Ni följer väl med?

Det har blivit dags att skriva det sista inlägget på FilipOMamma… Känns nästan lite sorgligt, har ju ändå haft den här bloggen sen maj förra året. MEN – såklart ska jag inte sluta. Att blogga är starkt beroendeframkallande vilket alla som någon gång har testat vet. FilipOMamma ersätts dock från och med nu av min nya blogg där det även kommer finnas plats för bebisen i magen! Ni följer väl med mig hem?

(O) konsten att bära klänning – en historia i tre delar

I går var en sådan där konstig dag då massa saker hände. Konstig men härlig. Erik har gjort sitt gästspel på jobbet och ska nu semestra ytterligare en vecka. Vädret var dessutom det bästa på hela sommaren. Blå himmel och strålande sol från morgon till kväll. På förmiddagen skulle vi bara snabbt in till stan för lite ärendefix. Jag i den bruna mammaklänningen, dagen och vädret till ära.

1 – Filip ville inte sluta åka ”russe” (rutschkana) på Ikea och när jag lyfte med honom därifrån viftade han argt till med ena armen – och fick in en fullträff på min underläpp som blev en fläsk-sådan. Erik skulle ta över Filip och lyfte honom på något konstigt sätt underifrån, vilket fick till följd att även min klänning följde med i lyftet. Allt för långt upp och till säkert många köande, fikasugna kunders skräck. Eller underhållning.

Sen skulle vi bara in en snabbis på Coop. De har börjat med en ny sorts vagnar som är så långa att de nästintill rymmer en cykel och vi lät Filip stå i vagnen. Kul tidsfördriv eftersom vi skulle ”shop-expressa” och han kunde få hjälpa till att packa ner varorna. Detta gick jättebra ända tills vi var bland mejerivarorna och allt i vagnen plötsligt blev vitt. Pust. Jag räknade snabbt till tio när vi såg att han efter att först ha pillat av locket, stuckit fingret igenom skyddspapperet till en sådan där Arla-panna. Under locket fanns 2,5 dl grädde. Fanns. Nu var den jämnt fördelad över Filip, brödpåsarna, ostbågarna, mjölken, smöret, jästen, juicen… Givetvis hade den dessutom hamnat i både plast- och papperspåsen. Stackars lille Filip som ju bara hade hjälpt till (med ett snedsteg) såg alldeles förfärad ut. Pekade med rynkad panna på gräddinfernot och sa ”Näää, näää, näää, näää”. Och sen ville han sitta på sin vanliga plats – självmant…Vår snabbis på Coop blev något fördröjd men snart var vi hemma igen och då skulle jag:

2 – Rensa. Ibland är jag inte så praktisk som man skulle kunna önska utan jag fortsatte dagen i min somriga klädsel och fick efter en stund bokstavligt talat myror i baken. Där vi bor behöver man inte gräva många centimeter i marken innan allt man möter är sand. I sand trivs myror och de har vi många av i trädgården. Vad jag inte hade märkt där jag satt på huk var att jag just hade retat upp ett helt myrsamhälle som nu gick till attack från alla håll. Det var först när jag fick ett stick långt upp på ena låret som jag såg att de gick på parad uppför hela mina ben. Att säga att jag flög därifrån är nästintill en underdrift. Och jag skulle inte vilja se hur jag såg ut i min iver att få bort de små envisa krypen.

3 – Efter gott sommarfika ute på altanen hade jag hämtat mig och fortsatte trädgårdspysslet på framsidan – mot gatan. Vår sommarblomma i krukan på trappen har inte överlevt regnet och brist på sol så nu blev det faktiskt en stor vit krysantemum där i stället. Lite höstigt men inget annat fanns längre att få tag på och så älskar jag dessa stora bolliga växter. Så där stod jag. I den vindstilla augustieftermiddagen med baken i vädret och planterade glatt den nya blomman. Gör aldrig det. Stå med baken i vädret menar jag. Mot gatan dessutom, även fast det är till synes helt vindstilla ute. För plötsligt kan det komma en vindpust. Och det gjorde det. Fasen också. Precis när en familj med två små cyklande tjejer var utanför vårt hus. Jag kände liksom tyget i nacken och då har den blåst upp rejält kan jag lova. ”Titta, mamma” skrek den ena flickan. Jag bad en stilla bön att hon menade att mamman skulle titta på Filips röda bobbycar som stod på gräsmattan. Eller på hans lilla gräsklippare. Så vände jag mig om, flinade upp mig och sa ”Hej, heeej!”. Jag vet inte vad de hade sett men glada såg de ut när de hälsade. Glad är också jag att det i alla fall inte var några från vår gata. Med lite tur var de kanske till och med på besök från ett annat område.

Idag har jag som Filip säger ”ooosch” (kjol). Att jag bara törs.

Möte med fienden

Det är med ett lätt illamående jag lägger ut denna bild. Många spindlar har jag mött men ingen öga mot öga tidigare. Oftast är jag på sju röda långt ifrån de små otäckingarna så fort jag konstaterat att det är ett kryp med åtta ben. Den här stötte jag på när jag var på väg in i vårt uteförråd för en stund sedan. Tyckte den satt rätt säkert där i sitt nät och jag kände mig inte lite frän när jag knäppte några mycket närgångna bilder. Visserligen på en meters avstånd med maxzoom på kameran men ändå.

