Kycklingmamma – jag?

Fnissar nervöst och skruvar lite på mig där jag ligger nerbäddad i soffan med senaste numret av Vi Föräldrar framför näsan. Nerbäddad ja. Kanske borde bloggen döpas om till något med orden sjuk och gnäll i. Precis innan helgen tog slut tog jag över Eriks feberbacill. Lägg till en öm kropp, en rispig hals och en igentäppt näsa så har ni en rejäl förkylning. Och det trista är ju febern. Vore det inte för den skulle man kunna pallra sig iväg till jobbet, men med något förhöjd temperatur är man ganska matt… Men jag ska inte gnälla. Bara lova att ALDRIG mer yppa de där ödesdigra och hurtfriska orden jag nämnde i förra inlägget - ”Oj, vilken frisk vår vi har haft!”

Tillbaks till kycklingmamman. Gjorde ett högst ovetenskapligt test där man skulle finna vilken mammatyp man var. Så här gick det:

Jag är definitivt inte den coola morsan som tycker att barnuppfostran helt och hållet går ut på att barnen själva lär av sina misstag och därmed låter dem göra vad som helst.

Kan heller inte se mig som mamccessoaren som ser sitt barn som en värdefull accessoar som hjälper till att fullborda hennes egen image. Gärna genom att snegla på kändisar och köpa samma saker som de gör till sina barn.

Martyren då, är det jag? Bitter och gnällig, ojandes över bristen på egentid och hela tiden klagandes över dålig sömn. Nej, verkligen inte. Tack och lov.

Kontrollanten har som namnet antyder stenkoll på allt och alla. Släpper inget. Och tja, kanske faktiskt att vissa drag kan kännas igen där. Dock inte så överdrivet som hon beskrivs men nog gillar jag att ha läget under kontroll, det kan jag inte förneka.

Besserwissern behöver jag knappt läsa om. Redan första meningen som innehåller ord som ”älskar att bossa och dela ut råd kors och tvärs” och ”tror sig ha koll på det mesta” gör att jag redan sneglar vidare mot nästa mammatyp. Besserwissern beskrivs dessutom som en dryg skrytmåns. Jag vågar mig på att säga att jag nära nog är hennes motsats.

Så vad blev då kvar? Jo, kycklingmamman. Hmm… Beskrivs som lite väl duktig, nästan präktig. Ser till att barnet har på sig mössa när det är kyligt ute (självklart för mig och säkert för de flesta?). Hon är dagispersonalens drömförälder som märker alla kläder (kommer jag säkert göra…). Hon missar inga bvc-besök och läkartider (nix pix, sånt brukar jag ha koll på). Hittar ständigt på aktiviteter med sina barn, ena dagen är det pyssel, nästa bullbak (ganska troligt det också). Sen kommer det en harang om en väldigt orolig mamma som ständigt ringer både barnakut och sjukvårdsupplysning och där tar likheterna stopp. Klart jag oroar mig men inte överdrivet än så länge. Det kommer dock kanske med alla framtida cykelvurpor och andra hemskheter. Huanamej.

Om kycklingmamman står även att hon köper de flesta barnsäkerhetsprodukterna som går att finna på marknaden. De flesta vet jag inte men klart vi har satt upp grindar vid trappan och barnsäkrat lådor och skåp i köket. Vem vill se sin låddragarälskande 1 ½-åring komma viftandes med en brödkniv i luften? Eller jonglerandes med matberedarens läskiga delar? Eller höra ljudet av ett tungt våffeljärn som landar på en liten tå? Allt detta säkrar man ju för att få en enklare vardag för alla utan en massa jagande, nejande och ajande. Vet man att det är säkrat kan man ju släppa de små liven utan att oroa sig för mer än att de ska klättra upp och balansera på bordskanten. Något som vår lilleman tack och lov inte visat några färdigheter i. Än.

Så jo, nog bor det en kycklingmamma i mig. Åtminstone till viss del. Sen finns där nog även en pyttebit kontrollant också (eller kontroll-tant som jag först läste ;) ) Men mest av allt är jag nog ändå rätt och slätt mamma Anna. Och tänk, jag tror Filip gillar just den mixen.