Drömmar om moln och kaniner

Jag har dagdrömt om dem i dag och skulle inte bli förvånad om jag även drömmer om dem i natt. Vårkollektionen från me&i har kommit och för första gången i mitt liv blev jag faktiskt lite sugen på att vara värdinna på ett party. Vilka härliga kläder och vilken superfin hemsida sen - vill du hitta kläder i fina färger och med kul mönster som inte är så typiskt pojkiga och flickiga så bara måste du kika in där!

Måste också avslöja att jag vid sidan av moln- och kanindrömmarna till Filip, med jämna mellanrum även petar in små glimtar av de bruna knickersen och ”många blommor”-klänningen i brunt till Filips mamma…

Ujujuj - att titta på kläder på internet kan nästan bli väl lockande. Så smidigt att i lugn och ro kunna sitta och fantisera om färger, modeller och om vad som kan tänkas passa till vad. Sen är det förstås allra bekvämast om man bara kan klicka hem det man vill ha, vilket inte är fallet när det gäller dessa kläder som enbart säljs på partyn. Och egentligen är ju tanken jättebra - att tillsammans med goda vänner fika, ha en trevlig stund och tillsammans titta på kläder är verkligen en förträfflig idé - hmm, ska nog faktiskt ta mig en allvarlig funderare på det.

Sopplunch med kräftsmak

Är det något som värmer ända in i hjärteroten en ruggig och grå dag som denna så är det en tallrik rykande het soppa. Tillsammans med varsin toast (lika bra funkar annars vitlöksbröd) stod denna busenkla, men ack så krämigt goda, soppa med smak av sensommar på lunchmenyn i dag. Här kommer receptet för den som vill testa:

KRÄFTSOPPA
Ca 6 port

2 msk margarin
2 stora morötter
2 msk vetemjöl
1 liter vatten
2 fiskbuljongtärningar
svartpeppar

400 g kräftmjukost
2 dl crème fraiche
dill
1 burk kräftstjärtar

Grovriv morötterna och fräs dem med lite mjöl och margarin i en stor gryta. Späd med vatten. Tillsätt buljongtärningarna och en nypa (vem har myntat detta usla uttryck – jag vill ju ha exakta angivelser…!) peppar. Låt puttra en stund. Tillsätt därefter ost, crème fraiche och dill. Koka upp.

Servera med kräftstjärtar och ett gott bröd.

Villervalla

Enfärgad som jag är blev jag överlycklig när jag hittade dessa mössor och scarfsar hos härliga Villervalla. Finfina och stilrena kläder helt i min smak och inte ruinerande dyra heller. Är bra sugen på velourkläderna men nöjde mig så länge med en mössa och en scarf till våren.

Men i vilken färg? De som känner mig behöver bara snabbt scanna av de fem alternativen för att sedan utan minsta tvivel svara BRUNT såklart!

Jag är kär!

Hon har gjort det igen och jag är överförtjust! Frågan är om jag inte den här gången föll pladask fortare än jag gjort för något annat av hennes motiv, även om jag fallit bra snabbt för många fler. Isa har nog härmed räddat många som går i ”vad-ska-jag-köpa-i-alla-hjärtans-dag-present-tankar”!

På Isa Form hittar man detta underbara motiv med namnet ”Till dig”. Den skulle passa perfekt i… ja, faktiskt i vilket rum som helst när jag tänker efter, eller vad tror du Erikälsklingen...?

Vårvibbar

Men hur i hela friden kan jag få det? Utanför faller snön ymnigt och ökar raskt på tjockleken på det redan rejäla snötäcket. Det är ordentligt kallt i dag. I alla fall för oss som knappt haft en minusgrad på hela vintern, men här inne brinner massor av ljus och det är varmt och mysigt. Filip har precis somnat och för en gångs skull väntar inget fix på mig. Annars är ju detta den självklara stunden för att plocka och diska och tvätta och dona men just för tillfället är huset välstädat, tvätten tvättad och till och med struken (!), disken undanplockad och jag passar på att med en kaffekopp och (harkel) en liten chokladbit framför mig lyxsurfa planlöst i väntan på att lillskrutt ska vakna.

