Det brinner ett ljus

I dag är det Alla Helgons Dag och på vår trappa brinner ett ljus i en lykta, tillägnat min mormor och morfar, farmor och farfar, och Eriks mormor och morfar samt farfar. Vi kommer inte att besöka dem där de ligger i dag utan vårt egna ljus får i stället stå och brinna som en symbol över vår saknad och längtan efter dem.

Jag har så länge jag kan minnas inte trott att allt tar slut när man dör. Nej, när jag tänker på de nära som gått bort så sitter de där uppe i himlen och fikar, har det trevligt och tittar ner på oss och följer våra liv. Kanske låter det naivt men så är det i min värld och så har jag tänkt ända sedan morfar dog när jag var tio år. Så visst är det från början ett barns tankar men jag tycker att det fortfarande, nu 20 år senare, håller lika bra och jag tror stenhårt på det.

Innan Filip somnar ska vi gå ut på trappan och vinka åt dem (Filip är numera en hejare på att just vinka!), och då vet jag att de för en stund kommer släppa sina kaffekoppar och vinka tillbaka åt oss!