måndag, april 30, 2007

Atjooo!

*torkar av skärmen med ett torrt hörn på min nya följeslagare snytpapperet* Jag är inte förkyld men utanför fönstret exploderar våren och min näsa med den. Det är bländande vackert när hela världen håller på att bli grön och man nästan hör hur de sprängfyllda knopparna sväller och sväller för att plötsligt brista och släppa fram ett skirt grönt blad. Eller är det ljudet av massa människors nysningar i kör man hör?

Jag har faktiskt klarat mig bra från de senaste årens pollenperioder men i år är det kanske inte så konstigt om man känner av det? I alla fall har jag drabbats av naturens hysteriska pollenchock. Nysningarna och drippdroppnäsan är dock egentligen inte så farliga. Det jobbiga är det där evinnerliga killandet i halsen som liksom sprider sig ut mot öronen och som är helt omöjligt att få hejd på. Det enda som hjälper för stunden är att göra fräsljud med halsen. Filip tittar först förvånat på mig för att sedan bryta ut i en fnissattack och fräsa tillbaka på mamma som han tror leker gris.

I kväll blir det promenad till en valborgsbrasa ihop med vännerna. Ska bli jättemysigt men tydligen kallt. Egot i mig jublar i hemlighet över att förhoppningsvis få en nys- och fräsfri kväll… Trevlig valborg alla!

onsdag, april 25, 2007

På väg…

Ett klick och nu är den på väg. Den efterlängtade nya skötväskan. Ny skötväska – nu?, tänker ni säkert. Ja, minsann. Har grunnat på hur länge man kommer använda skötväska och kommit fram till att det borde vara praktiskt så länge Filip använder blöja vilket ju lär bli ett tag till. Visserligen kan dessa lika väl stuvas i en vanlig väska men eftersom den här supersnygga SkipHopen ju ser ut som en vanlig väska så tycker jag man slår två flugor i en smäll. Man får både en snygg och praktisk skötväska OCH en snygg väska i ett!

Nu kan detta säkert ändå tyckas lyxigt men det finns faktiskt en förklaring. När vi köpte vagnen var vi helt vilsna i denna bransch och tyckte att det både var det smidigaste och säkert också snyggaste alternativet att välja en skötväska av samma märke – Brio. Men ack så fel vi fick. Hade inte använt väskan mer än en månad då första dragkedjan pajade. Ett tag därefter började fodret trasmas sönder i ett av facken och i dag ska man inte ens tala om hur den ser ut när man öppnar den (kanske överdriver jag där en aning… den är ju trots allt fullt funktionsduglig). Dessutom är den solblekt och ful så det förslår. När så andra dragkedjan gav sig för ett tag sedan så rotade jag fram kvittot. Satte på mig min mest bestämda min och tänkte åka till butiken där vi köpt den, men… jag kunde inte hitta väskan på kvittot. Tänk er nu resten med minsta tänkbara bokstäver – vi hade aldrig fått betala den! Allt annat på kvittot hade vi förbeställt men inte skötväskan. Den köpte vi samma dag som vi hämtade vagnen och uppenbarligen missades den. Nu var ju summan så tilltagen att vi tyckte det räckte ändå och reagerade inte alls på att vi hade fått 600 kronors rabatt.

I vanliga fall vill jag alltid göra rätt för mig. Det var inte länge sedan jag travade tillbaks till kassan på Ica Maxi med ett paket jäst som hade gömt sig i ett hörn på kundvagnen och som jag av misstag hade ”snattat” med mig ut. De fick en krona och allt var frid och fröjd. Men nu vete sjutton. Efter 17 månader borde väl detta vara preskriberat, eller? Särskilt som väskskrället inte alls var av bra kvalitet… Jo, så får det bli. Vi gynnar som plåster på såren nu i stället samma butik då vi lägger de tänkta skötväskepengarna på en sprillans ny SkipHop. I färgen choklad dessutom… Åhh, vad jag längtar!

tisdag, april 24, 2007

Lika som bär?

