Filip packar

Tittut! Erik råkade packa ner Filip i väskan och buspojken kom då på att det var ett riktigt roligt tittutställe!

I morgon bär det äntligen av på semester. Söderut till härliga Österlen. SMHI lovar för första gången på länge regn. Lite typiskt faktiskt. Men samtidigt är det bättre än gassande sol för Filip försöker vi intala oss. Det ska bli så mysigt att ta med lillskrutten på hans första semestertripp. Får bara hoppas att vi inte vänder upp och ned på hela hans värld med sömn och så...

Med en vagn som tar upp nästan hela bagaget har vi verkligen försökt packa smart och snålt i år. Här bör tilläggas att Erik och jag inte är kända för att packa minst här i världen. Som den gången vi skulle till Sälen i tre dagar med ett annat par. Vi fyllde hela bagaget själva så jag och Sara som satt där bak såg inte varann på hela vägen upp på grund av väskor travade på hög mellan oss. Hursomhelst packar vi av någon anledning alltid ner en två-tre klädombyten per dag. OM man skulle spilla, snubbla eller något. Det är dock slut med det nu. Med en liten bebis har ordet packning fått en ny innebörd. Förutom en enorm mängd kläder till lillen så ska det med matstol, leksaker, mat, blöjor. Så fyra dagar betyder helt plötsligt fyra klädbyten och inte ens ett par strumpor mer. Känns lite läskigt faktiskt men det ska nog gå. (Den som står för mest kläder i packningen är helt klart Filip med sina 12 bodysar och 8 par byxor.)

Jaja, i värsta fall får vi väl köpa på oss något nytt. Eller tvätta upp jeansen i lite schampo i handfatet på toan.

Veckans återblick - Filip Karl Erik

Egentligen var det nog rätt självklart hela tiden att vi skulle döpa Filip. Ändå dök alternativet namnfest upp några gånger. Som den nitiska planeringsmänniska jag är började jag dock i god tid att fundera över det här med dop som vi ändå mest var inne på hela tiden. Plöjde igenom alla dopsidor på Svenska kyrkans hemsida, där jag bland annat läste att man genom dopet blir "med i Guds familj". Oavsett om det nu finns något däruppe eller ej så resonerade vi som så att eftersom både Erik och jag är döpta och därmed "med i den familjen" så vill vi ju att Filip också ska vara med där - alltså blev det dop.

Så kom prästen hem på dopsamtal ett par dagar innan det var dags. Vi hade bullat upp med fika och var inställda på att det nog skulle bli rätt stelt. Döm då om vår förvåning när det dök upp en helt vanlig kille i vår ålder. Dessutom en riktigt trevlig prick. Han var allt annat än gammaldags och stelbent och berättade glatt om att han och frugan bodde i ortens Bronx, granne med en muslimsk familj och en raggare som hade en skinnjacka där det stod "Häng Gud" på ryggen... Hursomhelst, han gick igenom hela dopgudstjänsten med oss och eftersom Filip var enda barnet som skulle döpas denna dag så fick vi utforma det hela mycket själva. Vi valde psalmer och texter och kände när han hade gått att det här nog skulle bli riktigt bra.

Söndagen den 12 mars – dopdagen. Solen sken från en klarblå himmel och snön gnistrade. Erik hade fickorna fulla av alla Filips tuttar. Enda farhågan vi hade var att det skulle bli tyst i den ganska stora kyrkan eftersom vi inte var jättemånga, så vi lovade varann att skråla med så högt vi kunde i psalmerna.

Kyrkan är en jättefin gammal träkyrka med massor av målningar vilket gjorde att det inte kändes så tomt fastän bara de fyra främsta raderna var fyllda. Dopet blev jättefint och jag blev riktigt rörd när vi stod där framme och Erik klämde i för kung och fosterland i "Tryggare kan ingen vara". Tyvärr höll jag inte min del av överenskommelsen där jag stod med klump i halsen och tårar i ögonen och inte fick fram ett pip. Lille Filip hade fullt upp med att titta på allt och alla med sina stora ögon och när orgeln började spela gick hans små ben som trumpinnar under dopklänningen. Eriks syster läste dikten "Lyckans minut" vilket fick tårkanalerna att svämma över ännu en gång. Allt blev verkligen så fint, och det faktum att det inte var något mer dop den dagen gjorde ju att alla var där enbart för Filips skull. Det innebar även att allt var klart på 20 minuter vilket var skönt med tanke på Filips småkusiner som fanns bland gästerna.


