Ett djurparksbesök i bilder

I lördags tillbringade vi en härlig dag i Borås Djurpark tillsammans med våra underbara vänner. Enda molnet på himlen (förutom de riktiga som dock höll inne med regn och i stället mest hindrade solen från att värma) var att en av Filips små kompisar – Aaaada (Adam) – hade jättehög feber och var tvungen att stanna hemma. Hela familjen var mycket mycket saknad… Denna utflykt måste därmed absolut upprepas men tills dess får ni hålla tillgodo med lite bilder:

Pappa björn får nöja sig med ett päron till lunch medan resten av familjen mumsar i sig gigantiska köttstycken.

Här ser ni familjens sanna djurvänner. Filip petar geten i näsan medan pappa klappar grisen så skönt att han nästan somnar - innan två små skrikiga barn kommer fram och påminner om att verkligheten fortfarande finns kvar bakom de stängda ögonlocken...

Jonah vilar benen i skrindan som var ett populärt färdmedel för nyfikna och hjulintresserade små pojkar...

... Jonathan är dock fortfarande pigg i benen och passar på att ge Filip skjuts. Filips blick säger mer än tusen ord - tokimpad och överförtjust är annars två av dem :)

En ståtlig tiger har fått span på något. Vi har fått span på apan som i sin tur verkar ha fått nog av allas blickar och dragit en säck över huvudet. Kanske en riktigt bad hair day? För övrigt dagens höjdpunkt - några av aporna visade sig från den riktigt busiga och klättriga sidan och våra små skrattade hejdlöst!

Pappa lejon tar en tur bland de sina och ser ut att kolla så alla har det bra. I lejonhålan var det annars väldigt lugnt. Lojt sollapande lejon var det enda vi såg.

Zzzz... En tuff dag för somliga... har aldrig någonsin sett så pömsiga elefanter. Det var knappt så de orkade mumsa i sig gräset folk slängde åt dem. Denna bild är tagen utan zoom så vi fick verkligen närkontakt med dem. Småpojkarna var mållösa...

Hejdå för den här gången! Jonah och Filip stänger dörrarna till djurparken efter sig. Tänk så väluppfostrade de är de små liven! Eller inte - ska sanningen fram är busfröna här i full färd med att försöka bryta sig in hos grisarna. I bland får dock bilder gärna tolkas om och just här väljer jag att se den som en symbol som får avsluta detta inlägg.

Alla mammors dag

Många är de mammor som i dag har fått frukost på sängen, blommor, presenter, middag på restaurang, utflyktsäventyr i det gröna eller något annat som på något sätt uppmärksammat att det är just deras dag i dag.

Själv väcktes jag av sång (!) och ”hujja”-rop. Filip slängde sig upp i sängen och sträckte ivrigt fram det finaste kortet (där hans lilla hand hade fått stå modell) som han råkade vika och sätta knäet på i farten. Och så fick jag ett litet paket av mina pojkar…

Sen var det frukost på sängen – eller snarare lyxigt framdukad frukost vid köksbordet. Får erkänna att jag är lite tråkig där men jag tycker nog ändå bäst om att äta vid bordet. Det är ju ganska baltigt och smuligt att äta i sängen, särskilt med en frukostivrig Filip bredvid sig, kan jag tänka. Och jag nöjer mig med tanken. Vi har inga planer på att testa det just nu :)

Mitt livs andra Mors Dag har varit jättemysig på alla sätt. Och vad som fanns i paketet tänker jag inte berätta i dag… Jag förutsätter att ingen blev nyfiken nu? Det skulle jag själv nämligen aaadrig bli. Jag älskar när folk säger A men inte B. Inte! Så jag lovar att berätta en annan dag men nu är jag så trött, så trött, så trött…

Fredagen den 25

Jag är medveten om att det är söndag i dag och jag är inte riktigt så out of blogging som det ser ut. Detta inlägg skulle publicerats i fredags kväll men Blogger och jag var inte riktigt överens. Så håll till godo två dagar försent:

Det har inte varit min dag i dag. Det börjar redan när jag rufsig i håret stapplar ut till brevlådan tidigt på morgonen – i Eriks alltför stora tofflor. En kraftig vindpust kommer och sveper med sig min morgonrock. Tack och lov inte hela men väl den nedre delen så pass mycket att ett par vita ben blottas ända nerifrån och upp. Tur att grannen som givetvis i samma sekund kör förbi, inte kör av vägen på grund av bländning. Eller chock.

