1-årsjubileum

Oj, oj, oj, vad fort tiden går. Idag är det ett år sedan vi flyttade från lägenheten på Mellangatan till vårt drömhus! Och vilket år sen - tänk så mycket som har hänt sedan dess.

Huset var egentligen i jättebra skick när vi flyttade in, men vi ville ändå fixa lite med väggarna för att sätta vår egen prägel på det. Så förra sommaren bestod mest i att riva tapeter, spackla, slipa, sätta väv och måla. Vi hade aldrig gjort det innan men efter proffsig upplärning från färgexperten Henrik så blev vi riktiga fenor på det. Nu ska inte jag ta åt mig för mycket av äran för jag var bara inblandad i väv och färg. Det var Erik som slet med det lite tråkigare underjobbet som ju var grunden till att det blev så bra.

Sen har en jättebjörk och en jättegran tagits ner och de gigantiska stubbarna har grävts upp. Och vad händer då när man tycker man är klar med de större grejer man skulle fixa? Jo, plötsligt ser man hur sned och sliten brevlådan är där den står och hur fruktansvärt ful gången upp mot huset är. För att då inte tala om hur sugna vi är på att byta ut den pastellfärgade fruktbården på kaklet i köket av årsmodell -81, nu när allt annat är så i ordning inne…

Hmmm. Det ena föder verkligen det andra. Tror nog det blir till att köpa en trisslott i morgon.

Bullmamma

I lördags var det stora frysfyllardagen med bull- och kakbak så det stod härliga till. Det är verkligen en av de stora förändringarna sedan man fick barn. Frysen töms på nolltid. Jag bakar och så tar det slut och då bakar jag igen och så tar det också slut. Troligtvis beror det på att jag nog har ökat mitt fikande med 200 procent sedan Filip kom till världen. Man tar en promenad med andra mammor och sedan fikar man hemma hos någon. Även när jag och Filip är hemma själva har jag börjat fika och det gjorde jag aldrig innan. Än så länge försvarar jag mig med att ammandet ju gör en sååå hungrig hela tiden vilket visserligen är sant. I ärlighetens namn tror jag dock inte att det blir så lätt att sluta fika sen när jag slutar amma, det har ju liksom blivit en rutin.

Sedan en vecka tillbaka så fikar jag och Filip dessutom ihop på eftermiddagen och ett sådant sällskap sviker man inte. Jag dricker kaffe och äter bulle, Filip dricker med min hjälp vatten ur nappflaskan och mumsar på ett smörgåsrån. Om han tappar det och inte lyckas pilla upp det från bordet igen så brukar han böja sig fram och försöka få upp det med tungan vilket oftast slutar med att det fastnar på överläppen. Gulligt!

Jag har alltid trott att om jag en dag får barn så kommer jag bli en riktig bullmamma. Redan såhär ett halvår efter Filips ankomst inser jag att jag hade rätt. Både jag och Erik har vuxit upp med doften av hembakat fika och det lockar fram så härliga minnen än i dag. Och mamma lovar dig Filip, att de dofterna kommer du också få bära med dig!

SjörövarFilip

En halvårsplutt

I dag är Filip på pricken sex månader. Tänk att han har funnits i våra liv ett helt halvår! Hjälp, vad fort tiden går. Ofta funderar vi på vad i hela friden vi gjorde innan den 22 november förra året. Ändå tyckte vi då att det ständigt var fullt upp men hela livet har ju ändrats sedan han kom.

Man hinner fortfarande med de där måstesakerna, enda skillnaden är att de nu går i ett hiskeligt tempo – allt för att få tillbringa så mycket tid det bara går med Filip. Hoppas han känner att vi verkligen njuter av varenda sekund med honom och att han förstår hur glada vi är att han finns här hos oss.

Ja, ordet som bäst beskriver vad vi känner ser ni på hans tröja. Lycka. Borde vid närmare eftertanke skriva dit ordet ”total” framför också.