Det är rentav så pass varmt och mysigt här inne att jag trots att de tjocka vinterkläderna precis är framplockade, plötsligt började längta efter vårplaggen. I alla fall att smygkika lite grann på dem, och av en slump ramlade jag in på Ellos och blev nyfiken. Har inte kikat i en sådan katalog på massor av år och tog för givet att utbudet var lika trist som jag mindes det – men! Fick faktiskt ett starkt ha-begär på både jackan och klänningen och måste genast surfa vidare i jakt på mer…

Pulka!

Ute faller snööö, tralalalalala…I morse när vi vaknade var hela världen vit. Ett tjockt täcke av lätt, härlig snö hade lagt sig på marken och lyste genast upp januarimörkret.

Nu är tvättstugegolvet blött, ytterkläder hänger på tork och jag trampade precis i en snöklump och blev så där otäckt blöt om strumpan – men det gör inget. Äntligen kom den försenade vintern och för en stund sen var det dags för pulkapremiär!

En något irriterad och varm Filip i full vintermundering sattes på fårskinnet i pulkan och sen blev det plötsligt knäpptyst. Inte ett endaste ”Ä däää?”, inget pekfingerviftande i luften utan bara en vidöppen mun, två uppspärrade ögon och ett par röda kinder hade vi med oss på färden. Några förtjusta skratt hördes när vi sprang med pulkan men sen blev det tyst igen. Med slagsida åt ena hållet satt han och stirrade fascinerat på det märkliga vita på marken för att då och då sträcka ut tungan och smaka på en flinga. När vi kom hem försökte han sig på att utforska snön själv men upptäckte till sitt förtret att det minsann inte var så lätt att röra sig i så mycket kläder. När han stod på näsan gick världen under och vi skyndade in i värmen igen.

Spännande och konstigt, tyckte nog Filip om pulkafärden. Mysigt och riktigt roligt tyckte Erik och jag. Hoppas nu bara snön får ligga kvar ett tag så vi kan göra om det igen. Det här har jag verkligen längtat efter!

Mmmm…

Jag förstod det så fort jag såg den i affären. En ny favorit. Kexchoklad är gott, mörk choklad är gottgott – mörk kexchoklad, ja det var himmelskt gott. Tänkte också där i kön att denna lilla godbit skulle få bli huvudingrediens i dagens blogginlägg. Den uppmärksamme ser dock att jag inte hann hem till skruttkameran utan faktiskt var tvungen att ta mig en smakbit, och en till, och så en till. Har då aldrig sett på maken vilken dålig karaktär jag har när det gäller godis…

I alla fall rekommenderar jag den varmt. Kände mig nästan lika nyttig som om jag hade smällt i mig en apelsin. Jag menar mörk choklad och kex – då finns det värre saker att äta till mellanmål. Jag är dock osäker på kakaoprocenten och tänker för säkerhets skull inte heller ta reda på den. Rädd för att känslan av nyttighet ska förstöras :)

Dagens pulshöjare

I morse sa Erik: ”Har du sett att 1 klass har stormrea i dag?” Genast fälldes shoppingtentaklerna ut och jag fumlade med ivriga fingrar efter tidningen. Jo, minsann – inget ont som inte för något gott med sig. Halva priset på alla kläder, samt ett urval bilbarnstolar och barnvagnar som hade stått i vägen för en inblåst glasvägg utlovades och ett sådant tillfälle får man ju inte missa. Särskilt inte när Filip och jag ändå skulle till stan i dag.

