Filip + Rödluvan = sant!

Tänk att något man inte alls ser fram emot plötsligt kan förvandlas och bli till något positivt. Om drygt två veckor ska Filip börja på dagis. På avdelning Rödluvan. Lille, lille Filip som jag egentligen tycker känns alldeles för mini för att börja i en stor barngrupp… Men så ser verkligenheten ut – för de flesta antar jag. En stor tröst i det hela är att hans tre småkompisar också ska börja nu. Kommer säkert kännas som ett stort stöd med fler mammor och pappor som är i samma läge. Mammor och pappor man tycker mycket om och känner väl. Oj, vad vi är tacksamma för att ni finns! (ni vet vilka ni är och känner er säkert träffade ;) )

I alla fall fick Filip dagisplats alldeles nyligen, för bara några veckor sedan. Sent kan tyckas men det hade sina orsaker. En av bästisarna som bor på gatan alldeles bredvid, Adam, fick veta någon dag innan oss att han hade hamnat på dagiset som var hans tredjehandsalternativ. Vi jublade och hoppade jämfota härhemma då vi insåg att Filip därmed skulle få sitt andrahandsalternativ, som var detsamma. Men tji fick vi då vi någon dag därefter sprättade kommunkuvertet för att få se att Filip hade fått plats någon helt annanstans. På ett dagis vi inte alls hade önskat och som vi faktiskt inte alls ville att han skulle hamna på. Förvånad ringde jag tanten på kommunen som snart fick en kråka i halsen då hon efter en stunds bläddrande i papper (hur skulle det vara om hon anammade systemet med att ha saker i datorn i stället? Morr) hummade fram att det här ju var mycket egendomligt då ett annat barn hade fått en plats och hade haft det på en lägre placering...

Det är så himla typiskt att sådant här händer oss. Har inte en vara utgått på Ikea precis när vi ska köpa den så tappas Filip bort ur dagiskön. Grrr. Tant Barbro hade alltså gjort fel men oj, vad hon har kämpat för att rätta till det! Efter en månads krånglande och ringande till oss fick vi så äntligen veta att det KOMMER finnas en plats för vår lillkille på dagiset vi ville till! Och som om inte det var nog så hamnar han och kompisen Aaada (Adam) på samma avdelning! Knappa fem minuters promenad – på raksträcka, i ett annars backigt samhälle stavas snudd på lycka för oss. Och så då det faktum att vi om det skulle knipa även kan hämta med oss Adam hem eller tvärtom om det skulle behövas. Så nu återstår bara den största och viktigaste delen… Att våra små hjärtegryn ska trivas och ha det bra. Hjärtat kniper bara jag tänker på att varken Erik eller jag ska vara med Filip på dagarna utan en massa för oss ännu helt okända människor. Hjälp, vad jag kommer sakna honom och hjälp, vad okoncentrerad jag kommer vara på jobbet om man på morgonen har lämnat en ledsen liten kille… Sen vet man ju innerst inne att de flesta ganska snart tycker att dagis är hur kul som helst.

Är det detta som kallas dagisångest månntro? I så fall lämnar jag den på framtiden ett litet tag till. Nästa vecka är Erik ledig igen och då ska vi bara mysa och njuta av att vara tillsammans. Sen är Filip och jag hemma en vecka till innan det är dags för inskolning. Och efter det dröjer det ju bara knappt tre månader innan jag ska gå hem igen – och då tar jag såklart Filip med hem, i alla fall för ett par månader. Sen är tanken att han, om han trivs, ska gå 15 timmar i veckan under våren.

Det känns otroligt overkligt att ens ta ordet dagis i sin mun måste jag säga. Men man brukar vara rätt bra på att anpassa sig och jag hoppas innerligt att den känslan dyker upp när det är dags. Än så länge vill jag helst av allt bara vara med Filip så mycket det går. Fast tänk vilken mammafis han skulle bli då, det vore nog inte nyttigt. Nej, dagis blir säkert bra. Tror jag. Nu lät jag väl ändå rätt övertygande va´?