Det var med skräckblandad förtjusning som jag efter tips från mamma Hanna surfade in på MyHeritage för en stunds fotolek. Detta spektakel går då ut på att man ska ladda upp bilder på sig själv och sin familj för att sen få se vilka kändisar man är lik – ett sant tjejnöje och väldigt passande en sjukdag då huvudvärken äntligen släppt och man åter kan sitta framför datorn.


Så vad har då dessa tre ansikten gemensamt med vår lilla familj? Jo, även om jag – tyvärr (och då kan jag lova att jag letat!) inte ser de där uppenbara tvillinglikheterna, så var det bland annat de här kändisarna Filip, Erik och jag parades i hop med. Jag fick först upp Keira Knightley och kände mig mäkta nöjd. Strax därefter kom Meg Ryan upp, följd av ingen mindre än... Michael Schumacher. Hrmpf, det roliga var slut för min del och jag laddade i stället upp en bild på Filip som fick höga likhetspoäng med Audrey Tautou (Amelie från Montmartre). På andra plats kom Michelle Pfeiffer och Filip borde så långt känna sig nöjd. Men sen plötsligt, dök Yasser Arafat upp som gubben ur lådan och jag beslöt å hans (Filips) vägnar att i stället kolla vem Eriks look-a-like kunde vara. Jag måste erkänna att jag tog ett litet skutt på stolen när ingen mindre än toksnygge Jude Law uppenbarar sig på skärmen framför mig, och jag förstod genast varför jag uppskattade The Holiday så! En återkommande figur på bilder av Erik var annars Kevin Costner och en Formel 1-förare vid namn Alonso medan hans, om man får kalla det bottennapp (förlåt Harry), var Harry Belafonte.

Lite kul var att Meg Ryan dök upp på bilder av både mig och Filip, vilket borde betyda att vissa likheter mellan mor och son finns, trots att många nu säger att han blir mer och mer lik pappa. Intressant var också att både jag och Erik på något (avlägset?!) sätt är lika Art Garfunkel. Alltså är Erik och jag också lika?

Måste också påpeka att det unika fotot har väldigt stor betydelse för vem man blir lik. Till exempel fick Filip på en bild där han har öppen mun och huvudet lite nonchalant bakåtböjt, superhöga likhetspoäng med Bono (där han har öppen mun och huvudet lite nonchalant bakåtböjt). Och jag fick 90 % likhetspoäng med Julia Roberts på ett kort där jag skrattar så jag visar alla mina tänder (hujja). Vissa träffar kan jag dock inte se någon likhet med hur mycket jag än letar. Exempelvis påstod sökmotorn sig ha hittat likheter mellan mig och en gammal kinesisk man. Jag som snarare har ögon åt det runda hållet än sneda, antar att likheten måste ha suttit vid formen på öronen, eller var det kanske hakans spets?

Med risk för att bli lite nojjig – testa du också vettja! Jättekul nöje, och berätta gärna för mig sen så jag får veta vilka kändislook-a-likes jag har bland mina bloggvänner!

Myssöndag med urkigt slut

Kvart över sex i söndags morse vaknade jag av att jag fick en polisbil på näsan. Ute var det grått och dystert men på golvet nedanför sängen stod ett litet solsken och värmde rummet med sitt smittsamma colgate-leende. ”Mammaaaa!”, sa solskenet och drog i täcket för att strax därpå rusa runt till Eriks sida och vråla ”Pappaaa!”, samtidigt som han drog honom i armen. Hade han kunnat prata mer hade han säkert sagt att här kan ni ju inte ligga och slösa bort viktig lektid. Upp med er! I stället drog han oss i tårna och vi gick upp.

Det har faktiskt sina fördelar att vakna tidigt. Kvart över sex är dock egentligen på fel sida av vad som är okej. Sju är ganska lagom. Kommer man upp strax därefter så blir ju dagen sådär härligt lång och man kan inte skylla på att dygnet borde ha fler timmar. Just denna morgon kände jag mig dessutom som en riktig husmor där jag vid halv nio-snåret stod och stekte köttbullar. Först en timme senare såg jag grannen åka i väg med rufsigt hår för att köpa morgonfrallorna. Kanske ska jag tillägga att de har utflugna barn i övre tonåren.

