Blommofant

Kärlek vid första ögonkastet blev det när jag häromdagen såg denna underbara illustration hos Isa Form. Härligt retroblommig med riktig jag-blir-glad-när-jag-ser-den känsla. Finns i tjejigt rosa toner och som på bilden, killigt blåturkosa. Superdundersnygga båda två. Suck – min önskelista till jul bara växer och växer. Ska bli spännande att se hur snäll jag varit…

Dagens Filip

- Avslöjad, påkommen och tagen på bar gärning. Är det måhända en blivande skåpätare vi har i huset? Sprang nyss efter kameran för att ta en bild på Filip där han satt fint på golvet med tungan utanför munnen och koncentrerat bläddrade i sin nyaste bok. Men vad hittar jag i stället om inte detta? Och han ser faktiskt rätt skyldig ut, inte sant?

- Att digga är det hetaste just nu. Filip har sedan en tid börjat vicka hejdlöst snabbt på rumpan så fort han hör en låt. De senaste dagarna har det hela avancerat en aning. Nu diggar han lika glatt till matberedaren, tvättmaskinen och kaffebryggaren. Senast även till ljudet av Eriks morotsrivande.

- Och omtänksam är han. I morse vaknade jag av ett mjukt ”däää” och Filips ivriga försök att få in sin tutte i min mun. När jag tittade upp satt han där på knä bredvid mig och log sitt allra snedaste leende. Underbara unge. Omtänksamhet är en riktigt bra egenskap – den ska vi se till att bygga vidare på.

Decemberlängtan och smygstart nr 3

November månad är för mig inte alls den där mörka och trista månaden som så många tycker. Nej, jag tycker den är alldeles underbar. Dels älskar jag hösten och dels är det en förväntansfull tid inför vad som komma skall – december! Och sedan förra året har jag ännu ett skäl att älska november då vårt liv just denna månad ju förgylldes med lilla busfisen Filip.

Nu måste jag avslöja att jag ju är väldigt ”adventig”, ”julig” och ”traditionig” av mig. Men inte på det viset att jag hyperpyntar med illröda tomtar i varje hörn utan det är snarare helheten. Doften av glögg och hyacint, granbarr och apelsiner. Smaken av julmust, pepparkakor och lussebullar som bara väntar på en. Och så är ju allt så vackert. Alla ljus och stjärnor i fönstren, knirret och knarret under skorna (om det nu för en gångs skull råkar komma snö som dessutom får för sig att ligga kvar innan nyår). Ja, till och med ordet december är ju vackert.

Det händer något speciellt bara man vänder på bladet i almanackan, det ena härliga avlöser det andra. Det är första advent, mysiga lucia och så mitt i allt min namnsdag då lutfisken ska läggas i blöt (här hittar man dock ingen lutfisk i blöt hur mycket man än letar). Och mitt i detta ska man hinna baka, fixa julkorten, handla julklappar, koka knäck och hitta en gran som detta år inte får verka alltför lättvält… Faller sen den där snön är lyckan fullkomlig för mig.

Att dessutom två decembermånader i rad få vara hemma med då – en nyfödd liten bebis, nu – en tillgiven och busig liten 1-åring – det stavas LYCKA för mig!

Smygstart nr 3 då? Om jag inte redan hade använt den minsta teckenstorleken så hade jag gjort det nu… Grannarna tror nog antingen att vi blivit tokiga eller också att vi sett fel i almanackan. Inget av alternativen är dock rätt. Nej, det är såhär - första advent är i år väldigt sent. Förra året då det låg tidigt i tiden så blev vi snuvade på två hela veckors advenstmys i fönstren då vi låg på sjukhus. Så nu har vi (läs jag) tagit igen det. Lagom till helgen som var åkte alla stjärnor och enda adventsljusstaken upp. Så nu går vi här hemma och myser…

Godisälskare - se hit!

Mmm. Har precis smaskat i mig alldeles för många av Ahlgrens nyaste bilar – chokladlackade. Sagolikt goda och smått beroendeframkallande efter bara ett par, så det blev en till och en till och en till. Dessa spelar i en helt annan division än de andra hyfsat nya i bilfamiljen - sura och salmiak - som jag faktiskt blev lite besviken på. Nu mår jag dock lite illa och hoppas att jag inte redan har förätit mig på de nya favoriterna. På en måndagkväll dessutom. Fy på mig.