Veckans återblick - Hostskratt på natten

Är det något vi verkligen inte ska klaga på så är det nattsömnen. Filip är visserligen ingen storsovare på dagarna men på nätterna har han alltid sovit bra och det är vi så tacksamma för. För en tid sedan hände dock något som rubbade detta tillfälligt.

Jag var förkyld och hade fått riktig rethosta. När Filip vaknar och vill äta på natten brukar jag flytta över honom i vår säng och sen får han ligga kvar hos oss. Så även denna natt. Filip åt och somnade som han brukar så fort han var klar. Då började jag hosta. Inte bara en gång utan gång efter gång efter gång… Plötsligt hör jag ett kluckande ljud bredvid mig och där ligger ingen mindre än en klarvaken, gapskrattande Filip. Dum och trött som man är mitt i natten fattade jag först inte vad han skrattade åt men när jag hostade igen förstod jag. Filip skrattade så han vred sig.

Vad skulle jag nu göra? Klockan var två på natten, jag hade värsta rethostan och mellan oss i sängen låg en liten skrutt som trodde att jag busade med honom varje gång jag hostade! Jag försökte se lite allvarlig ut där jag låg med Filips lilla leende ansikte tätt intill mitt. Detta funkade dock inte länge utan jag skrattade tillbaka och mot alla odds – jag hade plötsligt ställt in mig på en vaken natt – så somnade ganska snart den lilla fnissiga bebisen bredvid mig om.

Kanske drömde han sedan om sin tokiga mamma som lekte med honom mitt i natten?

Se upp, här kommer jaaag!

Ja, ur vägen och rädda tårna om ni hinner för här kommer Filip i full fart.

Vi kunde inte hålla oss utan han fick sin halvårspresent några dagar för tidigt. Och vilken succé det blev! Vi har aldrig sett en så lycklig Filip som när vi för första gången satte ner honom i gåstolen. Först tittade han ivrigt på allt i några sekunder innan han kastade sig över tutan och började tutta på den, samtidigt som han fingrade med båda händerna på alla andra saker på det lilla bordet framför honom. Plötsligt märkte han att den konstiga saken vi hade satt honom i dessutom rörde på sig och det dröjde inte länge förrän han hade förstått hur han skulle ta sig fram med den.

Gissa om lillkillen har fått en ny favoritsysselsättning?

I kväll gäller det...

Sverige har segervittring står det i Aftonbladet. Kommer nästa års schlager-EM äga rum i Sverige månntro? Jag tror nog att hon har chans att ta hem det, Carola. Låten blev faktiskt bättre på engelska och hon är ju grymt duktig på scen.

Jag blir dock inte riktigt klok på vad jag tycker om henne. Hon är egentligen lite för mycket samtidigt som hon verkligen ser ut som en första klassens schlagerdiva och det kanske behövs i konkurrensen? Är inte låten klockren måste man nog sticka ut på något sätt. Se bara på Finlands Lordi som ser ut som ett gäng förrymda orcher från Sagan om ringen. Såg förresten att basisten där har sagt att Carolas låt är ganska basic men att hon faktiskt är rätt söt med all botox och att han också skulle behöva det - lite roligt!

Hursomhelst - fastän det egentligen är alltför många länder som tävlar och man oftast nickar till mot slutet av den lååånga sändningen så måste man ju ändå se spektaklet. Så ikväll blir det grillad fläskfilé med klyftpotatis och bearnaisesås innan popcornen och godisskålen åker fram och vi bänkar oss framför TVn. Och självklart måste vi ju heja på Carola!

Förvirrat värre

I natt drömde jag att Jack Bauer i tv-serien ”24” var tillsammans med Kate i ”Lost” och att de försökte fly från Lost-ön i en Jeep som Jack körde. Frågan är om denna förvirrade dröm antingen beror på att jag ammar eller att vi nu helt enkelt följer för många spännande serier samtidigt? En enkel förklaring är ju annars att det faktiskt finns en Jack även i Lost, han den mörkhårige läkaren som gärna bestämmer.