Ungefär i samma veva som de högg in på sin frukost for vi iväg till stan. Byte av Filipkläder stod på listan. Det är nästan stört omöjligt att köpa rätt storlek till honom nu. Allt från 74 till 86 kan passa, även om 80 är det mest gångbara. Sen är det extra lurigt när man ger sig på sommarkläderna som ju faktiskt ska vara lagom först om ett par månader. Förutom de bytta plaggen fick de här underbara trekvartsjeansen följa med hem! Har på känn att de blir plagget med stort P i sommar. Filip tyckte dock att de var skumma när han provade dem. Han drog och slet för att täcka den barbenta springan mellan byxkant och strumpa. Kanske ett tecken på att han inte kommer gilla för korta jeans :)

Sen fick Filip sitt livs första Happy Meal bestående av hamburgare, fruktpåse och vatten. Det gömde sig inte någon plastig leksak i påsen utan i stället en svart mössa med ett mumintroll på vilket mamma jublade över. Filip jublade desto mer över sin hamburgare som han åt med tindrande ögon samtidigt som han emellanåt försökte pressa in en och annan äppelbit i munnen – utan att släppa blicken från den brödklädda köttbiten.


Så här långt var allt frid och fröjd. Men väl hemma igen började jag må illa, illa och några timmar senare var K R Ä K S J U K A N ett faktum. Uhhh, det är det absolut värsta jag vet och i går var jag ett blekt vrak med värk i varenda millimeter av kroppen, feber, huvudvärk och till på köpet ett envist illamående. I dag är illamåendet tack och lov bättre. Bara värk i kroppen och spaghettiben skvallrar om det som varit. Ska hugga in på mitt femtielfte glas med blåbärssoppa nu. Kanske ska jag unna mig en torr skorpa till också? Mums, det är annat än tacon i lördags kväll det...

lördag, april 21, 2007

Filip matar djuren

Härma djur är väldigt kul för tillfället. Ivrigt påhejad av Erik och mig kan det med varierade resultat låta som rena djurparken härhemma vissa dagar. Otippat nog är de ”vanligaste” djuren de som verkar svårast att härma. Frågar vi efter katten, hunden och kossan blänger han mest frågande (eller är det kanske uttråkat?) på oss. Kanske är det utmaningar såsom flodhästen, räven och sjöstjärnan han är ute efter? Hursom är han just nu en riktig hejare på pippin, tätt följd av ormen, grisen, apan och papegojan som säger ”goddag, goddag” tills man byter lek.

Alla småttingar verkar på ett eller annat sätt ha ett gott öga till djur – så även Filip. Han tycker mycket om att titta i djurböcker, han älskar sin zoo-ficka à la Isa, han drar katter han träffar i svansen (medan mamma med sin obotliga kattskräck tappar andan) och han avgudar sitt bordsunderlägg med det underbara motivet ”Tiny zoo” av Karin Mannerstål.


Vi fick lite vänligt och försynt påpekat till oss för ett tag sedan att det nog var dags att skaffa en vaxduk till köksbordet. Och det kommer vi säkerligen att göra så snart jag bara springer på vaxduken med stort V som helst inte ska ruinera oss. Jättepraktiskt på alla sätt, men så länge nöjer vi oss med bordsunderlägg. Vi fick då även höra att det kommer Filip aaaldrig låta ligga kvar, vilket vi nog innerst inne befarade skulle stämma. Men – från den stund de färgglada djuren på det relativt stabila underlägget kom på plats är de tillfällen då han slitit ner det på golvet ytterst få. Han älskar att peka och klappa på djuren. Och så matar han dem också, särskilt när det börjar bli fullt i den egna magen. Klart att pippin ska få lite broccoli (detta sker oftast sekunder efter det att broccolin hamnat på tallriken. Broccoli är ”uss” tycker Filip och får inte pippin smaka så matar han generöst åt höger och vänster till de som sitter bredvid honom), och självklart ska lejonet smaka på en bit smörgås. Det händer även att apan får en skvätt yoggi i ansiktet men då brukar det vara dags att sätta ner proppmätte lilleman på golvet innan man själv får en korvskiva i pannan.

