Liten blir större

Till höger, Filips första pyjamas i storlek 50/56. När vi satte den på honom på BB var den på tok för stor, fladdrade över magen och både ärmar och ben fick vikas upp.

Till vänster, samma söta spökpyjamas fast nu i storlek 74/80. Fortfarande stor som ett hus men senare i höst borde den nog bli lagom.

Nästan lite läskigt. Man hinner liksom inte riktigt med - ska vår lilla bebis bli så stor? Visserligen tycker man nu oftast att han är stor där han sitter stadigt själv eller ålar över golvet, snabb som en vessla. Samtidigt som han ju egentligen ser ut som en liten prick på det stora golvet och samtidigt som han minsann inte är så tuff egentligen. Som när han skrattar stort mot alla nya människor för att genast därefter blygt kura in det lilla huvudet mot pappas eller mammas hals. Eller när han dundrar fram över köksgolvet i hundranitti med gåstolen, kör rakt in i ens ben och kramar dem med sina små dreggelblöta händer. För att därefter attackera dem med öppen mun och få fram det ena pruttljudet högre än det andra. Och när han sen sträcker sina små knubbiga armar mot en och ler så man ser alla små risgryn till tänder och man smälter som en smörklick. Gulliga lilla unge.

Det är verkligen sant att varje ålder har sin charm. Och det finns nog en tanke med det. Att fastän man i bland kan sakna det där riktigt pyttelilla så händer det alltid något nytt som också får en att längta framåt - efter vad som kan tänkas hända härnäst.