Ni följer väl med?

Det har blivit dags att skriva det sista inlägget på FilipOMamma… Känns nästan lite sorgligt, har ju ändå haft den här bloggen sen maj förra året. MEN – såklart ska jag inte sluta. Att blogga är starkt beroendeframkallande vilket alla som någon gång har testat vet. FilipOMamma ersätts dock från och med nu av min nya blogg där det även kommer finnas plats för bebisen i magen! Ni följer väl med mig hem?

(O) konsten att bära klänning – en historia i tre delar

I går var en sådan där konstig dag då massa saker hände. Konstig men härlig. Erik har gjort sitt gästspel på jobbet och ska nu semestra ytterligare en vecka. Vädret var dessutom det bästa på hela sommaren. Blå himmel och strålande sol från morgon till kväll. På förmiddagen skulle vi bara snabbt in till stan för lite ärendefix. Jag i den bruna mammaklänningen, dagen och vädret till ära.

1 – Filip ville inte sluta åka ”russe” (rutschkana) på Ikea och när jag lyfte med honom därifrån viftade han argt till med ena armen – och fick in en fullträff på min underläpp som blev en fläsk-sådan. Erik skulle ta över Filip och lyfte honom på något konstigt sätt underifrån, vilket fick till följd att även min klänning följde med i lyftet. Allt för långt upp och till säkert många köande, fikasugna kunders skräck. Eller underhållning.

Sen skulle vi bara in en snabbis på Coop. De har börjat med en ny sorts vagnar som är så långa att de nästintill rymmer en cykel och vi lät Filip stå i vagnen. Kul tidsfördriv eftersom vi skulle ”shop-expressa” och han kunde få hjälpa till att packa ner varorna. Detta gick jättebra ända tills vi var bland mejerivarorna och allt i vagnen plötsligt blev vitt. Pust. Jag räknade snabbt till tio när vi såg att han efter att först ha pillat av locket, stuckit fingret igenom skyddspapperet till en sådan där Arla-panna. Under locket fanns 2,5 dl grädde. Fanns. Nu var den jämnt fördelad över Filip, brödpåsarna, ostbågarna, mjölken, smöret, jästen, juicen… Givetvis hade den dessutom hamnat i både plast- och papperspåsen. Stackars lille Filip som ju bara hade hjälpt till (med ett snedsteg) såg alldeles förfärad ut. Pekade med rynkad panna på gräddinfernot och sa ”Näää, näää, näää, näää”. Och sen ville han sitta på sin vanliga plats – självmant…Vår snabbis på Coop blev något fördröjd men snart var vi hemma igen och då skulle jag:

2 – Rensa. Ibland är jag inte så praktisk som man skulle kunna önska utan jag fortsatte dagen i min somriga klädsel och fick efter en stund bokstavligt talat myror i baken. Där vi bor behöver man inte gräva många centimeter i marken innan allt man möter är sand. I sand trivs myror och de har vi många av i trädgården. Vad jag inte hade märkt där jag satt på huk var att jag just hade retat upp ett helt myrsamhälle som nu gick till attack från alla håll. Det var först när jag fick ett stick långt upp på ena låret som jag såg att de gick på parad uppför hela mina ben. Att säga att jag flög därifrån är nästintill en underdrift. Och jag skulle inte vilja se hur jag såg ut i min iver att få bort de små envisa krypen.

3 – Efter gott sommarfika ute på altanen hade jag hämtat mig och fortsatte trädgårdspysslet på framsidan – mot gatan. Vår sommarblomma i krukan på trappen har inte överlevt regnet och brist på sol så nu blev det faktiskt en stor vit krysantemum där i stället. Lite höstigt men inget annat fanns längre att få tag på och så älskar jag dessa stora bolliga växter. Så där stod jag. I den vindstilla augustieftermiddagen med baken i vädret och planterade glatt den nya blomman. Gör aldrig det. Stå med baken i vädret menar jag. Mot gatan dessutom, även fast det är till synes helt vindstilla ute. För plötsligt kan det komma en vindpust. Och det gjorde det. Fasen också. Precis när en familj med två små cyklande tjejer var utanför vårt hus. Jag kände liksom tyget i nacken och då har den blåst upp rejält kan jag lova. ”Titta, mamma” skrek den ena flickan. Jag bad en stilla bön att hon menade att mamman skulle titta på Filips röda bobbycar som stod på gräsmattan. Eller på hans lilla gräsklippare. Så vände jag mig om, flinade upp mig och sa ”Hej, heeej!”. Jag vet inte vad de hade sett men glada såg de ut när de hälsade. Glad är också jag att det i alla fall inte var några från vår gata. Med lite tur var de kanske till och med på besök från ett annat område.

Idag har jag som Filip säger ”ooosch” (kjol). Att jag bara törs.

Möte med fienden

Det är med ett lätt illamående jag lägger ut denna bild. Många spindlar har jag mött men ingen öga mot öga tidigare. Oftast är jag på sju röda långt ifrån de små otäckingarna så fort jag konstaterat att det är ett kryp med åtta ben. Den här stötte jag på när jag var på väg in i vårt uteförråd för en stund sedan. Tyckte den satt rätt säkert där i sitt nät och jag kände mig inte lite frän när jag knäppte några mycket närgångna bilder. Visserligen på en meters avstånd med maxzoom på kameran men ändå.

Men hörni, visst ser den ledsen ut? Ledsen och lite desperat nästan – som att den ropar på hjälp och ber mig ta den därifrån. Den ser liksom hängd ut men det är ju visserligen precis vad den gör också – hänger där i sitt nät - så det är kanske inte så konstigt. Eller också kan man helt enkelt se det som att den försöker se cool ut. Ja, det sista får det bli. Inte tänker jag tycka synd om en spindel. Jag som är så rädd för dem. Men sjutton vet om inte detta botade min fobi åtminstone en smula. Hädanefter kommer spindlar vara något mer än ett otäckt kryp med åtta ben. Det kommer även vara ett kryp med ledsna, solglasögonprydda ögon.

Filip + Rödluvan = sant!

Tänk att något man inte alls ser fram emot plötsligt kan förvandlas och bli till något positivt. Om drygt två veckor ska Filip börja på dagis. På avdelning Rödluvan. Lille, lille Filip som jag egentligen tycker känns alldeles för mini för att börja i en stor barngrupp… Men så ser verkligenheten ut – för de flesta antar jag. En stor tröst i det hela är att hans tre småkompisar också ska börja nu. Kommer säkert kännas som ett stort stöd med fler mammor och pappor som är i samma läge. Mammor och pappor man tycker mycket om och känner väl. Oj, vad vi är tacksamma för att ni finns! (ni vet vilka ni är och känner er säkert träffade ;) )

I alla fall fick Filip dagisplats alldeles nyligen, för bara några veckor sedan. Sent kan tyckas men det hade sina orsaker. En av bästisarna som bor på gatan alldeles bredvid, Adam, fick veta någon dag innan oss att han hade hamnat på dagiset som var hans tredjehandsalternativ. Vi jublade och hoppade jämfota härhemma då vi insåg att Filip därmed skulle få sitt andrahandsalternativ, som var detsamma. Men tji fick vi då vi någon dag därefter sprättade kommunkuvertet för att få se att Filip hade fått plats någon helt annanstans. På ett dagis vi inte alls hade önskat och som vi faktiskt inte alls ville att han skulle hamna på. Förvånad ringde jag tanten på kommunen som snart fick en kråka i halsen då hon efter en stunds bläddrande i papper (hur skulle det vara om hon anammade systemet med att ha saker i datorn i stället? Morr) hummade fram att det här ju var mycket egendomligt då ett annat barn hade fått en plats och hade haft det på en lägre placering...

Det är så himla typiskt att sådant här händer oss. Har inte en vara utgått på Ikea precis när vi ska köpa den så tappas Filip bort ur dagiskön. Grrr. Tant Barbro hade alltså gjort fel men oj, vad hon har kämpat för att rätta till det! Efter en månads krånglande och ringande till oss fick vi så äntligen veta att det KOMMER finnas en plats för vår lillkille på dagiset vi ville till! Och som om inte det var nog så hamnar han och kompisen Aaada (Adam) på samma avdelning! Knappa fem minuters promenad – på raksträcka, i ett annars backigt samhälle stavas snudd på lycka för oss. Och så då det faktum att vi om det skulle knipa även kan hämta med oss Adam hem eller tvärtom om det skulle behövas. Så nu återstår bara den största och viktigaste delen… Att våra små hjärtegryn ska trivas och ha det bra. Hjärtat kniper bara jag tänker på att varken Erik eller jag ska vara med Filip på dagarna utan en massa för oss ännu helt okända människor. Hjälp, vad jag kommer sakna honom och hjälp, vad okoncentrerad jag kommer vara på jobbet om man på morgonen har lämnat en ledsen liten kille… Sen vet man ju innerst inne att de flesta ganska snart tycker att dagis är hur kul som helst.

