Tema Kärleken – Till vännerna

Självklart är alla vänner värdefulla men detta inlägg är tillägnat några alldeles speciella. Mina kära mammavänner, Jenny, Sandra och Hanna. Som jag för ett år sedan endast kände till namn från den pinsamt knäpptysta föräldragruppen där uttrycket ”man kunde hört en knappnål falla” bättre kunde ha sagts ”man kunde hört en bomullstuss falla”. Kanske inte riktigt, men tyst var det och de gånger man råkade öppna munnen ångrade man sig genast efteråt. Inte gjorde det saken lättare att barnmorskan som höll i det inte riktigt var bekväm i gruppsammanhang utan ständigt satt där med illröda kinder, snubblandes över både ord och även ibland saker som stod på golvet när hon med sina långa ben skulle förflytta sig i rummet. Erik och jag var sådär jobbigt fulla i fniss och fick vid flera tillfällen vända oss från varandra för att inte brista ut i gapskratt och få resten av gruppen att tro att vi var tokiga. Så här i efterhand har vi dock förstått att vi inte var de enda. Som hade svårt att hålla sig alltså.

Jag vet egentligen inte riktigt hur det kom sig att vi började träffas men när våra små pojkar, som alla är jämngamla, var tre-fyra månader sågs vi första gången och jag minns att jag var alldeles upprymd när jag kom hem. Att jag skulle springa på tre så underbara personer är ju nästan för bra för att vara sant. Och de var verkligen inte tysta - tvärtom!

Det är otroligt värdefullt och tryggt att ha några som är i precis samma situation som en själv att prata med. Särskilt som våra barn är födda med bara några veckors mellanrum. Det har naturligt blivit mycket jämförande av våra barn, men på ett positivt sätt. Det är ju så kul att följa alla och höra vad som hänt sen sist man sågs. Och antingen hamnar man då i det förstående läget där man själv kanske redan har varit med om lyfta-på-toalocket-premiären och kan komma med något tips. Annars inser man vad man har att vänta och är förberedd på det när det kommer… Jag förstår faktiskt vid närmare eftertanke inte hur jag skulle ha klarat mig utan er! Och vi har ju så roligt när vi träffas också. Jag brukar längta efter våra träffar dagar i förväg!

Det är alltid spännande att lära känna nya människor. Sen blir det en speciell sorts vänskap när man inte känt varandra innan man fick barn. Det är ju till exempel ”mamma Sandra” man lär känna innan man lär känna själva Sandra. Ofta har vi så mycket om pojkarna att prata om att vi knappt hinner avhandla något som inte handlar om de små. Men sakta, sakta håller man på att lära känna även personerna bakom mammarollerna och det är så kul!

Det här inlägget handlar ju om kärleken till vännerna och här måste även Filip få säga sitt, för oj vad han tycker mycket om sina små kompisar. Han skiner upp som en sol så fort vi nämner deras namn. När vi träffas brukar de peka och vifta åt varandra och leka, kanske inte direkt MED varandra utan snarare PÅ varandra. De sitter ofta tätt, tätt intill och leker med varsina saker och trivs för det mesta utmärkt i varandras sällskap.

Bilderna ovan är tagna av mamma Hanna som lyckades med ett riktigt Kodak Moment på vår gräsmatta en stekhet sensommardag i slutet av september. Där hade vi radat upp våra små som på en modevisning för att de skulle posera i sina likadana munkjackor som vi hade shoppat på vår Ullaredstripp. Inte lätt att få fyra niomånadersbebisar att sitta still. Samtidigt. Och dessutom titta in i kameran. Men det gjorde de – alla utom Filip men han satt i alla fall still. Sekunden efter detta dånade en vespa förbi på gatan och vips! Fyra små pojkars uppmärksamhet var stulen och mamma Hanna lyckades föreviga detta magiska ögonblick på de små charmtrollen.

Jag tycker så mycket om er - fina, mysiga mammor och jag är så glad att jag träffade på er. Ni har verkligen satt guldkant på min mammaledighet!

♥ I Filips myshörna hittar man dagens hjärta. Kudden FAMNIG HJÄRTA från Ikea, vars tio fingrar är alldeles stela efter ägaren till kuddens ivriga gnagande på dem ♥