Bakom mina solglasögon

…är jag definitivt inte mig själv. Jag känner mig snarare som någon som försöker se frän ut – utan att lyckas. Glasögon är överhuvudtaget inte min grej. Jag ser verkligen helknasig ut när jag får ett par bågar på näsan. Till vardags/offentligt bär jag alltid linser. På väg till toan och linserna på morgonen tar jag dock oftast på mig de där hemskt fula riktiga glasögonen, men de åker snabbt av igen. Skyller också på att de är för starka, vilket i och för sig är sant. Synen har förbättrats sen jag skaffade dem för hundra år sedan och dumt nog är jag för snål för att skaffa nya. Vet ju att de bara blir liggande i ett hörn, endast använda till och från toan två gånger per dygn.

Filip utbrister varje morgon innan vi går upp: ”Gaaasööö” och så springer han runt sängen, hämtar dem på klockradion och ger dem till mig. Oftast rycker det i mungiporna redan innan jag tar dem på mig. När de sen sitter på plats fnissar han åt mig och pekar på glasögonen. Att en 1 1/2-åring redan inser att mamma ser tokig ut i glasögon säger tillräckligt… Jag tror allvarligt talat att jag skulle kunna få en inbrottstjuv att kissa på sig av skräck om jag dök fram i dem.

När vi kommer till solglasögon är jag lite splittrad. Tycker att det är en kul accessoar samtidigt som faktum kvarstår. Jag passar verkligen inte i dem. Inte heller tillhör jag de som går till optikern och köper dyra märkesglasögon. Jag vet ju att jag förr eller senare sätter mig på dem. De senaste, som jag faktiskt tyckte var rätt okej, gick ett trist öde till mötes i slutet av förra sommaren då de gick i kras under min bak när jag skulle sätta mig i bilen. Så den här sommaren har än så länge varit solglasögonlös och jag har ömsom kisat, ömsom smugit runt på vår totalt insynsskyddade baksida i ett par gamla svarta flugliknande saker á la mitten på 90-talet.

Men så i kväll hände det. Vi var på stan och när jag kom in på Åhléns såg jag dem med en gång. Solglasögonen jag drömt om. Snyggt bruna till färgen, ett pyttelitet hjärta som detalj på vardera bågen och alldeles lagom stora. Billiga var de också, 99 kronor. Jag varken ser frän ut i dem eller känner mig frän. Och tur är det för det är ju heller inte tanken. De känns bara sådär bra och riktigt mycket Anna.