Det är marknad i stan och även Svensk Blåsmusikfestival vilket innebär att det överallt kryllar av musikkårer, uniformklädda människor och hästar. Det sistnämnda får jag erfara då jag vid lunchtid hastar i väg med destination tandläkaren. Passar även på att ringa mamma under den raska promenaden och ouppmärksam som jag är blir marken plötsligt hal under min vänsterfot. Jag tittar ner och ser till min förskräckelse att min ena kilklack har trampat rakt i en stor hästskit. En bit bort skrattar några unga musiker åt min hala färd och jag ler fånigt tillbaks och låtsas inte om att jag lämnar smala bruna spår efter mig på asfalten. Väl hos tandläkaren rusar jag in på toan, dränker en bit toapapper i tvål och gnuggar så gott jag kan. Vem vill lämna bruna spår av hästskit efter sig i tandläkarstolen?

Besöket hos tandläkaren är väntat. Jag var där förra veckan och svävade därifrån som på moln eftersom han hade konstaterat att tänderna var fria från hål. Dock hade en gammal fyllning spruckit lite grann på ett ställe och lagning var ändå nödvändig. Typiskt. Har egentligen ingen jättestor skräck för tandläkaren. Jag är nog egentligen mest rädd för slutnotan även om jag skulle ljuga om jag inte erkänner att hjärtat dunkar på lite extra när borren surrar i gång. Passande nog spelas ”Under ytan” med Uno Svenningsson på radion under tiden han borrar och jag försöker koncentrera mig på att komma ihåg texten samtidigt som jag räknar plattor i taket. Slutnotan stannar på 1500 pikadollos… hutlöst dyrt och jag passerar marknaden på väg till jobbet utan att så mycket som snegla åt den.

Med fingrarna knapprandes på tangentbordet känner jag frampå eftermiddagen hur något dimper ner på min arm och börjar rusa runt. Med en ilsnabb blick på armen flyger jag bakåt med stolen innan även jag börjar rusa runt samtidigt som jag skriker. En randig spindel med tjock kropp som troligtvis har ramlat ner från taket är vad jag ser. Vi har båda panik och en vänlig kollega kommer till min undsättning och hittar spindelåbäket som vid det här laget har blivit bortviftad från min arm och nu istället rusar runt på golvet.

När arbetsdagen är slut ska jag träffa Erik, Filip och morfar på stan. På väg genom en park smeker plötsligt en amerikansk fotboll min nästipp och jag undrar vad jag har gjort för ont denna dag. ”Öhh, f´låt. Den baa for i väg.” säger ännu en sådan där musikkille som för tillfället verkar ha rast med resten av gänget och under den roar sig med denna livsfarliga sport.

Nu ska jag gå och lägga mig innan jag halkar på en av Filips bilar och bryter lårbenshalsen. Avslutingsvis – kanske en dag man borde hoppat över. Ska man se det positivt gav den mig dock ett ämne till bloggen som nog annars hade blivit inläggsfri i dag. Vilket den ju ändå blev på grund av Bloggerstrulet… Vid närmare eftertanke var kanske även det en ingrediens som ingick i min otursfredag?

Segerns sötma…

Inom mig bor en tävlingsmänniska vilket de som känner mig kanske inte tror. Jag är nämligen en sådan som hellre tittar på sport än utövar den. De få gånger jag utövar så blir jag dock ordentligt på bettet. Som i kväll. Jobbets årliga EM (enhetsmästerskap) i minigolf (kan man ens kalla det sport förresten?) gick av stapeln och jag försvarade min titel från förra året. Fantastiskt kul! Försökte att inte uppföra mig som en ivrig femåring utan ta det hela med ro. Några av mina kära kollegor misstänkte dock att jag skaffade klippkort på minigolfbanan en bit härifrån under min mammaledighet, men ska sanningen fram så har jag inte hållit i en klubba sedan sist vi spelade med jobbet. Jag har till och med alibi för det. Och alibit har ett namn. Filip.

