Höstfrilla

I dag var äntligen dagen då jag skulle få lyxa hos frissan hela förmiddagen - det var dags att fixa sig höstfin. Alla som känner mig vet att jag alltid fegar ur när saxen åker fram – så även i dag. Tillät endast nagg på topparna, men däremot fick frissan Lina gå lös på tjockleken bäst hon ville så plötsligt kändes huvudet alldeles lätt.

Men nu till det revolutionerande. Jag har baske mig gått och blivit brunett! Jag som alltid har varit rätt blond (sånär som på den råttfärgade utväxten som kikar fram ibland) har nu en varm, lite gyllene brun ton i hela håret med endast några ljusare slingor uppe på huvudet. För en gångs skull riktigt nöjd satt jag och sneglade i spegeln hela vägen hem. Väl hemma utbrast barnvakten morfar: ”Oj, det är ju JÄTTEMÖRKT!” Iiihhh, det är alltid skitläskigt när någon säger så till mig med sådan betoning på just ordet mörkt, i synnerhet när det gäller mitt hår. Men efter en stunds försäkrande att det bara var positivt lugnade jag ner mig. Och Filip verkade inte bry sig alls, han blev bara glad att se mamma och slängde sig på mig med öppen mun. Tänk vad skönt att han struntar fullständigt i sådana ytliga ting. Om man bortser från mina gamla fula glasögon då som ibland får åka på en stund på morgonen innan linserna petas i. Då skrattar han alltid åt mig så den lilla näsan blir alldeles rynkig…kanske för att de är så kul att slita av, men troligtvis snarare för att jag ser så rolig ut i dem!