Lucka 12 – Julkortsfotografering del 21 *morr*
Jag vet att jag ibland har förmågan att överdriva en aning och som väl är så är vi ännu inte uppe i 21 försökstillfällen. Då hade vår kära Olympus legat på tippen vid det här laget kan jag lova. Men faktiskt gjorde vi i kväll försök nummer fem…
Efter att de andra gångerna ha försökt locka med allt från en spännande kavel till paket, till tejp, till snören, till mjöl, till pepparkaksformar, till pepparkakor så gick vi ikväll tillbaka till första rekvisitan – kaveln och paketet. Och tänka sig, objektet (Filip) SATT STILL! Nästan hela tiden. Han firade till och med av ett par riktigt söta leenden och mamma och pappa jublade. Visserligen kom de där smajlen inte av sig själva. Nej, mamma dansade runt med kaveln i högsta hugg till tonerna av Kylie Minouges version av Santa Baby. Sjöng så högt jag kunde och låtsade till och med att jag kavlade kakor uppe på taklampan. Då slocknade dock leendet – till och med Filip tyckte nog att jag gick för långt (för att inte tala om vad eventuella människor på promenad ute på gatan tänkte…) men vad gör man inte? Jag vill ju så förtvivlat gärna skicka kort på honom.
I alla fall blev det en hel drös med bra kort, till och med svårt att välja. Men – för givetvis var det för bra för att vara sant - det är svajsing med det förbaskade kameraeländet. Alla kort var gryniga. Skit också. Så i morgon blir sista försöket – lyckas vi inte då blir det ett kort från i somras. Grrr.
Efter att de andra gångerna ha försökt locka med allt från en spännande kavel till paket, till tejp, till snören, till mjöl, till pepparkaksformar, till pepparkakor så gick vi ikväll tillbaka till första rekvisitan – kaveln och paketet. Och tänka sig, objektet (Filip) SATT STILL! Nästan hela tiden. Han firade till och med av ett par riktigt söta leenden och mamma och pappa jublade. Visserligen kom de där smajlen inte av sig själva. Nej, mamma dansade runt med kaveln i högsta hugg till tonerna av Kylie Minouges version av Santa Baby. Sjöng så högt jag kunde och låtsade till och med att jag kavlade kakor uppe på taklampan. Då slocknade dock leendet – till och med Filip tyckte nog att jag gick för långt (för att inte tala om vad eventuella människor på promenad ute på gatan tänkte…) men vad gör man inte? Jag vill ju så förtvivlat gärna skicka kort på honom.
I alla fall blev det en hel drös med bra kort, till och med svårt att välja. Men – för givetvis var det för bra för att vara sant - det är svajsing med det förbaskade kameraeländet. Alla kort var gryniga. Skit också. Så i morgon blir sista försöket – lyckas vi inte då blir det ett kort från i somras. Grrr.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home