En blå tå

En dov duns hördes – och kändes. Minsann hördes det inte ett krasmande ljud också? Kanske inbillade jag mig bara det sista men ”piiiip” vad ONT det gjorde.

En liten person, ca 78 cm hög, sällskapade mig i morse vid handfatet. Han har länge varit en hejare på att stå på tå. Har kommit på att man når mer saker då, och i dag nådde den lille busen så långt som till min alldeles fulla flaska med linsvätska. Min stora ekonomiförpackning med linsvätska som innehåller snudd på en halvliter. Och kan ni gissa vart den hamnade efter en liten hands puffande så den föll över handfatskanten? Jo, på min vänstra stortå. Först gjorde det så ont att den liksom blev bedövad. Sen gjorde det riktigt tokont. Jag hoppade på min icke mosade fot och sa faktiskt inte ett enda av alla de fula ord jag tänkte utan bara AJAJAJAJ. Filip, som den skyldige heter, tittade förvånat upp på mig och firade av ett av sina sötaste leenden. Sen tog han tag i min morgonrock, lyfte på ena foten och sa AJAJAJAJ… Vad gör man då – jo, man skiter i att ens ena tå troligtvis kommer vara stor som ett ägg i morgon bitti och pussar på sin lilla busunge i stället. Vad annat kan man göra?

I dag har Filip förresten börjat härma ljudet som hörs när man öppnar en flaska läsk. Psssccchhh, säger han så det skvätter runt honom. Och så har han sagt två nya ord. Först ut var ”blogg”. Lite otippat från en ettåring faktiskt men kanske har han hört ordet nämnas…! En stund senare hörde vi någon mumla ”jobbigt, jobbigt”. Jag tror och hoppas dock inte att orden hade med varandra att göra.