…och 1-årskalas

Så var det i går dags för det stora kalaset. När gästerna kom stod födelsedagståget på bordet med en etta i mitten. Vi hade ratat Bamse och Spidermanservetterna och i stället lagt egenhändigt gjorda servetter med prinskronor på vid varje tallrik. I taket hängde de rackarns, men ack så fina hjärtballongerna (uppblåsta av Erik – återigen med hopknipna ögon). Efter fika med lussebullar, chokladhavreflarn och några små kakor blev det ”prinstårta” med vit marsipan och ett ljus. Vi hade missat att öva på ljusblåsning men gjorde ändå ett försök – dumma som vi var. Borde nästan kunnat räkna ut att Filip ”gottgott” inte skulle missa tillfället och ta sig en bit och mycket riktigt vecklade han i stället ut sin lilla men långa arm och tog sig en näve tårta – överlycklig!

En överväldigad 1-åring fick sen ta itu med den stora pakethögen. Papper revs, prasslades med och åts. Snören drogs, slets och slängdes åt alla håll. Sen uppenbarade sig en massa roliga saker på golvet – bobbycar, böcker, bultbräda, skor, pengar, brandbil och en underbart fin, brunvitrandig Katvigheldräkt.

Utmattad somnade lilla krabaten sedan gott på kvällen. När vi själva hade lagt oss hördes ett skratt från spjälsängen. Kanske drömde han om sina nya skojiga saker, kanske om allt lek och bus med småkusinerna. Men jag tror nog ändå att drömmen handlade om ögonblicket då han gröpte in sin hand i tårtan. Gottgott var ordet.

Födelsedagsberättelse

Det blev en rejäl semester från bloggen i samband med en viss liten persons födelsedag. Senaste dagarna har det varit full fart och jag ska försöka återge det mesta, såhär lite i efterskott.

Födelsedagen blev en riktig mysdag. Allt vardagsgöra som tvätt och fix lades åt sidan och lillskrutten fick vår odelade uppmärksamhet hela dagen. Jag försökte göra mig till och fixade i ordning en vällingsmoothie (välling, lite kakao och en klick fruktpuré – mums!) som frukost till födelsedagsbarnet. Filip tog ett par klunkar, mumlade gottgott, slängde flaskan över axeln och pekade på grötpaketet och sa ”däää”. Och så blev det med den lyxfrukosten.

Därefter tokbusade vi och badade skumbad innan pappa kom hem med lunch. Sen skrålade vi ”Ja må han leva” och hurrade och Filip nästan kiknade av skratt åt hurrandet (eller var det åt vår sång?) Därefter – paketöppning. Den kanske allra största favoriten var och är lektunneln SPEJA från Ikea. Vi trodde att vi skulle få ha den halv ett tag tills han blev lite större men icke. Knappt hade Erik fått den ur plasten förrän Filip var halvvägs igenom med håret elektriskt spretandes åt alla håll. En pulka, små bilar och flygplan i plast, en tröja och en RockStar-nappflaska blev det också men inget gick upp mot den turkosa tunneln.

På eftermiddagen blev det utflykt till ett fik där födelsedagsbarnet pekade på lampor, tittade ut de andra fikagästerna, mumsade bakelse och drack lite saft – stor lycka! Filip var en så glad liten skit hela dagen och det var precis som att han märkte att det var något extra. Fattas bara annat – med blåmärken på benen av allt krypande i tunneln och lätt värk i ryggen sjönk Erik och jag nöjda ner i soffan när Filip hade somnat. Kvällsnöjet blev att leta fram förlossningsjournalen (waaahhh) och läsa och minnas. Precis som att läsa en berättelse om någon annan tyckte jag som mest har en enda stor minneslucka - skrämmande och ont i magen tyckte Erik som minns allt väldigt väl. Vilken tur då att all dramatik och smärta var värt den underbara lilla människan vi fick i utbyte.

