Shopaholic – jag?

Den utlovade shoppingsammanfattningen blev hela tre dagar försenad. Inte på grund av utmattning efter allt springande utan snarare för att familjemys med julledig pappa Erik har gått i första hand.

Nu menar jag inte att man är en shopaholic om man efter en hel dags trampande i ett reafyllt köpcenter endast kommer hem med tre par strumpor i storlek 19/21 – alltså inte ens till mig. Nej, detta var det enda Filip hade med sig hem i sin påse - för en gångs skulle kanske jag ska tilllägga, för det är vanligtvis i hans garderob mammas shoppingpengar brukar hamna. Det var dock glest bland pojkkläderna på reaställen så i stället gick jag och Erik lös bland galgarna vilket faktiskt var på tiden efter att ha tagit sig en titt i våra garderober...

Jag som älskar att handla kläder har det senaste året verkligen helt tappat intresset, legat av mig eller hur man nu ska uttrycka sig. Jag tycker förstås fortfarande att det är jättekul men på något vis styr benen alltid tvärt åt barnavdelningen och det kan inte hjälpas. Det ÄR oemotståndligt att handla barnkläder och det ÄR faktiskt roligare också. Men nu var det alltså kris i våra garderober. Roliga jag kom visserligen endast hem med två långärmade toppar – en vit och en svart. Kul. Men snyggt och praktiskt – passar till såväl jeans som kjol. Dessutom kan jag ju springa på stan när som och kände inte sådan panik. Erik däremot drabbades av den stora shoppingbacillen. Jag har aldrig sett honom handla så! Det var knappt vi fick plats hem i bilen allihop när han hade knölat in alla sina påsar… Han hittade i stort sett en helt ny garderob – mestadels på rea dessutom så det är bara att gratulera. Han gjorde det ena kapet efter det andra och jag är bara lite avis nu när han har nya tröjor varenda dag och jag byter mellan min vita och min svarta :)

Det jag ville komma fram till är i alla fall att jag misstänker att det finns en liten shopaholic i mig. Jag handlar visserligen sällan dyrt - H&M duger alltid väl. Men symtomen på mig när jag hittar något snyggt plagg eller något klockrent till hemmet är att hela jag blir alldeles genomlycklig, det spritter i kroppen, jag ler mot alla jag möter och jag längtar redan till nästa gång jag springer på ”det där”. Är man drabbad då? Och när jag ändå håller på är det lika bra att erkänna att jag faktiskt handlar rätt mycket kläder till Filip… kanske lite mer än han egentligen behöver men jag kan inte låta bli. Häromveckan drömde jag till och med en natt om de där ljusa slitna jeansen med toksöta fickor därbak, och minsann hänger det nu inte ett par sådana i Filips garderob? I storlek som passar till våren. Jodå, de passade ju alldeles utmärkt att köpa i julklapp kom jag på morgonen efter drömmen…

Men - så länge man inte ruinerar sig utan snarare får den där allra största lyckokicken i Ullared av alla ställen, då är det nog ingen större fara. Då är det nog rentav ett nyttigt tillstånd tror jag. Faktiskt.