Är det detta som kallas dagisångest månntro? I så fall lämnar jag den på framtiden ett litet tag till. Nästa vecka är Erik ledig igen och då ska vi bara mysa och njuta av att vara tillsammans. Sen är Filip och jag hemma en vecka till innan det är dags för inskolning. Och efter det dröjer det ju bara knappt tre månader innan jag ska gå hem igen – och då tar jag såklart Filip med hem, i alla fall för ett par månader. Sen är tanken att han, om han trivs, ska gå 15 timmar i veckan under våren.

Det känns otroligt overkligt att ens ta ordet dagis i sin mun måste jag säga. Men man brukar vara rätt bra på att anpassa sig och jag hoppas innerligt att den känslan dyker upp när det är dags. Än så länge vill jag helst av allt bara vara med Filip så mycket det går. Fast tänk vilken mammafis han skulle bli då, det vore nog inte nyttigt. Nej, dagis blir säkert bra. Tror jag. Nu lät jag väl ändå rätt övertygande va´?

Mjukt för växande magar

Magen växer just nu med rasande fart och i går blev det ett besök på Body Shop för att köpa den där super-dunder-bra crèmen i stiftform som jag hade till magen för två år sedan. Ser ut som en deo i jätteformat, luktar himmelskt gott av choklad (inte alls så där sött och starkt som en del av deras andra produkter) och känns riktigt mysig att smörja in magen med innan man går och lägger sig. Jag vet inte om det egentligen var den som var underverket sist, kanske var det helt enkelt arv eller det faktum att min mage aldrig blev så stor då, som gjorde att jag inte fick några hudbristningar men helt klart hjälpte nog denna till också. Den innehåller en hög procent av kakaosmör vilket sägs vara idealiskt vid graviditet då detta är en extra fuktighetsbevarande ingrediens. Mjukt och mysigt!

Cocoa Butter Moisture Stick heter den och kostar 159 kronor. Sist räckte ett stift nästan hela tiden ut och även då började jag runt vecka 20. Rekommenderas varmt till alla med växande - eller torra - magar!

§#%@£$

Tänk er en hel harang av mindre vackra ord i rubriken – inget för en småbarnsmamma att vare sig uttala högt eller skriva i sin blogg ;)

Fast det är då själva f*n, rent ut sagt vilken otur jag har när det kommer till mitt hår. Efter att ha sett mitt yviga hårsvall på semesterbilder har jag insett att jag måste gå och få bort de slitna topparna. Dessutom har det hänt något med mitt hår de senaste veckorna för det är så torrt, så torrt och helt omedgörligt. När jag väntade Filip fick jag för första (och antagligen enda) gången i mitt liv pröva på att ha filmstjärnehår, eller nästintill i varje fall. Det var så blankt och i fint skick att jag hade velat frysa det så för alltid. Nu är det precis tvärtom och jag antar att det även denna gång är alla hormoner som spelar in. Fast åt andra hållet.

Min favoritfrisör var förstås på semester ett bra tag till och jag gjorde en chansning (gör ALDRIG det om ni är rädda om era frisyrer). Ringde ett nytt ställe och tänkte att så fel kan det ju inte bli när man bara ska toppa till det, särskilt inte när man som jag hos frisören alltid är övertydlig, av rädsla att det ska bli för kort.

Tjejen som ropade upp mig såg väldigt ung ut och under tiden hon satte på mig ”skynket” berättade hon att hon var tredjeårselev, dvs. precis hade gått klart andra året på frisörutbildningen. Gulp. Jag såg i spegeln hur jag bleknade en aning. Jag har inget emot frisörelever – klart de måste få öva på vanligt folk. Fast inte på mig. Och numera HAR jag dessutom något emot dem. Trevlig var hon i vart fall, pratade om ditt och datt. När jag låg där bakåtlutad över tvättstället frågade jag om hon alltid drömt om att bli frisör. Svaret blev att ”Nej, guuud nej. Det kom jag på i nian när jag var skoltrött. Jag tänkte att den utbildningen är ju inte så lång”. Vid det här laget höll jag på att sätta saliven i halsen där jag låg. Dessutom höll hon precis i det ögonblicket på att bränna ihjäl mig då hon måste kommit åt kranen och bara fått på varmvatten. ”Åh, GUD, vad VARMT det blev”, fnittrade hon. ”Ja, jag kände det”, pep jag fram med skållad hårbotten. Resten av sköljningen skedde i svinkallt vatten men jag låtsades inget om.

Väl tillbaka i stolen frågade hon hur jag ville ha det och jag började prata på samma nivå som jag gör till Filip när jag ska visa honom något. Att hon bara behövde toppa någon centimeter. Och så framhöll jag noga att min lugg är helig och att hon bara behövde ta det allra yttersta på topparna. Det är ju så smidigt att kunna ha den bakom öronen utan att den hela tiden flyger fram och lägger sig över näsan. Hon lyssnade och nickade och jag kände att det här nog skulle bli bra trots allt. Men. Hon fortsatte att prata. Och prata. Och prata. Berättade om första gången hon skulle blanda till färg i ”skarpt läge” på en praktik – ”Och, jaa´ ba´, shit, vad blir det här för färg?” I det ögonblicket tackade jag min lyckliga stjärna för att jag åtminstone BARA skulle klippa mig…

En dryg timme senare gick jag ut därifrån. Med 5 jäkla centimeter kortare hår och en lugg som preciiis går att lägga bakom öronen. Och med en kalufs som såg ut som pälsen på en frissig pudel. Trots flera hintar om att hon gärna fick platta till det med plattång så missade hon mitt budskap och lät mig gå därifrån med ett yvigt burr. Fy, så jag såg ut. Faktiskt värre än när jag kom dit. Min vän plattisen fick göra en insats så snart jag kom hem och håret såg genast i alla fall 1 centimeter längre ut.

Det här var sista gången jag chansade. Jag ska aldrig mer svika Lina. Nu blir det projekt "vänja-sig-vid-en-ny-och-oväntad-hårlängd" i några dagar. Skit också.

Rykande het

I går gick jag och Filip rakt in i en folksamling på stan. Lite (läs mycket) nyfiken blev jag, särskilt då jag såg några personer iklädda väldigt bekanta kläder. Välbekanta men på fel plats. Mina ögon måste ha tindrat starkt när jag kom på vilkas kläder det var för en kille klädd i just-de-där-kläderna tog sikte på oss där vi försökte plöja oss igenom utkanten av folkmassan, och han hade något guldskimrande i handen. IKEA-KATALOGEN 2008!!! Jag blev uppriktigt tokglad och försäkrade att han hade förgyllt min torsdag med detta tjuvkiksexemplar. Jag som just har börjat tänka på denna heliga dag (som väl för övrigt nästan vore värd en egen dag i almanackan?) då den tjocka, inspirerande och färgglada katalogen med en frän doft av nytryckt, dimper ner i brevlådan.

Såg att den redan nu går att beskåda i digital form på Ikeas hemsida. För den som ändå vill hålla på traditionen och vänta på pappersexemplaret står det på Aftonbladet att den kommer börja delas ut med start nu på måndag. Och visst är det ändå något visst att kunna krypa upp i soffhörnet och bara bläddra, och bläddra, och bläddra…?

Trots det trista vädret fortsätter sommarroligheterna. I morgon bär det av mot Göteborg och Liseberg. Hoppas vi. Vädergudarna verkar inte vara på sin bästa sida men vi hoppas ändå starkt på att det ”bara” blir skurar under eftermiddagen och kvällen och inte ett envist dagsregn.