Men hörni, visst ser den ledsen ut? Ledsen och lite desperat nästan – som att den ropar på hjälp och ber mig ta den därifrån. Den ser liksom hängd ut men det är ju visserligen precis vad den gör också – hänger där i sitt nät - så det är kanske inte så konstigt. Eller också kan man helt enkelt se det som att den försöker se cool ut. Ja, det sista får det bli. Inte tänker jag tycka synd om en spindel. Jag som är så rädd för dem. Men sjutton vet om inte detta botade min fobi åtminstone en smula. Hädanefter kommer spindlar vara något mer än ett otäckt kryp med åtta ben. Det kommer även vara ett kryp med ledsna, solglasögonprydda ögon.

Filip + Rödluvan = sant!

Tänk att något man inte alls ser fram emot plötsligt kan förvandlas och bli till något positivt. Om drygt två veckor ska Filip börja på dagis. På avdelning Rödluvan. Lille, lille Filip som jag egentligen tycker känns alldeles för mini för att börja i en stor barngrupp… Men så ser verkligenheten ut – för de flesta antar jag. En stor tröst i det hela är att hans tre småkompisar också ska börja nu. Kommer säkert kännas som ett stort stöd med fler mammor och pappor som är i samma läge. Mammor och pappor man tycker mycket om och känner väl. Oj, vad vi är tacksamma för att ni finns! (ni vet vilka ni är och känner er säkert träffade ;) )

I alla fall fick Filip dagisplats alldeles nyligen, för bara några veckor sedan. Sent kan tyckas men det hade sina orsaker. En av bästisarna som bor på gatan alldeles bredvid, Adam, fick veta någon dag innan oss att han hade hamnat på dagiset som var hans tredjehandsalternativ. Vi jublade och hoppade jämfota härhemma då vi insåg att Filip därmed skulle få sitt andrahandsalternativ, som var detsamma. Men tji fick vi då vi någon dag därefter sprättade kommunkuvertet för att få se att Filip hade fått plats någon helt annanstans. På ett dagis vi inte alls hade önskat och som vi faktiskt inte alls ville att han skulle hamna på. Förvånad ringde jag tanten på kommunen som snart fick en kråka i halsen då hon efter en stunds bläddrande i papper (hur skulle det vara om hon anammade systemet med att ha saker i datorn i stället? Morr) hummade fram att det här ju var mycket egendomligt då ett annat barn hade fått en plats och hade haft det på en lägre placering...

Det är så himla typiskt att sådant här händer oss. Har inte en vara utgått på Ikea precis när vi ska köpa den så tappas Filip bort ur dagiskön. Grrr. Tant Barbro hade alltså gjort fel men oj, vad hon har kämpat för att rätta till det! Efter en månads krånglande och ringande till oss fick vi så äntligen veta att det KOMMER finnas en plats för vår lillkille på dagiset vi ville till! Och som om inte det var nog så hamnar han och kompisen Aaada (Adam) på samma avdelning! Knappa fem minuters promenad – på raksträcka, i ett annars backigt samhälle stavas snudd på lycka för oss. Och så då det faktum att vi om det skulle knipa även kan hämta med oss Adam hem eller tvärtom om det skulle behövas. Så nu återstår bara den största och viktigaste delen… Att våra små hjärtegryn ska trivas och ha det bra. Hjärtat kniper bara jag tänker på att varken Erik eller jag ska vara med Filip på dagarna utan en massa för oss ännu helt okända människor. Hjälp, vad jag kommer sakna honom och hjälp, vad okoncentrerad jag kommer vara på jobbet om man på morgonen har lämnat en ledsen liten kille… Sen vet man ju innerst inne att de flesta ganska snart tycker att dagis är hur kul som helst.

Är det detta som kallas dagisångest månntro? I så fall lämnar jag den på framtiden ett litet tag till. Nästa vecka är Erik ledig igen och då ska vi bara mysa och njuta av att vara tillsammans. Sen är Filip och jag hemma en vecka till innan det är dags för inskolning. Och efter det dröjer det ju bara knappt tre månader innan jag ska gå hem igen – och då tar jag såklart Filip med hem, i alla fall för ett par månader. Sen är tanken att han, om han trivs, ska gå 15 timmar i veckan under våren.

Det känns otroligt overkligt att ens ta ordet dagis i sin mun måste jag säga. Men man brukar vara rätt bra på att anpassa sig och jag hoppas innerligt att den känslan dyker upp när det är dags. Än så länge vill jag helst av allt bara vara med Filip så mycket det går. Fast tänk vilken mammafis han skulle bli då, det vore nog inte nyttigt. Nej, dagis blir säkert bra. Tror jag. Nu lät jag väl ändå rätt övertygande va´?

Mjukt för växande magar

Magen växer just nu med rasande fart och i går blev det ett besök på Body Shop för att köpa den där super-dunder-bra crèmen i stiftform som jag hade till magen för två år sedan. Ser ut som en deo i jätteformat, luktar himmelskt gott av choklad (inte alls så där sött och starkt som en del av deras andra produkter) och känns riktigt mysig att smörja in magen med innan man går och lägger sig. Jag vet inte om det egentligen var den som var underverket sist, kanske var det helt enkelt arv eller det faktum att min mage aldrig blev så stor då, som gjorde att jag inte fick några hudbristningar men helt klart hjälpte nog denna till också. Den innehåller en hög procent av kakaosmör vilket sägs vara idealiskt vid graviditet då detta är en extra fuktighetsbevarande ingrediens. Mjukt och mysigt!

Cocoa Butter Moisture Stick heter den och kostar 159 kronor. Sist räckte ett stift nästan hela tiden ut och även då började jag runt vecka 20. Rekommenderas varmt till alla med växande - eller torra - magar!