Tillbaka till det här med tävlingar och att vinna. Jag vinner sällan men när jag väl gör det så blir jag ju så glad. Och vinner jag är det oftast vid chokladhjulen på Liseberg. Men när det gäller sport… Jag vann min första (och enda) buckla när jag som tioåring kom tvåa i en friidrottstävling. Tvåa av två tävlande i min åldersgrupp bör jag kanske tillägga.

Just minigolf är en lurig gren för det finns få saker som kan få mig så irriterad. Jag uppträder visserligen olika beroende på vilka jag spelar med. Är det med Erik eller mina föräldrar så får jag nog erkänna att ett och annat ord av fulare slaget kan höras mumlas från min mun med ett irriterat svingande med klubban mot bankanten som följd. I kväll när jobbarkompisarna var motspelare la jag dock locket på. Knöt ilsket men diskret handen i fickan då jag missade en putt, daskade klubban mot en buske när ingen såg och log mitt vänaste leende och utbrast ett ”Neeej, vad retligt” när någon annan missade samtidigt som speldjävulen inom mig glatt hoppade upp och ner och tänkte att nu gick jag nog om med ännu ett poäng…

Ganska snabbt efter segern visade sig dock myntets baksida. Fram kom en kamera som skulle föreviga segrarinnan på bild och sätta upp denna i korridoren (bilden, inte mig). Suck- och ni vet ju hur jag fullkomligt avskyr kameror från det hållet. Men… segerns sötma är ju så ljuvligt god att jag helt enkelt får bjuda på det den här gången.

Stulen mössa

I morse väcktes vi inte av Filip utan av smattrande regn på fönsterrutan. Ledig dag och som upplagt för...utflykt! Tidig frukost och sen bar det av mot dagens utflyktsmål i Gällstad – Lager 157. Filip utforskade noggrant hyllor och lekte hinderbana mellan klädställningarna med korta pauser framför filmen i barnhörnan. Jag utbrast flera ”Åhhh”, och ”Titta här” än man kan räkna och med hem till lillemans garderob kom tenniströjor i miniatyr, en likadan Koppartranströja som pappa har, en jättetuff hoodie, en ursöt brun cardigan och ett par basketskor.

Nöjda spatserade vi ut därifrån och åkte vidare mot vuxenlagret. Väl där upptäckte vi att favoritmössan med stort F – den bruna pärlan från Villervalla – hade fallit ur Eriks ficka. Han kände den precis innan vi gick ut till bilen från barndelen så jag gick tillbaks och väntade mig se den på väg till parkeringen. Men icke! Spårlöst borta. Gick för säkerhets skull ett varv inne i affären, frågade i kassan och la mig på knä på parkeringen och spanade under bilen som stod där vi hade stått med dyblöta knän som följd. Men utan resultat. Fy och usch för så oärliga människor som snor en barnmössa. Lägre än lågt och maximal otur för oss som bara varit borta fem minuter. Så nu är ny mössa redan hemklickad på Villervalla. Hoppas bara den finns kvar där… Och hoppas den som snodde den har upptäckt att den var för liten för den stackars lille kraken som annars ovetandes skulle fått gå runt med stöldgods på huvudet. Grrr. Mamman i mig morrar.

Förtuttad i tuttar

…är vår lille son. Både i äkta vara och i de små plastiga, färgglada som finns att köpa i 2-pack i affären. Beträffande den äkta varan så har den varit en given mysplats för Filip länge nu. Egentligen sedan jag slutade amma men i synnerhet sedan jag började jobba. Jag hinner knappt innanför dörren förrän jag hör ett ljudligt ”Maammmaaaa!”, ser en liten gladfis komma skuttande över tröskeln och därefter får gladfisens lilla hand innanför tröjan. Eller rättare sagt händer för han har nu kommit på hur man multimyser. Då korsar han armarna och sticker sedan ner båda händerna… Ibland tar han en paus och böjer sig fram med öppen mun för att göra pruttljud i urringningen. Var i hela friden kan han ha lärt sig detta?