Nu ska jag gå ner i köket och förvarna giraffen och elefanten på att det vankas tacos till kvällsmat. Mmmums, så gott! Var evigheter sen och magen kurrar så högt vid blotta tanken att jag snart inte hör vad jag tänker - bäst att sätta igång. Trevlig lördagskväll på er!

onsdag, april 18, 2007

Den urballade bloggerskan – The true story

Jodå, jag lever men det är nätt och jämnt. Nej, så allvarligt är det inte riktigt men jag är så trött, så trött, så trött… Vaknade faktiskt precis efter att ha somnat i Filips röda lektält och legat där i en halvtimme. Ni som brukar leka med era små i sådana tält vet säkert hur hopknycklad kroppen känns efter fem minuter och då kan ni också säkert med en smula fantasi föreställa er min rygg och mina ben nu. Ajaj.

Ni som fortfarande gör ett försök då och då och kikar in här ska ha en stor eloge som inte har gett upp efter en hel veckas bloggtorka. Rekordlång tid mellan två inlägg kan man också kalla det. Min ambition innan jag började jobba var ju såklart att bloggen skulle leva kvar, om än inte fullt så ivrigt uppdaterad som den blivit under vissa tider då jag var hemma. Men se, det har inte varit helt lätt att få ihop tiden de här senaste veckorna. Eller tiden finns nog egentligen, problemet är snarare det att den skrivtörstande bloggerskan var och varannan kväll i stället för att skriva ner sina tankar och idéer sitter i soffan med huvudet nickandes i en konstig vinkel och säkerligen öppen mun *försöker att inte föreställa mig hur det ser ut* - och sover. Jag är så trött att jag skulle kunna somna med Filip vid sjusnåret varje kväll men det går ju inte.

Vi har konstaterat att det tar ett tag innan man kommer in i sina nya roller. Från att jag under lång tid varit den som haft störst koll på det här hemma när Erik har jobbat till att helt plötsligt inte veta hur mycket Filip har bajsat, om vi har någon frukt kvar i kylen och till på köpet ha missat en hel rad med nya ord från hans lilla mun, känns givetvis ovant och ganska konstigt. Erik, som nu är den med bäst koll här hemma HAR också jättebra koll härhemma och sköter sitt pappalediguppdrag med bravur! Men även fast han tycker det är hur kul som helst är han också helt slut när kvällen kommer. Jag tror och hoppas dock att vi snart ska ha vant oss, så att jag fortsättningsvis sitter här med fingrarna dansandes över tangentbordet i stället för att sova den där halvtimmen framför teven varje kväll. För ni skulle bara veta vad jag saknar bloggen… Den har verkligen varit min egna lilla roliga grej under så pass lång tid och plötsligt hinns den inte med. Jättetråkigt verkligen men ambitionen är fortfarande att den ska få leva. Självklart. Ska bara vila lite till, sen hoppas jag på en ny blomstringstid för FilipOMamma!

onsdag, april 11, 2007

Yankee Candles

Jag är egentligen ingen doftljusfanatiker. Snarare hinner jag nästan få en lätt huvudvärk bara jag går igenom Ikeas ljusavdelning och dofter av päron blandat med rosor och kanel slår emot mig. Men jag måste ta tillbaka orden jag sagt många gånger – att ett doftljus aldrig kommer in här hemma. Ljusen från Yankee Candles är nämligen något helt annat. Visst finns där säkert de i det enorma utbudet som doftar på tok för sött, eller alldeles för skarpt. Men inte ”Clean Cotton”. Den doften är alldeles ljuvlig. Inte ens en liten tung-i-huvudet-varning ger den.

