I morgon är ingen vanlig dag

Nu är timmarna räknade. I morgon bitti börjar jag jobba. Jag ska inte säga att jag har förträngt det men jag har i alla fall låtit bli att tänka för mycket på det, än mindre skriva om det här. Faktum är att det knyter sig i bröstet nu när jag ser det skrivet. Inte för själva jobbets skull men vid tanken på att jag inte kommer hinna se Filip mer än ett par timmar varje dag. Allvarligt talat så förstår jag inte hur jag ska klara mig utan mitt lilla hjärtegryn på dagarna. Att ha umgåtts så nära med någon som betyder så mycket, så gott som dygnet runt i över 16 månader och sedan plötsligt vara borta från honom hela dagarna känns så himla overkligt.

Nu ska jag dock inte beklaga mig för mycket. Erik ska så när som på ett par veckor i sommar vara ledig till mitten av augusti då Filip ska börja dagis och vi kommer vara lediga tillsammans mycket i sommar. Och Erik har längtat SÅ efter denna dag att jag självklart har glatt mig och längtat för hans skull – noggrann med att skilja på längta för hans skull och INTE längta för min egen :) Jag vet att de kommer ha det jättemysigt i vårsolen och hitta på massor av mysiga saker hela dagarna. Jag låter väl inte alltför avundsjuk...?

För några veckor sedan ska jag erkänna att jag hade riktig ångest. Ville verkligen inte lämna denna underbara tid bakom mig. Det blir så vemodigt att tänka på att min mammaledighet är över och att jag aldrig kommer uppleva den igen med Filip. Men Filip finns ju tack och lov kvar och jag ska vara så mycket mamma jag bara kan den tid jag är hemma. Efter några dagars tänkande på allt detta insåg jag att jag ju inte kan förstöra den sista tiden hemma med sådana grubblerier och jag lovade mig själv att inte ägna mer tankar åt jobbet. Och tänka sig att jag har lyckats ganska bra! Har faktiskt inte haft en gnutta söndagsångest i dag utan ser till och med fram lite mot morgondagen. Ska bli jättekul att träffa alla igen och lite spännande att se hur det går att skrämma igång huvudet. Huanamej.

Häromdagen sa förresten någon till mig ”Jaha, då ska du tillbaka till verkligheten nu igen?” Jag hoppas att jag inte såg lika dum ut som jag tyckte påståendet var. Kanske drog personen ifråga bara en klyscha utan att tänka på innebörden, för verkligheten – den är ju här hemma! Självklart är jag inte naivare än att jag förstår att jobbet också kommer att vara en del av verkligheten men aldrig i den utsträckning det var innan. Det allra viktigaste och min verklighet är det ljuvliga livet med mina båda pojkar. För något som inte är en klyscha är att livet FÅR en ny innebörd från den dagen ens barn kommer till världen. På utsidan (sånär som på en gigantisk mage mindre och med den största och ilsknaste röda finnen i världshistorien - mitt i pannan. Är det inte typiskt så säg?) är det samma Anna som kommer tillbaka till jobbet i morgon, men inte på insidan.

I natt ska jag i alla fall inte drömma mardrömmar om jobbet. Jag ska drömma att jag kommer hem från jobbet och får pussa på min Filip hela kvällen. Risken finns att han kommer vara alldeles förpussad innan den här veckan är slut, stackarn.