Hårresande

Nej, vi släppte inte ut Filip i helgens storm. Och riktigt så här illa är inte morgonfrillan heller, vi busade bara lite med en ballong. Dock har lintotten Filip tyvärr inga vidare gener att brås på när det häller hår:

Pappa – inte ens med ett förstoringsglas hjälp skulle man i denna kalufs kunna hitta en tillstymmelse till självfall. Nej, det är när man ser på Eriks hår som ordet rakt får en innebörd. Och detta säger jag inte med en negativ klang – tvärtom är jag riktigt avis (se nedan). Hursom, hårståna är tunna och fina. Som barn var han nästan kritvit i håret men allt eftersom åren har gått har det mer och mer tonats åt en klassisk mellanbrun, lite råttfärgad nyans. Erik har så länge jag har känt honom alltid haft kort frisyr. För några år sedan fick han dock för sig att testa låta det växa lite. Men det raka håret vägrade lägga sig ner och växte i stället rakt ut så det såg ut som att han hade en hjälm på huvudet, vilket i sin tur ledde till att håret sedan dess alltid varit kortkort.

Mamma – Alla frisörer jag gått till har sagt ”Oj, vad mycket hår”, vilket säkert förvånar de som känner mig för inte ser det särskilt tjockt och fylligt ut. Kanske för att stråna är så tunna. Om jag låter det självtorka blir det – hur ska jag beskriva det – annorlunda. Rakt upptill men lockigt och burrigt och flygigt nertill. Inte snyggt i alla fall. Jobbigt är då att jag kan vara rätt fåfäng när det gäller mitt hår. En bad hair day kan verkligen kännas som en bad day varje gång man råkar se sig i en spegel. Men, min kära vän och räddare i nöden – plattången – finns ju alltid där och med några drag så är även det nedre håret rakt och dagen räddad. Vad gäller färgen var även jag lintott som liten men har med åren gått mer och mer åt det råttfärgade hållet vilket jag dock döljer väl med lite mörkblonda slingor…

Hårläget för Filip är i dag oroväckande. Han verkar ha fått lite från oss båda. Oftast är det nu rakt framtill och lockburrigt där bak. Det börjar dessutom bli ganska långt så skillnaden syns ofta väl. Vilken tur då att det inte spelar någon roll. Jag tycker bara det är jättegulligt och hoppas jag får tycka det i många år till. Tills han själv inser att det är hopplöst att ha så omedgörligt hår. Då ska han i allra största hemlighet få låna min plattis (om han vill) och se att det faktiskt går att hjälpa naturen på traven. Eller också får han väl permanenta det där fram så det ser likadant ut överallt. Eller helt enkelt klippa sig kortkort som pappa.