Hursomhelst är vi nu inne i så spännande skeden i både ”Lost”, ”24” och ”Prison Break” att man knappt kan bärga sig tills man får se nästa avsnitt och så mitt i upplösningen av ”Lost” så tar tok-TV4 säsongsuppehåll tills i höst! Det är ju inte klokt. Förhoppningsvis gör de inte det i USA och i så fall kan Erik förhoppningsvis fixa så att vi får se de sista avsnitten SNART.

Förresten är det ett konstigt fenomen det här med tv-serier och namn på personer. Att man fortfarande kommer ihåg söte Rikard i ”Varuhuset”, Inez och Helge i ”Goda grannar” och Maggie i ”Falcon Crest”. Efter så många år. Är det för att hjärnan har lätt för att lagra skräpinformation eller beror det på att tv-serier på den tiden var stora händelser eftersom man bara hade två kanaler som det inte gick så mycket annat kul på?

Synd i alla fall att minnet inte alltid är lika bra när man ska komma ihåg viktiga saker…

Veckans återblick- Jag och min tutte

Denna bild ÄR verkligen Filip. Tutten och Filip är ett riktigt radarpar och har så varit sen vi kom hem från BB. Personalen där sa direkt att det bara var att ladda upp med ett tuttförråd hemma, de såg nog med sin rutin vad det var för slags bebis vi hade fått och oj, så rätt de hade!

Allra helst tuttar han förstås på mig. Jag tror nog att han skulle kunna ligga och småsurpla hela dagarna om han bara fick. Men det går ju inte och det är då tutten åker fram istället. Efter några månader som mamma inser jag att vi faktiskt ska vara glada att han tar den för vi har stött på flera bebisar som verkar ha minst lika stort sugbehov som vår lille skrutt men som inte ens tittar åt tutten. Hua.

Finns ingen tutte i närheten duger dock det mesta – fingrar (både hans egna och andras), näsor, öron, mitt hår, telefonen, fjärrkontrollen och numera även hans egna stortår. Gulligt så det förslår!

Rekordprutten

I kväll hände det. Mitt i söndagsmyset slog Filip ett nytt rekord – i bajsblöja.

Kvällen började traditionsenligt med bad. Därefter på med pyjamasen som fick vara på i fem minuter innan det hamnade en massa kräk på den (Filip är ju annars ingen kräkbebis så detta var riktigt ovanligt. Snart skulle det dock visa sig att ovanligare saker kunde hända). Efter detta följde ett pass i babygymmet innan det var dags för nedvarvning med pappa och Barnkammarboken i myshörnan. Så var gröten serverad och det var i slutet på den som det brakade till. Inte särskilt högt enligt Erik som var där, men han förstod snart att ett rekord var på väg att sättas när han såg hur pyjamasen sakta men säkert ändrade färg… Stackars lilla killen hade ju helt klart osis som satt ner när det hände.

Nu kom Erik upp till mig och frågade om jag kunde ta Filip en stund för han skulle göra något viktigt. Med rutinerade ögon såg jag dock den nya färgen på pyjamasen, en färg som nu sträckte sig långt över magen och Erik vandrade snällt vidare mot badrummet. Jag följde efter och hade lätt kunnat göra det med förbundna ögon. Utan att gå in på detaljer så blir det en ny dimension på bajsblöjorna när man börjar med gröt och grönsakssmakisar!

Efter ett långt och fnissigt blöjbyte - Erik blev nästan lite blek där han stod i infernot – avslutade Filip med att kissa på mig samtidigt som han log sitt allra sötaste leende.

Åhh, vad vi älskar den lille killen!

Inte gör det ont när knoppar brister, men när tandköttet gör det...

…då gör det faktiskt lite ont, om inte annat så kliiiar det så in i Norden, fråga Filip. Efter några dagars intensivt tuggande och gnagande på allt som har varit inom räckhåll för honom tittade det häromdagen upp en liten tand i underkäken.