Så tio minuter innan öppning (!, helt otroligt för att vara mig) så gled vi in på parkeringen som till min förvåning nästan var FULL! Mammor med små barn vallfärdade mot den låsta dörren och samlades i en flock utanför. Först skrattade jag för mig själv, dels för att de var så hysteriska att de stod där och köade och dels, kanske framförallt, för att VI var där i TID - såg detta och lugnt satt kvar i den varma sköna bilen. Men allt eftersom bilar fortsatte drälla in och dörröppningen blev svårare och svårare att se så höjdes min puls och plötsligt blev jag tokstressad av situationen, studsade ur bilen, lyfte med mig Filip och hastade bort till folkmassan jag med. Tänk om jag skulle missa alla de där snygga kläderna bara för att jag satt där och spelade lugn. Nej, här skulle tampas med alla andra. Tack och lov sprang jag inte in som en del. Så långt skulle jag aldrig gå, det lovar jag. Ett lugn spred sig dessutom rätt snabbt då jag märkte att de allra flesta styrde kosan mot vagnar och bilbarnstolar och jag kunde lugnt botanisera bland kläderna utan större trängsel.

Till min besvikelse fanns dock inga Lundmyrkläder framme. Inte heller den bruna t-shirten med Barbapapa som jag spanat in före jul, eller alla grymt snygga kläder från Katvig. Lite misstänkt faktiskt att det där allra mest populära var borttaget, men – en kanonfin brun tröja från Katvig fick vi i alla fall med oss hem. I storlek som passar tidigast nästa jul visserligen men tänk vilken överraskning den kommer bli då. Frågan är dock om den var värd sitt pris? Ja, absolut priset i pengar men kanske inte priset i tid. I 45 långa (och ganska tunga med en drygt 9 och ett halvt kilos ettåring i full jack- och skomundering i famnen, road av att gång på gång på gång slänga tutten över min axel ända tills han somnade mot den - axeln, och blev ännu tyngre) minuter stod vi i en nästan stillastående kö med endast en kassa öppen. För en tröjas skull... Men nu är det gjort och den är här och jag är nöjd. Även om jag kanske trodde att jag den här gången faktiskt skulle lyckas få med mig mer än ett reaplagg hem. Men det verkar gå troll i det där med mig och reor. Borde kanske ha en lite mer avspänd attityd till reafenomenet och inte vilja riktigt så mycket? Ja, det ska jag minsann testa nästa gång.

Hårresande

Nej, vi släppte inte ut Filip i helgens storm. Och riktigt så här illa är inte morgonfrillan heller, vi busade bara lite med en ballong. Dock har lintotten Filip tyvärr inga vidare gener att brås på när det häller hår:

Pappa – inte ens med ett förstoringsglas hjälp skulle man i denna kalufs kunna hitta en tillstymmelse till självfall. Nej, det är när man ser på Eriks hår som ordet rakt får en innebörd. Och detta säger jag inte med en negativ klang – tvärtom är jag riktigt avis (se nedan). Hursom, hårståna är tunna och fina. Som barn var han nästan kritvit i håret men allt eftersom åren har gått har det mer och mer tonats åt en klassisk mellanbrun, lite råttfärgad nyans. Erik har så länge jag har känt honom alltid haft kort frisyr. För några år sedan fick han dock för sig att testa låta det växa lite. Men det raka håret vägrade lägga sig ner och växte i stället rakt ut så det såg ut som att han hade en hjälm på huvudet, vilket i sin tur ledde till att håret sedan dess alltid varit kortkort.

Mamma – Alla frisörer jag gått till har sagt ”Oj, vad mycket hår”, vilket säkert förvånar de som känner mig för inte ser det särskilt tjockt och fylligt ut. Kanske för att stråna är så tunna. Om jag låter det självtorka blir det – hur ska jag beskriva det – annorlunda. Rakt upptill men lockigt och burrigt och flygigt nertill. Inte snyggt i alla fall. Jobbigt är då att jag kan vara rätt fåfäng när det gäller mitt hår. En bad hair day kan verkligen kännas som en bad day varje gång man råkar se sig i en spegel. Men, min kära vän och räddare i nöden – plattången – finns ju alltid där och med några drag så är även det nedre håret rakt och dagen räddad. Vad gäller färgen var även jag lintott som liten men har med åren gått mer och mer åt det råttfärgade hållet vilket jag dock döljer väl med lite mörkblonda slingor…

