Kärt återseende?

Ja, det är frågan. Den 5 mars får vi se för då är det jag som slinker in i närmsta affär och köper på mig årets första glass. Jag har för mig att jag tyckte Top Hat var riktigt god och lagom stor. Syltklicken var väl sötsliskig för min smak om jag inte minns fel, men räddades av den smarriga chokladklicken bredvid. GB är i alla fall smarta som behåller originalpapperet. Jag tror nog det är fler än jag som blir nostalgiska och inte kommer kunna låta bli att testa den!

Tänk om lakritspucken kunde göra comeback den också. Då skulle jag nog överväga att bunkra upp en hel låda i frysen.

Fastnade förresten på GBs hemsida. Färgsprakande och rolig läsning under Nostalgidelen och skojiga barnkalastips under fliken med samma namn (även om det nog lär dröja några år innan Filip kommer ha disco- eller spionkalas). Och så kan ju förstås glassgalningen läsa på om sortimentet inför den stundande sommaren. Väl värt ett besök! (Och nej, jag är inte sponsrad av GB, jag råkar bara tycka om glass – mycket)

Bild: aftonbladet.se

Februaritisdag med bokrea, bus och billigt Ica-besök?

Med en dystert gråmulen himmel som tak gick vi på förmiddagen en promenad längs Vätterstranden med morfar. Då och då kom en liten våg inskvalpandes, änderna som såg ut att ha det bra kallt simmade precis ur bild när jag knäppte med kameran och snön knirrade och knarrade under skorna. Tyvärr inte det där härliga knirrandet som hörs när temperaturen är långt under noll och kylan känns skön mot kinderna utan i stället det där tunga knarrandet som varnar om att skorna snart börjar läcka in eftersom kramsnön är så kramig att den snart inte är snö längre utan vatten och kylan biter i kinderna fastän det till och med är en plusgrad. Skönt var det inte men ljust och vackert med snön som låg prydligt på alla grenar den hade hittat. Skönt var det dock för Filip som faktiskt på riktigt såg ut att uppskatta sitt mysiga nerbäddade läge i ombonad vagn.

I detta väder banade vi oss fram till bokrean. Vi brukar sällan hänga på låset utan ta det i lugn och ro efter några dagar när den värsta ruschen lagt sig men i dag tänkte jag fynda några fina böcker till Filip. Efter en stunds trängsel i något som fick Ullared att framstå som rena glesbygden och utan att vare sig ha hittat någon av böckerna eller någon att fråga gav jag upp. Bokrean får vi ta till helgen i stället. Såg förresten det sedvanliga inslaget på nyheterna i morse där folk som hängde på låset i natt blir utfrågade om vad de har i sina korgar. Jag kommer då alltid att tänka på samma sorts inslag för ett par år sedan. En gammal dam går noggrant igenom sin skörd för reportern då en annan gammal dam plötsligt dyker upp i bild och fräckt norpar åt sig en av böckerna från första damens korg innan hon kvickt rusar därifrån. Damen som intervjuades försvann hastigt och lustigt ur bild på jakt efter sin snodda bok. Hur historien slutade fick man tyvärr aldrig veta men lite underhållande var det allt att titta på. Vilken busfräck tant alltså! I direktsändning dessutom men det förstod hon nog inte. Inte då i alla fall. Kanske fick hon höra det sen när hela Sverige hade sett henne göra en sådan fuling.

Tillbaka till i dag - resten av dagen tillbringades i morfars sällskap med mycket bus. Jag åkte i väg på en timmes lyxshopping i ilfart på eftermiddagen och färden gick först till en lampaffär då vi är inne i en riktig lampbytarperiod. Jag tror det har smällt minst en lampa varje dag senaste veckan. Märkligt. Sedan en lååång ögonshopping på stans roligaste – och tyvärr också dyraste – barnaffär där man lätt skulle kunna sätta sprätt på en hel massa pengar. Var dock duktig Anna i dag och handlade ingenting alls. Nästan ingenting alls, bara några nya skedar…

På väg hem blev det ett snabbt besök på Ica och när vi stod i kassan tog Filip plötsligt ut tutten och sa ”billigt billigt billigt”. Nytt ord och väldigt passande i situationen. Damen i kassan skrattade hejdlöst liksom vi, varpå Filip log snett och fortsatte sitt mantra: ”billigt billigt billigt billigt” med ögonen intensivt plirande på kassörskan. Var han har fått ordet billigt ifrån vet jag inte men kanske gjorde han i dag sitt första försök till prutning. Och varifrån han i så fall har fått den böjelsen har jag ingen aning om. Med två föräldrar som knappt har prutat på semestrar i Turkiet.

