(O) konsten att bära klänning – en historia i tre delar

I går var en sådan där konstig dag då massa saker hände. Konstig men härlig. Erik har gjort sitt gästspel på jobbet och ska nu semestra ytterligare en vecka. Vädret var dessutom det bästa på hela sommaren. Blå himmel och strålande sol från morgon till kväll. På förmiddagen skulle vi bara snabbt in till stan för lite ärendefix. Jag i den bruna mammaklänningen, dagen och vädret till ära.

1 – Filip ville inte sluta åka ”russe” (rutschkana) på Ikea och när jag lyfte med honom därifrån viftade han argt till med ena armen – och fick in en fullträff på min underläpp som blev en fläsk-sådan. Erik skulle ta över Filip och lyfte honom på något konstigt sätt underifrån, vilket fick till följd att även min klänning följde med i lyftet. Allt för långt upp och till säkert många köande, fikasugna kunders skräck. Eller underhållning.

Sen skulle vi bara in en snabbis på Coop. De har börjat med en ny sorts vagnar som är så långa att de nästintill rymmer en cykel och vi lät Filip stå i vagnen. Kul tidsfördriv eftersom vi skulle ”shop-expressa” och han kunde få hjälpa till att packa ner varorna. Detta gick jättebra ända tills vi var bland mejerivarorna och allt i vagnen plötsligt blev vitt. Pust. Jag räknade snabbt till tio när vi såg att han efter att först ha pillat av locket, stuckit fingret igenom skyddspapperet till en sådan där Arla-panna. Under locket fanns 2,5 dl grädde. Fanns. Nu var den jämnt fördelad över Filip, brödpåsarna, ostbågarna, mjölken, smöret, jästen, juicen… Givetvis hade den dessutom hamnat i både plast- och papperspåsen. Stackars lille Filip som ju bara hade hjälpt till (med ett snedsteg) såg alldeles förfärad ut. Pekade med rynkad panna på gräddinfernot och sa ”Näää, näää, näää, näää”. Och sen ville han sitta på sin vanliga plats – självmant…Vår snabbis på Coop blev något fördröjd men snart var vi hemma igen och då skulle jag:

2 – Rensa. Ibland är jag inte så praktisk som man skulle kunna önska utan jag fortsatte dagen i min somriga klädsel och fick efter en stund bokstavligt talat myror i baken. Där vi bor behöver man inte gräva många centimeter i marken innan allt man möter är sand. I sand trivs myror och de har vi många av i trädgården. Vad jag inte hade märkt där jag satt på huk var att jag just hade retat upp ett helt myrsamhälle som nu gick till attack från alla håll. Det var först när jag fick ett stick långt upp på ena låret som jag såg att de gick på parad uppför hela mina ben. Att säga att jag flög därifrån är nästintill en underdrift. Och jag skulle inte vilja se hur jag såg ut i min iver att få bort de små envisa krypen.

3 – Efter gott sommarfika ute på altanen hade jag hämtat mig och fortsatte trädgårdspysslet på framsidan – mot gatan. Vår sommarblomma i krukan på trappen har inte överlevt regnet och brist på sol så nu blev det faktiskt en stor vit krysantemum där i stället. Lite höstigt men inget annat fanns längre att få tag på och så älskar jag dessa stora bolliga växter. Så där stod jag. I den vindstilla augustieftermiddagen med baken i vädret och planterade glatt den nya blomman. Gör aldrig det. Stå med baken i vädret menar jag. Mot gatan dessutom, även fast det är till synes helt vindstilla ute. För plötsligt kan det komma en vindpust. Och det gjorde det. Fasen också. Precis när en familj med två små cyklande tjejer var utanför vårt hus. Jag kände liksom tyget i nacken och då har den blåst upp rejält kan jag lova. ”Titta, mamma” skrek den ena flickan. Jag bad en stilla bön att hon menade att mamman skulle titta på Filips röda bobbycar som stod på gräsmattan. Eller på hans lilla gräsklippare. Så vände jag mig om, flinade upp mig och sa ”Hej, heeej!”. Jag vet inte vad de hade sett men glada såg de ut när de hälsade. Glad är också jag att det i alla fall inte var några från vår gata. Med lite tur var de kanske till och med på besök från ett annat område.

Idag har jag som Filip säger ”ooosch” (kjol). Att jag bara törs.