Nostalgi på kvällskvisten

En dag fylld av nostalgi och massa flashbacks från förlossningen har det varit i dag. Hur mycket jag än rotar i minnet är dock det enda jag kommer ihåg av de sista nio timmarna när ängeln med strumpan på huvudet (=narkosläkaren som kom och satte ryggbedövningen och som hade en jättekonstig sak på huvudet) kom och förgyllde förlossningen i åtminstone en timme. En timme då jag passade på att be om ursäkt för om jag hade råkat säga något dumt vilket alla försäkrade att jag INTE hade. Hmm.. Sen minns jag också små korta delar från de två timmarnas krystvärkar. Att jag slet åt mig lustgasen så häftigt att den lossnade från väggen och att jag vrålade i masken ”DEN FUNKAR JU INTE”, och att barnmorskan lugnt sa ”Oj, den lossnade från väggen, vänta så ska jag koppla fast den igen”, och jag gormade ”SKYNDA DIG!” samtidigt som jag tänkte att det var en jäkla dålig kvalité de hade på grejerna…Tänk att smärta kan göra en så arg. Jag som är rätt oarg av mig i vanliga fall. Nästa minnesbild är att rummet plötsligt fylldes av människor som började prata hjärtljud och sugklocka och sugklocka som lossnade. Och så äntligen – den lilla klumpen på magen. Så mäktigt och stort.

Hursomhelst - det var inte meningen att detta skulle bli en förlossningsberättelse - en smula vemod över att tiden går alldeles för fort är det allt i dag men självklart så vill vi ju samtidigt att det SKA vara just i dag och att Filip ska vara precis den han är just i dag - vår underbara lilla 1-åring!

Ett år fyllt av så många känslor som man aldrig tidigare har varit i närheten av att uppleva på så kort tid. Glädje, oro, värme, ängslan, förväntan inför varje ny dag, en beskyddarinstinkt som är starkare än något annat, korta stunder av frustration när du inte har sovit (!), men framförallt och störst av allt, all kärlek och LYCKA! Den enorma lyckan att få ha dig här hos oss och dela våra dagar med dig. Du är verkligen det största och bästa som har hänt, älskade lilla Filip! Grattis på 1-årsdagen!

I dag är ingen vanlig dag…

…för i dag är Filips 1-årsdag!!!
Jag måste nästan nypa mig i armen för att förstå. På rent allvar så hänger inte huvudet med riktigt i svängarna. Att det är ett helt år sedan jag låg där på förlossningen och sa aj och oj, grymtade och flämtade i min nyfunna vän lustgasmasken och trodde min sista stund var kommen, det är som ett skämt. Skulle inte alls bli förvånad om jag plötsligt vaknar upp med min lilla tvåmånaders-Filip bredvid mig. Men nej – klockan 14.59, då VAR det faktiskt exakt ett år sedan en liten stjärna kom ut till oss för att för alltid förändra och förgylla vårt liv.

POFF!

Detta händer bara mig. Skulle för en stund sedan blåsa upp en fin röd hjärtformad ballong och hänga över Filips matstol, och vad händer? Jo, den smäller – rakt i mitt öga som givetvis var helt uppspärrat eftersom jag tog i för kung och fosterland när jag blåste. Så nu har jag ögonskav, rött öga och svullet ögonlock. Typiskt. Erik fick blåsa upp nästa och funderade på om han skulle hämta skidglasögonen som skydd :) Han nöjde sig dock med att blunda och blåsa och det hänger nu en fegt uppblåst – knappt hjärtformad ballong vid Filips plats.

En skiva Filipmusik

Har precis bränt en skiva som Filip ska få i födelsedagspresent. Med låtar som han under sitt första år har skrattat åt, gråtit av, dansat med och somnat till. Om skivan i framtiden skulle komma på villovägar följer här låtlistan – med tillhörande förklaringar:

Till Filip från mamma och pappa – 1 timme och 58 sekunder musik som vi nu och för alltid förknippar med dig!

Skymtar För En Stund – Uno Svenningsson
En låt som är konstig på något vis. Det blir liksom en krock mellan den stundtals tunga musiken och de mjuka orden – häftigt. Hela texten är grymt vacker. Lyssnade på den första gången när jag bar dig i magen och allt stämde så väl. Då liksom nu kan jag fälla en tår åt textrader som ”Jag känner att jag lever och finns, en del av mig finns ju där hos dig”, ”Jag vet att du är meningen”, Du är så välkommen hit, hem till vårt palats. Till denna värld som är vår, som jag ska försöka få dig att älska så mycket som det går”. Att han dessutom sjunger ”Jag skymtar för en stund, ett litet leende hos dig”, gjorde den här låten till vår. På första ultraljudet i vecka 14 så ser det på en av bilderna faktiskt ut som att du gör just det – ler åt oss! Den handlar mycket om längtan. Vi längtade efter dig då och vi längtar efter dig nu – varje stund vi inte är med dig.

