Lucka 8 - Det stora julkalaset

I år när jag är hemma så har jag gett mig sjutton på att vara ute i god tid – med allt. Vi ska dessutom ha julen här i år så det vill nog till att vi sätter lite fart snart. Både min och Eriks familj ska komma hit på julafton och det ska bli så kul. Vi har i många år drömt om att kunna samla alla på ett ställe och inte behöva fara fram och tillbaka och i år kändes som det rätta året då jag är hemma. Dock inte på semester direkt men eftersom jag misstänker att morfar som har möjlighet att komma hit och vara barnvakt på dagtid, gärna gör det ett par gånger innan jul så ska det nog fixa sig.

Vissa stunder kan vi dock känna ett litet ooops. När hela julidén pluppade fram, i somras på stranden, så var vi helt överens om att ingen får ha med sig något. Mat alltså - utan vi ska minsann fixa allt. Självklart skulle vi aldrig vika oss på den punkten, envisa som vi är men jag erkänner att vi efter Filips kalas häromveckan, när vi endast hade bjudit på fika, var skitslut när gästerna åkt hem. Och på julafton blir det ju både julbord, fika och gröt... Det skulle inte förvåna mig om vi börjar nicka till redan under Kalle Anka för att plötsligt snarka högljutt på varsin stol under julklappsutdelningen.

Men nej, inte måla upp sådana scener nu. För mitt inre så ser jag ju en sådan där riktigt gammeldags, mysig Astrid Lindgren-julafton framför mig. Glad och härlig stämning i ett julmysigt hem med levande ljus lite här och var (dock på Filip-vänliga höjder). Stora snöflingor som dalar ner utanför fönstret (även fast det är bra mycket troligare att regnet öser ner och tussilagon blommar så varmt som här är nu). Och så ett dignande julbord, serverat utan kaos (även fast jag inte riktigt kan se hur vi virrpellar ska lyckas med att servera så mycket mat varm samtidigt. Ser utan svårighet framför mig hur inte bara doppet i grytan råkar bli överhettat utan även jag när jag upptäcker att prinskorvarna sitter fast i stekpannan samtidigt som en konstig bränd doft börjar sippra ut från ugnen där omeletten står…).

Men drömma måste man ju få, inte sant? Ledordet för att lyckas med allt kommer nog i alla fall vara P L A N E R I N G. Något som vi gärna vill och verkligen försöker vara duktiga på, men inte alltid lyckas med. Men nu jäklar ska vi fixa det. Samtidigt så vet jag ju hur hopplös jag är… skulle vi nu mot förmodan faktiskt vara klara med allt i god tid så lovar jag att jag hittar nya saker att göra. Men jag ska försöka skärpa mig och i stället njuta av allt – mycket.

Nu blir det fredagsmys i soffan med glögg och en ny Beckfilm!