Hårläget för Filip är i dag oroväckande. Han verkar ha fått lite från oss båda. Oftast är det nu rakt framtill och lockburrigt där bak. Det börjar dessutom bli ganska långt så skillnaden syns ofta väl. Vilken tur då att det inte spelar någon roll. Jag tycker bara det är jättegulligt och hoppas jag får tycka det i många år till. Tills han själv inser att det är hopplöst att ha så omedgörligt hår. Då ska han i allra största hemlighet få låna min plattis (om han vill) och se att det faktiskt går att hjälpa naturen på traven. Eller också får han väl permanenta det där fram så det ser likadant ut överallt. Eller helt enkelt klippa sig kortkort som pappa.

Hoststatus

I bland har man tur. Som genom ett under vaknade en mycket piggare Filip sent i går eftermiddag och ville till mammas och pappas förtjusning ÄTA! Hostade också plötsligt mindre och vi beslöt oss för att inte riskera stöta på tanten BRITT utan i stället vänta tills i dag och se vad som hände. Faktum är att man, om det förstås inte är jätteakut, helst slipper åka till just barnakuten varifrån risken säkert är stor att man lyckas åka hem med nya baciller i släptåg. I dag har han varit sig mycket mer lik men luktar fortfarande lite konstigt från munnen så kanske blir det ändå ett besök på vårdcentralen i morgon. Vad svårt det är ibland att veta hur man ska göra.

Kärringen på barnakuten

Nu är jag riktigt, riktigt arg – och ledsen. Filip har ju varit sjuk ett par dagar nu och hostan han har låter inte vacker. Otäckt rosslande och skorrig och det skär i en när han nu gråter till efter varje host, säkert sönderhostad i halsen. Han har också börjat lukta konstigt från munnen så någon bacillusk är det nog som härjar. Dessutom slutade han plötsligt äta i lördags och det enda vi kan truga i honom är välling och ibland några russin. Filip som älskar mat och alltid äter intensivt med hela kroppen gungandes i takt med tuggorna plockar nu ut mackan från munnen och slänger den på golvet, gröten åker omedelbart ut och en sked vanlig mat är inte ens att tänka på. I dag har han varit jättematt och blek. Inte krypit på hela dagen och inte lekt utan bara velat vara i famnen och halvsova. När jag för en stund sedan pratade med bvc om en annan sak så passade jag på att nämna Filips tillstånd och hon tyckte att jag genast skulle ringa vårdcentralen så att en doktor fick lyssna på honom och titta i halsen. En gullig sköterska där tyckte likadant men sa att de tyvärr inte hade några tider kvar i dag utan att jag skulle ringa barnmottagningen på sjukhuset så vi fick komma dit.

Plötsligt oroad över deras reaktioner ringde jag och svarade gjorde ragatan som nu har förstört min dag:
- Barnmottagningen, det är BRITT. (föreställ er en hård, gäll röst med en så vass betoning på namnet att jag nästan fick rycka luren från örat)
- Ja hej, jag heter Anna och jag ringer på uppmaning av min vårdcentral som tyvärr hade full… (avbruten)
- Födelsedata?
- 051122
- Förlopp?
Här berättar jag hur det har varit och hur han mår i dag och hon snäser av mig med sin elaka röst:
- Har han sovit på nätterna?
- Inte så bra de första nätterna men i natt sov han jättegott och länge.
- Det låter som en helt vanlig förkylning förstår du.
- Jaha, säger jag ganska paff över det otrevliga bemötandet. Men jag skulle ändå vilja att någon lyssnar på hostand… (avbruten igen)
- Har ni gett honom hostmedicin?
- Ja, fast det har vi fått höra av sköterskor på både bvc och vårdcentralen att man helst inte ska ge till så små barn…
- Jaså.
- Och?
- Nej men värm lite vatten då och ge honom så lugnar det sig säkert.
- Men det här med allmäntillståndet som man ska vara observant på - att han är så matt och knappt orkar sitta upp…?
- Ja fast det är väl klart han är trött när han inte har sovit.
- Ja, fast det HAR han ju gjort i natt.
Tystnad i andra änden.
- Och just det, så luktar han konstigt från munnen också.
- Det gör barn som är förkylda förstår du. Det är inget ni behöver komma hit och visa, det finns ändå inget att ge mot en förkylning.