Tillbaks till Ikea-katalogen. Vet ni vad? Jag har inte öppnat den ännu! Inte klokt, va? Och så har den legat inom räckhåll i över ett dygn… Men i går kväll var vi på kalas, och i dag har det varit fullt upp med annat. Så i morgon har jag stora planer för bilfärden till Göteborg. Filips favoritbilböcker ”Bobos familj” och ”Vem gömmer sig i djungeln” får vila. I stället ska han få höra den spännande sagan om sängen SÖRUM, berättelsen om bokhyllan BILLY och kärlekshistorien mellan soffan KRAMFORS och soffbordet IMFORS :)

Krusbärsfrossa

Massor av dessa röda små godsaker trängs på buskarna som sticks så förbaskat så fort man kommer nära. Vi satte två buskar förra året och de måste ha hamnat så där helrätt i läge för ni skulle se dem. Grenarna hänger mot marken, nertyngda av bär som sitter tätt, tätt på rad. Och nu är de sådär gott söta men ändå med den kittlande syrligheten som får det att strama ända upp i öronen.

Många påsar har det blivit i frysen, tänkta till kräm och smoothie när höstmörkret faller. I dag testade vi dock att göra krusbärspaj. Ingen av oss kan minnas att vi någonsin ätit det och när vi började leta recept visade det sig att de allra flesta var snarlika. Innehållet i fyllningen lät lite småknepigt i sin kombination men vi chansade och resultatet blev faktiskt överraskande gott!

Krusbärspaj
125 g smör
¾ dl socker
3 dl vetemjöl
lite vatten

Fyllning:
½ kg krusbär
1 tsk vetemjöl
3 äggulor
2 tsk vaniljsocker
1 ½ dl vispgrädde
1 dl socker

Gör så här:
Blanda mjöl och socker i en skål, arbeta in smöret med fingrarna och häll på så mycket kallt vatten att degen binds ihop. Kavla ut degen och klä en 25 cm vid pajform. ställ att vila i kylskåpet eller på en sval plats i 30 minuter.
Förgrädda pajskalet ca 15 minuter i 200 °C ugnsvärme. Ställ att svalna.
Fyll formen med krusbären i ett tätt lager. Häll ingredienserna till gräddfyllningen i en skål och vispa ihop dem. Häll fyllningen över krusbären. Grädda 30-35 minuter i 200°C.
Lyft ur pajen ur formen medan den ännu är varm. Servera pajen kall överströdd med socker och en stor kula vaniljglass till.

Filip är numera förresten lite svårflörtad till bordet i bland sedan Erik för ett tag sedan skruvade ihop hans egna småmöbler som också står i köket. Dricka ur "gas" är en riktig hit med många sätta-i-halsen-hostningar kombinerat med nedskvätt mamma eller pappa som följd. På flera sätt börjar "kan-själv"-andet synas, särskilt i matsammanhang. Men för det mesta är han ju fortfarande allra mest liten - som när det där "gaset" råkar välta och vattnet rinner ut. Då darrar underläppen pch Filip pekar på pölen och utbrister "önner, önner" (sönder, sönder - vattnet gick sönder) med sin ynkligaste pipröst. Det kan inte alltid vara lätt att vara liten...

Halvbakad

...fast jag känner mig allt lite överjäst. OJ, vad fort tiden går! Precis som alla säger upplever man att tiden faktiskt går mycket snabbare när man väntar sitt andra barn och konstigt vore det väl annars. Men att det redan gått över halvtid är för mig helt overkligt… Tittar jag samtidigt ner på magen så ser jag ju dock att den syns rätt väl – hur mycket mer väl än med Filip vid samma tidpunkt ska vi inte tala om :) Numera känner jag flera gånger om dagen hur det puffar, sparkar och bökar runt därinne och det är ju så mysigt!

Något som alltid ställer till det beroende på vem man pratar med är det här med i vilken vecka man är. När någon frågar säger jag att jag nu är i vecka 22 eftersom jag ju passerat 21 hela veckor. I barnmorskevärlden säger man dock då att man är i vecka 21. Båda är egentligen logiska det beror ju bara på hur man betonar det. Men visst känns det alltid bättre att säga att man ”har gått in i” en vecka mer, dvs 22 i mitt fall?

Roar mig varje vecka med att noggrant läsa olika ”vecka för vecka”-sidor (och då är jag duktig och följer barnmorskans benämning!). Så här säger Growingpeople om vecka 21:

Mamman
Nu har du passerat mitten av graviditeten och livmodern växer till några tvärfingrar över naveln (egen kommentar: Några tvärfingrar? Vad i hela friden är då allt det andra som syns över naveln...?) . Det syns nu att du är gravid. Illamåendet och tröttheten har gått över.
I Sverige brukar barnmorskorna rekommendera ett extra järntillskott från mitten av graviditeten på 60-100 mg/dag. Det beror på att även om du äter bra mat finns det risk för att du inte kan täcka det ökade järnbehovet utan att tära på reserverna - och de kan behövas i samband med förlossning och amning.
Du kan känna att du har ont i bäckenet, det kallas för bäckenuppluckring. Det är normalt att man får det i femte – sjätte månaden. När man är gravid samlar man även på sig vatten, så du kan känna dig svullen fram mot eftermiddagen och kvällen.

Barnet
I vecka 21 är kroppslängden omkring 20 cm (huvud/stjärt) och vikten i medeltal 420 g.
Barnet kan suga på tummen eller fingrarna, knäppa händerna och skaka hand med sig själv. Han eller hon kan känna smaken av bittert och sött - om man sätter till ett bittert ämne till fostervattnet slutar fostret att svälja men om man sätter till ett sött ämne sväljer det fortare än i vanliga fall. Kan reagera på starkt ljus och ljud men också på behaglig musik.

Stockholm

Våra fyra dagar i huvudstaden gick alltför fort! Hade kunnat stanna minst lika länge till då utbudet av allt man kan göra - och äta - ju är gigantiskt... Underbara dagar hade vi i alla fall, fyllda med allt vi önskat. Tur för mig att jag är naturligt tjock om magen just nu med tanke på allt gott vi stoppat i oss. Det problemet behöver jag ju faktiskt inte ta tag i förrän till nyår :)

Enda gången himlen öppnade sig och regnet öste ner var när vi precis hade gått Skansen runt och till sist bänkade oss längst bak framför allsångsscenen, annars var till och med vädergudarna på vår sida. För att inte tala om shoppinggudarna. Holy Moses vad mycket kul vi har hittat! Historien om vår Stockholmsresa kommer här:

Stannar för morgonfika strax utanför Norrköping. Och märk väl ordet "morgonfika", för ja, vi kom faktiskt i väg före halv åtta även om det var på håret. Filip är i sitt esse i bilen och mumlar och bubblar om "mester" och "Ada". Kompisen Adam har varit på semester ett par veckor och Filip tror nu att vi ska träffa honom eftersom vi också ska på semester... Lilla gubben - inte lätt att förstå allt även om en 1 1/2-åring förstår bra mycket.

Färden går sedan förbi Stockholm och mot Barkarby där vi alltid inleder våra Stockholmstripper. Hittar massor, bland annat en brun manchesterkavaj till Filip på PO.P - för 50 kronor! Mamma Anna svävar på moln... Fyndar också en brun vaxduk med stora, vita prickar till köksbordet som ska få agera skydd mot höstruskiga dagars ritpyssel. Filips nya matskål är redan en favorit. Barbapappa (Barbappa) har blivit väldigt poppis och Filip sitter nu och räknar "blupparna" på matskålens kant när han äter; ett, ett, ett, ett, ett =) Och så hittar Erik de där praktiska skorna han länge letat efter. Praktiska oömma uteskor som tål att bli blöta. Nöjd familj styr sedan kosan mot stan och hotellet.

Granne med Skansen och Gröna Lund på mysiga Djurgården har vi bott. Perfekt läge och ett kanonhotell för barnfamiljer med närhet till allt. Filip finner sig snabbt till rätta och springer som en tok i de långa korridorerna. Många är dessutom de flaskor vi fångat med lyra, som lillskrutt glatt plockat ut från den för småväxta personer perfekt placerade minibaren på rummet. Den absoluta höjdpunkten av själva hotellvistelsen visar sig dock bli frukostarna. Tänk vilken lycka för en liten frukostälskare att få frossa i så mycket godsaker, och tänk vilken lycka för den lille frukostälskarens frukostälskande föräldrar. Både att själva få plocka på så mycket gott på sina tallrikar och dessutom äta allt i lugn och ro. Vi kom snabbt på att små bitar av färsk och torkad frukt är ett strålande tidsfördriv för en liten minimänniska!

Den soliga måndagkvällen tillbringas sedan på ett folkmyllrande Gröna Lund och Filips ögon antar en storlek de tidigare aldrig haft. Han är så förtjust över allt att han knappt får fram ett ljud utan pekfingret bara viftar fram och tillbaka.