Och döm om min förvåning när han bet mig i fingret i går. Givetvis har jag förstått att han nu kommer börja bitas men att tanden var så vass hade jag inte räknat med. Det är liksom som en massa små hajtänder på tanden – sylvassa. Än så länge är det dock bara våra fingrar som har fått känna på den tack och lov. Får nog vara tacksam så länge han inte får för sig att tugga på mammas mat...

Trädgårdsdrömmar

Huruvida Erik och jag har gröna fingrar eller ej visste vi egentligen inte när vi för snart ett år sedan flyttade in i huset. Såhär ett år senare kan vi konstatera följande:

1. Trädgården med sina 700 kvm är alldeles lagom stor för oss.
2. Tidigare ägare har inte haft så stort intresse för den men har tack och lov haft vett att sköta gräsmattan noga. Alltså är mängden mossa ganska obefintlig.

Vi har även insett att:
3. På grund av ointresset hos dem som bodde här innan finns det inte så mycket i trädgården mer än ett antal bortglömda land och några fruktträd vilket innebär att det är fritt fram för oss att sätta vår egen prägel på den. Kul!
4. Jag faktiskt inte har klippt gräsmattan en endaste gång. Erik tyckte förra sommaren att bebisen skulle slippa alla avgaser och min uppgift blev därför rensning av rabatter vilket utfördes sittandes på rumpan i dessa med magen i vädret.
5. Filip kommer att älska den nästa sommar när han kan fixa i den fina lekstugan, gunga i gungorna och leka i sandlådan. Saker som härligt nog redan finns här!

Förra året ägnades mesta tiden här hemma åt att fixa och renovera inne i huset men i år har vi gett oss sjutton på att göra i ordning ute. Vi är båda envisa och vetgiriga och nu ska vi minsann ordna till en härlig men lättskött trädgård som inte får kosta för mycket. Hmm, frågan är bara var vi ska börja och vilka växter som klarar mycket skugga och vilka som dör om de inte får sol…

Lösningen på dessa frågor blev att vi häromkvällen tillbringade två timmar på en handelsträdgård i närheten där vi hade bokat på oss en trädgårdsplanering. Mycket lärorikt och riktigt trevligt. Jättebilligt vet jag inte om det blir men Rom byggdes ju inte på en dag så i år börjar vi i liten skala. Längst ner i trädgården blir det en bärhörna med fläder, krusbär, hallon och rabarber. Strax bredvid ska vi ha ett mindre trädgårdsland med plats för morötter och rädisor och i det ovanliga smala landet uppe på altanen tyckte tjejen som hjälpte oss att vi skulle sätta några ursnygga gröna växter som tydligen inte ska locka till sig så mycket ogräs. Visst låter det bra?

I morgon ska vi åka tillbaka och handla på oss detta och sedan åker planteringsvantarna på.

Filip hos frissan

Nog för att han har en rejäl hockeyfrilla längst ner i nacken, men riktigt så långt hår att han måste gå till frissan har han inte ännu.

Idag var dock dagen då jag äntligen skulle gå dit och göra mig sommarfin! Efter en minutiöst planerad morgon med extra lång matstund, blöjbyte och luftning av rumpa samt en stunds tokbusande på golvet la vi ner en mycket trött liten pojke i vagnen. Därefter tog jag bussen bort till frissan medan morfar började gå längs med vätterstranden in mot centrum. Morfar är lite av en idol för Filip och de två har varit ute och gått själva många gånger så jag var inte det minsta orolig för att något ovanligt skulle hända. Filip brukar alltid somna efter några minuter i vagnen men just i dag kom han på andra tankar.

Morfar hinner inte gå många meter förrän han ser två små händer beslutsamt trycka ner kanten på vindskyddet och där ligger Filip klarvaken med tutten hängande i ena mungipan och munnen i ett brett leende. Efter en stunds kamp om den där kanten vinner Filip till sist och morfar låter honom ligga där och titta. Det dröjer sedan inte så länge förrän kanten glider upp av sig själv och morfar nöjt kan traska vidare. Filip har somnat.

