Vems är smurfrösten?

I dag var jag med om något jobbigt. Jag hörde mig själv på en filmsnutt. Eller var det verkligen jag? Ja, i så fall kommer jag nog vara tyst i fortsättningen, hur det nu ska gå… Så här var det:

Flyttade över massa bilder från kameran och upptäckte ett videoklipp som jag hade glömt bort. Öppnade det nyfiket och – just det, jag filmade ju Filip i lekparken häromdagen när solen sken och Filip med den, fåglarna kvittrade och allt kändes så härligt harmoniskt och vårigt. Filmsnutten var jättemysig. Filip svischade med jämna mellanrum förbi i gungan, ömsom fnissandes, ömsom viftandes med fingret och med gäll röst pipandes som fåglarna.

Och på tal om gäll röst – plötsligt bröts den mysiga stämningen av en obekant röst som med en konstig smurfklang pep fram ”Vaaar är pippin Filip? Vad säääger pippin? Piiiiip, piiiiip, piiiiip!” Fram dyker sedan en brun vantklädd hand som puttar på Filip samtidigt som man åter hör den pipiga smurfrösten utbrista ett ”Oooops” följt av ett nervöst skratt. Sen fladdrar sand, asfalt, en bit blå himmel, Filips ena sko och mitt ena ben förbi i bild och det är då jag inser att det faktiskt är mig själv jag hör. Herregud, är det enda jag kan komma på som kommentar till det hela. Inte nog med att jag låter hur konstig som helst på film (för visst låter man ju helt annorlunda då jämfört med i verkligheten? Eller hur? Snälla någon, säg att det är så? :) ), jag klarar ju inte ens av att filma samtidigt som jag puttar på en gunga. Det måste ju vara hur basic som helst.

Så i morgon ska vi ut och öva filmning Filip och jag, och jag lovar att jag inte så mycket som kommer öppna munnen ens. Jag är snudd på chockad över hur hemskt det lät och har troligtvis sagt mitt sista ord i en filmkamera någonsin. Känner hur jag blir alldeles varm i ansiktet bara jag tänker på det.

Erik höll på att dö av skratt när vi tittade på den för han satt här givetvis också. ”Vem är det som pratar sa han?” Kul! Men kanske ett tecken på att smurfrösten inte lät som jag?

Och vet ni vad – tidigare i kväll kom jag på mig själv med att försöka prata till Filip med lite mörkare röst. Men så kan jag ju inte hålla på. Nej, jag får helt enkelt tro att vi har köpt en kamera med världens sämsta ljudåtergivning av röster. Sen att Filip lät precis som vanligt, det är ju en annan sak. Jag stod ju liksom så nära så det var säkert det det berodde på. Det får i alla fall bli min slutsats. Nu ska jag lägga mig. Troligtvis kommer jag drömma om blåvita smurfar och väcka mig själv av att jag pratar i sömnen som en av dem :)