Filip åker sitt livs första attraktioner. När han tar plats i en röd Farfars bil vet lyckan inga gränser. Är faktiskt extra generös i dag och bjuder på en bild av en fartfylld och gapflabbande mamma (!). Hajar ni hur fort Farfars bilar går? Av både det suddiga kortet och min frisyr att döma ser det ut som att vi precis tagit kurvan i 100 knyck ;) Eller är det månne så att det bara är mitt ynkliga hårsvall som reagerar så häftigt på en vindpust? Och kommer magen fastna bakom ratten så jag inte kommer av när vi åkt klart? Frågorna är och var många men kul hade vi i alla fall. Och av kom vi också. En med kepsen på sné och en med håret stående rakt bakåt ;)

Tisdagen inleds med en rejäl shoppingtur på stan. Bara att få strosa runt på ställen som Lagerhaus och Granit får mig nästan att hoppa av lycka. På eftermiddagen vandrar vi runt ett soligt och varmt Skansen. Innan vi beger oss hemåt brakar regnvädret lös men vi stannar ändå till och lyssnar en stund på allsången. Lika kul som Filip först tycker det är att mysa under regnskyddet med hörlurarna på plats, lika trist blir det efter en stund att inte se något annat än en massa fötter. Sista halvtimmen får surra på teven och Filip dricker sin välling till tonerna av Markoolio.

Nästa dag står båt på schemat. En tur till Vaxholm blir det och det blåser så man nästan tappar andan. I ett mysigt centrum med en massa små mysiga inredningsbutiker trängs vi med drösvis av turister. Vid matdags flyr vi ner mot hamnen där vi mumsar gigantisk räkmacka och strömming med potatismos. Inredningsbutiken Magasinet, inhyst i en otroligt charmig lokal sålde bland mycket annat dessa härligt färgglada cyklar.

Vi gör oss redo för vår sista dag i storstan och den ska tillbringas på söder. Vi lämnar hotellet efter frukost och Filip vinkar åt rummet och säger nä-ä. Vill inte åka hem när vi frågar utan fortsätta vara på ”mester”. På söder hittar vi en massa mysiga barnbutiker och springer även på en riktigt härlig retrobutik, retro.etc, på Folkungagatan. Hemsida med webbshop skulle snart öppna så håll utkik! Underbara prylar att titta på och även en del att drömma om.

Påbörjar hemfärden vid läggdags för Filip och det dröjer inte länge förrän en liten trött en sover gott. Efter en liten stund sätter han sig tvärt upp, spikrak i ryggen och med uppspärrade ögon. ”Ygpla, ygpla”, säger han och kör runt med handen i luften innan han lika snabbt lutar sig tillbaka och sover vidare. ”Flygplan, flygplan”, var det han sa. Jag tror lillskrutt har fått intryck så det räcker för en månad! En underbar tripp tog där sitt slut och vi längtar redan till nästa gång vi sätter fötterna i Stockholm.

I dag har jag hört ditt lilla hjärta slå…

…som en liten sol skiner du för mig :)

Nästan lika speciellt som ultraljudet är faktiskt att för första gången få lyssna på sin lill*s hjärtljud. Ultraljudet är första gången man ser sitt lilla pyre – hjärtljudslyssningen första gången man hör det. Det ÄR ju verkligen någon därinne - som andas och lever - och det blir så overkligt verkligt på något vis när man även får ljudbevis på det.

Hade glömt att hela den där manicken de använder, med sina störningar och ljudgnissel, först låter som något man försöker få in yttre rymden med, men efter att Kristina Barnmorska jagat runt en pigg och busig liten filur en stund hördes till sist tydliga och stressade dunkljud - 144 per minut.

Beträffande rädslan inför förlossningen är vår barnmorska jättegullig och engagerar sig verkligen. På måndag ska jag ringa Aurora - spännande men också lite läskigt. Tänk om de är som den tyska tanten? Fast det tror jag inte, har hört så mycket gott om dem så det här hoppas vi på!

Återkommer i helgen med bilder och reseberättelse från vår vackra (men blåsiga) huvudstad!

Packning pågår

Tant Brun, Herr Grön och Liten Brun/Grön ska åka på semester. Blev nästan full i skratt när jag såg våra klädhögar på bordet innan – brunt, grönt, vitt, lite rosa och lite orange. Och så lite brunt och grönt till. Det är vi det. Och våra favvofärger :)

Nog om detta. I morgon bär det äntligen av på sommarens första tripp. Till Stockholm går färden och där ska vi stanna i fyra hela dagar och leva ett riktigt typiskt turistliv – äta gott, gå på Gröna Lund, Skansen, shoppa, åka båt, njuta, fika ofta och mycket… listan kan göras lång över allt man vill hinna med. Det ska bli så kul och vi har längtat enormt efter detta! Peppat Filip om att vi ska på semester (mester) och bo på hotell där man får äta så mycket frukost man bara orkar. Då går lilleman genast igång och börjar rabbla allt han vill ha – göt, manga, ost, inka, ooos, mölk och gass. (För den oinvigde småbarnsföräldern betyder detta – gröt, macka, ost, skinka, juice, mjölk och glass.) Förstår dock inte var han fått glass ifrån? Inte brukar vi äta det till frukost i alla fall så kanske passar han bara på att drömma ;)

Nej, nu väntar sängen. För ovanlighetens skull har familjen tidsoptimist packat allt utom necessärerna och vår ambition är att vara iväg vid 7 i morgon bitti. Är vi det så lovar jag att jag ska - äta upp min ena sko. Så osannolikt är det. Men är vi i väg före halv åtta är vi nöjda. Bara för det så lär vi väl gå bet på att vi försover oss i stället...

Hoppas nu solen kommer skina på oss alla i veckan! Vi ses igen till helgen - må så gott tills dess!

Köttbullar

"Öttbulle" är en riktig favorit hos lilleman på alla sätt. Vad gäller maträtter, kanske den populäraste av dem alla. Vad gäller musik, totalt outstanding. När Köttbullelåten kommer på Absolute Barn Favorit-skivan, då säger Filip "öttbulle" och stoppar upp ett finger i näsan samtidigt som han skakar på huvudet och säger nä-ä (betonat med två korta ä:n). Jag är inte fullt lika förtjust i den låten (ni vet den där ganska tjatiga "Man får inte stoppa köttbullar i näsan, Maaarkus"), så tur är att Filip gör en så gullig version av den.

Men även om den är poplulär så har den inte skuggan av en chans mot Madickens "Köttbullar, köttbullar" som ni kan lyssna på här ovan. När vi sätter på den släpper lillbus allt och dansar loss så det gungar i golvet. Faktum är att Måns Zelmerlöv snart kan slänga sig i väggen ;) Han (Filip) gör bland annat intensivt sina speciella knäböj där blöjbaken nästan snuddar i golvet för att strax därpå snurra runt, runt med armarna upp i luften. En hel del vurpor blir det på grund av snurrningarna men han är snabbt på benen igen och dansar vidare samtidigt som han med ganska försynt röst mumlar "öttbulle, öttbulle".

Sjungande barnröster i all ära - det är jättejättegulligt en liten stund - men efter att själv ha dansat runt till just den här en tjugofem gånger om dagen senaste veckan så har jag kommit fram till att jag är mycket tacksam över att jag inte jobbar som musiklärare till barn under tio. Madicken och Lisabeths röster skär verkligen i huvudet efter några lyssningar. Testa själva får ni se =) Fast gulligt är det. Gulligt så det förslår.

Tillägnan

Inlägget som jag satt och filade på tidigare i dag får vänta. Har fått veta att några av våra käraste vänner råkat ut för något oerhört sorgligt och tråkigt. Ibland saknas ord - som nu. Detta inlägg är tillägnat er, fina vänner. Vi är såå ledsna och våra tankar är hos er.
Stora kramar från oss!

Från rädd till skräckslagen

Största skillnaden mellan förra graviditeten och denna är att jag då var totalt orädd inför förlossningen. Jag minns att jag tyckte det lät väldigt logiskt när jag sa till dem som frågade hur jag kände att ”den dagen kommer, och det är inget man kan smita ifrån. Har så många klarat det innan mig så ska nog jag göra det också. Och så bla bla bla…”. Det enda jag var riktigt rädd för var att något skulle hända med barnet. Den rädslan kavrstår men idag inser jag hur naiva vi var som hade den andra inställningen. Visst är det bra att inte stirra upp sig för mycket men att ha med i bakhuvudet att det kunde bli riktigt jobbigt hade nog inte skadat. Nu blev det ju så och jag tror det kom som en total chock för oss båda.