20 minuter senare ser han återigen två små händer och historien upprepar sig. Den här gången somnar han däremot inte om och en halvtimme senare inser morfar att han inte längre kan ge lillen det han vill ha.

En bit därifrån, med en massa folieslingor i håret, sitter jag och känner mig lite lyxig med en kopp cappuccino i ena handen och en skvallerblaska i den andra. Så är det dags för sköljning och frissan Lina har precis dragit bort foliepaketen och blött håret när jag hör ett välbekant grisliknande gruffande… I ögonvrån ser jag hur en ångande varm morfar kommer dragandes med vagnen. När Filip får syn på mig blir hungern honom övermäktig och snart är det ingen som längre hör musiken i bakgrunden. Allt som nu hörs är en förtvivlat hungrig liten kille. Lina sköljer i hundranitti och jag försöker guppa Filip i knät i min halvliggande ställning.

Snart sitter både Filip och jag i frisörstolen. I spegeln framför mig ser jag en mamma med drypande blött hår och en nöjd liten bebis som äntligen har blivit förstådd och fått det han vill. Lugnet sänker sig och allt man nu hör är Linda Bengtzings röst från högtalarna, några hårfönar som surrar och ett förnöjt surplande från en liten, liten pojke.

Vårt nya hem - en isoleringscell

En aning nervösa klev vi åter in på sjukhuset. Ett nytt blodprov togs i huvudet på stackars lilla killen som ivrigt lapade i sig av sockerlösningen som barnmorskan sprutade in i hans mun innan sticket. Sen föll världen samman för en stund när vi insåg att värdena hade stigit långt över vad de borde vara och vi fick veta att vi skulle bli inlagda på Neonatalavdelningen.

Eftersom vi hade hunnit hem och vända i ett dygn så fick vi inget vanligt rum utan blev installerade i ett isoleringsrum med kala, vita väggar. Det enda som fanns där förutom den lilla sängen där Filip skulle ligga och sola var en faslig massa sladdar från väggarna, ett skötbord och en 60 cm bred säng som jag och Erik skulle dela på… Ingen toa, ingen dusch, ingen telefon. Dessutom var vi tvungna att passera en luftsluss innan vi kom in i rummet.

Detta kom att bli vårt hem i 9 dagar. Vi fann oss dock snart tillrätta. Huvudsaken var ju att Filip skulle bli frisk och att vi fick vara med honom hela tiden. Gulsoten var dock envis och när den väl var borta hade han gått ner så mycket i vikt att vi var tvungna att stanna kvar på grund av det. Med hjälp av sondmatning och noggrann amning var tredje timma dygnet runt i några dagar pekade så vågen äntligen på rätt håll och på Filips tvåveckorsdag fick vi komma hem på riktigt.

Det var nu det nya livet började!

Kom han direkt från Mallorca?

Vi tyckte redan nästa morgon att lillen var väldigt, väldigt brun. Påpekade det också för personalen på BB som inte tyckte att det var så farligt. Såhär i efterhand förstår vi inte att de inte kollade upp det med en gång. På alla kort ser Erik och jag ut som två lakan jämte lilleman som ser ut som en liten pepparkaksgubbe. När det så blev dags att fara hem, tre dagar efter förlossningen så tyckte en av barnmorskorna att ”Jo, nog var han kanske lite väl fin i färgen i alla fall. Kanske bäst att ta ett prov ändå.” Och mycket riktigt. Bilirubinvärdet låg över godkänt och vi kunde därmed vänta med att packa. Nu var det solning i ett dygn som gällde för att försöka bli av med gulsoten.