Himlen I Min Famn - Carola
Till pappas förtret kanske jag ska säga. Jag älskar denna fina jullåt och tjuvlyssnade förstås på den innan du kom. När du sen var hos oss, som pytteliten bebis så blev du alltid lugn av den när du var ledsen. Du tystnade nästan direkt när jag vaggade dig i takt framför stora stjärnan i lilla fönstret i arbetsrummet. Och sen somnade du, kanske för att du tyckte mammas musiksmak var gräslig, kanske för att du tyckte så mycket om det. Faktum är att jag en gång hittade pappa gungandes med dig till den och han fick vika sig – det funkade för honom också!

You´re Beautiful – James Blunt
James Blunt upptäckte vi och lyssnade mycket på förra våren. Och titeln handlar ju om dig!

Right Here Right Now – Agnes
Första gången vi var hemma på permission med dig från sjukhuset var det Idolfinal på teve. Du låg bredvid oss på en filt i soffan, gulsotsbrun som en pepparkaka. Lyckligt ovetandes om vilken happening det var på teven just då.

Hung Up – Madonna
Din hatlåt. Vi tyckte den var skitbra när den kom men du började alltid gråta så fort du hörde den. Märkligt faktiskt. Kan ju inte varit en slump varje gång... Har dock jobbar hårt på Madonna och nu vid ett års ålder händer det faktiskt att du diggar till henne.

Dreamer – Sophie Zelmani
En riktig sovlåt. Nästan ett lika säkert kort som att amma till sömns de första månaderna. Någon sa ”Hon sjunger inte högt men man lyssnar ändå”. Så sant.

What You Waiting For – Gwen Stefani
Oj, vad du har hoppat och skuttat i våra knän framför datorn till den här pling-plongiga och tick-tackiga melodin.

Här Kommer Pippi Långstrump
Lycklig blir du alltid när du hör Pippi. Första låten av 50 på en skiva med barnmusik, men ingen annan är så bra som Pippilåten. Kanske för att du lärt dig att det alltid kommer mååånga fler låtar efter denna?

Hard Rock Hallelujah – Lordi
Filip i chocktillstånd var det första gången du hörde årets schlagervinnare. Det var som att du liksom hörde hur fula de ser ut fastän du inte såg dem. När du hämtat dig från chocken blev det skräckblandad förtjusning. Du klamrade dig försiktigt skrattandes fast vid oss.

Mors Lilla Olle
Har jag skrålat miljontals gånger när en viss liten kille tröttnat på att ligga på badrumsgolvet när mamma gör sig i ordning. Detta var dock innan du kunde ta dig fram själv. Nu behövs ingen Mors lilla Olle – nu är det snarare kul när jag gör mig i ordning. Du röjer ut allt du hittar på golvet och när jag är klar sitter du där – lycklig - i en hög av blöjor, linspaket och pyjamasar.

Hips Don´t Lie – Shakira
Pappa fick för sig att videon var bra (för att reta mamma) och ni tittade på den framför datorn i somras. Du försökte genast ta efter Shakiras höftvickningar och gungade i takt. Löjligt tyckte mamma – men faktiskt rätt gulligt ändå :)

Malins Lilla Skrållan
Saltkråkelåten där texten numera är utbytt till ”Mammas lilla Filip”.

Hey Mr Dj – Per Gessle
Påminner mycket om första semestertrippen med dig. Till Österlen gick resan.

På Gatan Där Jag Bor – Lena Philipsson
”Man ska vara snäll mot alla”, är visdomsorden mamma vill skicka med till den här låten. Tänk om det vore så väl att ingen skulle behöva vara ensam…och om där – på gatan där jag bor - bara bodde människor som håller av varandra!

Everytime We Touch – Cascada
Sovlåten nr 1 sedan flera månader tillbaka. Brukar få gå på repeat i bilen om vi vill att du ska sova där och det funkar baske mig alltid.

We´re From Barcelona – I´m from Barcelona
Oj, vad du blir glad av denna. Finns inget som kan få lilla blöjbaken att vicka så!

Little Star – Madonna
Lilla stjärnan- det är ju du! Det har vi kallat dig sen din första dag här i livet. (Som av en slump är det Madonna som sjunger men den här verkar du gilla mycket bättre än Hung Up!)

