§#%@£$

Tänk er en hel harang av mindre vackra ord i rubriken – inget för en småbarnsmamma att vare sig uttala högt eller skriva i sin blogg ;)

Fast det är då själva f*n, rent ut sagt vilken otur jag har när det kommer till mitt hår. Efter att ha sett mitt yviga hårsvall på semesterbilder har jag insett att jag måste gå och få bort de slitna topparna. Dessutom har det hänt något med mitt hår de senaste veckorna för det är så torrt, så torrt och helt omedgörligt. När jag väntade Filip fick jag för första (och antagligen enda) gången i mitt liv pröva på att ha filmstjärnehår, eller nästintill i varje fall. Det var så blankt och i fint skick att jag hade velat frysa det så för alltid. Nu är det precis tvärtom och jag antar att det även denna gång är alla hormoner som spelar in. Fast åt andra hållet.

Min favoritfrisör var förstås på semester ett bra tag till och jag gjorde en chansning (gör ALDRIG det om ni är rädda om era frisyrer). Ringde ett nytt ställe och tänkte att så fel kan det ju inte bli när man bara ska toppa till det, särskilt inte när man som jag hos frisören alltid är övertydlig, av rädsla att det ska bli för kort.

Tjejen som ropade upp mig såg väldigt ung ut och under tiden hon satte på mig ”skynket” berättade hon att hon var tredjeårselev, dvs. precis hade gått klart andra året på frisörutbildningen. Gulp. Jag såg i spegeln hur jag bleknade en aning. Jag har inget emot frisörelever – klart de måste få öva på vanligt folk. Fast inte på mig. Och numera HAR jag dessutom något emot dem. Trevlig var hon i vart fall, pratade om ditt och datt. När jag låg där bakåtlutad över tvättstället frågade jag om hon alltid drömt om att bli frisör. Svaret blev att ”Nej, guuud nej. Det kom jag på i nian när jag var skoltrött. Jag tänkte att den utbildningen är ju inte så lång”. Vid det här laget höll jag på att sätta saliven i halsen där jag låg. Dessutom höll hon precis i det ögonblicket på att bränna ihjäl mig då hon måste kommit åt kranen och bara fått på varmvatten. ”Åh, GUD, vad VARMT det blev”, fnittrade hon. ”Ja, jag kände det”, pep jag fram med skållad hårbotten. Resten av sköljningen skedde i svinkallt vatten men jag låtsades inget om.

Väl tillbaka i stolen frågade hon hur jag ville ha det och jag började prata på samma nivå som jag gör till Filip när jag ska visa honom något. Att hon bara behövde toppa någon centimeter. Och så framhöll jag noga att min lugg är helig och att hon bara behövde ta det allra yttersta på topparna. Det är ju så smidigt att kunna ha den bakom öronen utan att den hela tiden flyger fram och lägger sig över näsan. Hon lyssnade och nickade och jag kände att det här nog skulle bli bra trots allt. Men. Hon fortsatte att prata. Och prata. Och prata. Berättade om första gången hon skulle blanda till färg i ”skarpt läge” på en praktik – ”Och, jaa´ ba´, shit, vad blir det här för färg?” I det ögonblicket tackade jag min lyckliga stjärna för att jag åtminstone BARA skulle klippa mig…

En dryg timme senare gick jag ut därifrån. Med 5 jäkla centimeter kortare hår och en lugg som preciiis går att lägga bakom öronen. Och med en kalufs som såg ut som pälsen på en frissig pudel. Trots flera hintar om att hon gärna fick platta till det med plattång så missade hon mitt budskap och lät mig gå därifrån med ett yvigt burr. Fy, så jag såg ut. Faktiskt värre än när jag kom dit. Min vän plattisen fick göra en insats så snart jag kom hem och håret såg genast i alla fall 1 centimeter längre ut.

Det här var sista gången jag chansade. Jag ska aldrig mer svika Lina. Nu blir det projekt "vänja-sig-vid-en-ny-och-oväntad-hårlängd" i några dagar. Skit också.