Så skedde, värdena sjönk och vi fick äntligen åka hem! Erik körde i 50 på 90-vägen och vi turades om att oroligt titta till lillen som satt där så nöjd i bilbarnstolen iklädd sin alldeles för stora overall. Väl hemma kom så det stora ögonblicket när vi för första gången steg över tröskeln som en familj. Det var nästan lite pirrigt - vilken känsla!
Nästa dag var det första advent. Vi tände första ljuset vid frukostbordet och Filip, som vi nu hade bestämt att vår lilla kille skulle heta, låg på ett lager tjocka filtar på golvet och spanade nyfiket på den nya omgivningen. Myyysigt! Resten av dagen tillbringade vi på golvet framför fönstret i hans rum där vi försökte lapa så mycket dagsljus som går en dag i november. Detta var order från personalen på BB som sedan ville ha oss tillbaka på måndagen för att kolla så att värdena gick åt rätt håll.

Ankomsten

Tänk om vi hade vetat vad som skulle hända när vi vaknade denna morgon!

Upp tidigt för att åka med Erik in till stan. Klockan 8 klev vi in på sjukhuset där jag skulle lämna gallsyreprov. Hade fått en sådan hiskelig klåda i händerna och då menar jag inte på händerna utan I händerna. Låter kanske inte så farligt men det var faktiskt det jobbigaste under hela graviditeten. När vi var klara ville Erik köra hem mig men jag envisades med att ta tåget, så en stund senare satt jag där på väg hem. Nog tyckte jag att det var en väldig aktivitet i magen men tänkte att så ska det säkert vara de sista veckorna. Det var ju trots allt 9 dagar kvar tills bebisen skulle komma. Minst. För inte trodde vi att den skulle komma en dag för tidigt.

Passade på att handla på Ica vilket inte var mitt smartaste drag. Trodde aldrig jag skulle komma hem med mina två rätt tunga påsar. Måste ha sett festlig ut där jag vaggade den knappt halvtimmeslånga promenaden hem med en påse i vardera handen och den enorma magen i vädret! Fick sätta mig och vila på ett staket när jag hade kommit halvvägs. När jag äntligen kom hem fick jag lägga mig och vila. Höggravid var bara förnamnet för vad jag kände mig! Framåt eftermiddagen började jag må mer och mer tjyvtjockt och innerst inne förstod jag nog vad som var på gång för trots mitt tillstånd började jag laga en massa mat som sedan skulle frysas ner, noggrant förpackad i matlådor och som vi bara skulle behöva värma när vi hade kommit hem från BB.

Efter ett antal samtal till Erik förstod nog även han att allt inte var som det skulle. Han kom hem och vi satte upp de nyinköpta mörkröda panelgardinerna i vardagsrummet. När de så var uppe insåg vi att det var dags att ringa förlossningen. Vi skulle komma in direkt.

Väl där blev vi inskrivna med en gång. Tur att man inte visste då att det skulle dröja 19 timmar och tre personalbyten innan vi äntligen skulle få vårt lilla knyte i famnen. Jag som i mitt förlossningssamtal med barnmorskan på MVC hade sagt att jag helst bara ville ha TENS-apparaten, lustgas och eventuellt akupunktur hade snart gått igenom hela sortimentet av smärtlindring. Det gjorde gräsligt ont, ingenting hjälpte och efter 15 timmar kom en narkosläkare och satte en EDA. Sedan hamnade jag i paradiset för en stund och det behövde jag verkligen då. Barnmorskan sa att vila var viktigt nu för att vi skulle orka med slutspurten, vi hade ju trots allt missat en hel natts sömn. Hon sa att Erik hemskt gärna fick lägga sig och vila i en saccosäck som låg på golvet men där gick gränsen! Han valde istället i den obekväma sjukhusfåtöljen med rak rygg där han satt och skruvade sig en stund.

När så krystvärkarna satte igång tänkte vi att nu är det klart när som helst. Men icke. Trots maxdos av det värkstimulerande droppet var värkarna som kom så ynkliga och jag så trött. Efter två timmar gick bebisens hjärtljud ner och strax därefter fylldes rummet med folk. Nu behövde den komma ut snabbt och det fick bli med hjälp av en sugklocka.