Trollmors Vaggsång
OajajajajBUFF. Kan det räcka med en miljon gånger på ett år? Eftersom du dina tio första månader inte var bebisen som sov mest och bäst har både jag och pappa sjungit oss hesa på den här vaggsången många många gånger. Ibland med ett extra tryck på just ”buff” där på slutklämmen – precis som att det skulle ha hjälpt. Du skrattade säkert åt oss i smyg under täcket…

En doft av jul (och smygstart nr 2)

Vad synd att detta inte är en ”doftblogg”. Önskar annars att jag kunde vifta ut lite saffransdoft i cyberrymden. Lussebullar luktar verkligen sagolikt gott och plötsligt har en rejäl dos julstämning infunnit sig – i alla fall hos en tredjedel av hushållet (mig).

Förra året vid den här tiden hade jag redan satt i mig litervis av julmust och glögg, ett par paket pepparkakor och massvis med clementiner. Allt detta älskar jag men eftersom jag hade fått höra att just dessa fyra saker kunde ge en nyfödd liten bebis ont i magen om det blandades ut i amningen så tänkte jag att det var bäst att föräta sig på det innan. Och faktum var att jag blev ganska nöjd mot slutet innan Filip kom. Vaknade plötsligt en dag med förskräcklig halsbränna som jag först trodde hade att göra med en gigantisk mage som tryckte upp allt maginnehåll i halsen. Erik påpekade dock lite försynt att min konsumtion av just glögg, pepparkakor, julmust och lussebullar säkert kunde hjälpt halsbrännan på traven vilket jag då bara tyckte var struntprat men i dag nog är beredd att hålla med om.

Nu höll jag på att glömma avslöja vad jag mer har smygstartat med. Jo, såhär är det - man kan inte baka lussebullar utan att lyssna på julmusik så nu har vi tjuvlyssnat på några låtar… Filip fastnade stenhårt för Rudolf med röda mulen i engelsk version vilken jag egentligen tycker är riktigt uttjatad men glatt kommer lyssna på några extra gånger i år för hans skull. Själv ryser jag av O helga natt, myser till Stilla natt och får riktig julaftonskänsla av The christmas song.

Skogssvamppanna

Jag har inte fallit tillbaka i tema MAT-veckan men tänkte ändå dela med mig av ett snabbt, lätt och superdundergott middagstips. Tyvärr kommer det lite sent men är väl värt att lägga på minnet till en annan dag.

Hursomhelst – vi har gjort en upptäckt! Testade i dag ett av Arlas senaste tillskott, skogssvamppanna. Hur smidigt som helst, detta recept följde vi:
* Bryn skivor av fläskfilé. Häll därefter i burkens grädde och smakpasta. Koka samman i några minuter och blanda till sist i lite frysta lingon och några skedar persilja.

Och simsalabim - detta ”halvfabrikat” ihop med ris och sallad smakade faktiskt ljuvligt gott, en perfekt och mustig höstsöndagsmiddag. Sen blev det till och med efterrätt dagen till ära. Erik hittade en burk fruktcoctail i kylen som vi mumsade i oss med grädde till - lovely!

Skitbil...

Grrr, precis lagom till julmånaden så brakade bilen i dag ihop. Eller brakade ihop och brakade ihop. Nu överdrev jag kanske aningens. Och någon skitbil är hon inte heller för den delen, vår kära Volvo som går under namnet Opelina (syster till mazdan Opa vi hade tidigare och som i sin tur fick sitt namn efter registreringsnumret – OPA). Men finns det något tråkigare än bilutgifter? Hon har visserligen inte krånglat mycket innan men det känns som att det kommer mer och mer nu vid snart sju års ålder. Den här gången är det bromsen som har hängt sig. Alla vår lördagsplaner gick åt skogen och farfar fick rycka ut och köra hem oss. Opelina står på skroten höll jag på att säga – riktigt så illa är det inte, men vad heter det nu igen…verkstan menar jag, och hänger på låset tills de öppnar på måndag morgon.

Men nej, nu får vi släppa detta. Det är ju som det är (morr). Jag har fått beklaga mig och då känns det genast lite bättre. Mys i soffan med filmen ”Thank you for smoking” väntar. Trevlig lördagskväll!

Smittsamt skratt

Jag kan inte sluta skratta. Ni har väl inte missat när charmige William håller på att skratta ihjäl sig åt sin pappa som härmar en mikrovågsugn? Jag lovar, inte ens den suraste lämnas oberörd här. Otroligt smittsamt!

Filip hos fotografen

Den stora dagen närmar sig med stormsteg och i går var det dags att åka till den lokala blaskan för att ta 1-årskort. Och där stövlade vi in med en trött liten krabat som inte alls hade sovit så mycket som han brukar. Ögonlocken täckte halva ögonen och när vi drog av mössan var håret ett enda burr… Försökte få det att stå upp lite tufft i luggen men en av alla virvlar gjorde att det omedelbart föll pladask ner igen.