Här tog tyvärr samtalet en dum vändning när min stegrande ilska plötsligt vändes till ett översvämmande modershjärta när jag såg att lille skrutten hade somnat i sin matstol. Rosslandes, med mörka ringar under ögonen och en tår på kinden. Med ett misslyckat försök att låta riktigt otrevlig tillbaka tackade jag med snyftig röst satiriskt för den hjälp vi tyvärr inte fick.

- Är du sååå orolig? (med något vänligare ton)
- Nej, snyftar jag.Det var jag inte från början men när två sjuksköterskor tycker att en läkare absolut ska titta på honom och du sitter här och dumförklarar mig i allt jag säger så är det lite svårt att veta vad som är rätt och fel.
- Ja men kom in i så fall. Föräldrar brukar ju bli extra oroliga när de inte får sova på nätterna. (tanten hade verkligen inte lyssnat på vad jag sa)
- ? Ja, tänkte jag. Hon är verkligen dum i huvudet. Egentligen skulle jag nästan sagt det till henne också men det är jag för snäll för så jag mumlade ett tyst tack och hej och la på luren.

Sen sa jag alla fula ord jag kunde. Och sen grät jag en skvätt till för stackars lilla Filips skull. Typiskt att jag inte kunde hålla mig i telefonen bara men jag blev verkligen jätteledsen över denna ruskigt otrevliga människa. Orättvisa är det värsta jag vet och att bli så illa bemött från någon man inte gjort något ont – det kunde jag inte ta just då. Lite annorlunda hade läget kanske varit om hon i Filips journal sett att vi var riktiga hypokondrikerföräldrar som ringde i tid och otid men detta var första gången vi besvärade dem och jag hoppas innerligt att det inte ska behöva bli för ofta i framtiden.

Morr. Så nu ska vi snart in till sjukhuset. Jag hoppas och tror dock inte att det är något annat än en vanlig förkylning men då vet vi i alla fall det. Bättre att kolla en gång för mycket. Avslutar med att skicka en riktigt vass tistel till elaka tanten och hoppas att hon sätter sig på den och påminns om att hon inte ska vara så otrevlig mot föräldrar som ringer och är oroliga för sina barn. Och därmed basta.

Stormen Per är här

Sitter framför datorn med en tjock och varm tröja uppdragen till nästippen, iskalla fingrar och stora klumpiga duntofflor på fötterna. Man fryser liksom bara man hör hur det viner utanför fönstret. Det knakar än här än där i huset och ibland känns det som att övervåningen ska lossna och flyga i väg. Nyss flög locket till grannens brevlåda förbi på gatan. Hoppades nästan på att det hade varit vår så vi hade fått en bra anledning att köpa ny. Det är alltså Gudruns lillebror Per som har anlänt allt annat än diskret. Tror nog ändå att vi kommer lindrigt undan här. Strömmen är än så länge kvar och om man kan tro det man läser så är stormen snart på väg bort. Klarar man sig så bra i ett oväder av denna kaliber så får man se det som en mysig dag inomhus.

Och inomhus hade vi ändå stannat i dag för strax innan stormen Per kom stormarna Feber, Hosta och Snuva och drog rakt igenom vårt hus. Igen. Det har inte varit nådigt för stackars lillen den sista tiden med den ena åkomman efter den andra. Jag drog också på mig en konstig kombination av feber, illamående och en huvudvärk som gick till historien och envist blixtrade på i mitt huvud i två hela dagar. Så snälla och fina Erik stannade hemma i slutet av veckan för vård av resten av familjen. Nu pågår projekt kurering och detta inleddes i går med en överraskningstripp till ett av paradisen på jorden – Ullared. Och oj, vad jag uppskattade denna utflykt!