Minisafari

Kolla in dessa! Stilrena, fina och nästintill enfärgade kläder med endast en djurframdel i matchande färg mitt på plagget och djurets bakdel på ryggen. Märket heter Minisafari och är som så många andra tillverkare av toksnygga barnkläder danskt.

Filip (och mamma) skulle gääärna vilja ha en heldress, antingen den bruna med lejonet eller den gula med älgen. Såg i en butik här i stan att kläderna även finns i ett flertal andra färger, bland annat rött, grönt och orange med olika djurtryck på - finfina! Heldress har verkligen blivit favoritplagget att strutta omkring i dagar då vi bara är hemma. Inget som bylsar, inga kanter som korvar sig, inget bök vid blöjbytet. Och så ser de så mysiga ut på också!

Bilder: 1klass.se

Melodifestivalen – del 4

Jag hoppades att Andreas Johnson skulle sitta på årets vinnarlåt och frågan är om han inte gör det? I alla fall vinnarlåten för mig. Fast han delar den med Marie för hennes fullträff i hjärtat med sin ballad är svårslagen.

I går lyssnade vi (eller kanske ska jag skriva ”jag” – det var min idé men Erik hade nog ingen chans att undvika höra) på låtarna innan och upptäckte att vissa låtar blev bättre när man samtidigt såg framförandet medan vissa som lät okej floppade duktigt när man såg den som sjöng…

Verona stod för floppen med stort F – uuhhh, vad pinsam hon blev med sitt ögonfladdrande och sin konstiga dans. After Dark är inte riktigt min grej och det är inte heller Sanna Nielsen. Jag vet inte vad det är men jag har alltid stört mig sååå på henne. Nu ska ni som läser detta veta att jag egentligen är ganska snäll av mig och inte brukar döma människor jag inte känner på det här viset. Hon är säkert jättetrevlig och visst hör jag att hon sjunger bra men hon blir på något sätt för mycket. Så på henne blev det också ett rungande NEJ i går.

Av kvällens båda ugglor föredrog jag den manlige av dem. Absolut. En klassisk Ugglalåt som kanske inte riktigt var i sitt rätta forum men säkert kommer bli en plåga på radion. Tycker han hamnade rätt på sin Andra Chansen-plats. För övrigt en av de låtar som blev bättre när man såg honom sjunga. Den kvinnliga Ugglans låt lät lite kul sådär när man bara lyssnade på den och hennes lite ”proggiga” röst som låter som att hon sjunger hellre än bra. Men sen när man såg henne framföra den – njaaee, hon verkar allt bra flummig och det fick mig att tänka på det mer än att lyssna på låten.

Sarah Dawn Fiver hade jättefin röst och en bra låt – absolut värd en finalplats även om jag hade gissat på Uggla där. Men kvällens stora vinnare tycker jag ändå Andreas Johnson var med sin grymma röst och en kanonlåt.

Någon mer än jag som förresten la märke till att personkemin nog inte riktigt stämde mellan ”bakom kulisserna-Björkman” och Magnus Uggla? Undrar om han själv är nöjd med frågorna han ställer eller om han märker att det blir rätt krystat. Annars märker jag nog det så det räcker för alla!

MatInspiration

Snabbt som tjyven brukar jag rycka åt mig senaste numret av "Arlaköket" så snart jag ser det i affären. Detta exemplar (med bland annat tips på sydafrikansk mat), som nu funnits hos oss i ett par veckor, har redan bidragit med ett par nya favoriter och så är det nästan jämt. Jag älskar dessa små guldkorn till receptsamlingar och har samlat på mig en rejäl trave genom åren.

