Årsdagen av en klantighet

I dag är det ett år sedan Erik började jobba efter en lång, härlig ledighet under Filips första veckor i livet. Jag slirade lite smånervös bort till bvc med barnvagnen i ett krampgrepp i det snöiga vädret – för första gången själv till mät- och vägstället. Allt gick bra och så fort vi var på väg hem igen ringde jag Erik och rapporterade. Jag minns hur jag sa att det hade hunnit bli glashalt ute bara under den lilla stund vi hade varit inne på bvc och jag minns även hur jag höll om möjligt ännu hårdare i vagnen under hemfärden – med bara en hand dessutom, dum som jag var. I den andra höll jag mobilen med Erik i.

När vi nästan var hemma och jag bara skulle gå igenom ”svackan”, som inte är så bara i isgateväder – först en brant nerförsbacke och sen en ännu brantare uppförsbacke – så blev det helt omöjligt att gå. Jag gled hjälplös nerför med vagnen framför mig och försökte styra åt sidan för att få stopp i en snövall. Och det var då jag såg dem i ögonvrån. Landstingets fula, blåa plasttossor som man måste ta på sig för att inte smutsa ner golvet på bvc. Och som man även lämpligen bör ta av sig när man går därifrån. Jag skrek till Erik i luren: ”Tossorna, jag har glömt att ta av mig tossorna”, och så Erik i andra änden ”Herregud Anna, ta av dem!" Och att det var en bra idé hade jag faktiskt redan hunnit komma på själv mitt i virrvarret.

En liten episod ur en då nybliven och amningsförvirrad mammas vardag. I dag, ett år senare är jag dock åter vid mina sinnens fulla bruk och de blåa tossorna läggs numera snabbt tillbaks i sin låda innan vi lämnar stället.