Pulka!

Ute faller snööö, tralalalalala…I morse när vi vaknade var hela världen vit. Ett tjockt täcke av lätt, härlig snö hade lagt sig på marken och lyste genast upp januarimörkret.

Nu är tvättstugegolvet blött, ytterkläder hänger på tork och jag trampade precis i en snöklump och blev så där otäckt blöt om strumpan – men det gör inget. Äntligen kom den försenade vintern och för en stund sen var det dags för pulkapremiär!

En något irriterad och varm Filip i full vintermundering sattes på fårskinnet i pulkan och sen blev det plötsligt knäpptyst. Inte ett endaste ”Ä däää?”, inget pekfingerviftande i luften utan bara en vidöppen mun, två uppspärrade ögon och ett par röda kinder hade vi med oss på färden. Några förtjusta skratt hördes när vi sprang med pulkan men sen blev det tyst igen. Med slagsida åt ena hållet satt han och stirrade fascinerat på det märkliga vita på marken för att då och då sträcka ut tungan och smaka på en flinga. När vi kom hem försökte han sig på att utforska snön själv men upptäckte till sitt förtret att det minsann inte var så lätt att röra sig i så mycket kläder. När han stod på näsan gick världen under och vi skyndade in i värmen igen.

Spännande och konstigt, tyckte nog Filip om pulkafärden. Mysigt och riktigt roligt tyckte Erik och jag. Hoppas nu bara snön får ligga kvar ett tag så vi kan göra om det igen. Det här har jag verkligen längtat efter!