Vi har under julen gjort en rejäl rensning i köksskåp och lådor och efter att ha shoppat upp ett julklappspresentkort på Ikea och scannat av varenda hylla i heminredningsdelen i Ullared så har vi nu fyllt på med nya, fräscha, fina skålar, knivar, kastruller, köksredskap… Kort sagt – jag har varit i mitt esse!

Stjärnor och ljusstakar fick förresten faktiskt stanna kvar en extra vecka efter förra helgens gran- och tomterensning men nu är det dags för även dem att läggas på vila till nästa jul. Har alltid riktig separationsångest från just det som så varmt och mysigt lyser upp alla fönster under vintermörkret. Men nu finns det ingen återvändo – strax ska de bort. Och i veckan måste vi nog in till stan och leta efter ett par nya lampor att piffa upp vardagsrummet och köket med. Jag tror minsann att jag har drabbats av ”har-nu-varit-hemma-så-länge-att-jag-tröttnat-på-en-del-saker-och-därför-har-hittat-anledning-att-köpa-nytt-som-är-så-kul-syndromet”.

Årsdagen av en klantighet

I dag är det ett år sedan Erik började jobba efter en lång, härlig ledighet under Filips första veckor i livet. Jag slirade lite smånervös bort till bvc med barnvagnen i ett krampgrepp i det snöiga vädret – för första gången själv till mät- och vägstället. Allt gick bra och så fort vi var på väg hem igen ringde jag Erik och rapporterade. Jag minns hur jag sa att det hade hunnit bli glashalt ute bara under den lilla stund vi hade varit inne på bvc och jag minns även hur jag höll om möjligt ännu hårdare i vagnen under hemfärden – med bara en hand dessutom, dum som jag var. I den andra höll jag mobilen med Erik i.

När vi nästan var hemma och jag bara skulle gå igenom ”svackan”, som inte är så bara i isgateväder – först en brant nerförsbacke och sen en ännu brantare uppförsbacke – så blev det helt omöjligt att gå. Jag gled hjälplös nerför med vagnen framför mig och försökte styra åt sidan för att få stopp i en snövall. Och det var då jag såg dem i ögonvrån. Landstingets fula, blåa plasttossor som man måste ta på sig för att inte smutsa ner golvet på bvc. Och som man även lämpligen bör ta av sig när man går därifrån. Jag skrek till Erik i luren: ”Tossorna, jag har glömt att ta av mig tossorna”, och så Erik i andra änden ”Herregud Anna, ta av dem!" Och att det var en bra idé hade jag faktiskt redan hunnit komma på själv mitt i virrvarret.

En liten episod ur en då nybliven och amningsförvirrad mammas vardag. I dag, ett år senare är jag dock åter vid mina sinnens fulla bruk och de blåa tossorna läggs numera snabbt tillbaks i sin låda innan vi lämnar stället.

Kvällsläsning

Vilken lyx! Snart ska jag krypa upp i soffhörnet med en kopp rykande te och en sprillans ny Mama. Vet inte när jag senast köpte, än mindre läste en tidning. Vilken skillnad det är jämfört med för ett år sedan. Då läste vi massor. Den ena barnboken efter den andra. Om utveckling, mat, massage, ont i magen och lekar. Och så slängde man sig över Vi föräldrar, Mama och Allt i Hemmet för att även få en dos nöjes- och inspirationsläsning. Dels var man nybliven förälder och stundtals rätt osäker inser man nu efteråt, dels hade man gott om tid att läsa när Filip sov och åt vilket han ju gjorde mest hela dagarna de första månaderna. Jag minns att jag ofta tänkte på hur lyxigt det var att plötsligt ha tid att läsa så mycket. Det hade jag ju inte hunnit tidigare när jag jobbat. Det var först efter några månader, när högen av olästa Vi föräldrar och diverse inredningstidningar började fylla hyllan under bordet som jag dock såg sambandet mellan större bebis och mindre tid till t.ex. läsning, och jag insåg att lyxlästiden hade varit mer helig än jag först anat.