Hursom - detta blev en lång parentes, egentligen var ju huvudämnet den andra sortens tuttar. Filip har alltid varit och är fortfarande väldigt snuttig. Vi försöker minska användandet på dagtid men har inte tagit tag i det på allvar ännu. Kanske får det bli ett projekt i sommar. Vid sovdags är den dock alltid självklar och då snuttas det så intensivt så man tror han ska svälja hela tutten. Tänk om han kommer få plutmun på köpet?

Med en mamma som är ytterst svag för detaljer som är lite ovanliga och som sticker ut lite grann från mängden har tuttmodellerna vid det här laget varit många. Allra senaste tillskottet inhandlades idag. Urfräsiga Katvigtuttar – i brunt förstås. Som av en händelse har Filip två heldräkter med precis de mönster som är på tuttarna. Och så jackan då. Lillskrutt går alltså en välmatchad sommar till mötes :) Sen får man inte glömma att han ju är precis lika nöjd om han får en knallgrön tutte med en bullig elefant på, men det är som med blöjfenomenet. Omväxling förnöjer. Och de här tuttarna är jag sannerligen förtuttad i.

128 meter – på en vecka?

Shit, det är ju typ lika långt som…två såna där 60-metersbanor man sprang längs på friidrotten i mellanstadiet.

Jag brukar inte räkna på saker men när jag i dag hämtade andra hushållspappersrullen på två dagar insåg jag att något har förändrats. Minns ni jag sa att åtgången troligtvis skulle bli större då Herr Disktraserädd gick hem på pappaledighet? Mina farhågor har besannats. Med råge. 128 meter på en vecka gör vi (läs Erik) åt. Av dem kanske jag gör åt… 5 ;) Detta innebär nästan en rulle per dag i snitt och jag borde egentligen inte vara förvånad. Lika naturligt som det är att köpa med sig en extra liter mjölk på kompletteringshandlingen i mitten av veckan, lika naturligt har det nämligen blivit att även plocka med sig ett paket papper.

Och inte nog med det. Vi gör ändå åt mer disktrasor än innan! Jag tycker ju då att disktrasor blir äckliga efter ett tag men är väldigt noga med att kasta dem innan de blivit sunkiga. Fram till dess använder jag dem som vanligt med den förändringen att de numera måste bytas minst varannan dag på grund av skum lukt. Denna skumma lukt beror på att Herr Disktraserädd när han har sköljt något eller diskat ”glömmer” att vrida ur disktrasan som då får hänga kvar mellan diskhon och slasken – dyngsur. Inte konstigt att även lukten blir sur då. Så numera närmar jag mig den försiktigt med näsan innan jag tar i den för att inte råka ut för en läskig överraskning, för luktar den illa – då är jag också disktraserädd.

Så älsklingen min. Om du läser detta är det verkligen inte menat som ett hån mot dig. Jag delar bara med mig av en snutt ur vår härliga vardag. Och jag ska inte tvinga dig till någon disktraseterapi, du är ju allra bäst precis som du är! (Har du förresten tänkt på att de pengar du sparar genom att du slutat snusa nu i stället går till hushållspapper? Fast det är ju bättre, om än inte mot miljön så i alla fall för hälsan ;)

Ljuvliga rabarber…

Tänk er späda rabarber tillsammans med knallröda jordgubbar. Syrligt möter sött. Över detta ett tjockt lager smuldeg med mycket havregryn som gör den extra krispig.