Därefter bar det av hem till oss på dopkalas. På menyn stod olika sorters pajer, sallad och frallor följt av bullar, kakor och sagolikt goda hallonmarängtårtor. Servetterna hade jag vikt som små bebiströjor och mellan dem stod skålar med godisnappar av skum på borden. Filip fick så mycket fina presenter och när gästerna hade åkt kände vi oss jättenöjda.

Inte ens det faktum att jag två timmar senare låg i soffan med nästan 40 graders feber och två bomber á la Dolly Parton (= mjölkstockning) framför ögonen, grusade dagen.

LYCKANS MINUT
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnista och jorden är varm
och himlen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst miljoner år
på denna enda minut.

Blablabla

Jag tror att Filip kommer bli en riktig liten pratkvarn. De senaste två dagarna har han babblat och bubblat nästan oavbrutet. Han har åsikter om allt, hela tiden. Ordförrådet har utökats med en massa nya häftiga haranger såsom rarerare, waowaowaowaowao, bababababa, gagagagaga, ajajajajaj, och så i morse – trumvirvel… - papapapapa. Alltså inte mamamamama. I går sa han däremot mEmEmEmEmEm, så det är nog på gång. På morgnarna vaknar vi numera av att han ligger och suckar och pustar och mumlar för sig själv – chagoga chagoga chagoga.

Och så har den lille charmören återigen fått oss att börja dagen med ett leende.

Simsalabim

…och så var vindskivorna bytta. Njaae, riktigt så smidigt var det inte, det tog sin helg men det var det värt. Visserligen lätt för mig att säga som bara skötte marktjänsten och såg till att de inte behövde vara hungriga.

Det var Erik och hans pappa som med blod, svett och tårar slet i 30 graders hetta på södergaveln. Tårar är kanske att ta i men svettigt var det och även blodigt då Erik slant med kofoten och drog den rakt i pannan. Men oj, så fint det blev! Det riktigt blänker om vårt hus som nu har nya vindskivor på övervåningens fönster och på södergaveln.

Ny familjemedlem

Filip ska få ett syskon!

Nä, skojar bara. Inte riktigt än. Däremot har vi blivit med igelkott, eller rättare sagt kottar för det verkar vara en hel familj som har flyttat in under vår trapp. Häromkvällen när jag for omkring med gräsklipparen så fick jag syn på den lilla, lilla igelkottbebisen. Den var så otroligt söt och mindre än min sko. Detta vet jag exakt eftersom den kom fram till mig och klättrade upp på foten! Sen tittade den uppåt och sa ”piiip” – jag tror att han skrek efter mamma och det stämde ju på sätt och vis. Har hursomhelst aldrig sett en så orädd liten en förut. Nästan dummodig får man nog säga för när jag sedan drog igång gräsklipparen igen så ville den vara med. Det hela slutade med att Erik fick flytta den på en spade.

Nu har vi ställt ut ett fat med vatten till dem. Hoppas de kommer att trivas så bra hos oss att de stannar. Och att inte Filip skrämmer iväg dem med sina nya fågelpipsläten.

Drömfrulle

Tack vare att jag är en sådan som alltid läser på baksidan av mjölkpaketet, blev det i morse rykande färska valnötsscones till frukost. Mmm, kan varmt rekommenderas!

VALNÖTSSCONES (8 st)
3 dl vetemjöl
1 dl grahamsmjöl
2 tsk bakpulver
1 1/2 dl halverade valnötskärnor
1/2 tsk salt
50 g smör
1 1/2 dl mild yoghurt honung

Sätt ugnen på 250 grader. Blanda de torra ingredienserna. Finfördela smöret i blandningen och rör därefter ner yoghurten. Arbeta ihop till en deg. Dela degen i två delar och platta ut till tunna, runda kakor på en plåt. Skåra varje kaka med kniv i 4 delar och nagga med en gaffel. Grädda i mitten av ugnen ca 12 minuter. Låt svalna. Dela dem och servera med smör, ost och marmelad. Mums!