Så den här gången är allt annorlunda. Jag är verkligen livrädd inför ”dagen som komma skall” och jag har ingen aning om hur jag ska hantera det. Ju längre tiden går desto mer tänker jag på det och jag ägnar redan en bra stund varje dag åt att tänka på och fasas över… De sista timmarna innan Filip kom ut var många och långa och bestod av ett intensivt värkarbete som inte gav något särskilt. När sedan äntligen krystvärkarna kom var jag så slut att jag inte trodde jag skulle orka andas mer överhuvudtaget. Dessa eländiga värkar visade sig sedan hålla på i nästan två timmar innan det plötsligt blev bråttom, Filips hjärtljud gick ner, rummet fylldes av folk och en snäsig undersköterska sa åt mig att sluta säga aj. Det skulle minsann inte göra det hela bättre försäkrade hon. Att jag sedan trots mitt omtöcknade tillstånd råkade höra min ”nödplan” raseras gjorde inte saken bättre. Någonstans bland alla röster hörde jag hur en kvinna sa ”Vi måste nog snitta”. Förlossningsläkaren svarade då ”Nej, det går inte. Den ligger för långt ner”. Och det var då jag på allvar trodde att vi båda skulle dö. Det var ju det jag hela tiden hade hängt upp mig på någonstans i bakhuvudet – att skulle det absolut inte gå, då skulle de ju snitta. Denna konversation ringer nu dagligen i mina öron.

I dag var dagen då vi skulle träffa en läkare för att prata om förra förlossningen och min/vår rädsla för nästa. Tiden bokades av vår barnmorska för över två månader sedan och jag har verkligen sett fram emot det. Hoppats och trott att det skulle hjälpa en bit och förhoppningsvis ge oss något positivt att blicka mot. En gråhårig medelålders kvinna med tysk brytning tog emot oss och började genast sitt mässande. Tryckte upp förlossningsjournalen (som hon visade tydliga prov på att hon inte kastat så mycket som ett öga åt innan vi klev innanför dörren) under näsan på oss och visade på att det mesta som stod i den var helt normalt. Helt normalt. Helt normalt. Inte ovanligt utan helt normalt. Möjligtvis att det kunde varit ganska tufft mellan klockan 8 och 13 då hon såg att värkarna avlöst varandra i raskt tempo utan att ge någon effekt. Vi fick överhuvudtaget inga frågor, det skötte hon själv – frågade och svarade. När jag några gånger försökte berätta saker jag upplevt som jobbiga så hann hon inte lyssna färdigt innan hon var tvungen att bryta med sitt ”Det är helt normalt”. Efter 40 minuter satt vi tysta alla tre och vi tackade för oss och gick därifrån. Jag ledsen och räddare än förut, Erik ganska förvånad över hela samtalet. Vad skulle vi där att göra? Ett sådant samtal tror jag inte lugnar någon. I alla fall fick det bara mig att känna att det tydligen är jag som är onormal som upplevde det hela som jag gjorde…

Det vi fick var alltså en högst vetenskaplig redogörelse över förlossningen - inget nytt eftersom samma journal ligger i en låda en trappa upp – samt en uppvisning i att ”vi som jobbar med det här håller minsann varann om ryggen”, då hon noggrant påpekade att det faktiskt ofta är de blivande mammorna som själva förstör sin förlossningsupplevelse genom att allt för ofta komma dit med för mycket kunskap och förutfattade meningar om smärtlindring, osv. Till viss del tror jag säkert hon har rätt. Blivande föräldrar är nog i dag ganska väl pålästa, givetvis på gott och ont. Men det var ju inte det vi ville prata om. När Erik till sist frågade vad vi nu skulle göra och tänka på och hur vi skulle gå vidare så svarade hon ”Ett bra tips är att lyssna på vad barnmorskorna har att säga när ni kommer in”. Självklart gör man väl det, korkad är man ju annars då det är de man litar mest på i hela världen i det läget!

Ja, det blir inte alltid som man tänkt sig. Tisdagen som jag hoppades på skulle bli en vändning på mitt snurriga förlossningstänkande blev i stället en ledsen dag då musten fullkomligt gick ur en. Riktar nu all tro till Aurora – mottagningen på sjukhuset för sådana som vi, med oro inför förlossningen. Som tur är har vi sånär som på snäsiga sköterskan som jag inte fick säga aj för, bara positiva bilder av barnmorskor och sköterskor på förlossningen/BB. Det känns helt klart värt att göra ett besök där. Förväntningarna kan bara bli bättre än vad de är nu.

Inställt dop, blåbärspaj och rusksöndag

Nej, själva dopet blev inte inställt trots det allt annat än somriga julivädret. Men för oss blev det så. Filip började sova oroligt strax efter midnatt och vaknade sedan ledsen massor av gånger fram till morgonen. När vi gick upp hade han nästan 39 graders feber så istället för att tillbringa dagen på lille Olles dopkalas blev det en innemysdag härhemma.

Lilleman har haft en tuff dag och inte undra på det, man vet ju själv hur det är att ha feber. Att dessutom stundtals leka trots detta tillstånd skulle i alla fall inte jag klara av. Att äta har inte gått så bra, det enda som slank ner med fart var den himmelskt goda blåbärspajen vi gjorde till fikat… Erik trotsade regnet och gav sig iväg i snålblåsten för att knåpa ihop lite bär i en skogsdunge en bit härifrån medan Filip och jag stannade inne i värmen, redo i förklädesmundering och med degbunken i högsta hugg när han genomblöt kom tillbaka med en halv liter blåa bär som en stund senare prydde så gott som hela vår son.

Receptet är som många andra hämtade från Arla. I just denna paj ska man förutom blåbär även ha i ett par skivade nektariner - smakkombinationen är oväntad men klockren:
Havresmulpaj med blåbär och nektariner
2-3 nektariner
1/2 l färska eller frysta blåbär, cirka 250 gram
1/2 dl strösocker
1 msk potatismjöl

Smuldeg:
3/4 dl strösocker
1 1/2 dl havregryn
1 dl vetemjöl
125 g smör

Gör så här:
Sätt ugnen på 225 grader. Dela och kärna ur nektarinerna. Skär dem i tunna klyftor och lägg dem i en ugnssäker form. Halvtina och lägg i blåbären. Strö över socker och potatismjöl. Blanda socker, havregryn och mjöl i en bunke. Finfördela smöret i blandningen till en smulig deg. Fördela smuldegen över frukt och bär. Grädda i mitten av ugnen ca 20 min. Servera med lättvispad vaniljsås.

Ute är det grått och ruggigt och regnet smattrar mot rutorna. Härinne är det varmt, nästan 40 grader i spjälsängen däruppe. Stackars, stackars liten… I ugnen är det också fortfarande varmt. Det blev en bit paj över, lagom att mumsa i sig framför teven med tända ljus och Erik som sällskap. Höstkänning redan i början av juli – ska det verkligen vara så?

Nostalgi vid matbordet

I dag hämtade vi hem ett fynd från Blocket. Jag är alldeles lycklig över vårt köp – en sån här stol hade jag också när jag var liten liksom säkert många andra i vår ålder. Dock skänktes just den bort till mina sysslingar. Men nu har Filip alltså en egen - lite skamfilad och nött vilket egentligen bara är charmigt på en så gammal stol. Vad som dock inte syns på bilden är att den fina röda färgen är en lasyrfärg… Vi är inte så förtjusta i det så på måndag blir det en tur till färgaffären för inköp av en ännu mörkare röd, täckande färg. För en gångs skull behöver vi dessutom inte vela vad gäller färgval. På en decimetersmal yta över kaklet i köket har vi satt väv som är målad i kulören Mio Choklad. En härligt varm färg, vilken inte som namnet antyder är brun utan faktiskt mörkt röd. Så nu ska här matchas =) Jag kan vara hopplös när det gäller färger…

Extrastolar är alltid bra att ha när småkompisarna kommer på besök och nu har vi alltså ännu en. Nu behövs bara en till och sen har fyra små rumpor varsin stol att sitta i även hos oss! Ska dock passa mig för att fälla ut den till stol med bord på hjul som jag gjorde när vi kom hem. Filip, som genast tyckte om sin nya stol och klappade på den, såg alldeles förfärad ut när jag vek den på mitten. Pekfingret åkte ut och underläppen började darra. ”Önner, önner!” (sönder, sönder), pep han med skakig röst och jag fällde genast upp den igen.