Dels känns de så lagom på något sätt, ingen tjock tidning att bläddra igenom och få dåligt samvete för att man aldrig KOM igenom utan små, behändiga och genomlästa på tio minuter. Dels är de oftast härliga att titta på med snygga bilder och träffande texter som fångar ögat – och magen. Men framförallt massor av inspiration till att laga något nytt, gott - snabbt. Passar oss perfekt!

Tilläggskommentar 1 - till eventuella språkpoliser (sådana som jag!) som tänker att "hon kan inte stava till tjuven, hon tror det heter tjyven - haa haa!". Snabbt som tjyven, med stark betoning på just "y", är ett av mig ofta använt uttryck och det ser ju helknasigt ut när man skriver det såg jag nu! Undrar just om det är dialektalt - någon som vet?

TIlläggskommentar 2 - började fundera på varför jag säger tjyven och letade fakta hos pålitliga Språkrådet. Och minsann står det där att ordet ”tjyv” faktiskt är en accepterad variant av tjuv om dock inte så vanlig. Så helt ute och cyklar är jag visst inte när jag säger som jag gör. Nog om detta, det var ju mat detta inlägg egentligen skulle handla om och inte en lektion i svenska :)

Bad hair day

För en tid sedan berättade jag om Filips hårliv - ett hår som verkligen lever sitt eget liv. Ja, se själva! Så här ser han ut i dag...

Det här blir ett kort inlägg. I bland känns liksom ord överflödiga – i alla fall när bilden talar ett så tydligt språk som här.

En chokladdröm…

...en kaloribomb, eller rätt och slätt Godismuffins. Kärt barn får ofta många namn och i det här fallet passar de alla lika bra. Chokladälskare får bara inte missa dessa. Chokladälskare OCH kalorijägare uppmanas dock sluta läsa här för det är ingen dietkaka du ser på bild. Men ibland måste man faktiskt tillåta sig att lyxa till det lite extra. Så du som testar receptet – blunda och njut, du behöver inte titta på det du stoppar i dig. Förstör inte heller stunden med att försöka se framför dig den gigantiska smörklicken, de miljoner sockerkornen, det nästan halva paketet kakao och den rejäla gräddslurpen som finns i det du tuggar på. Och tugga förresten inte heller utan låt den härligt sega kakan smälta i munnen, för det gör den – var så säker!

Lilla söta Isabelles mamma Erica har efterfrågat receptet på dessa otroligt smaskiga:

GODISMUFFINS (28 st)
200 g smör
4 ägg
5 dl strösocker
3 dl vetemjöl
8 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
2 krm salt

Fyllning
100 g smör
3 msk vetemjöl
1 dl strösocker
3 msk kakao
2 dl mjölk
2 dl vispgrädde

Gör så här:
Smält smöret i en kastrull på svag värme. Vispa ägg och socker pösigt och rör ner det smälta smöret. Rör i mjölet blandat med kakao, vaniljsocker och salt. Skeda upp smeten i små mazarinformar. Fyll inte på för fullt! Grädda därefter ca 15 minuter i 175 grader. Låt svalna.

Gör sedan fyllningen. Börja med att smälta smöret i en kastrull. Tillsätt sedan mjöl, socker och kakao och rör till en jämn smet. Tillsätt mjölk och grädde och koka tills smeten tjocknar, vilket bara tar några minuter. Fördela smeten i chokladformarna och låt svalna. Förvara dem i frysen och ta fram drygt 20 minuter före servering.

(Eftersom det inte blev någon semla i dag så borde det väl förresten vara helt befogat att jag går raka vägen ner till frysen och plockar fram en sån här nu på direkten?)

Lagerfynd

I helgen var vi på Lager 157 och aldrig har vi shoppat där som då! Vi brukar jämt åka därifrån lite snopna med på sin höjd ett par Erik t-shirtar och en trave kalsonger till densamme i släptåg. Men den här gången, oj oj oj…

Jag är den som aldrig hittar något men till och med jag fyndade en snygg topp och ett par skor. Eriks kalsonger syntes den här gången knappt i högen av alla tröjor han plockade på sig. Och på Filips avdelning blev jag nästan stressad av alla gulliga kläder som bara skrek ”Ta hem mig!”, ”Och miiig!”, ”Jag vill också följa med!”, ”Hallå, jag kommer sitta perfekt på den där lilla killen!”.