Det är något visst med just rabarber. Kanske för att de finns att hämta bara några meter ut i trädgården, kanske för att de finns där så tidigt på året. Underbart gott är det i alla fall, i alla dess former. Kräm och saft är gott men den här smulpajen är svårslagen. Premiärbakades i söndags men missades då med kameran. Åt just upp den sista biten för att precis efter sista tuggan ha glömt att föreviga den – igen. Lånar därför en bild från Arla. Här kommer receptet på en riktig favorit:

Smulpaj med rabarber och jordgubbar
1 1/2 dl vetemjöl
1 1/2 dl havregryn
2–3 msk strösocker
100 g smör

Fyllning:
3–4 rabarberstjälkar
ca 1/2 liter jordgubbar
3/4 dl strösocker
1 msk potatismjöl
1/2 tsk malen ingefära eller 2 tsk riven färsk ingefära (brukar jag hoppa över då det inte är favoritkryddan)

Gör så här:
Sätt ugnen på 225°. Blanda mjöl, havregryn och socker i en bunke. Lägg i smöret skuret i bitar och finfördela allt till en grynig massa. Ansa och skär rabarberstjälkarna i 2 cm stora bitar. Varva rabarber och jordgubbar i en ugnssäker form. Blanda socker, potatismjöl och ingefära och strö det över. Fördela smuldegen över fyllningen och grädda mitt i ugnen 15-20 min.

Servera med glass eller vaniljsås. Himmelskt gott!

Kycklingmamma – jag?

Fnissar nervöst och skruvar lite på mig där jag ligger nerbäddad i soffan med senaste numret av Vi Föräldrar framför näsan. Nerbäddad ja. Kanske borde bloggen döpas om till något med orden sjuk och gnäll i. Precis innan helgen tog slut tog jag över Eriks feberbacill. Lägg till en öm kropp, en rispig hals och en igentäppt näsa så har ni en rejäl förkylning. Och det trista är ju febern. Vore det inte för den skulle man kunna pallra sig iväg till jobbet, men med något förhöjd temperatur är man ganska matt… Men jag ska inte gnälla. Bara lova att ALDRIG mer yppa de där ödesdigra och hurtfriska orden jag nämnde i förra inlägget - ”Oj, vilken frisk vår vi har haft!”

Tillbaks till kycklingmamman. Gjorde ett högst ovetenskapligt test där man skulle finna vilken mammatyp man var. Så här gick det:

Jag är definitivt inte den coola morsan som tycker att barnuppfostran helt och hållet går ut på att barnen själva lär av sina misstag och därmed låter dem göra vad som helst.

Kan heller inte se mig som mamccessoaren som ser sitt barn som en värdefull accessoar som hjälper till att fullborda hennes egen image. Gärna genom att snegla på kändisar och köpa samma saker som de gör till sina barn.

Martyren då, är det jag? Bitter och gnällig, ojandes över bristen på egentid och hela tiden klagandes över dålig sömn. Nej, verkligen inte. Tack och lov.

Kontrollanten har som namnet antyder stenkoll på allt och alla. Släpper inget. Och tja, kanske faktiskt att vissa drag kan kännas igen där. Dock inte så överdrivet som hon beskrivs men nog gillar jag att ha läget under kontroll, det kan jag inte förneka.

Besserwissern behöver jag knappt läsa om. Redan första meningen som innehåller ord som ”älskar att bossa och dela ut råd kors och tvärs” och ”tror sig ha koll på det mesta” gör att jag redan sneglar vidare mot nästa mammatyp. Besserwissern beskrivs dessutom som en dryg skrytmåns. Jag vågar mig på att säga att jag nära nog är hennes motsats.

Så vad blev då kvar? Jo, kycklingmamman. Hmm… Beskrivs som lite väl duktig, nästan präktig. Ser till att barnet har på sig mössa när det är kyligt ute (självklart för mig och säkert för de flesta?). Hon är dagispersonalens drömförälder som märker alla kläder (kommer jag säkert göra…). Hon missar inga bvc-besök och läkartider (nix pix, sånt brukar jag ha koll på). Hittar ständigt på aktiviteter med sina barn, ena dagen är det pyssel, nästa bullbak (ganska troligt det också). Sen kommer det en harang om en väldigt orolig mamma som ständigt ringer både barnakut och sjukvårdsupplysning och där tar likheterna stopp. Klart jag oroar mig men inte överdrivet än så länge. Det kommer dock kanske med alla framtida cykelvurpor och andra hemskheter. Huanamej.

