Melodifestivalen – del 1

Äsch. Det blir aldrig som man tänkt sig. Dock brukar det inte vara så svårt att räkna ut vilka som går till final och vilka som får en andra chans... När klockan slog åtta i går kväll satt vi i alla fall uppradade framför teven - Erik, jag och en skål Polly. Jag som alltid varit så säker på att jag älskar Melodifestivalen börjar dock tvivla aningens för en och en halv timma senare, efter en deltävling med rätt låg kvalitet, kände vi att vi egentligen lika gärna kunde sett en film. Men hur skulle det se ut? Då skulle man ju inte alls hänga med i snacket och i tidningsrubrikerna och innerst inne är man ju dessutom för nyfiken för att missa dessa veckors spektakel. I alla fall är jag det. Och kanske faktiskt att Erik har blivit smittad på riktigt av mig under våra år för även om han inte direkt sitter och biter på naglarna av spänning så tycker han i alla fall att det är lite småkul.

Hejade gjorde vi hursomhelst på de två duettparen Andersson & Gibson och Uno & Irma som båda hade riktigt bra låtar.

Lite snopet var att Anna Books bidrag, vars titel ju skvallrade om lite latinorytmer, mest visade sig vara en dansbandssliskig schlager.

Vad beträffar Addis Black Widow är ord överflödiga för att då inte ens nämna Christer Björkman som stod där bakom scen och lekte skjutjärnsreporter med sina knasiga frågor till artisterna efter framträdandet. Huanamej, så pinsamt.

Nej till skillnad mot vad många andra tycker, efter att ha läst kvällstidningarnas rubriker, är den som får bäst betyg av alla i första deltävlingen utan tvekan programledaren Kristian Luuk med sin härliga humor.