Cayman Cotton Candy

Ibland kan jag vara sådär hopplöst ”ett år efter”. Vissa saker behöver jag se länge innan jag tar dem till mig – om jag alls gör det. Vissa saker faller jag för pladask och de får snabbt en egen plats på mina drömmars önskelista. Ibland infaller en kombination av de båda. Som med dessa godisliknande rooosa crocs.

Förra året tyckte jag crocs var ett rätt fult och klumpigt påhitt med färger som fick det att sticka i ögonen. I våras hade jag dock vant mig och skaffade då ett par egna ”ankfötter”. Paff blev jag då de inte alls kändes så klumpiga som de ser ut – tvärtom. De väger ingenting och mina ljust militärgröna kopior har hamnat högt på listan över skönaste skorna någonsin. Otippat och kul!

Nu är jag så fast i dem att jag gärna skulle ha ett par att byta med. I går sprang jag på dessa godisliknande i färgen Cotton Candy och blev kär. Behöver jag säga att de numera har en egen plats på mina drömmars önskelista?

18 ½ vecka och plutmun

I morse klockan 8 satt två förväntansfulla men nervösa 2-barnsföräldrar-to-be i ett väntrum på stadens sjukhus. Den ena kissnödig till tusen (som man ska vara), och den andre förundrad över hur många färgglada crocs som hann knirra förbi under den korta stund vi satt där. Punktlig kom barnmorskan som skulle göra ultraljudet ut och hämtade oss och hjärtat skenade i väg ytterligare ett snäpp. Vi var mycket mer nervösa den här gången än förra. Visserligen hade vi då redan sett Filip på ett tidigt ultraljud men nu är man även så mycket mer medveten om risker och full av historier man hört.

Den hemska tanken ”tänk om det inte kommer kännas lika speciellt den här gången utan bara, det här har vi ju redan varit med om en gång” har dessutom snabbt skymtat förbi vid något tillfälle men visade sig direkt varit totalt meningslös. Känslan när man för första gången får se sitt barn är obeskrivlig och precis lika fantastiskt stor som första gången. Nu vet vi ju dessutom vad allt detta innebär och vilken underbar liten krabat som kom ut till oss sist och förgyllde vår värld och vi blev om möjligt ännu mer förväntansfulla över att få veta vem som bor därinne den här gången.

Under den stund vi fick titta stod morgongymnastik på programmet. Knäböj och vift med armar, vridningar på huvudet och ett par vändningar från mage till rygg och tillbaka igen. Barnmorskan bad lite vänligt om en profilbild och efter lite puffande på magen med ultraljudsmanicken så vände lill*n plötsligt upp sitt lilla ansikte och vi fick se en näpen liten profil – med plutmun! Detta är väldigt dråpligt då just plutmun är ett typiskt kännetecken för Filip så fort han koncentrerar sig på något. Vår egna beräkning stämde bra och vi blev framflyttade en dag, från 4 till 3 december.

Med en enorm lättnad över att det man kan se på ultraljud såg bra ut svävade vi lättade ut därifrån. Stolt kikandes på de svartvita och värdefulla bilderna på vårt andra barn. Filips lillasyskon. En stor dag och en härlig start på första dagen av vår gemensamma semester!

En lång lista

Hakar för ovanlighetens skull på en lista som jag hittade hos Sandra. Eftersom bloggen ju är min OCH Filips så låter vi er lära känna oss båda lite bättre ;)

Tilläggskommentar: Det hjälpte inte att jag i förmiddags skrev så tangentbordet glödde. Lillskrutt vaknade precis innan publicering och sedan kom ju en hel dag emellan – därav en del konstiga svar om lunchlagning och så, fast klockan nu snart är natt...

Nämn något som gjorde dig glad igår:
A: Att få njuta av min första lediga dag av 49 (= sju veckors semester :) Har ni hört detta förut?) tillsammans med Filip.

F: Att leka med mamma, att träffa pappa när han kom från jobbet och mitt nya pussel jag fick från mormor.

Vad gjorde du klockan 08 i morse?

A: Då åt Filip och jag frukost och pratade om vad vi ska göra i dag.
F: Åt gröt helt själv. Pratade med mamma.

Vad gjorde du för 15 min sedan?

A: Passade på att duscha och måla tånaglarna medan lillen sov.
F: Sov (Sover fortfarande. Betyder det att jag skriver i sömnen? Skumt…).

Det sista du sa högt?

A: Sov gott mitt lilla hjärtegryn.
F: Pussa mamma, pussa. Yckepia, däää!

Det senaste någon sa till dig:

A: Pussa mamma, pussa. Yckepia, däää! (Filip fick i går ett nytt pussel av mormor med fem siffror på. Under siffran 3 ser man tre nyckelpigor) Översatt till vuxenspråk: Pussla mamma, pussla. Nyckelpiga, där!
F: Sov gott mitt lilla hjärtegryn.

Vad har du druckit idag?

A: Sur juice (inte gammal alltså men med grapesmak. Surt är gott, i synnerhet i mitt nuvarande tillstånd), vatten och en egengjord ”fusklatte”.
F: Vanligt vatten ur pipmugg och vatten från regntunnan ur en frisbee. Mamma tyckte inte det var bra.

Vad var det senaste du åt?

A: Delade en nektarin med Filip.
F: Delade en nektarin med mamma.

Vad var det senaste du köpte?

A: En vit, fyrkantig mugg från Åhléns att förvara familjens tandborstar i på handfatet.
F: Jag är för liten för att ha lösa pengar eller kort ännu. Jag får allt av mamma och pappa.

Vad är det för färg på din ytterdörr?

A: Grå, samma färg som huset.
F: Färg, vad är det?

Vad är det för väder hos dig nu?

A: Mulet, 13 grader och regn. Vart tog gårdagens sommarväder vägen?
F: Det smattrar på rutan oh det är sååå sövande… Zzzz…

Godaste glassmaken?

A: Hmm. Svåraste frågan hittills. Älskar glass i alla former. Måste jag välja en favorit så blir det dock… Sandwich. Eller päronsplitt. Eller i ”burkform” Texas Pecan. Eller vanlig mjukglass med choklad- eller lakritsströssel. Eller med sega små hallonkulor som smakar som Pim Pim. Lovely!
F: Jag älskar glass! Vanilj är bäst.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?

A: Absolut. Erik är det bästa exemplet i heeela världen :)
F: Ja, det gör jag. Så fort jag såg mamma och pappa första gången så visste jag att det var dem jag ville vara med!

Sover du tungt?

A: I vanliga fall (dvs. inte gravid) – ja! Nu – nej! Vaknar många gånger varje natt. Underligt.
F: Det är olika. Jag är rätt nyfiken så på dagarna kan det vara lite si och så. På nätterna däremot är jag trött så då sover jag jättegott.

Drömmer du mardrömmar?

A: Inte ofta, tack och lov.
F: Nej, det tror jag inte.

Trivs du med ditt jobb?

A: Njaaee, Vad ska jag svara? På många sätt, ja. Har dock ändrat mig på många sätt under min mammaledighet och tänkt mycket på att jag den tid jag inte får tillbringa med Filip borde göra något jag tycker är riktigt kul. Vi får se vad som händer…
F: Ja, jag älskar att leka!

Favoritklädsel?

A: Jeans eller kjol/klänning.
F: Just nu om jag får välja själv, min bruna heldress med apor från Ida T. (Mormor är snäll!) Om mamma eller pappa klär mig blir det garanterat de där jeansen som ska vara trekvartslånga men mest liknar ett par för korta jeans ;)

Favoritlåt just nu?

A: Cheek to cheek med Sahara Hotnights. Mycket trallvänlig och spelas flitigt i bilen.
F: Gräshoppelåten tycker jag är väldigt bra.

Vad ser du om du tittar till höger?

A: Fåtöljen ni ser på bilden!
F: Inget, jag sover ju…

Vad gör dig glad just nu?

A: Att vi snart, snart har semester tillsammans och att vi har en ny liten familjemedlem i min mage!
F: Att jag snart vaknar och då ska äta mat!

Vad ska du göra härnäst?

A: Laga mat. Spaghetti och köttfärssås står på menyn.
F: Det sa jag ju precis…

Höger el vänsterhänt?

A: Höger

F: Mamma och pappa tror jag är vänsterhänt men jag är rätt duktig på att göra saker med båda händerna så vi får se.