MEN – när vi kom in till fotografen hände något! Filip sken upp som en liten sol när vi satte honom på bänken och började genast gunga i takt med musiken i bakgrunden. Fotografen, en medelålders barnkär dam, pep med barnslig röst: ”Heeej Fiiilip! Hääär ska du titta!” Och så vevade hon med den lediga handen i luften. Filip blev alldeles i gasen och hade fullt upp med att peka tillbaka, titta på lampan och säga oooohhh åt blixtarna, samtidigt som han däremellan firade av sina allra gladaste leenden där lilla näsan brukar bli skrynklig som ett russin. Han såg uppriktigt besviken ut när det hela var över och vi lyfte bort honom från hans nya plats i rampljuset.

Det enda som är synd är att man själv inte får peka ut det kort man tycker är bäst. Men det är klart, med flera så veliga mammor som mig skulle kön snabbt bli lång och jag förstår egentligen att de väljer själva. Längtar nu efter att slå upp tidningen på onsdag morgon!

I dag för ett år sedan...

Jösses Amalia, holy Jesus och shit pommfrit! I dag är det på pricken ett år sedan jag packade ner det sista av mitt pick och pack på jobbet och försökte att med min gigatiska mage krama alla hejdå innan jag vaggade ut därifrån - rakt in i bebisbubblan.

Erik hämtade mig och vi åt lunch på stan. Sen åkte han tillbaka till jobbet efter att ha släppt av mig på A6 där jag skulle försöka hinna beta av det mesta av julklappslistan, för en gångs skull i god tid. Det hela slutade med att jag efter bara någon timme damp ner på en stol i Ikeafiket med en stor lussebulle framför mig. Med grymma sammandragningar och en konstig känsla i magen. Jag hade ju tokstressat de sista två dagarna på jobbet och trodde faktiskt där jag satt att det hade triggat i gång bebisen så pass att den ville ut bums. Men det lugnade ner sig, Erik kom och hämtade mig och vi åkte hem. Jag minns att det var en otroligt märklig känsla att där på kvällen veta att man nästa dag inte skulle till jobbet, och inte heller nästa , eller nästa, eller nästa…och nu har det alltså gått ett helt år. Så overkligt att jag inte kan fatta det.

Disco-Filip

John Travolta kan dra nåt gammalt över sig. Här har ni Disco-Filip i egen hög person. Precis så oemotståndlig som mamma förutspådde i ett tidigare inlägg. Eriks velourbyxor från 1976 passar äntligen och är helt klart nya favoritplagget – varma och mjuka, gulligt åtsittande över lilla blöjbaken men med ett men. Byxbenen är så vida att han ömsom halkar på, ömsom trasslar in sig i dem. Undrar just om vi 70-talsbarn också gjorde det eller om vi var så vana vid benfladder att det inte bekom oss?

Den bästa pappan

Erik heter han om ni frågar Filip. Och mig (även om min pappa Bosse förstås delar den förstaplatsen!).
Han är som Lotta på Bråkmakargatan – han kan nästan allt! Han fixar och donar här hemma. Jag vet att han sliter hårt på dagarna för att hinna det han måste på jobbet och sedan skynda hem till oss. Ofta när jag kommer från toan på kvällen har han lagt sig i min säng för att värma upp den eller för att ligga kvar och ta Filips första uppvaknande (som visserligen brukar vara ganska kort men ändå så värdefullt att ibland få tillåta sig att direkt somna ifrån). Han är alltid lika lugn, omtänksam, kärleksfull och rolig att vara med. Någon snällare finns helt enkelt inte, eller finare, eller bättre. Han är alldeles, alldeles underbar och det bästa av allt – han är vår.

Hans första Fars dag-present från oss var ett svart album med titeln ”PappaOJag”. Fyllt med bilder och små beskrivningar om och med Erik och Filip. Deras första år tillsammans.

Detta inlägg är alltså tillägnat Erik – den bästa pappan. Som vi uppskattar så och är så glada att vi delar vårt liv med.

A shopping moment

Ett riktigt ”moment” blev det när vi i dag på väg ut från Ikea passerade en lastpall med en ganska oansenlig skylt hängandes ovanför. Eller inte när vi passerade den utan rättare sagt inträffade mitt ”moment” först när jag med Erik och Filip i släptåg hade backat tillbaka för att kolla vad det var folk samlades vid som flugor. Det visade sig att plexijulstjärnan som var på erbjudande i helgen hade sålt slut redan i går och att de som plåster på såren i stället sålde tokmysiga ljusdraperiet GLÄNSA för endast 9 kronor! Det är ju inte klokt vilket fynd! Ordinarie pris är 149 kronor så för en shoppingälskande äkta smålänning som jag var lyckan gjord.

Struttade sedan därifrån med ett belåtet leende på läpparna - som ägare till 2 ljusdraperier…Jajemensan, givetvis hade jag lyckats köpa ett redan för några veckor sedan men jag kunde bara inte motstå att köpa ett till. Knäppt – jag vet, men det kändes ju nästan som att tjäna 140 kronor (!) och är det nu så att det ena skulle gå sönder kvällen före julafton, ja då är det ju bara att plocka fram reserven. Hur bra som helst.

Vilse i mascaradjungeln

Smink vore nog egentligen riktigt kul om det inte var för alla jobbiga val man måste göra i form av mörkt eller ljust, créme eller puder, heltäckande eller halvtäckande… Nej, helst ska allt bara finnas där i badrumsskåpet i de rätta nyanserna och konsistenserna som passar perfekt. Och så skulle gärna automatisk påfyllning finnas också så man inte helt plötsligt står där en dag med ett mascaramålat öga och upptäcker att mascaran nu faktiskt ÄR slut på riktigt (vilket snart kan bli verklighet för mig insåg jag i morse när det nästan dammade om borsten).

Till saken – jag är inte den som lägger stora pengar på smink utan håller mig till de där vanliga mittemellanmärkena. Det enda jag har ramlat dit på är en liiite dyrare foundation som jag blev pålurad när jag förra året var på en Make Up-kurs som jag fått i present.

Och så det där med mascara. Där har jag också av en slump börjat köpa en lite dyrare Diormascara som man får sådär härligt täta, fladdrande filmstjärnefransar av bara genom ett svep. Dock tyckte jag i våras när den tog slut att den var väl dyr så jag köpte en annan, minns-inte-vad-den-heter, som man endast fick glesa spindelben av hur mycket man än drog med borsten. Jag kämpade ändå på tappert tills den tog slut och kom för ett tag sedan hem med en ny som jag ivrigt provade. Den visade sig i stället göra ögonfransarna korta och klumpiga och efter två drag såg det ut som att man endast hade typ fyra strån på varje öga. Inte kul alls och vid det laget insåg jag att jag minsann lika gärna kunde köpt den vanliga i alla fall och blivit nöjd.

Men jag är envis och ska baske mig ge det en tredje chans. Skulle dock tacksamt ta emot tips, så är det någon som läser detta och vill dela med sig av bästa mascaran så får ni gärna göra det!

Chockstart på dagen

I morse när jag plockade undan efter frukosten såg jag plötsligt i ögonvrån hur något med raska ben promenerade ut från min morgonrocksärm. Inget mindre än en stor, äcklig och övergödd tvestjärt rusade förvirrad runt i slasken. Jag skrek högt och viftade och fladdrade med armarna i fall det skulle visa sig ha funnits en hel armé därinne. Vid det laget hade Filip också börjat hojta från sin matstol. Morfar som precis hade dykt upp ryckte dock snabbt ut och spolade ner den ovälkomna gästen.

Efteråt insåg jag att jag verkligen måste skärpa mig vid dessa insektsmöten, annars kommer vi nog ha södra Sveriges mest insektsskraje lille kille om några år. Problemet är att jag försöker men skrikandet och viftandet hinner alltid före den lugna och kontrollerade reaktionen som jag i mina drömmar önskar att jag i stället fick. Men - tvestjärtssäsongen borde egentligen vara över för det här året så jag får helt enkelt ladda för nästa vår.

Sitter nu här vid datorn i nytvättad morgonrock. Har kommit på mig själv med att då och då snegla misstänksamt mot ärmsluten. Och plötsligt - minsann, var det inte något som skymtade till…? Nejdå hysteriska Anna. Lugn, det var bara strömsladden till datorn som råkade ligga under armen. Suck.

Pömsiga persikor

Skum är skumt, tycker Filip. Han har nu hunnit med ett antal bad med Barnängens ”Pömsiga persikor”. Försöker han inte slicka i sig bubblorna så kämpar han tappert med att plocka upp dem med ett knivskarpt pekfingergrepp. Sen kan man ju även vinka med bubblor i handen och klappa händerna och – där var visst nå´t under allt skum som man kunde dra i också :)

Att bada har alltid varit kul men sedan oljebadet byttes mot skumbad har det blivit en riktig höjdarhappening. Och så luktar ju lilla stjärnan så gott efteråt. Mamma nästan jagar Filip för att få borra ner näsan i det yviga håret och de mjuka kinderna. Mmmm, känslan av en nybadad och nöjd bebis i famnen är svårslagen.

Det brinner ett ljus

I dag är det Alla Helgons Dag och på vår trappa brinner ett ljus i en lykta, tillägnat min mormor och morfar, farmor och farfar, och Eriks mormor och morfar samt farfar. Vi kommer inte att besöka dem där de ligger i dag utan vårt egna ljus får i stället stå och brinna som en symbol över vår saknad och längtan efter dem.

Jag har så länge jag kan minnas inte trott att allt tar slut när man dör. Nej, när jag tänker på de nära som gått bort så sitter de där uppe i himlen och fikar, har det trevligt och tittar ner på oss och följer våra liv. Kanske låter det naivt men så är det i min värld och så har jag tänkt ända sedan morfar dog när jag var tio år. Så visst är det från början ett barns tankar men jag tycker att det fortfarande, nu 20 år senare, håller lika bra och jag tror stenhårt på det.

Innan Filip somnar ska vi gå ut på trappan och vinka åt dem (Filip är numera en hejare på att just vinka!), och då vet jag att de för en stund kommer släppa sina kaffekoppar och vinka tillbaka åt oss!

Smygstart nr 1

Vi har smygstartat, eller syndat - kalla det vad ni vill. Nu ligger i alla fall säsongens första semla som en betongklump i magen. Eller borde man kanske kalla det förra säsongens sista? Traditionsbundna semmelätare ombeds blunda för detta inlägg för jag vet flera som nästan ser det som en dödssynd att sätta tänderna i detta bakverk före fettisdagen – definitivt när det till på köpet är på fel sida året.

Hursomhelst, OJ så god den var…alldeles lagom stor, snygg att titta på (sånär som på det lite tillplattade "har legat i en påse i bilen och skumpat-utseendet"), smaskig grädde men med ett men. Alldeles för mycket mandelmassa som dessutom var väl söt och lite läskigt mosig i konsistensen. Till och med jag – som är känd som en riktig gottegris – petade undan den.

Kom förresten tidigare i dag på att detta var den första av tre smygstarter jag kommer göra den närmaste tiden. Mmm, minsann – den som läser bloggen får se (och den som känner mig kan säkert enkelt räkna ut vad…)!

Sjuk

Det är synd om Filip. Blek, hålögd och jätteynklig somnade han för ett tag sedan gott här bredvid mig efter ett dygns superelak magsjuka. Hans första, och fyanamej vad den har tärt även på oss fastän vi inte blivit smittade (ännu). Vi har sannerligen fått pröva på den första riktiga mamma- och pappaoron över vårt lilla barn. I går kväll vaknade han panikslagen i sitt eget kräk – överallt. Efter tröst och bad och ny pyjamas upprepades proceduren fyra gånger innan han äntligen somnade snyftandes i Eriks famn. I dag har vi, hans tillstånd till trots, haft en riktig mysdag. Jag har inte ens bäddat och diskat, än mindre kammat håret - utan bara varit mamma och funnits hos Filip varenda sekund. Vaggat, pussat, sjungit, läst, pysslat om och smekt hans trassliga hårsvall. Vid matbordet i kväll ramlade han plötsligt framåt och somnade sittandes i sin matstol, för att strax därefter kräkas upp allt vi lyckats få i honom i dag. Stackars, stackars liten. Måtte han vakna frisk och rosig om kinderna i morgon och med benen fulla av kryp. För även om han har varit jättemysig och lugn i dag så är det ju den babblande och busiga lilla Filip vi vill ha omkring oss.

Snökaos

Det råder kaos utanför fönstret. 1 november och snöstorm i den här delen av landet hör inte till vanligheten. Vi som hånade väderleksrapporterna förra veckan fick nu så vi teg. Det blåser nordan så fönstren knakar, snön faller vågrätt och hela världen är vit. Bilarna kryper fram och folk går i konstig framåtlutad ställning. I dag får nog allt vagnen en vilodag – innemys och njuta-extra-av-att-vara-mammaledig-och–inte-behöva-ge-sig-ut-i-busvädret står på schemat.