Nu är jag glad om jag överhuvudtaget får en glimt av förstasidan i dagens tidning mellan grötskederna vid frukosten. Det här med att läsa böcker om barn har nästan helt försvunnit. Mestadels på grund av att tiden inte räcker till men kanske allra mest för att man nu känner sig så pass trygg i sin roll som förälder. Men ibland kan man sakna det. Det är ju både intressant och mysigt att läsa något nytt och att fly omvärlden för en stund. Vi skojade lite tidigare i dag om att ta oss en läskväll varje vecka. Och det kanske inte är så dumt egentligen, knepet är nog helt enkelt att ta sig tiden. En nyfiken människa som jag som inte vill missa något utan allra helst läser från pärm till pärm bör nog också lära sig att läsa lite mer effektivt och inte vara så rädd att missa något. Som det är nu missar jag ju i stället allt eftersom jag aldrig ”hinner” läsa.

Men nu ska jag riktigt frossa i färgglada modereportage, i intervjun med Filippa Reinfeldt och förhoppningsvis även i fungerande och snabba tips om hur man blir januarifin som förstasidan utlovar…
Och så får vi hoppas att det ger mersmak, vilket jag är säker på att det gör. Då får vi nog ta och testa idén med läskväll hur mossigt det än låter. Jag tror det är en superdunderidé som förhoppningsvis lockar till att ta oss tiden till det igen!

Shopaholic – jag?

Den utlovade shoppingsammanfattningen blev hela tre dagar försenad. Inte på grund av utmattning efter allt springande utan snarare för att familjemys med julledig pappa Erik har gått i första hand.

Nu menar jag inte att man är en shopaholic om man efter en hel dags trampande i ett reafyllt köpcenter endast kommer hem med tre par strumpor i storlek 19/21 – alltså inte ens till mig. Nej, detta var det enda Filip hade med sig hem i sin påse - för en gångs skulle kanske jag ska tilllägga, för det är vanligtvis i hans garderob mammas shoppingpengar brukar hamna. Det var dock glest bland pojkkläderna på reaställen så i stället gick jag och Erik lös bland galgarna vilket faktiskt var på tiden efter att ha tagit sig en titt i våra garderober...

Jag som älskar att handla kläder har det senaste året verkligen helt tappat intresset, legat av mig eller hur man nu ska uttrycka sig. Jag tycker förstås fortfarande att det är jättekul men på något vis styr benen alltid tvärt åt barnavdelningen och det kan inte hjälpas. Det ÄR oemotståndligt att handla barnkläder och det ÄR faktiskt roligare också. Men nu var det alltså kris i våra garderober. Roliga jag kom visserligen endast hem med två långärmade toppar – en vit och en svart. Kul. Men snyggt och praktiskt – passar till såväl jeans som kjol. Dessutom kan jag ju springa på stan när som och kände inte sådan panik. Erik däremot drabbades av den stora shoppingbacillen. Jag har aldrig sett honom handla så! Det var knappt vi fick plats hem i bilen allihop när han hade knölat in alla sina påsar… Han hittade i stort sett en helt ny garderob – mestadels på rea dessutom så det är bara att gratulera. Han gjorde det ena kapet efter det andra och jag är bara lite avis nu när han har nya tröjor varenda dag och jag byter mellan min vita och min svarta :)

