Då åkte kikaren fram

Men Anna då. Som värsta detektiven bakom gardinen – i morgonrock dessutom. Suck, vad mycket knasigt man gör egentligen. Även fast man är 30 år… Det var när vi satte lådstopp även i de översta lådorna i byrån på Filips rum eftersom han drar i dem så snabbt att de tippar över, som jag såg kikaren och mindes den där natten i somras.

Som småbarnsförälder sover man ju inte riktigt på stockstadiet, i synnerhet inte så länge man ammar. Så där låg jag halvvaken och trodde (eller i alla fall ville tro) att jag drömde när jag hörde ett konstigt ljud. Välbekant men konstigt klockan tre på natten. Hörde det igen, tydligt och skulle precis slänga mig över Erik i en stirrig väckattack när han också flög upp med ett ”Vaaad var det?” Han smög sig upp – och NER, vilket jag aldrig i livet hade vågat. Till min lättnad kom han dock snart upp igen för att tassa in i Filips rum och speja i fönstren mot baksidan. Plötsligt hörde jag ett ”Vad i…” varefter Erik kom tillbaka in i sovrummet och sa: ”Nu tror jag fanimej vi är med i Lost… "VADDÅÅÅ?” väste jag tillbaks med ögon som troligtvis var av golfbollsstorlek och hjärtat dunkandes uppe i halsen. ”Du kommer inte tro mig men det kom ut en kille ur vårt uterum precis när jag kikade ut och efter honom kom en hund.” Vid det här laget hade mitt hjärta nästan stannat och beslutsam (och kanske även en smula överdriven) som jag snabbt blir i skarpa situationer pep jag, ”Ring polisen!”. Erik, som är lite lugnare i sättet tyckte att vi skulle vänta lite, killen hade ju säkert inte gjort något därinne.

Det var då jag själv tog på mig spanarrollen. Plötsligt kom jag ihåg att Eriks mamma vid något tillfälle hade gett oss en gammal kikare och eftersom vi inte hade bott här så länge så visste jag precis vart den låg. Så snabbt upp och fram med den, Erik efter och så skyndade vi fram till fönstret. Jag placerade mig bakom gardinen och fumlade med kikaren i fodralet när Erik sa, ”Där, där är han!”. PANG, sa det när jag i min stirrigt hastiga rörelse drämde kikaren rakt in i mina fula glasögon som jag i vanliga fall bara använder till och från linserna och i hasten hade glömt att jag hade på mig. Fasen också. Av med glasögonen och så tillbaks med kikaren. Herregud, det var tur jag kunde skylla på att klockan var mitt i natten, för nu såg jag ju absolut ingenting. Så på med glasögonen igen och där såg jag den misstänkte. På gatan över vår vinglade en av gångstilen att döma (än på höger sida av vägen oooch så över till vänster oooch tillbaka till höger igen) överförfriskad kille i 20-årsåldern med hunden i släptåg. Med i hans rörelser följde även en tjej och det var här någonstans som hjärtat började återgå till normal takt. Kanske hade killen gått till fel uterum, kanske skulle han gena över vår trädgård men kom hastigt på att han behövde vila, eller så hade han helt enkelt slagit vad med kompisgänget om att han skulle provsitta trädgårdsmöblerna i minst fem uterum innan han var framme hos tjejen. Vad vet jag, kriminell såg han då inte ut att vara. Bara lite kär. Och mycket full.

Tänk, vilken tur att vi hade kikaren som gav oss svar på detta mysterium och som gjorde så att jag som annars kan hänga upp mig på sådana här saker lång tid framöver somnade gott en stund senare. Lite pinigt känns det dock när jag tänker tillbaka och försöker se oss där bakom gardinen, nattvirrigt fumlandes med kikare och glasögon. Men faktiskt också lite intressant att se hur man reagerar i en sådan situation. Handlingskraftigt eller hysteriskt? Kanske var det lite av varje i just detta fall.