Från rädd till skräckslagen

Största skillnaden mellan förra graviditeten och denna är att jag då var totalt orädd inför förlossningen. Jag minns att jag tyckte det lät väldigt logiskt när jag sa till dem som frågade hur jag kände att ”den dagen kommer, och det är inget man kan smita ifrån. Har så många klarat det innan mig så ska nog jag göra det också. Och så bla bla bla…”. Det enda jag var riktigt rädd för var att något skulle hända med barnet. Den rädslan kavrstår men idag inser jag hur naiva vi var som hade den andra inställningen. Visst är det bra att inte stirra upp sig för mycket men att ha med i bakhuvudet att det kunde bli riktigt jobbigt hade nog inte skadat. Nu blev det ju så och jag tror det kom som en total chock för oss båda.

Så den här gången är allt annorlunda. Jag är verkligen livrädd inför ”dagen som komma skall” och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det. Ju längre tiden går desto mer tänker jag på det och jag ägnar redan en bra stund varje dag åt att tänka på och fasas över… De sista timmarna innan Filip kom ut var många och långa och bestod av ett intensivt värkarbete som inte gav något särskilt. När sedan äntligen krystvärkarna kom var jag så slut att jag inte trodde jag skulle orka andas mer överhuvudtaget. Dessa eländiga värkar visade sig sedan hålla på i nästan två timmar innan det plötsligt blev bråttom, Filips hjärtljud gick ner, rummet fylldes av folk och en snäsig undersköterska sa åt mig att sluta säga aj. Det skulle minsann inte göra det hela bättre försäkrade hon. Att jag sedan trots mitt omtöcknade tillstånd råkade höra min ”nödplan” raseras gjorde inte saken bättre. Någonstans bland alla röster hörde jag hur en kvinna sa ”Vi måste nog snitta”. Förlossningsläkaren svarade då ”Nej, det går inte. Den ligger för långt ner”. Och det var då jag på allvar trodde att vi båda skulle dö. Det var ju det jag hela tiden hade hängt upp mig på någonstans i bakhuvudet – att skulle det absolut inte gå, då skulle de ju snitta. Denna konversation ringer nu dagligen i mina öron.

I dag var dagen då vi skulle träffa en läkare för att prata om förra förlossningen och min/vår rädsla för nästa. Tiden bokades av vår barnmorska för över två månader sedan och jag har verkligen sett fram emot det. Hoppats och trott att det skulle hjälpa en bit och förhoppningsvis ge oss något positivt att blicka mot. En gråhårig medelålders kvinna med tysk brytning tog emot oss och började genast sitt mässande. Tryckte upp förlossningsjournalen (som hon visade tydliga prov på att hon inte kastat så mycket som ett öga åt innan vi klev innanför dörren) under näsan på oss och visade på att det mesta som stod i den var helt normalt. Helt normalt. Helt normalt. Inte ovanligt utan helt normalt. Möjligtvis att det kunde varit ganska tufft mellan klockan 8 och 13 då hon såg att värkarna avlöst varandra i raskt tempo utan att ge någon effekt. Vi fick överhuvudtaget inga frågor, det skötte hon själv – frågade och svarade. När jag några gånger försökte berätta saker jag upplevt som jobbiga så hann hon inte lyssna färdigt innan hon var tvungen att bryta med sitt ”Det är helt normalt”. Efter 40 minuter satt vi tysta alla tre och vi tackade för oss och gick därifrån. Jag ledsen och räddare än förut, Erik ganska förvånad över hela samtalet. Vad skulle vi där att göra? Ett sådant samtal tror jag inte lugnar någon. I alla fall fick det bara mig att känna att det tydligen är jag som är onormal som upplevde det hela som jag gjorde…

Det vi fick var alltså en högst vetenskaplig redogörelse över förlossningen - inget nytt eftersom samma journal ligger i en låda en trappa upp – samt en uppvisning i att ”vi som jobbar med det här håller minsann varann om ryggen”, då hon noggrant påpekade att det faktiskt ofta är de blivande mammorna som själva förstör sin förlossningsupplevelse genom att allt för ofta komma dit med för mycket kunskap och förutfattade meningar om smärtlindring, osv. Till viss del tror jag säkert hon har rätt. Blivande föräldrar är nog i dag ganska väl pålästa, givetvis på gott och ont. Men det var ju inte det vi ville prata om. När Erik till sist frågade vad vi nu skulle göra och tänka på och hur vi skulle gå vidare så svarade hon ”Ett bra tips är att lyssna på vad barnmorskorna har att säga när ni kommer in”. Självklart gör man väl det, korkad är man ju annars då det är de man litar mest på i hela världen i det läget!

Ja, det blir inte alltid som man tänkt sig. Tisdagen som jag hoppades på skulle bli en vändning på mitt snurriga förlossningstänkande blev i stället en ledsen dag då musten fullkomligt gick ur en. Riktar nu all tro till Aurora – mottagningen på sjukhuset för sådana som vi, med oro inför förlossningen. Som tur är har vi sånär som på snäsiga sköterskan som jag inte fick säga aj för, bara positiva bilder av barnmorskor och sköterskor på förlossningen/BB. Det känns helt klart värt att göra ett besök där. Förväntningarna kan bara bli bättre än vad de är nu.