Månssons (som är svensk distibutör av Yankee candles), beskrivs doften som ”nystrukna lakan som fått torka i frisk luft och solsken”. Mmmm, tänk er! Och vi möts nu av denna fräscha doft varje gång vi går in på någon av toaletterna härhemma. På toan uppe kan det dock i bland uppstå en lite märklig variant av doften när Clean Cotton krockar med Filips bajsblöjor, men snart hamnar det sistnämnda i underläge och det doftar åter rena lakan. Och då är det knappt så man vill gå ut därifrån. Enda kruxet är att när jag precis hade upptäckt deras doftpåsar, som ju är perfekta att ställa där i fönstret, upplyste damen i kassan mig om att de skulle utgå ur sortimentet. Nähä, tänkte jag. Det har jag ju aldrig hört förut. Helt otroligt faktiskt att vi ALLTID råkar ut för det. Men här finns ju åtminstone doften kvar i alla möjliga produkter. Stark rekommendation på dessa men också varning för ett beroende!

bild: manssons.se

måndag, april 09, 2007

Ta i trä

Av den händelse någon skulle missa vilket rum på övervåningen som är Filips har vi nu satt upp en tydlig vägvisning på hans dörr. FILIP står det med tjocka, bruna bokstäver som mest liknar stora chokladbitar. Eller också är det jag som ätit så mycket påskgodis att allt jag ser associeras till gotter. Hursomhelst är bokstäverna äntligen på plats. Vi har letat länge och väl efter alternativ till de klassiska – men ack så söta bokstäver - man kan köpa på leksaksaffärer. Ville dock gärna ha något lite eget och det blev det ju till slut. Väldigt egna bokstäver rentav, skrivna av mig och tillsågade av Erik. Teamwork på högsta nivå. Kanske skulle satt penseln i händerna på Filip så att han också hade fått ett finger med men jag är rädd att det fingret sedan skulle ha satt små bruna spår överallt härinne, så vi lät bli.
Nu sitter de i alla fall där på hans dörr och skvallrar om vems rummet är. Tur det dröjer många år tills bokstäverna får konkurrens av en ”Stör ej”-skylt, skriven med en liten persons vingliga bokstäver. Än så länge är det ju som allra roligast om vi är där och leker med honom. Något att minnas tillbaka till den dag dörren stängs framför näsan på en…

fredag, april 06, 2007

*Kärlek*

Mitt hjärta smälte för en stund sedan. En trött och lite vinglig Filip kom halvspringandes med uppsträckta armar och ville upp i mitt knä för en stunds mys. Jag pussade på min lilla prins och sa "Mamma älskar dig!" Då vände sötnosen upp sitt ansikte, klappade mig på kinden och sa "Äskadej". Den kärleken går inte att beskriva... Men sen var det färdigmyst. Filip sprang ut i badrummet, fångade upp en kam från golvet, satte på badkarskranen och sköljde kammen för att därefter börja vattenkamma sitt hår. För honom var det magiska ögonblicket förbi men inte för hans mamma. Hon ler fortfarande fånigt där hon sitter i soffan.

Glad påsk!

Ute skiner solen från en klarblå himmel och tvätten fladdrar i vinden. Förmiddagen har ägnats åt tvätt och lek inne – trädgårdsfix ute. Härinne sprider sig nu sakta en doft av äppelkaka som min pyssliga, pappalediga Erik har svängt ihop. Efter fikat blir det en tur till lekparken innan grillen tänds för premiärgrillning av lamm. Inte premiärgrillning för i år, den var för ett bra tag sedan, men lamm har vi aldrig grillat förut. Lite senare stundar mys framför en film och tjuvöppning av påskägg. Det är en lång fredag i dag och då hinner man ju massor!

