Veckans återblick - Filip Karl Erik

Egentligen var det nog rätt självklart hela tiden att vi skulle döpa Filip. Ändå dök alternativet namnfest upp några gånger. Som den nitiska planeringsmänniska jag är började jag dock i god tid att fundera över det här med dop som vi ändå mest var inne på hela tiden. Plöjde igenom alla dopsidor på Svenska kyrkans hemsida, där jag bland annat läste att man genom dopet blir "med i Guds familj". Oavsett om det nu finns något däruppe eller ej så resonerade vi som så att eftersom både Erik och jag är döpta och därmed "med i den familjen" så vill vi ju att Filip också ska vara med där - alltså blev det dop.

Så kom prästen hem på dopsamtal ett par dagar innan det var dags. Vi hade bullat upp med fika och var inställda på att det nog skulle bli rätt stelt. Döm då om vår förvåning när det dök upp en helt vanlig kille i vår ålder. Dessutom en riktigt trevlig prick. Han var allt annat än gammaldags och stelbent och berättade glatt om att han och frugan bodde i ortens Bronx, granne med en muslimsk familj och en raggare som hade en skinnjacka där det stod "Häng Gud" på ryggen... Hursomhelst, han gick igenom hela dopgudstjänsten med oss och eftersom Filip var enda barnet som skulle döpas denna dag så fick vi utforma det hela mycket själva. Vi valde psalmer och texter och kände när han hade gått att det här nog skulle bli riktigt bra.

Söndagen den 12 mars – dopdagen. Solen sken från en klarblå himmel och snön gnistrade. Erik hade fickorna fulla av alla Filips tuttar. Enda farhågan vi hade var att det skulle bli tyst i den ganska stora kyrkan eftersom vi inte var jättemånga, så vi lovade varann att skråla med så högt vi kunde i psalmerna.

Kyrkan är en jättefin gammal träkyrka med massor av målningar vilket gjorde att det inte kändes så tomt fastän bara de fyra främsta raderna var fyllda. Dopet blev jättefint och jag blev riktigt rörd när vi stod där framme och Erik klämde i för kung och fosterland i "Tryggare kan ingen vara". Tyvärr höll jag inte min del av överenskommelsen där jag stod med klump i halsen och tårar i ögonen och inte fick fram ett pip. Lille Filip hade fullt upp med att titta på allt och alla med sina stora ögon och när orgeln började spela gick hans små ben som trumpinnar under dopklänningen. Eriks syster läste dikten "Lyckans minut" vilket fick tårkanalerna att svämma över ännu en gång. Allt blev verkligen så fint, och det faktum att det inte var något mer dop den dagen gjorde ju att alla var där enbart för Filips skull. Det innebar även att allt var klart på 20 minuter vilket var skönt med tanke på Filips småkusiner som fanns bland gästerna.


Därefter bar det av hem till oss på dopkalas. På menyn stod olika sorters pajer, sallad och frallor följt av bullar, kakor och sagolikt goda hallonmarängtårtor. Servetterna hade jag vikt som små bebiströjor och mellan dem stod skålar med godisnappar av skum på borden. Filip fick så mycket fina presenter och när gästerna hade åkt kände vi oss jättenöjda.

Inte ens det faktum att jag två timmar senare låg i soffan med nästan 40 graders feber och två bomber á la Dolly Parton (= mjölkstockning) framför ögonen, grusade dagen.

LYCKANS MINUT
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnista och jorden är varm
och himlen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst miljoner år
på denna enda minut.