Nostalgi på kvällskvisten

En dag fylld av nostalgi och massa flashbacks från förlossningen har det varit i dag. Hur mycket jag än rotar i minnet är dock det enda jag kommer ihåg av de sista nio timmarna när ängeln med strumpan på huvudet (=narkosläkaren som kom och satte ryggbedövningen och som hade en jättekonstig sak på huvudet) kom och förgyllde förlossningen i åtminstone en timme. En timme då jag passade på att be om ursäkt för om jag hade råkat säga något dumt vilket alla försäkrade att jag INTE hade. Hmm.. Sen minns jag också små korta delar från de två timmarnas krystvärkar. Att jag slet åt mig lustgasen så häftigt att den lossnade från väggen och att jag vrålade i masken ”DEN FUNKAR JU INTE”, och att barnmorskan lugnt sa ”Oj, den lossnade från väggen, vänta så ska jag koppla fast den igen”, och jag gormade ”SKYNDA DIG!” samtidigt som jag tänkte att det var en jäkla dålig kvalité de hade på grejerna…Tänk att smärta kan göra en så arg. Jag som är rätt oarg av mig i vanliga fall. Nästa minnesbild är att rummet plötsligt fylldes av människor som började prata hjärtljud och sugklocka och sugklocka som lossnade. Och så äntligen – den lilla klumpen på magen. Så mäktigt och stort.

Hursomhelst - det var inte meningen att detta skulle bli en förlossningsberättelse - en smula vemod över att tiden går alldeles för fort är det allt i dag men självklart så vill vi ju samtidigt att det SKA vara just i dag och att Filip ska vara precis den han är just i dag - vår underbara lilla 1-åring!

Ett år fyllt av så många känslor som man aldrig tidigare har varit i närheten av att uppleva på så kort tid. Glädje, oro, värme, ängslan, förväntan inför varje ny dag, en beskyddarinstinkt som är starkare än något annat, korta stunder av frustration när du inte har sovit (!), men framförallt och störst av allt, all kärlek och LYCKA! Den enorma lyckan att få ha dig här hos oss och dela våra dagar med dig. Du är verkligen det största och bästa som har hänt, älskade lilla Filip! Grattis på 1-årsdagen!