I dag börjar sommaren på riktigt

Nu menar jag inte att jag ska sluta amma och börja dricka öl. Ölen är Eriks och med den firade han sin efterlängtade semester i kväll. Äntligen ska vi vara hemma alla tre – i nästan fem långa veckor. Åhh, vad härligt!

Filip och jag mötte Erik i stan vid lunch. Sen åt vi kebab – min första sedan Filip föddes. Gud, vad gott det var. Folk trodde nog inte att jag hade ätit på en vecka där jag satt och slafsade i mig allt till sista smulan med sås långt ut på kinderna. Därefter blev det en snabbrunda på stan och ett antal byggvaruhus innan vi for hem.

Nu har Erik målat brädor för fjärde (och sista) kvällen i rad inför byte av vindskivor till helgen.

Om drygt en vecka åker vi till Skåne och Österlen där vi ska bo på Apotekarns Trädgård – ett 50-tals influerat bed & breakfast i Simrishamn. Sen ska vi dra med lillskrutten till Bregottreklamens Brösarps backar, till Café Annorlunda där man får fika så mycket man vill (jag hoppar upp och ner av blotta tanken) och förhoppningsvis till någon mysig strand för ett dopp i havet. Avslutningsvis ett besök på Kiviks Musteri för att fylla bilen med så mycket äppelmust det bara går att trycka in.

Kanske, kanske, kanske blir det även ett besök i Ullared (nu studsar jag i soffan!) Erik mumlade något om det för ett tag sen och jag trodde inte mina öron. Jag har dock listat ut att han nog har en baktanke med det, nämligen det att om vi har Filip med oss så kan vi inte stanna så länge. Men det gör inget. Jag lovar att shoppa i ett rasande tempo om jag bara får komma dit.

Och sen blir det förstås en massa fix och mys här hemma. Med vår lilla stjärna – hans första sommar.

Filip på fest

I fredags var Filip på fest med mamma och pappa. Han är lite ovan så stackars lilla kraken har varit seg hela helgen. Men kul var det. När han väl hade vant sig vid alla nya ansikten vill säga. För först när vi kom utbröt panik och det lilla huvudet gömdes ömsom i pappas hals, ömsom mellan mammas bröst.

Det var Eriks alla gamla kompisar som hade hittat hem till Småland för en helg. Så himla kul att se alla igen. Tiden går så fort och alla har fullt upp på sina håll. Filip är oftast både minst och bland de yngsta när vi träffar andra men nu fick han vara störst och äldst för en kväll och inte bara det. Ensam kille också. Där var lilla Alva, fyra månader och lilla Maja, en månad. Och så ytterligare en liten bebistjej – fast fortfarande i magen. Hon och så faktiskt ännu en liten flicka (vars mamma med magen och pappa inte var där) kommer göra entré i oktober. Tänk vad mycket tjejbaciller Filip kommer få framöver.

Hade tyvärr glömt kameran hemma men tackar fotografen Martin för denna actionfyllda bild på lillen som här kör partytricket "dricka-utan-att-hålla-i-med-händerna"!

Gullungen

Nu kan Filip verkligen titulera sig gullunge. Jag tittade in på Babyshop och shoppade där på mig vad Erik kallar en dräkt. En dräkt är för min käre man när något matchar lite väl mycket. Han kan exempelvis ta på sig en blå tenniströja för att då upptäcka att nyansen är slående lik den på jeansen. Han har då råkat skapa en dräkt och den blå tröjan byts snabbt ut mot en vit istället.

Hursomhelst – Filips nya dräkt är nog den sötaste jag sett. Bestående av body och strumpor med Gullunge-tryck, svartvitrandiga byxor med ett litet rött hjärta längst ner på ena benet och en Gullunge-pipmugg. Sött så det förslår. Mormor råkade se när jag beställde så nu har hon och morfar också pipmuggar. Två stycken, en med Sötnos och en med Älskling.