Det jag ville komma fram till är i alla fall att jag misstänker att det finns en liten shopaholic i mig. Jag handlar visserligen sällan dyrt - H&M duger alltid väl. Men symtomen på mig när jag hittar något snyggt plagg eller något klockrent till hemmet är att hela jag blir alldeles genomlycklig, det spritter i kroppen, jag ler mot alla jag möter och jag längtar redan till nästa gång jag springer på ”det där”. Är man drabbad då? Och när jag ändå håller på är det lika bra att erkänna att jag faktiskt handlar rätt mycket kläder till Filip… kanske lite mer än han egentligen behöver men jag kan inte låta bli. Häromveckan drömde jag till och med en natt om de där ljusa slitna jeansen med toksöta fickor därbak, och minsann hänger det nu inte ett par sådana i Filips garderob? I storlek som passar till våren. Jodå, de passade ju alldeles utmärkt att köpa i julklapp kom jag på morgonen efter drömmen…

Men - så länge man inte ruinerar sig utan snarare får den där allra största lyckokicken i Ullared av alla ställen, då är det nog ingen större fara. Då är det nog rentav ett nyttigt tillstånd tror jag. Faktiskt.

Dagens Filip

Att blåsa är det senaste i Filips värld. Mormor och morfar lärde Filip att blåsa på ljusen en dag i förra veckan och så fort han ser en lampa blåser han numera så det riktigt skvätter om det. Med underläppen en bra bit över överläppen så att den lilla lugg han har står rakt upp och med ett ihärdigt pruttljud.

I morse stod han framför teven och Nyhetsmorgon. Så var det dags för vädret och Tone pratade om att det i vissa delar av landet kunde bli riktigt blåsigt. Filip vände sig genast mot Erik, visade en ny pedagogisk sida och började blåsa för allt vad han var värd. I fall Erik inte hade förstått vad Tone menade. Omtänksamt och väldigt gulligt, inte sant! Tänk vilken glädje och vad många skratt de sprider, de små busarna.

En doft av vitlök

Vi kände i dag när vi kom tillbaka hem efter att ha varit på bvc med Filip att vitlöksdoften från nyårsaftonens potatisgratäng fortfarande sitter kvar i huset. Kan riktigt se framför mig hur snälla tant Lisbeth öppnade fönstret på vid gavel efter att hela familjen hade stått och flåsat i hennes rum under en kvart…

Ja, faktiskt åt även Filip av nyårskvällens brakmiddag. Efter en halv portion gröt som förrätt högg han sen in på potatisgratäng och fläskfilé och ivern visste inga gränser. Han hoppade upp och ner, upp och ner. Gav upp det ena glädjetjutet högre än det andra. Snattrade gottgottgott fortare än vi någonsin hört det tidigare och försökte dra i duken så han skulle nå tallriken, samtidigt som han gapade som en liten fågelunge. Kvällen förlöpte sedan lugnt och trevligt, på småbarnsföräldrars vis. När klockan slog tolv var linserna sådär jobbigt klistriga att jag såg alla fyrverkerier både tre- och fyrdubbelt. Smällandet ville aldrig sluta och jag hoppades faktiskt nästan på att lillskrutt skulle vakna så vi kunde stå med honom i famnen och fira in det nya året framför alla vackra raketer tillsammans. Men icke – han sov som en stock och gjorde så hela natten. Vi fick ligga kvar i sängen med en myssjuk liten Filip ända till klockan NIO, vilket inte har hänt sedan han föddes, och det nya året kunde inte ha börjat bättre!

Och i morgon bär det av mot stan. Med fickorna fulla av presentkort vi fick i julklapp ska vi gå lös på varenda affär. I alla fall i min fantasi. Jag är inte säker på att Erik och jag är överens där, men några ställen ska jag nog lyckas locka in honom på. Sen är det det där med oss och reor. Det går inte riktigt ihop. Vi grips båda nästan av panik när allt ligger i en enda röra och galna människor sliter i plaggen som om de var i nöd. I stället drar de lugna borden, där det inte är rea, i oss som magneter och det hela slutar oftast med att man har handlat något helt onödigt bara för handlandets skull. Till ordinarie pris dessutom. Men om vitlöksdoften sitter kvar i morgon också så kanske att vi får reaborden för oss själva och då vet man förstås aldrig vad som händer.

Jag lovar att återkomma med en helt ärlig shoppingsammanfattning i morgon.