Så med hem i påsen fanns små enfärgade linnen till sommaren, två Bondelidtröjor i miniatyr, bruna byxor som var alldeles för långa och alldeles för fina för att motstå, och ett par ursöta, tuffa t-shirtar. En av dessa var dock inte riktigt i miniatyrmodell, snarare skulle den nog passa en 3-åring. En Small Paul t-shirt i brunt med det klassiska apansiktet på framsidan, tänkt att hänga till sig i garderoben ett bra tag. Men nyfikenheten tog överhand och Filip har nu en ny hemmamys-favvo-kreation. Det är alltså ingen ankellång klänning ni ser på den gryniga bilden till höger utan en helt vanlig t-shirt (på Filip i farten). Bara ett antal nummer för stor. Brukar vanligtvis inte klä honom i för stora kläder men den här var ju bara för mysig. Och ägaren själv är både imponerad och intresserad av apan på bröstet. För visst kan ni väl urskilja två ansikten i den ännu oskarpare bilden, kallad "virrvarr", längst upp :)

Och så alla dessa kläder till priser i H&M-stil. Behöver jag säga att jag svävar på moln och redan längtar till nästa resa?

Melodifestivalen – del 3

Hmm, visst var det en konstig omgång i går? Nästan alla låtar var lite okej sådär men ingen riktigt bra. Listade ut vilka fem som skulle gå vidare men sen var det stört omöjligt tyckte jag. Ville och hoppades dock att Sebastian som hade kvällens bästa låt skulle gå direkt till final. Sen spelade det egentligen ingen roll hur resten blev, men nog blev man paff när gamla schlagerräven Magnus Carlsson åkte ut.

Vad beträffar Måns så kändes det nästan som att det mer var docksöta Måns som person som gick till final än låten… Sen tyckte jag att de som sjöng på tre olika språk, vad de nu hette, var lite gulliga. Kanske inte de, men låten. Detta var dock i går kväll – efter att ha vaknat med den på huvudet och haft den hängandes där hela dagen har jag hunnit ändra mig i detta nu.

Kvällens ballad med Sonja var inte alls så pjåkig. Inte heller Nanne som ju är medryckande där hon virvlar fram över scenen. Fast jag tycker nog att låten var i enformigaste och stötigaste laget. Inte stötande men stötig.

Han där bakom scenen ska jag inte ens kommentera den här gången!

Nästa vecka är favoriten Andreas Johnson med. Hoppas att det är han som sitter och håller på vinnarlåten det här året. Gör han inte det så tror jag faktiskt på förra veckans prinsessa Marie. Stenhårt.

…tre röda rosor – OCH två röda hjärtan!

Egentligen är ju snutti-plutti-gulli-duttandet slut för den här gången. Åtminstone här på bloggen. Man får tycka vad man vill om det kommersiella ståhejet kring Alla Hjärtans-firandet, det gör man som man vill med. Men själva syftet med dagen tycker jag verkligen är fint. Att tänka lite extra på de och det som betyder mest i ens värld och visa det på något sätt. Egentligen borde Alla Hjärtans Dag vara lite oftare – klyschigt men sant. Man får helt enkelt föra in sina egna Hjärtansdagar i almanackan!

Som sagt, jag skulle ju inte skriva mer om det här men jag måste ju bara få berätta…om vilken snäll och omtänksam sambo jag har. Jag brukar vara ganska duktig på att lista ut presenter men i år fick jag tji. När Filip och jag kom ner i köket i onsdags morse så låg en välbekant papprulle på bordet. Med en ännu mer välbekant klisterlapp på som besannade och avslöjande varifrån den kom. Sällan har jag blivit så överraskad och himlastormande glad över något jag fått - i rullen låg nämligen det underbart fina motivet ”Till dig” från Isa Form!

Jag brukar alltid få fina blommor denna dag men vad jag har gjort för att förtjäna denna present, det vet jag inte… Jätteglad är jag dock och på måndag blir det besök på Ikea där en snygg ram ska inhandlas. Sen ska den få den bästa av platser på en av väggarna i vardagsrummet. Vilken lycka!