Jag misstänker att resten av påsken kommer gå i den goda matens tecken med lunchbesök hos våra föräldrar inbokade. Ska se om vi kan få Filip att äta lite ägg. Det är annars en av få saker han grimaserar skeptiskt åt för att strax därefter sträcka ut tungan så långt han kan – med äggbiten på och sedan vifta den av från tungan, ner på bordet och ut på golvet. Vill han inte ha nu heller ska han faktiskt få smaka på ett chokladägg i stället.

Skulle vi få för oss att klä ut lillen till påskkärring behöver vi inte lägga ner så mycket jobb. Kinderna har färgats av solen under veckan och sätter vi bara en sjalett på huvudet så är förvandlingen gjord. Lägg därpå till att den nya – och ack så farliga – favorit”leksaken” ute är piassavakvasten. Sen behövs bara en vägbeskrivning till Blåkulla innan den allra sötaste lilla påskkärringen är klar för avfärd. Fast kanske sätter man inte sjalett på en liten kille…? Han borde nog få en hatt och det har vi ingen. Så då struntar vi helt enkelt i den traditionen och behåller honom härhemma i stället :)

För egen del behövs dock en hel del rouge för att pigga upp mina kontorsbleka kinder. Löjligt trött efter den första arbetsveckan som ju inte ens blev hel, ska jag njuta så mycket jag bara kan av dessa lediga dagar. Jag uppskattar "äggstra" mycket att få vara hemma och det känns som att den här påsken har alla förutsättningar att bli den gladaste!

onsdag, april 04, 2007

Som en urvriden disktrasa

Det är den bästa liknelsen jag kan komma på för hur jag känner mig. Utan att överdriva fick den här veckan en chockstart. De sista veckorna har jag funderat på hur i hela friden jag ska orka upp på morgnarna när jag börjar jobba. Jag som i vanliga fall inte är särskilt morgontrött har den senaste tiden blivit det på grund av en otroligt morgonmysig Filip som gärna har legat bredvid mig i sängen och dragit sig till framåt åttasnåret. I måndags ringde väckarklockan 5.45 och ett tufsigt och yrvaket spektakel mötte mig i spegeln. Det har dock gått bättre att stiga upp än jag trodde, tröttheten har kommit först framåt lunchtid. Och strax därefter har jag börjat frysa och sedan blivit plötsligt yr innan huvudvärken slagit till med buller och bång… Så än så länge har det inte varit så kul att jobba. I ärlighetens namn längtar jag så efter mitt lilla yrväder att hjärtat nästan brister. Men folk säger att man vänjer sig och jag hoppas innerligt att de har rätt.

Något som däremot känns väldigt bra och som folk hade rätt i är att man faktiskt kommer ihåg mycket mer av jobbet än jag trodde. Det räckte liksom att sätta ner baken på stolen och vips, så kändes det som att man bara hade varit borta en semester. Ett riktigt märkligt ögonblick blev det dock då jag lyfte på locket till en av mina kartonger med saker och kom ihåg precis vad jag hade packat överst innan jag gick hem – för snart ett och ett halvt år sedan. Det kändes som i går men tänk, när jag la på det där locket den där novembertisdagen, då visste jag ju inte att det var just underbara lilla Filip som låg där i min mage och bökade och ville ut. Så mycket härligt man har varit med om sedan den dagen.

Men äsch, jag ska inte gräva ner mig för mycket i det här med att plötsligt vara familjeförsörjare. Förhoppningsvis är tröttheten som värst denna vecka för att man är så ovan.

Filip och Erik har haft det desto roligare. Promenad till en å med stenkastning i vattnet, besök på öppna förskolan, fika i stan, bus i lekparken och i dag fällning av ett ruttet päronträd i vår trädgård har stått på schemat. Därtill ska läggas att en matlåda har stått klar i kylen till nästa dag varje dag när jag kommit hem och i dag stod rykande varma scones på bordet - behöver jag säga att jag känner mig bortskämd?

