Den urballade bloggerskan – The true story

Jodå, jag lever men det är nätt och jämnt. Nej, så allvarligt är det inte riktigt men jag är så trött, så trött, så trött… Vaknade faktiskt precis efter att ha somnat i Filips röda lektält och legat där i en halvtimme. Ni som brukar leka med era små i sådana tält vet säkert hur hopknycklad kroppen känns efter fem minuter och då kan ni också säkert med en smula fantasi föreställa er min rygg och mina ben nu. Ajaj.

Ni som fortfarande gör ett försök då och då och kikar in här ska ha en stor eloge som inte har gett upp efter en hel veckas bloggtorka. Rekordlång tid mellan två inlägg kan man också kalla det. Min ambition innan jag började jobba var ju såklart att bloggen skulle leva kvar, om än inte fullt så ivrigt uppdaterad som den blivit under vissa tider då jag var hemma. Men se, det har inte varit helt lätt att få ihop tiden de här senaste veckorna. Eller tiden finns nog egentligen, problemet är snarare det att den skrivtörstande bloggerskan var och varannan kväll i stället för att skriva ner sina tankar och idéer sitter i soffan med huvudet nickandes i en konstig vinkel och säkerligen öppen mun *försöker att inte föreställa mig hur det ser ut* - och sover. Jag är så trött att jag skulle kunna somna med Filip vid sjusnåret varje kväll men det går ju inte.

Vi har konstaterat att det tar ett tag innan man kommer in i sina nya roller. Från att jag under lång tid varit den som haft störst koll på det här hemma när Erik har jobbat till att helt plötsligt inte veta hur mycket Filip har bajsat, om vi har någon frukt kvar i kylen och till på köpet ha missat en hel rad med nya ord från hans lilla mun, känns givetvis ovant och ganska konstigt. Erik, som nu är den med bäst koll här hemma HAR också jättebra koll härhemma och sköter sitt pappalediguppdrag med bravur! Men även fast han tycker det är hur kul som helst är han också helt slut när kvällen kommer. Jag tror och hoppas dock att vi snart ska ha vant oss, så att jag fortsättningsvis sitter här med fingrarna dansandes över tangentbordet i stället för att sova den där halvtimmen framför teven varje kväll. För ni skulle bara veta vad jag saknar bloggen… Den har verkligen varit min egna lilla roliga grej under så pass lång tid och plötsligt hinns den inte med. Jättetråkigt verkligen men ambitionen är fortfarande att den ska få leva. Självklart. Ska bara vila lite till, sen hoppas jag på en ny blomstringstid för FilipOMamma!