Om Filip är bortskämd? Nej, det vill jag inte kalla det. Bara så innerligt älskad.

Ett hån

Grrr, dessa förbenade kråkor. De väcker oss vid halvfemsnåret på morgnarna när de sitter i bigarråträdet utanför sovrumsfönstret och smaskar i sig bigarråer på löpande band. Sen spottar de kärnor över hela altanen. Som extra grädde på moset upptäckte jag i morse världens största fågelskit på fönstret. Det som var alldeles nyputsat. Det känns som att de skrattar oss rakt upp i ansiktet. Hoppas de fulingarna får ont i magen.

Pinigt värre

Idag åkte Filip och jag buss till mormor och morfar där vi skulle tillbringa dagen. Vi åker inte buss så ofta. Visserligen är nästan alla bussar häromkring låga så det ska vara smidigt att hoppa på med barnvagn men jag blir ändå alltid nervös för att något ska hända när jag går på eller av.

Idag upptäckte jag till min fasa att det fanns fler faror med bussåkande. I alla fall i kombination med kjol. Filip roade sig med att slänga saker ur vagnen och det var när jag reste mig för att plocka upp Froggy som jag kände att det fläktade till där bak. Den uppmärksamme vet ju att jag aldrig har kortkort på mig men det kändes oroväckande kortkort just då. Kjolen hade givetvis fastnat i sätet som fälldes upp när jag reste mig och upp var också vart kjolen for. Fy, vad pinigt. Varför ska jag alltid råka ut för sådant här?

Bland apor och giraffer

Vi hade inte blivit förvånade om vi hade hört dem nynna på ”We are family”. Elefanterna alltså. Promenerade de inte på rad som en familj så stod de i grupp och såg ut att ha det så mysigt. Den söta lilla bebiselefanten hela tiden klistrad intill sin mamma.

I går var vi i Borås Djurpark med mormor och morfar. Filip prickade in det långa sovpasset lagom tills vi gick in genom entrén. Eller rättare sagt det som skulle ha blivit det långa sovpasset. Vi hann förbi savannen och var precis framme vid aphuset när jag, min klant, lyckades pricka ett golfbollstort hål i marken med barnvagnen. Gissa vem som genast försökte häva sig upp på armbågarna för att se vad som var på gång? Halvtimmen därefter hade vi en mindre glad liten plutt. Om folk inte lyckades få en skymt av vargarna eller lodjuren så var det nog Filip som hade skrämt iväg dem. Men sen plötsligt var livet kul och spännande igen. Mer spännande än djuren var dock alla blommor, barn och staket som man kunde spana på tyckte Filip.

Vi andra tyckte däremot att djuren var riktigt kul att titta på. Girafferna som stod som ståtliga statyer och mumsade och mumsade och mumsade på något, de tokiga aporna som ju är slående lika oss på många sätt och schimpanshannen som nog tyckte det var väl soligt och därför hade dragit en säck över huvudet där han vinglade fram. Lejonen som slött lapade sol och tokstirrade på alla nyfikna människor bakom glaset, sälen Gamba som var alldeles ny på stället och därför gjorde det han själv tyckte var roligast på uppvisningen och så den skräniga påfågeln som struttade omkring bland fikaborden och letade smulor innan han malligt fällde upp sig likt en jättestor solfjäder. För att då inte tala om söta minigrisarna Late Laban, Envisa Emma och Fia Fläsk.

Tänk, vad roligt när Filip är så stor att han förstår var man är och att djuren är där på riktigt. Då lär nog djurpark bli en riktig happening.

Värmebölja

Hjälp, vad varmt det är. Luften dallrar och sovrummet har blivit varmare för varje natt den här veckan. När vi gick och la oss i går var det 29,8 grader trots att alla fönster och dörrar stod på vid gavel. Filip vaknade klockan 2 och ville äta. Sedan dess har han legat som limmad på mig med fötterna på min mage, huvudet mot min hals och de små händerna med ett stadigt grepp på mjölkfabriken. Mysigt, mysigt men lite extra varmt i värmen!