För att på ännu ett sätt knyta an till rubriken kommer det förresten inte att gå åt så mycket disktrasor under Eriks pappamånader. Han har en riktig fobi här i livet och då är det inte ormar eller trånga utrymmen jag pratar om utan just dessa sladdriga, blöta saker som han på allvar nästan får panik om jag daskar till honom med! Jag försöker säga att en disktrasa man tagit ny samma dag åtminstone inte har hunnit bli äcklig men enligt hans beräkningar är den äcklig redan innan man tar den ur förpackningen så nu går det åt kopiösa mängder hushållspapper i stället...

I morgon jobbar jag bara lite mer än halvdag och sedan är det LEDIGT! Ska försöka vara en flitigare och gladare bloggerska i påsk :)

söndag, april 01, 2007

I morgon är ingen vanlig dag

Nu är timmarna räknade. I morgon bitti börjar jag jobba. Jag ska inte säga att jag har förträngt det men jag har i alla fall låtit bli att tänka för mycket på det, än mindre skriva om det här. Faktum är att det knyter sig i bröstet nu när jag ser det skrivet. Inte för själva jobbets skull men vid tanken på att jag inte kommer hinna se Filip mer än ett par timmar varje dag. Allvarligt talat så förstår jag inte hur jag ska klara mig utan mitt lilla hjärtegryn på dagarna. Att ha umgåtts så nära med någon som betyder så mycket, så gott som dygnet runt i över 16 månader och sedan plötsligt vara borta från honom hela dagarna känns så himla overkligt.

Nu ska jag dock inte beklaga mig för mycket. Erik ska så när som på ett par veckor i sommar vara ledig till mitten av augusti då Filip ska börja dagis och vi kommer vara lediga tillsammans mycket i sommar. Och Erik har längtat SÅ efter denna dag att jag självklart har glatt mig och längtat för hans skull – noggrann med att skilja på längta för hans skull och INTE längta för min egen :) Jag vet att de kommer ha det jättemysigt i vårsolen och hitta på massor av mysiga saker hela dagarna. Jag låter väl inte alltför avundsjuk...?

För några veckor sedan ska jag erkänna att jag hade riktig ångest. Ville verkligen inte lämna denna underbara tid bakom mig. Det blir så vemodigt att tänka på att min mammaledighet är över och att jag aldrig kommer uppleva den igen med Filip. Men Filip finns ju tack och lov kvar och jag ska vara så mycket mamma jag bara kan den tid jag är hemma. Efter några dagars tänkande på allt detta insåg jag att jag ju inte kan förstöra den sista tiden hemma med sådana grubblerier och jag lovade mig själv att inte ägna mer tankar åt jobbet. Och tänka sig att jag har lyckats ganska bra! Har faktiskt inte haft en gnutta söndagsångest i dag utan ser till och med fram lite mot morgondagen. Ska bli jättekul att träffa alla igen och lite spännande att se hur det går att skrämma igång huvudet. Huanamej.

Häromdagen sa förresten någon till mig ”Jaha, då ska du tillbaka till verkligheten nu igen?” Jag hoppas att jag inte såg lika dum ut som jag tyckte påståendet var. Kanske drog personen ifråga bara en klyscha utan att tänka på innebörden, för verkligheten – den är ju här hemma! Självklart är jag inte naivare än att jag förstår att jobbet också kommer att vara en del av verkligheten men aldrig i den utsträckning det var innan. Det allra viktigaste och min verklighet är det ljuvliga livet med mina båda pojkar. För något som inte är en klyscha är att livet FÅR en ny innebörd från den dagen ens barn kommer till världen. På utsidan (sånär som på en gigantisk mage mindre och med den största och ilsknaste röda finnen i världshistorien - mitt i pannan. Är det inte typiskt så säg?) är det samma Anna som kommer tillbaka till jobbet i morgon, men inte på insidan.

I natt ska jag i alla fall inte drömma mardrömmar om jobbet. Jag ska drömma att jag kommer hem från jobbet och får pussa på min Filip hela kvällen. Risken finns att han kommer vara alldeles förpussad innan den här veckan är slut, stackarn.