En julresumé

Efter nästan en veckas bloggsemester måste jag ju nu så här dagen före nyårsafton sammanfatta la Grande Finale på december månads bloggmaraton – julafton.

Familjen Förkyld vaknade på julaftons morgon som – just det – Familjen Förkyld. Men det är märkligt hur man kan skärpa till sig i skarpa lägen. En näve alvedon var och sen var lite lätt feber på Erik och huvudvärk på mig som bortblåsta och dagen vi så noga planerat för kunde börja. Vår alldeles egna lilla tomte, som denna julafton till skillnad från förra, for omkring som en virvelvind med tomteluvan ena stunden som en strut efter på huvudet, andra stunden instucken i munnen och pillade, pekade och frågade ”Ä däää?” på all mat som började dukas fram i köket. Mormor, morfar, farmor och farfar kom en bra stund före lunch för att underhålla Filip så vi kunde fixa i köket men se, de som annars är så populära dög plötsligt inte. Nej, det var ju med mamma och pappa man skulle vara – i köket där maten fanns. Det hela slutade med att vi för första gången mutade vår son. Vi placerade honom i matstolen där han snällt satt och mumsade i sig russin på löpande band och vi började genast fundera över hur hans lilla mage skulle klara denna dag. Först alldeles för många russin och så på det ett julbord…

Som jag ofta nämner är vi väldigt duktiga på att planera och fixa och kanske ska jag också säga visionera, för vi lyckas sällan hinna det vi har tänkt i tid. Men – för första gången lyckades vi. På utsatt tid stod ett dignande julbord uppdukat och när vi med magar fyllda till bristningsgränsen av räkstuvningsomelett, prinskorvar och köttbullar, jansson, lax och sill ett par timmar senare diskade undan det sista började vi pusta ut. Dagens stressmoment var avklarat – lyckat dessutom – och fika och grötkvällsmat kändes plötsligt väldigt lätt att ha framför sig. Vi hann med en skön promenad (i lämna-ny-plats-i-magen-åt-mer-att-äta-syfte) i icke julaftonsstämningfullt men ändå härligt väder med strålande sol och ett par plusgrader innan Kalle Anka.

Filips små kusiner hade ovanligt många myror i baken och vred sig i soffan samtidigt som den äldsta av dem med jämna mellanrum kikade ut genom fönstren. Och efter fikat så kom han då äntligen på besök, självaste jultomten. Med ett berg av julklappar som fyllde nästan hela vår hall. Jag tror att den enda av de små som kände igen min pappa (sin morfar) i den röda munderingen var Filip, för så fort han fick se honom sträckte han ut armarna och stal sig en kram! De vita blafforna på bilden som är där ögonen egentligen sitter är imman på pappas glasögon. Det var inte bara en gång under julklappsutdelningen som man fick hålla sig för skratt. Imman kvarstod hela tiden eftersom tomtedräkten som var gjord i fleece värmde stackars pappa så pass och han blev tvungen att få läshjälp av Filips farmor – till alla julklappar. När alla fina klappar var öppnade och vi nöjt hade beundrat våra nya saker var det så grötdags och fastän alla magar vid det här laget var lika proppade som de brukar vara vid den tiden på julafton så slank det – också som vanligt – ner en tallrik av den där otroligt mumsiga gröten som liksom lägger sig som ett skyddande täcke ovanpå allt annat och endast lämnar plats kvar åt några kolor. Och några chokladbitar. Och några fikon. Och några skumtomtar…

Vi somnade gott den kvällen kan jag lova. Precis sådär ”jultrötta” som vi hade velat pröva på att bli och nu också fått uppleva. Och det var faktiskt värt det. Förutom att det var riktigt kul att fixa allt så var det så skönt att inte åka runt utan vara hemma hela dagen. Att dessutom få träffa alla hela tiden var en extra bonus. Så nu är frågan hur det blir nästa år…men det vete sjutton. Kanske ska vi vila då så får vi se året därpå. Och då kanske vi ska vara lite mindre naiva och glatt svara ”Javisst kan vi göra så!”, på frågan om vi inte vill att alla ska ta med lite var. Fast känner jag oss rätt så är vi fortfarande lika envisa och ”vill och kan själva”. Hmm, vi får se hur det blir.

Det jag med säkerhet vet är dock att någon som ska få åka ut med julen på Tjugondag Knut är vår förbaskade kamera. Grrr, inte ett enda bra kort blev det på julafton. Suddiga, gryniga och vita är de allihop så nu är Olympusens dagar räknade. Det är bra tur att vi har så många fina bilder och minnen från Filips andra julafton lagrade inom oss i stället.