Segerns sötma…

Inom mig bor en tävlingsmänniska vilket de som känner mig kanske inte tror. Jag är nämligen en sådan som hellre tittar på sport än utövar den. De få gånger jag utövar så blir jag dock ordentligt på bettet. Som i kväll. Jobbets årliga EM (enhetsmästerskap) i minigolf (kan man ens kalla det sport förresten?) gick av stapeln och jag försvarade min titel från förra året. Fantastiskt kul! Försökte att inte uppföra mig som en ivrig femåring utan ta det hela med ro. Några av mina kära kollegor misstänkte dock att jag skaffade klippkort på minigolfbanan en bit härifrån under min mammaledighet, men ska sanningen fram så har jag inte hållit i en klubba sedan sist vi spelade med jobbet. Jag har till och med alibi för det. Och alibit har ett namn. Filip.

Tillbaka till det här med tävlingar och att vinna. Jag vinner sällan men när jag väl gör det så blir jag ju så glad. Och vinner jag är det oftast vid chokladhjulen på Liseberg. Men när det gäller sport… Jag vann min första (och enda) buckla när jag som tioåring kom tvåa i en friidrottstävling. Tvåa av två tävlande i min åldersgrupp bör jag kanske tillägga.

Just minigolf är en lurig gren för det finns få saker som kan få mig så irriterad. Jag uppträder visserligen olika beroende på vilka jag spelar med. Är det med Erik eller mina föräldrar så får jag nog erkänna att ett och annat ord av fulare slaget kan höras mumlas från min mun med ett irriterat svingande med klubban mot bankanten som följd. I kväll när jobbarkompisarna var motspelare la jag dock locket på. Knöt ilsket men diskret handen i fickan då jag missade en putt, daskade klubban mot en buske när ingen såg och log mitt vänaste leende och utbrast ett ”Neeej, vad retligt” när någon annan missade samtidigt som speldjävulen inom mig glatt hoppade upp och ner och tänkte att nu gick jag nog om med ännu ett poäng…

Ganska snabbt efter segern visade sig dock myntets baksida. Fram kom en kamera som skulle föreviga segrarinnan på bild och sätta upp denna i korridoren (bilden, inte mig). Suck- och ni vet ju hur jag fullkomligt avskyr kameror från det hållet. Men… segerns sötma är ju så ljuvligt god att jag helt enkelt får bjuda på det den här gången.