Humör just nu?

A: Glad och pigg. Skriver fort som attan för att försöka hinna klart innan lilleman vaknar :)
F: Trött…

Favoritgodis?

A: Om det var svårt att svara på glassfrågan så ska vi inte bara tala om hur det här är. Jag är ledsen men ska jag svara på detta kommer ni hinna somna innan ni läst klart… Men okej, favorit för tillfället är nog faktiskt Türkisk Pebers ”Fire Woods” och struten med blandade polkagrisbitar vi köpte i Gränna för några veckor sedan. (Läste ni det sista ordentligt? ”För några veckor sedan”. Jag är faktiskt själv förvånad att det finns något kvar men struten innehöll ett halvt kilo och polkagrisarna är sega och knapriga så in i norden att det är omöjligt att äta mer än ett par bitar per dag.)

F: Äter inte godis.

Kläder just nu?

A: Mammakläder allover. Svart kjol och grön topp.
F: I dag har jag valt – min bruna heldress med apor på!

Sommarplaner?

A: Ska inte tråka ut med upprepningar. Se föregående inlägg!
F: Vara med mamma och pappa. Leka med mina kompisar, bada och äta glass.

Hur många kuddar sover du med?

A: Tre. Än så länge. Snart blir det säkert både fyra och fem när magen är så stor att man även behöver en bakom ryggen och en mellan vaderna. Konstigt, jag vet. Men jag kunde inte sova utan den mellan just vaderna i slutet när jag väntade Filip.
F: En. Om jag inte vaknar upp och ner för då har jag huvudet på täcket.

Spelar du ngt instrument?

A: Hade en flöjtkarriär i låg- och mellanstadiet. Hua. Det instrumentet ska jag inte introducera för Filip såvida han inte upptäcker det och fastnar själv. Numera Filips minipiano med djurljud samt ett munspel som jag försöker lära Filip att blåsa i.
F: Ja, det gör jag. Piano, helst med högsta volym och högsta tempo. Mamma och pappa brukar då komma och trycka på en knapp så det låter tystare och inte alls spelar lika fort… Och så kan jag blåsa visselpipa och spela xylofon också. Det där munspelet är jag lite rädd för faktiskt.

Morgon eller nattmänniska?

A: Helt klart morgonmänniska! Önskar att jag vore lite piggare på kvällarna och inte hade så många filmer att se klart slutet på :)
F: Morgonstund har guld i mund…

Vad är viktigast för dig?

A: Familjen och hälsan.
F: Att få vara med mamma och pappa.

Är du kittlig?

A: Enormt.
F: Ja, under fötterna, hakan och på låren.

Snarkar du?

A: Nej, verkligen inte. Inte ens när jag är förkyld. Om ni frågar Erik påstår han att det händer men då antar jag att det bara låter som lätta suckljud…
F: Nej, bara sådär gulligt och suckande i så fall. Precis som mamma ;)

Stjärntecken?

A: Våg. Velig sådan. Märks det månne i mitt glassvar här ovan?
F: Skytt.

Äckligaste insekten?

A: Leta fram en insektsbok och läs den från pärm till pärm så har ni svaret. Jag är inte alls förtjust i småkryp men måste jag säga en så kniper spindlar förstaplatsen.
F: Jag gillar djur. Fast för ett tag sedan när jag höll på att leka med en sådan där svart sak med åtta långa ben så skrek mamma högt och hon sa ett ord som lät såhär: Äckligt.

Stökigt eller välstädat?

A: Välstädat. Det bor en ordningsmänniska i mig även om hon har lättat på den sidan sedan vi fick en rörlig minimänniska till oss!
F: Hmm. Tycker det är jättekul att hjälpa till med dammsugaren och att sopa och torka och så. Samtidigt är det ju jättekul att leka med många leksaker samtidigt och då blir det ju lite stökigt. Så jag tycker nog både och här.

Längtar du mest efter just nu?

A: En blöt puss från en nyvaken Filip och en ”nu börjar semestern-puss” från Erik i morgon kväll :)
F: Att få vakna till i mammas famn när jag vaknat. Det är mysigt.

Sommartider…

I dag är första dagen på min lååånga ledighet. I SJU veckor ska jag vara semester/mammaledig! Ni ska veta att det känns alldeles ljuvligt att smaka på ordet ”sju” för att samtidigt koppla ihop det med nästa goda ord ”veckor”. Sedan är jag fullt medveten om att även så många veckor kan springa i väg fort men jag ska njuta så mycket jag bara kan och vara tacksam över denna förmån. Det är inte många år i livet man får en så lång sommar hemma.

Erik avslutade i fredags sin pappaledighet vilket både han och jag tycker känns snöpligt. Han har verkligen älskat livet som hemmapappa – ännu mer än vad han förutspådde! Det faktum att han i dag började jobba känns dock genast lättare att handskas med då sanningen är den att han efter denna dag har klarat av en av de tre dagar han totalt jobbar innan han går på semester :) Sen är vi lediga tillsammans alla tre hela sommaren sånär som på en vecka till då han ska in och gästspela.

På tal om hemmapappa. Klockan hann inte ens bli lunch i dag förrän jag insåg att livet som hemmamamma på heltid med hästlängder slår livet som kontorsråtta OCH mamma på heltid. Även fast helger och kvällar varit mysiga med Filip så var det alldeles obeskrivbart kul att få tillbringa just en hel måndag med honom.

Sommarplanerna heter en hel massa skoj såsom Stockholm, Helsingborg (då vi även passar på att ta Filip med på hans första utlandsresa över sundet), Eriks föräldrars lilla hus i Askersund och Liseberg (med B-plan Ullared vid dåligt väder…) Hmm, vid närmare eftertanke borde det sista egentligen inte utesluta det andra? Allra bäst i min värld vore alltså fint väder på den planerade Lisebergslördagen men mycket dåligt och därmed perfekt Ullaredsväder en annan dag. *blinkar övertydligt mot vädergudarna*

Och så förstås mycket tid härhemma - för här är ju så skönt att vara. Lite husfix och innepyssel blandat med massor av lek, träffar med vännerna och sol och bad i lagom mängder hoppas jag också att det blir. Lägg därtill många läskande och nyttiga frukostsmoothies, gjorda på frysens bär, som den senaste tiden blivit till en trevlig tradition varje helgmorgon och som nu ska få bli en ännu trevligare tradition var och varannan vardagmorgon… Mmmm, livet är bra härligt!

”Sommartider - hej, hej - sommartider” *visslar falskt och eländigt men ack så glatt*

Mersmak på Meze

Kanske är vi lite sena med vår upptäckt men jag är glad att den till sist gjordes i alla fall. I går kväll grillade vi kött och avnjöt till det en otroligt fräsch och mumsig färskpotatissallad innehållande just en rejäl klick mezeyoghurt. Senare dippade vi chips i den (mezen, inte potatissalladen) och jag tror nog det får bli Tzatsiki av resten. Användningsområdena verkar vara oändliga och en ny favorit har helt klart tagit sin plats i vårt kylskåp.


Grillad potatissallad (4 personer)
800 g färskpotatis
100 g rucolasallad
1 ½ dl mezeyoghurt
1 vitlöksklyfta
1 tsk torkad mynta
salt och svartpeppar

Gör så här:
Tvätta och koka potatisarna 7-8 minuter i lättsaltat vatten. Slå av vattnet och låt potatisarna ånga av. Dela dem i halvor och lägg dem på grillen. Lägg på lock och justera värmen med ventilerna. Beräkna cirka 10 minuters grillning för potatisarna att bli mjuka.

Skölj rucolasalladen och klipp den i bitar. Blanda den med yoghurt, pressad vitlök och mynta. Blanda till sist den avsvalnade potatisen med yoghurtdressingen. Smaka av med salt och peppar.

Darling

Skilda världar möts och sluts samman. En mycket egendomlig men träffsäker film av Johan Kling som går rakt in i hjärtat. Ganska stökig och annorlunda i början men man fastnar snabbt och vill absolut inte somna i soffan och missa hur det går. Huvudpersoner är självupptagna, iskalla Östermalmstjejen Eva som är det mest allvarliga jag sett på film, och bortkomne, frånskilde och ensamme Bernard med ett hjärta så stort och ett leende så snällt.

Filmen är både varm och kall. Man rycks mellan att glädjas och sörja med.

Jag kan verkligen rekommendera ”Darling”. Dock är den ett gränsfall för vad en sån som jag – som har lätt att tycka synd om människor – klarar av. Så en varning utfärdas för att den får hjärtat att knytas många gånger.

