Urk

Kräksjukan tog mig med storm i går kväll och i dag när illamåendet har lagt sig känner jag mig som en enda stor, överkokt spaghetti. Benen skakar och kroppen darrar när jag försöker gå och det gör ont precis överallt. Att lyfta nästan-9-kilosklumpen Filip är inte bara att tänka på. Fyanamej, vad hemsk denna åkomma är. Pratade lustigt nog om det med en annan mamma häromdagen och jag sa då att jag mycket hellre har ont i ett knä ett tag än blir magsjuk. Nu har jag ont överallt OCH är magsjuk – är det inte orättvist så säg?

När jag för tionde gången låg där över toastolen i går kväll pep jag ynkligt och sa med gråten i halsen (man tror ju man ska dö):
- Jag föder mycket hellre barn igen i stället.
- Vad sa du, sa Erik. Nu?
- Ja, det är ingenting mot det här.
Nu hördes bara ett diplomatiskt grymtande till svar. Så här i efterhand inser jag att jag nog har förträngt dygnet på förlossningen mer än vad han har gjort.

Snälla Erik är förresten hemma i dag för vård av sjuk sambo. Nu har han och Filip åkt till stan för att shoppa på sig blåbärssoppa och Coca Cola i massor – sen ska jag påbörja projekt tillfriskning. Måtte jag bara inte ha smittat dem…