En 11-månadersrapport

Hur kunde det bli så här? Att två ganska så lugna föräldrar får ett litet busfrö som är överallt och petar på och drar i allt han kommer åt – samtidigt? Leksakerna skulle vi nästan likaväl kunna ställa undan ett tag, de tittar han knappt åt. Nej, sladdar ska det vara, och den ÄKTA telefonen och de RIKTIGA tv-dosorna. Inte någon barnslig historia i färgglad plast som blinkar och spelar… För att då inte tala om hur spännande städskåpet och dammsugaren är, eller byrålådorna, eller duschen, eller vasen med det ljusslingsklädda riset i vardagsrummet, eller toaborsten som jag fick en skvätt på benet av häromdagen (uuusch). Listan kan göras lång och kommer troligtvis vara ännu längre om en månad. En tornado är just nu som en vindpust i jämförelse med Filip in action.

Kan tänka mig att ni med barn i samma ålder nickar igenkännande medan ni med barn som är yngre tänker ”Waaahhh, är det sååå det blir snart?”. Och så ni med barn som är äldre. Ni skakar säkert på huvudet med ett litet skratt och tänker ”Ojojoj, och de tycker han är på mycket nu. De skulle bara veta vad som väntar när han börjar gå!”

Vilken himla tur då att han är kramigare och gosigare än någonsin. Att hans pussar med öppen mun är det godaste som finns och att han varje sekund förgyller vårt liv. Vår 11-månadersbebis som vi inte skulle vilja ändra på ens det minsta (kanske bara i så fall att han skulle lyssna på något ”nej” i bland!) Nej, det är nog precis så här en nyfiken liten filur i hans ålder ska vara - med inställningen att varje ny dag är hans livs äventyr!