk inte lyckades få en skymt av vargarna eller lodjuren så var det nog Filip som hade skrämt iväg dem. Men sen plötsligt var livet kul och spännande igen. Mer spännande än djuren var dock alla blommor, barn och staket som man kunde spana på tyckte Filip.

Vi andra tyckte däremot att djuren var riktigt kul att titta på. Girafferna som stod som ståtliga statyer och mumsade och mumsade och mumsade på något, de tokiga aporna som ju är slående lika oss på många sätt och schimpanshannen som nog tyckte det var väl soligt och därför hade dragit en säck över huvudet där han vinglade fram. Lejonen som slött lapade sol och tokstirrade på alla nyfikna människor bakom glaset, sälen Gamba som var alldeles ny på stället och därför gjorde det han själv tyckte var roligast på uppvisningen och så den skräniga påfågeln som struttade omkring bland fikaborden och letade smulor innan han malligt fällde upp sig likt en jättestor solfjäder. För att då inte tala om söta minigrisarna Late Laban, Envisa Emma och Fia Fläsk.

Tänk, vad roligt när Filip är så stor att han förstår var man är och att djuren är där på riktigt. Då lär nog djurpark bli en riktig happening.