En blå tå

En dov duns hördes – och kändes. Minsann hördes det inte ett krasmande ljud också? Kanske inbillade jag mig bara det sista men ”piiiip” vad ONT det gjorde.

En liten person, ca 78 cm hög, sällskapade mig i morse vid handfatet. Han har länge varit en hejare på att stå på tå. Har kommit på att man når mer saker då, och i dag nådde den lille busen så långt som till min alldeles fulla flaska med linsvätska. Min stora ekonomiförpackning med linsvätska som innehåller snudd på en halvliter. Och kan ni gissa vart den hamnade efter en liten hands puffande så den föll över handfatskanten? Jo, på min vänstra stortå. Först gjorde det så ont att den liksom blev bedövad. Sen gjorde det riktigt tokont. Jag hoppade på min icke mosade fot och sa faktiskt inte ett enda av alla de fula ord jag tänkte utan bara AJAJAJAJ. Filip, som den skyldige heter, tittade förvånat upp på mig och firade av ett av sina sötaste leenden. Sen tog han tag i min morgonrock, lyfte på ena foten och sa AJAJAJAJ… Vad gör man då – jo, man skiter i att ens ena tå troligtvis kommer vara stor som ett ägg i morgon bitti och pussar på sin lilla busunge i stället. Vad annat kan man göra?

I dag har Filip förresten börjat härma ljudet som hörs när man öppnar en flaska läsk. Psssccchhh, säger han så det skvätter runt honom. Och så har han sagt två nya ord. Först ut var ”blogg”. Lite otippat från en ettåring faktiskt men kanske har han hört ordet nämnas…! En stund senare hörde vi någon mumla ”jobbigt, jobbigt”. Jag tror och hoppas dock inte att orden hade med varandra att göra.

Tema Kärleken – Till Filip

Sist – och minst. I storlek men verkligen inte i betydelse, nej tvärtom.

♥ Han är det största och bästa i vårt liv.
♥ Han har stooora fina blåa ögon.
♥ Han är tillsammans med en av bästa kompisarna, Jonah, mästare på krokodiltårar. Så fort något går dem lite för mycket emot så trillar de största av tårar nerför kinderna i en strid ström. Hade de varit tjejer hade vi bestämt kallat dem för Drama Queens. Pojkar vet jag inte vad man kallar?
♥ Han hade tydligen ovanligt stora fötter när han föddes för det första jag minns att barnmorskan utbrast när han kom ut var ”Oj, vilka stora fötter!”. Nu tror jag han har växt i kapp dem för de ser rätt proportionerliga ut till resten av Filip vad jag kan se.
♥ Han hade även stora mjuka kinder till sin i övrigt lilla kropp när han föddes. Kinderna består och tittar man på Mamma Äppelkind kan de nog så göra även om 30 år…
♥ Stort tålamod hoppas jag han får. Gärna större än sin mammas. Än så länge är det svårt att säga vartåt det lutar. Han kan visa rätt kort stubin ibland men när han sitter och pillar med saker tycker jag till min glädje kunna se ett riktigt bra tålamod innan han ger upp. Håller tummarna för fortsättning i samma riktning.
♥ Och så det bästa av allt – ett stort hjärta i den lilla kroppen. Så tillgiven och pussig och mysig är han att man nästan smäller av.

Älskade lille skrutt vad vi är glada för att du finns här hos oss!
Tänk att vara så liten men ändå så stor.

♥ Dagens hjärtan är bruna till färgen och finns på den tröja som Filip dagen till ära har struttat runt i idag ♥

Tema Kärleken – Till Erik…

…innerlig, oändligt stor och evig. Man kan helt enkelt inte ha det bättre – jag är en lyckans ost som snubblade in i dig för snart 12 år sedan! Du är verkligen min andra hälft och om jag så kunde skulle jag vilja tillbringa varenda sekund med dig. Men det går ju inte och tur är kanske det för då skulle jag ju inte ha något att längta efter. Varje dag. Du har alla goda egenskaper man kan önska sig och du gör mig till världens lyckligaste. Orden räcker inte till för att beskriva min kärlek till dig, inte ens för mig som brukar kunna skriva långa haranger :) I stället får du här en bild från frukosten för en stund sen:

♥ Mannagrynsgröt med kärlekshälsning i sirap ♥
Du är mitt allt och jag är galen i dig, älsklingen min!