Om kycklingmamman står även att hon köper de flesta barnsäkerhetsprodukterna som går att finna på marknaden. De flesta vet jag inte men klart vi har satt upp grindar vid trappan och barnsäkrat lådor och skåp i köket. Vem vill se sin låddragarälskande 1 ½-åring komma viftandes med en brödkniv i luften? Eller jonglerandes med matberedarens läskiga delar? Eller höra ljudet av ett tungt våffeljärn som landar på en liten tå? Allt detta säkrar man ju för att få en enklare vardag för alla utan en massa jagande, nejande och ajande. Vet man att det är säkrat kan man ju släppa de små liven utan att oroa sig för mer än att de ska klättra upp och balansera på bordskanten. Något som vår lilleman tack och lov inte visat några färdigheter i. Än.

Så jo, nog bor det en kycklingmamma i mig. Åtminstone till viss del. Sen finns där nog även en pyttebit kontrollant också (eller kontroll-tant som jag först läste ;) ) Men mest av allt är jag nog ändå rätt och slätt mamma Anna. Och tänk, jag tror Filip gillar just den mixen.

Frulle på fik och fantastiskt försommarväder

Filip tog sig en rejäl sovmorgon i morse – ända till halv åtta! Både Erik och jag steg för ovanlighetens skull upp före honom och upptäckte att kylskåpet saknade både juice och mjölk. Eftersom vi ändå skulle till stan och handla beslöt vi oss för att istället för att dricka vatten till mackan åka tidigt och mumsa i oss frukosten på ett fik. Med en färsk ostfralla i högsta hugg spanade Filip in den för tidpunkten på dagen ovana omgivningen samtidigt som han njöt av den söta jordgubbsyoggin som fick ersätta morgongröten.

De senaste dagarnas bloggfrånvaro kan jag förresten inte skylla på jobb och trötthet. Nej, jag har faktiskt varit hemma för vård av sjuk man. Och därmed vård av Filip som inte har kunnat tas om hand av magsjuk pappa. Stackars Erik har varit riktigt dassig och åkte dessutom på feber och vi har nu båda fått äta upp vårt uttalande för ett par veckor sedan om att det har varit en ovanligt frisk vår… Filip har dock hållit sig kry och vi håller tummarna för att han ska klara sig.

Magsjukor är dock nu ett minne blott och efter en cykeltur med stenkastning i å tändes grillen och den underbaraste av dofter blandade sig med en annan underbar – den av nyklippt gräs. Våra magar är nu mer än mätta efter att dess ägare mumsat i sig grillklassikern fläskkotlett med klyftpotatis. Det smakade så ljuvligt att ord saknas och därmed får det vara färdigskrivet för i dag. Filmkväll står på schemat!

Blöjbak med budskap

Viftar med armen i luften och anmäler mig som en i målgruppen för denna typ av ”lockelser”. Tycker det är urkul att Libero gör en sån här grej - en specialdesignad blöjkollektion i begränsad upplaga. Sen är det klart att det kan tyckas extremt att det till och med går trender i blöjor, men vad jag har förstått kommer de här kosta lika mycket som de vanliga blöjorna och då är det ju faktiskt bara kul med lite omväxling.

I en artikel på Aftonbladet kan man svara på frågan om man kan tänka sig en ”bling bling”-blöja. Alternativen är ”Ja, superskoj” eller ”Nej, känns inte rätt mot barnen”. Jag tror ärligt talat inte att Filip när han är 20 kommer ha fått några men av att under någon månads tid för 19 år sedan ha sprungit omkring i en blöja med ett hjärta och texten ”Make love not war” där bak. I så fall skulle jag självklart inte sätta på honom en sådan.

Limited edition-blöjan Spring Collection kommer finnas att köpa från och med nästa vecka och självklart ska här handlas ”bling bling”-blöjor! Och vet ni - jag tror att Filip rentav tycker det blir skönt att slippa se Liberokaninerna under några veckor :)