I dag blir det plask i nyinköpta poolen på altanen. Håller hettan i sig är det nog dags för årets första Vätterdopp i kväll.

Gotlandsfeber

Jag klarar knappt av att se på Nyhetsmorgon den här veckan. De sänder ju direkt från Almedalen på Gotland. Som två välgräddade pepparkakor sitter de där i strålande sol med ringmuren i bakgrunden. Jag vill också vara där. Nästa sommar får semestertrippen bestämt gå dit. Tänk att få promenera med mina två pojkar bland raukarna på Fårö, trängas på Toftastranden, göra ett besök i Villa Villerkulla, strosa omkring på kullerstenarna i Visby och stanna till för saffranspannkaka på något charmigt fik... Suck, vad sugen jag blir.

Badkruka?

I kväll var det så dags för Filips premiärdopp. Detta skedde i Axamosjön som enligt termometern höll 25 grader. Filip intog vattnet iklädd världens sötaste minibadbyxor med Bamse på. Efter några minuters tveksamhet med uppspärrade ögon, vidöppen mun och försiktigt vickande på tårna i sanden började han plötsligt plaska vilt med fötterna. Det var ju jättekul att bada! Men när vattnet nådde upp till magen var det slut på det roliga. Då blev det kallt och läskigt så vi gick upp.

Med två föräldrar som båda kan titulera sig badkrukor är nu den stora frågan om lillen kommer att bli ett vattendjur eller ej? Förhoppningsvis kommer vi få många fler tillfällen att söka svaret denna underbara sommar. Vi kan dock redan konstatera att han i alla fall plaskade mer än vad pappa gjorde i kväll.

Zzzzzz

Tupplur i vagnen under pilen som skuggar så skönt. Passar på att vädra lilla fossingen.

Mina sneda knän

En tropisk hetta är här och hemmamamma-klädseln har bytts från jeans och kortärmad topp till kjol och linne. Jag kan inte påstå att garderoben direkt svämmar över av kläder just nu så jag blev överlycklig när jag häromdagen upptäckte att kjolförrådet faktiskt var ganska stort. Har känts riktigt lyxigt att dra på en ny kjol varje dag den senaste veckan från att ha gått i samma jeans hela våren.

Kjolarnas utseende varierar ganska brett från den i blekt jeanstyg till retrokjolen med stooora blommor till senaste tillskottet – en brun volangkjol i härligt luftigt tyg med några färgglada blommor längst upp. Denna är Filips favorit. Han skrattar så fort han ser den och sträcker upp de små armarna mot blommorna. Når han dem inte nöjer han sig med att ta en näve tyg och stoppa in i munnen. Tur för mig då att alla mina kjolar har en sak gemensamt - de går minst strax nedanför knäna. Det råkar nämligen vara så att mina knän är sneda och då ser det liksom inte så snyggt ut med en kjol som slutar ovanför dem. I alla fall är de sneda från min vinkel ovanifrån, så jag kör på den säkra linjen. Tycker rentav att det känns riktigt tryggt när tyget dunsar mot knäna när jag går. Så den dagen jag kommer med en kortkort historia på mig hoppas jag att någon säger till.

Därmed inte sagt att jag inte tycker det är fint. Tycker rentav att det kan vara toksnyggt – så snyggt att jag häromåret köpte på mig en superkort jeanskjol som man riktigt fick knixa sig i. När jag sen stod framför spegeln hemma upptäckte jag att benen såg ut som en uppochnedvänd tratt (med själva ”röret” upp till och så det vida som man häller saker i, från knäna och ner till fötterna – alltså svagt utåtgående).

Nej usch, den kjolen ligger nu prydligt hopvikt, längst ner i garderoben, som ett minne över onödiga köp.

Ooops!

Häromdagen kom Filip på mig när jag med baken i vädret stod och mumsade i mig godsaker från min godislåda i hallen. Han tyckte den var väldigt spännande och jag insåg genast att lådans innehåll nog snart får flytta några våningar upp och byta plats med alla vantar, mössor och halsdukar.