Fredagen den 25

Jag är medveten om att det är söndag i dag och jag är inte riktigt så out of blogging som det ser ut. Detta inlägg skulle publicerats i fredags kväll men Blogger och jag var inte riktigt överens. Så håll till godo två dagar försent:

Det har inte varit min dag i dag. Det börjar redan när jag rufsig i håret stapplar ut till brevlådan tidigt på morgonen – i Eriks alltför stora tofflor. En kraftig vindpust kommer och sveper med sig min morgonrock. Tack och lov inte hela men väl den nedre delen så pass mycket att ett par vita ben blottas ända nerifrån och upp. Tur att grannen som givetvis i samma sekund kör förbi, inte kör av vägen på grund av bländning. Eller chock.

Det är marknad i stan och även Svensk Blåsmusikfestival vilket innebär att det överallt kryllar av musikkårer, uniformklädda människor och hästar. Det sistnämnda får jag erfara då jag vid lunchtid hastar i väg med destination tandläkaren. Passar även på att ringa mamma under den raska promenaden och ouppmärksam som jag är blir marken plötsligt hal under min vänsterfot. Jag tittar ner och ser till min förskräckelse att min ena kilklack har trampat rakt i en stor hästskit. En bit bort skrattar några unga musiker åt min hala färd och jag ler fånigt tillbaks och låtsas inte om att jag lämnar smala bruna spår efter mig på asfalten. Väl hos tandläkaren rusar jag in på toan, dränker en bit toapapper i tvål och gnuggar så gott jag kan. Vem vill lämna bruna spår av hästskit efter sig i tandläkarstolen?

Besöket hos tandläkaren är väntat. Jag var där förra veckan och svävade därifrån som på moln eftersom han hade konstaterat att tänderna var fria från hål. Dock hade en gammal fyllning spruckit lite grann på ett ställe och lagning var ändå nödvändig. Typiskt. Har egentligen ingen jättestor skräck för tandläkaren. Jag är nog egentligen mest rädd för slutnotan även om jag skulle ljuga om jag inte erkänner att hjärtat dunkar på lite extra när borren surrar i gång. Passande nog spelas ”Under ytan” med Uno Svenningsson på radion under tiden han borrar och jag försöker koncentrera mig på att komma ihåg texten samtidigt som jag räknar plattor i taket. Slutnotan stannar på 1500 pikadollos… hutlöst dyrt och jag passerar marknaden på väg till jobbet utan att så mycket som snegla åt den.

Med fingrarna knapprandes på tangentbordet känner jag frampå eftermiddagen hur något dimper ner på min arm och börjar rusa runt. Med en ilsnabb blick på armen flyger jag bakåt med stolen innan även jag börjar rusa runt samtidigt som jag skriker. En randig spindel med tjock kropp som troligtvis har ramlat ner från taket är vad jag ser. Vi har båda panik och en vänlig kollega kommer till min undsättning och hittar spindelåbäket som vid det här laget har blivit bortviftad från min arm och nu istället rusar runt på golvet.

När arbetsdagen är slut ska jag träffa Erik, Filip och morfar på stan. På väg genom en park smeker plötsligt en amerikansk fotboll min nästipp och jag undrar vad jag har gjort för ont denna dag. ”Öhh, f´låt. Den baa for i väg.” säger ännu en sådan där musikkille som för tillfället verkar ha rast med resten av gänget och under den roar sig med denna livsfarliga sport.

Nu ska jag gå och lägga mig innan jag halkar på en av Filips bilar och bryter lårbenshalsen. Avslutingsvis – kanske en dag man borde hoppat över. Ska man se det positivt gav den mig dock ett ämne till bloggen som nog annars hade blivit inläggsfri i dag. Vilket den ju ändå blev på grund av Bloggerstrulet… Vid närmare eftertanke var kanske även det en ingrediens som ingick i min otursfredag?