Kärringen på barnakuten

Nu är jag riktigt, riktigt arg – och ledsen. Filip har ju varit sjuk ett par dagar nu och hostan han har låter inte vacker. Otäckt rosslande och skorrig och det skär i en när han nu gråter till efter varje host, säkert sönderhostad i halsen. Han har också börjat lukta konstigt från munnen så någon bacillusk är det nog som härjar. Dessutom slutade han plötsligt äta i lördags och det enda vi kan truga i honom är välling och ibland några russin. Filip som älskar mat och alltid äter intensivt med hela kroppen gungandes i takt med tuggorna plockar nu ut mackan från munnen och slänger den på golvet, gröten åker omedelbart ut och en sked vanlig mat är inte ens att tänka på. I dag har han varit jättematt och blek. Inte krypit på hela dagen och inte lekt utan bara velat vara i famnen och halvsova. När jag för en stund sedan pratade med bvc om en annan sak så passade jag på att nämna Filips tillstånd och hon tyckte att jag genast skulle ringa vårdcentralen så att en doktor fick lyssna på honom och titta i halsen. En gullig sköterska där tyckte likadant men sa att de tyvärr inte hade några tider kvar i dag utan att jag skulle ringa barnmottagningen på sjukhuset så vi fick komma dit.

Plötsligt oroad över deras reaktioner ringde jag och svarade gjorde ragatan som nu har förstört min dag:
- Barnmottagningen, det är BRITT. (föreställ er en hård, gäll röst med en så vass betoning på namnet att jag nästan fick rycka luren från örat)
- Ja hej, jag heter Anna och jag ringer på uppmaning av min vårdcentral som tyvärr hade full… (avbruten)
- Födelsedata?
- 051122
- Förlopp?
Här berättar jag hur det har varit och hur han mår i dag och hon snäser av mig med sin elaka röst:
- Har han sovit på nätterna?
- Inte så bra de första nätterna men i natt sov han jättegott och länge.
- Det låter som en helt vanlig förkylning förstår du.
- Jaha, säger jag ganska paff över det otrevliga bemötandet. Men jag skulle ändå vilja att någon lyssnar på hostand… (avbruten igen)
- Har ni gett honom hostmedicin?
- Ja, fast det har vi fått höra av sköterskor på både bvc och vårdcentralen att man helst inte ska ge till så små barn…
- Jaså.
- Och?
- Nej men värm lite vatten då och ge honom så lugnar det sig säkert.
- Men det här med allmäntillståndet som man ska vara observant på - att han är så matt och knappt orkar sitta upp…?
- Ja fast det är väl klart han är trött när han inte har sovit.
- Ja, fast det HAR han ju gjort i natt.
Tystnad i andra änden.
- Och just det, så luktar han konstigt från munnen också.
- Det gör barn som är förkylda förstår du. Det är inget ni behöver komma hit och visa, det finns ändå inget att ge mot en förkylning.

Här tog tyvärr samtalet en dum vändning när min stegrande ilska plötsligt vändes till ett översvämmande modershjärta när jag såg att lille skrutten hade somnat i sin matstol. Rosslandes, med mörka ringar under ögonen och en tår på kinden. Med ett misslyckat försök att låta riktigt otrevlig tillbaka tackade jag med snyftig röst satiriskt för den hjälp vi tyvärr inte fick.

- Är du sååå orolig? (med något vänligare ton)
- Nej, snyftar jag.Det var jag inte från början men när två sjuksköterskor tycker att en läkare absolut ska titta på honom och du sitter här och dumförklarar mig i allt jag säger så är det lite svårt att veta vad som är rätt och fel.
- Ja men kom in i så fall. Föräldrar brukar ju bli extra oroliga när de inte får sova på nätterna. (tanten hade verkligen inte lyssnat på vad jag sa)
- ? Ja, tänkte jag. Hon är verkligen dum i huvudet. Egentligen skulle jag nästan sagt det till henne också men det är jag för snäll för så jag mumlade ett tyst tack och hej och la på luren.

Sen sa jag alla fula ord jag kunde. Och sen grät jag en skvätt till för stackars lilla Filips skull. Typiskt att jag inte kunde hålla mig i telefonen bara men jag blev verkligen jätteledsen över denna ruskigt otrevliga människa. Orättvisa är det värsta jag vet och att bli så illa bemött från någon man inte gjort något ont – det kunde jag inte ta just då. Lite annorlunda hade läget kanske varit om hon i Filips journal sett att vi var riktiga hypokondrikerföräldrar som ringde i tid och otid men detta var första gången vi besvärade dem och jag hoppas innerligt att det inte ska behöva bli för ofta i framtiden.

Morr. Så nu ska vi snart in till sjukhuset. Jag hoppas och tror dock inte att det är något annat än en vanlig förkylning men då vet vi i alla fall det. Bättre att kolla en gång för mycket. Avslutar med att skicka en riktigt vass tistel till elaka tanten och hoppas att hon sätter sig på den och påminns om att hon inte ska vara så otrevlig mot föräldrar som ringer och är oroliga för sina barn. Och därmed basta.