Hälsning från magen!

Har ni läst om vår vilsekörning i Växjö i helgen? När vi för tredje gången på en kort stund satt vid ett rödljus och blängde på den där skylten med namnet Araby kände jag plötsligt ett bubbel i magen! Och så kom det igen och igen. Och det var så underbart att känna det där första sprattlet som påminner om att det faktiskt finns en anledning till att min mage har blivit så trind. Välbekant kändes det också. Jag har funderat mycket på och försökt minnas hur det kändes när Filip gjorde sig påmind första gångerna men det jag minns mest från tiden med honom i magen är de rumlande rörelserna i slutet av graviditeten när man trodde huden skulle sprängas om den där lilla hälen sträckte på sig en gång till.

Men när jag nu för första gången kände det försiktiga sprattlet var det så otroligt välbekant. Glädjen över och kärleken till vårt nya lilla knyte spred sig med värme i bilen. Plötsligt var vår vilsekörning nästintill komisk och vi missade säkert ett antal alternativa vägar där vi nu i stället satt och drömde om vår lill* i magen.

Dagen till ära bjuder jag på en rykande färsk magbild. Det var i vecka 17 också med Filip som vi började ta magkort varje vecka. Jag kan efter bildjämförelser avslöja att den storlek min mage har i dag, hade den i början av augusti för två år sedan... Gulp. Erik mumlade något om tvillingar häromdan. Och sen trillingar. Själv tror jag mest på att vi är lite felräknade eller att jag helt enkelt bara råkar vara modell större den här gången.

(Psst! Någon mer än jag som har funderat över var man ska göra av händerna på den här typen av bilder? Ser ju urfånigt och väldigt bestämt ut att ha dem som jag men samtidigt ser man ut som en hösäck om man låter dem hänga fritt...)

…och smultron det gör jag åt barna

Eller gör och gör. Och jag och jag. Men vi planterade i alla fall jättesmultronbuskar bredvid förrådsväggen förra våren och jisses vad de växer. Både buskarna och smultronen. Det är just nu Filips absoluta favoritställe i trädgården. Så fort han kommer ut börjar ögonen lysa, munnen smacka och han mumlar ”muttron, muttron”, samtidigt som han springer iväg mot de gröna buskarna med de knallröda små bären. I morse var han och Erik ute och plockade en skål till morgonyoghurten medan jag fick sovmorgon. Vilken överraskning att vakna till!

Efter lunch blev det långpromenad med stopp för picknick i det gröna – i strålande solsken! Underbart härligt efter en så regnig midsommarhelg. Väl tillbaka hemma kom Filip på mig bland vinbärsbuskarna där jag provsmakade det första röda bäret. Så nu är de buskarna det nya favorithaket. Bara det att jag åt upp det enda röda bäret så alla Filip har proppat i sig med snörpande mun har varit knallgröna. Uuuhhh, så surt. Hoppas bara hans lilla mage klarar detta. Annars får vi väl spärra av de buskarna tills de också skimrar i rött...

Försenad hälsning, vilse i Växjö och en blöt tillställning

Tänk om jag vore duktigare på det jag hela tiden strävar efter. Vaknade på ett sprudlande midsommarhumör i torsdags morse. Ledig från jobbet och vi skulle komma iväg redan vid 10-snåret hade vi bestämt. En lugn frukost, en organiserad packning av redan strukna och vikta kläder och så en snabbis in på bloggen för att önska alla en riktigt härlig och glad midsommar. Hade jag planerat. Jag önskar er nu i stället en trevlig söndagskväll och hoppas att midsommarhelgen var riktigt skön. Anledningen till min sena hälsning är att vi kom iväg först strax efter 11. Visserligen hade vi ingen tid att passa så det spelade egentligen ingen roll. Bara det att min rosa dröm om att vara i väg den tid man har tänkt ännu en gång sprack duktigt. Vi är inga sådana som antingen kommer svettiga i tid eller lugna aningens försent. Vi kommer iväg svettiga OCH försent. Suck – en viktig punkt att jobba på det där. Det är verkligen en egenskap jag stör mig enormt på hos mig själv.

Men det var ju inte detta jag skulle skriva om. Midsommar skulle sedvanligt firas med vänner i Blekinge. För att vara exakt, på just den plats där väderprognoserna i torsdags visade allra flest regndroppar i hela landet. Om de fick rätt? Läs vidare så får ni se… Först skulle vi ha en mysdag i Växjö. Vi åt lunch och strosade i en massa mysiga affärer och insåg när vi satte oss i bilen för att fortsätta färden mot Blekinge och Hjärtonemåla, att vi faktiskt hade ”jobbat ikapp” den där timmen från förmiddagen. Vad bra! Nöjda gled vi ut från parkeringen och började leta efter skyltar med väg 30 mot Ronneby, dvs samma väg som vi åker på ända från Jönköping.

Efter att ha irrat omkring en kvart började Erik tro att vi var med i Dolda Kameran och att någon hade ryckt upp alla skyltar med ”30” och ”Ronneby”. Jag satt med näsan djupt försjunken i kartboken och letade febrilt efter ett smart sätt att ta oss ur denna relativt lilla stad på. Strax därefter passerade vi skylten Araby – för tredje gången sedan vi åkte - och insåg då att vi förmodligen hade åkt runt, runt, runt. De enda skyltar vi såg till större vägar var de mot Karlskrona, Karlshamn och Halmstad och de stod överallt. Vi började vid det här laget tro att vi var lite dumma och bestämde oss strax därefter för att så nog var fallet. Efter en timmes (!) trixande fram och tillbaka i stan kom vi så äntligen ut på en väg som man enligt kartboken såg låg en bit väster om väg 30. När vi kom till Tävelsås skulle vi alltså svänga mot Ingelstad och sedan vara ute på rätt väg. Bara det att de måste ha flyttat på Tävelsås sedan kartboken trycktes. Den där vägen mot Ingelstad kom nämligen en bra bit innan vi passeradeTävelsås. Dock förstod vi att vi nått vårt mål då vi äntligen såg en skylt som skvallrade om att vi befann oss i Ingelstad och därmed endast ett stenkast från ”vår väg”. När vi så svängde mot Ronneby (första gången vi såg det namnet sedan innan vi kom till Växjö) förstod vi att vi kanske inte var så dumma ändå. De har ju bytt namn på vägskrället! Den heter tydligen inte alls 30 längre utan 29. Morr. Därav alla skyltar med Karlshamn på. Erik funderar nu på att bränna upp vår kartbok medan jag är mer åt ”skriva dit rätt väg med knallfärgad tuschpenna-hållet” i stället. Hursomhelst kom vi till sist fram – en timme senare än beräknat…

Själva midsommaraftonen blev en mycket blöt historia. Vädergudarna hade haft mer än rätt. Regnet vräkte ner redan när vi vaknade och hörde inte upp förrän sent på kvällen. De vi var hos hade dock varit förutseende och monterat upp ett 50 kvadratmeter stort tält som vi dukade i. Där satt sedan närmare 30 vuxna, 10 barn och fyra hundar bland uppställda björkar och lyktor i taket och flåsade hela eftermiddagen och kvällen (vi satt inte i taket utan vid ett långbord ;) Luften var lätt fuktig, håret stod på ända och snapsvisorna sjöngs för full hals. Till ljudet av smattrade regn mot taket åt vi färskpotatis, sill och jordgubbar och jag och Filip skålade i vatten. Trodde aldrig att en så regnig midsommar kunde bli så trevlig! I går morse vaknade vi av att solen sken in genom fönstret. Är det inte märkligt det där med midsommarvädret så säg?

Bilder från dagen lyser tyvärr med sin frånvaro. Kameran glömdes inne före maten och ingen gav sig frivilligt ut i ösregnet. Filips i helgen väl använda gummistövlar får istället symbolisera midsommar 2007!

Nova Star

Underbara för små sötingar som ska försöka se lite tuffa ut, är dessa designkläder från Nova Star. Mysbyxorna och hoodtröjan är ju ursöta, för att inte tala om tuffhetsgraden på baggyjeansen med bruna muddar… Kjolen ska jag inte pracka på Filip, men håll med om att den är fin?

Nu kliiiar det i mamma Annas shoppingfingrar. Bäst att gå och lägga sig innan de klickar sig vidare. Kläderna finns bland annat att köpa på Babyshop.

Bilder: babyshop.se