Dagens pulshöjare

I morse sa Erik: ”Har du sett att 1 klass har stormrea i dag?” Genast fälldes shoppingtentaklerna ut och jag fumlade med ivriga fingrar efter tidningen. Jo, minsann – inget ont som inte för något gott med sig. Halva priset på alla kläder, samt ett urval bilbarnstolar och barnvagnar som hade stått i vägen för en inblåst glasvägg utlovades och ett sådant tillfälle får man ju inte missa. Särskilt inte när Filip och jag ändå skulle till stan i dag.

Så tio minuter innan öppning (!, helt otroligt för att vara mig) så gled vi in på parkeringen som till min förvåning nästan var FULL! Mammor med små barn vallfärdade mot den låsta dörren och samlades i en flock utanför. Först skrattade jag för mig själv, dels för att de var så hysteriska att de stod där och köade och dels, kanske framförallt, för att VI var där i TID - såg detta och lugnt satt kvar i den varma sköna bilen. Men allt eftersom bilar fortsatte drälla in och dörröppningen blev svårare och svårare att se så höjdes min puls och plötsligt blev jag tokstressad av situationen, studsade ur bilen, lyfte med mig Filip och hastade bort till folkmassan jag med. Tänk om jag skulle missa alla de där snygga kläderna bara för att jag satt där och spelade lugn. Nej, här skulle tampas med alla andra. Tack och lov sprang jag inte in som en del. Så långt skulle jag aldrig gå, det lovar jag. Ett lugn spred sig dessutom rätt snabbt då jag märkte att de allra flesta styrde kosan mot vagnar och bilbarnstolar och jag kunde lugnt botanisera bland kläderna utan större trängsel.

Till min besvikelse fanns dock inga Lundmyrkläder framme. Inte heller den bruna t-shirten med Barbapapa som jag spanat in före jul, eller alla grymt snygga kläder från Katvig. Lite misstänkt faktiskt att det där allra mest populära var borttaget, men – en kanonfin brun tröja från Katvig fick vi i alla fall med oss hem. I storlek som passar tidigast nästa jul visserligen men tänk vilken överraskning den kommer bli då. Frågan är dock om den var värd sitt pris? Ja, absolut priset i pengar men kanske inte priset i tid. I 45 långa (och ganska tunga med en drygt 9 och ett halvt kilos ettåring i full jack- och skomundering i famnen, road av att gång på gång på gång slänga tutten över min axel ända tills han somnade mot den - axeln, och blev ännu tyngre) minuter stod vi i en nästan stillastående kö med endast en kassa öppen. För en tröjas skull... Men nu är det gjort och den är här och jag är nöjd. Även om jag kanske trodde att jag den här gången faktiskt skulle lyckas få med mig mer än ett reaplagg hem. Men det verkar gå troll i det där med mig och reor. Borde kanske ha en lite mer avspänd attityd till reafenomenet och inte vilja riktigt så mycket? Ja, det ska jag minsann testa nästa gång.