Tema Kärleken - Till bloggen

Ja, faktiskt. Sen vet jag egentligen inte om det är rätt ord att använda men… jo. Jag tycker ju det är så roligt att skriva. När jag var sju år och gick i ettan skrev jag min första saga. Den höll jag på med ända tills jag var elva och gick i femman. Inte mindre än 10 sådana där randiga skrivböcker man fick i skolan blev det. ”Känner du Ellie?” hette den och gissa vem den handlade om? Mig. Så kanske ska man kalla det en självbiografi :) Skämt åsido så var det fantasi blandat med verklighet i en salig röra och jag skrattade så tårarna rann när jag hittade den i en låda när vi flyttade hit. Svenska har för övrigt alltid varit favoritämnet i skolan och varje gång det var dags för uppsatsskrivning tog hjärtat ett glädjeskutt.

På jobbet skriver jag en del i perioder men att bara skriva om vad man vill, det har jag ju inte gjort på åratal. Så upptäckte jag bloggandet under mina surfrundor när Filip var pyttepytteliten och bara åt och sov. Och jag blev fast. Först i att läsa andras. Så himla kul och spännande att läsa om okända personers vardag och intressen. Personer som man efter ett tag nästan ”känner”, fast på ett annorlunda sätt. Man vet ju oftast inte hur de ser ut. Och från en blogg snubblar man lätt in på en annan som man kanske också fastnar i. Och det är ju det som är så kul. Att kunna välja och vraka bland bloggar man tycker är intressanta och inspirerar just för att de speglar ens egna liv och intressen, eller också för att de är raka motsatsen och blir spännande för det. Tyvärr räcker inte tiden till att alltid lämna avtryck hos den man läser utan i stället är man där en sväng varje dag i smyg. Egentligen är det synd för jag vill ju att de jag ofta är hos ska veta att jag tycker om att vara där. Så tack alla mina favoritbloggare som gör den dagliga surfrundan till en riktig höjdpunkt! Jag ska banne mig ta tag i det och åtminstone lämna avtryck någon gång ibland, så att ni känner er träffade av det jag skriver här!

FilipOMamma låg jag länge i startgroparna med. Har alltid så himla höga krav och tankar om vad jag vill prestera men sen fastnar det. För att jag är urusel på till exempel bildbehandlingsprogram. Tänk om man kunde önska sig en kurs i Photoshop som liksom proppades in i hjärnan när man sov och så plötsligt en morgon skulle man vakna och vara proffs… Men jag har då aldrig hört talas om en kurs av det slaget och då tid inte är den vara man har mest av nu för tiden får jag snällt vänta tills jag får just tid. Så länge får läsare här nöja sig med halvdana bilder, visserligen nu tagna med en mycket bättre kamera än innan. (Vilket man inte kan tro just i dag när jag tokigt nog publicerar de grynigaste bilderna någonsin. Att ta kort på kort och det dessutom utan blixt blir ju inte så bra men det skyller vi på fotografen - inte kameran :) )

Och så ville jag ju egentligen ha en sån där skitsnygg blogg med harmonisk färg och ett utseende som på något sätt är unikt. Så folk som är här kommer ihåg FilipOMamma. Efter några taffliga försök insåg jag dock att jag nog skriver bättre än kodar och skulle det överhuvudtaget bli någon blogg så var nog mitt enda val att helt enkelt ta ett färdigt koncept från Blogger och se glad ut. Så det blev en vit. Stilrent tycker jag men faktiskt också lite tråkigt när man ser så många andra fina. Varje gång jag stör mig på det försöker jag dock tänka på hur KUL jag tycker det är att själv blogga och att äntligen ha hittat ett bra sätt att skriva på.

Puh, den som orkat läsa ända hit borde få en kram som tack och uppmuntran! Detta blev ju alldeles för långt. En av mina dåliga sidor faktiskt – att jag liksom inte kan skriva kort. Jag ska dock öva på det resten av veckan för om jag ska kunna hålla temat vid liv krävs kortare inlägg än det här. Annars kommer nog både disk- och tvätthög att växa med rasande fart…

Sammanfattningsvis – kärleken till bloggen är stor. Den har blivit som ett slags ”jobb” under min mammaledighet. Inte jobb i ordets rätta bemärkelse såklart men den har varit precis lagom kravfylld. Jag ville hitta något att göra som var mitt eget en stund varje dag och det gjorde jag. Sen att det blev en kombination av att skriva och det om det viktigaste för mig, vardagen med mina pojkar och mina intressen. Det blev ju perfekt. Även fast bloggen är bländande vit.

♥ Hjärtan på gryniga bilder är våra kylskåpsmagneter som håller korten på Filip i ett tryggt grepp ♥