Plötsligt fick jag upp en grå liten klump på magen. Efter lite sug i halsen kom så ett litet pip. Vår bebis. Som hade växt och utvecklats från något så pyttelitet att man inte ens kan tänka sig det och som nu fanns här hos oss som en fullt komplett liten människa! Det tog en liten stund innan vi kom på att vi skulle se efter vad det var. En liten pojke! Barnmorskan lyfte upp honom i luften och då kom tårarna. Det var den sötaste lilla bebis vi någonsin hade sett och han var vår! Med stora, nyfikna, klarblå ögon och en näpen liten mun som såg ut att leta efter något…

Efter klippning av navelsträngen, vägning, mätning, en dusch på skakiga ben och en smörgåsbricka som vi knappt såg åt trots att vi inte hade ätit på snart ett dygn, bar det så av upp mot BB. Jag har aldrig känt mig så stolt i hela mitt liv som när jag satt där i rullstolen - likblek och med mascara långt ner på kinderna, iklädd sjukhusets urtvättade blå rock, blå plasttossor på fötterna eftersom tofflorna hemifrån inte hade kommit med i all hast, och ett obestämbart rufs till frisyr som nog skrämde de flesta vi mötte– med vårt underbara lilla knyte i famnen. Som låg där och tittade på mig med sina jätteögon och tycktes tänka, där är du ju – min mamma! Strax bakom försökte Erik hänga med så gott han kunde med väskor, jackor, mina stövlar och alla papper från förlossningen i händerna. Jag ville att hela världen skulle se oss i det ögonblicket. Lillen, Erik och mig.

Några timmar senare, efter att ha kommit tillrätta i vårt rum, låg vi i sjukhussängen med en 3 125 g tung och 52 cm lång guldklimp mellan oss. Jag vet inte hur mycket vi egentligen sov den natten. Allt var så overkligt. Overkligt och helt fantastiskt. Vi hade uppnått den totala lyckan. Äntligen var vi mamma och pappa!

I mammas mage

Efter 38 veckor och 5 dagar i det vattenfyllda mörka utrymmet bestämde jag mig för att det var dags att komma ut. Det började bli så himla trångt och jag hade inte kunnat sträcka på mig ordentligt på jättelänge. Dessutom hade jag stått på huvudet en längre tid utan att kunna röra på det och bara det var ju jobbigt. Så nu tog jag i allt vad jag orkade. Försökte trycka ner huvudet ännu mer och minsann lyckades jag. Åtminstone en liten bit. En stund senare var mamma så snäll att hon hjälpte mig på traven. Hon gick och gick och gick och verkade bära något tungt i händerna. Perfekt, nu fick jag ju till och med lite snålskjuts. Bra.

Nu hade resan börjat och snart skulle jag äntligen få träffa min mamma och pappa på riktigt. Jag var ju så nyfiken på vilka de var. Hon som viskade kärleksfulla ord till mig varje dag och klappade på magen. Spelade musik för mig och skrålade med så gott hon kunde. Och så han som också pratade med, klappade och pussade på magen. Det kändes verkligen som att de gillade mig jättemycket fastän de inte hade sett mig än. Det här skulle nog bli bra. Nu kommer jag!

En nödlösning

Varför jag inte började skriva denna blogg i tid har gett mig mycket huvudbry. Hade ju tänkt att noggrant dokumentera det nya liv som började den där ruggiga novemberdagen då lillskrutten för första gången såg dagens ljus. Tänk så kul att ha i framtiden, både för Filip och för oss och nu har jag redan missat fem hela månader. Som tur är finns dock allt som hänt väl bevarat i minnet och därför tänkte jag härma sättet som många tv-serier inleder sina avsnitt med, nämligen ett ”Previously in Filip´s life” för att berätta hur allt började. Sedan får det bli en återblick varje vecka för att ta upp viktiga händelser fram tills nu. Men nu är det dags för första avsnittet. Detta har hänt: