Kärt återseende?
Tänk om lakritspucken kunde göra comeback den också. Då skulle jag nog överväga att bunkra upp en hel låda i frysen.
Bild: aftonbladet.se
En blogg om livet som mamma till en alldeles underbar liten pojke och som sambo till pojkens underbara pappa
Jag vet egentligen inte riktigt hur det kom sig att vi började träffas men när våra små pojkar, som alla är jämngamla, var tre-fyra månader sågs vi första gången och jag minns att jag var alldeles upprymd när jag kom hem. Att jag skulle springa på tre så underbara personer är ju nästan för bra för att vara sant. Och de var verkligen inte tysta - tvärtom!
Det är otroligt värdefullt och tryggt att ha några som är i precis samma situation som en själv att prata med. Särskilt som våra barn är födda med bara några veckors mellanrum. Det har naturligt blivit mycket jämförande av våra barn, men på ett positivt sätt. Det är ju så kul att följa alla och höra vad som hänt sen sist man sågs. Och antingen hamnar man då i det förstående läget där man själv kanske redan har varit med om lyfta-på-toalocket-premiären och kan komma med något tips. Annars inser man vad man har att vänta och är förberedd på det när det kommer… Jag förstår faktiskt vid närmare eftertanke inte hur jag skulle ha klarat mig utan er! Och vi har ju så roligt när vi träffas också. Jag brukar längta efter våra träffar dagar i förväg!
Det är alltid spännande att lära känna nya människor. Sen blir det en speciell sorts vänskap när man inte känt varandra innan man fick barn. Det är ju till exempel ”mamma Sandra” man lär känna innan man lär känna själva Sandra. Ofta har vi så mycket om pojkarna att prata om att vi knappt hinner avhandla något som inte handlar om de små. Men sakta, sakta håller man på att lära känna även personerna bakom mammarollerna och det är så kul!
Det här inlägget handlar ju om kärleken till vännerna och här måste även Filip få säga sitt, för oj vad han tycker mycket om sina små kompisar. Han skiner upp som en sol så fort vi nämner deras namn. När vi träffas brukar de peka och vifta åt varandra och leka, kanske inte direkt MED varandra utan snarare PÅ varandra. De sitter ofta tätt, tätt intill och leker med varsina saker och trivs för det mesta utmärkt i varandras sällskap.
Bilderna ovan är tagna av mamma Hanna som lyckades med ett riktigt Kodak Moment på vår gräsmatta en stekhet sensommardag i slutet av september. Där hade vi radat upp våra små som på en modevisning för att de skulle posera i sina likadana munkjackor som vi hade shoppat på vår Ullaredstripp. Inte lätt att få fyra niomånadersbebisar att sitta still. Samtidigt. Och dessutom titta in i kameran. Men det gjorde de – alla utom Filip men han satt i alla fall still. Sekunden efter detta dånade en vespa förbi på gatan och vips! Fyra små pojkars uppmärksamhet var stulen och mamma Hanna lyckades föreviga detta magiska ögonblick på de små charmtrollen.
Jag tycker så mycket om er - fina, mysiga mammor och jag är så glad att jag träffade på er. Ni har verkligen satt guldkant på min mammaledighet!
Bilderna är lånade från Åhléns och Isa Form.
Men i helgen ska det ske. Och jag längtar – efter några timmars fixande av det här slaget brukar alltid en riktig feel good-känsla infinna sig och lika säkert som att känslan infinner sig, lika säkert är det att jag mitt i lyckoruset alltid tänker att jag minsann aldrig ska låta sådana saker bli liggande igen. Ändå vet jag innerst inne att jag om ett par månader måste boka in ett par timmars laga & fixa igen. Undrar om det egentligen går att ändra en sådan sida eller om man helt enkelt ska låta sig vara som man är och i stället njuta av feel good-känslan när allt är fixat?!