Tema Kärleken – Till vårt hem

Både Erik och jag är nog ganska hemmakära, det är här vi allra helst vill vara. Nu menar jag inte att vi inte vill hälsa på hos andra eller åka bort på semester. Såklart vill vi det men sen ÄR det ju så mysigt att komma hem. Tråkmånsar - är det säkert någon som tänker, men med en liten krabat i familjen är det ofta praktiskt att vara hemma och om man då dessutom trivs så bra med att vara det blir det ju väldigt lyckat!

Lyckan när vi hittade vårt drömhus och efter en nervkittlande budgivning till slut också skuttade till banken som husägare – drömhusägare – den var obeskrivlig. Nu, snart två år senare har vi kommit till den punkt där vi gjort alla ”större” grejer inne. Väggarna ser ut som vi vill i alla rum och köket är nu inte längre det utrymme man allra helst vill undvika utan snarare där man mer än gärna är. Nu återstår egentligen finliret. Det där som man sakta men säkert inser aldrig kommer bli klart. Har man intresse för inredning och detaljer så hittar man hela tiden nya saker och rummen ändrar karaktär i en takt man knappt märker. Det kliar ständigt i fingrarna efter något nytt litet projekt att sätta i gång med för det är ju så kul…

Tänker jag efter så minns jag ju förresten att fönsterlamporna redan är utbytta i ett par fönster, liksom blomkrukorna. Kuddarna i soffan skiftar efter årstid, liksom gardinerna i vardagsrummet. Och så den varma, bruna fondväggen som hastigt och lustigt dök upp och gav den mysiga känslan till vardagsrummet mitt i julveckan. Men så länge det inte är möblerna som byts efter årstid så är det nog ingen fara utan helt normalt beteende från någon som tycker om att pyssla och fixa i sitt hem. Och jag kan lova att intresset inte har blivit mindre under mitt år hemma - idéerna sprutar. Nu rör det sig dock sällan om några större utsvävningar utan ofta är det nya blommor, tyger eller detaljer till köket det handlar om. Sen är det klart att även drömmar av det dyrare slaget finns där i form av ny toa på nedervåningen och utbyggnad på baksidan men det får bli sen.

Nu ska vi lugna ner oss ett tag och bara njuta. Av Filip och vårt liv med honom i ett hem som vi älskar och stormtrivs att vara i. Kanske ska vi bara byta gardinerna i matrummet till något vårligare. Och lampan i arbetsrummet till något roligare. Och mattan under soffbordet till något ”ryigare”…

♥ Hrrmm, och jag som nästan hånade kommersen inför Alla Hjärtans Dag häromdagen... Tror ni inte jag föll för dessa påslakan i härlig nougatfärg redan dagen efter. På Ica Maxi av alla ställen dessutom. För 69 kronor styck med Ica-kort - det är tur att man är så vuxen att man har ett :) Dagens hjärtan kommer sitta som en smäck i vårt sovrum! ♥

Tema Kärleken – Till vännerna

Självklart är alla vänner värdefulla men detta inlägg är tillägnat några alldeles speciella. Mina kära mammavänner, Jenny, Sandra och Hanna. Som jag för ett år sedan endast kände till namn från den pinsamt knäpptysta föräldragruppen där uttrycket ”man kunde hört en knappnål falla” bättre kunde ha sagts ”man kunde hört en bomullstuss falla”. Kanske inte riktigt, men tyst var det och de gånger man råkade öppna munnen ångrade man sig genast efteråt. Inte gjorde det saken lättare att barnmorskan som höll i det inte riktigt var bekväm i gruppsammanhang utan ständigt satt där med illröda kinder, snubblandes över både ord och även ibland saker som stod på golvet när hon med sina långa ben skulle förflytta sig i rummet. Erik och jag var sådär jobbigt fulla i fniss och fick vid flera tillfällen vända oss från varandra för att inte brista ut i gapskratt och få resten av gruppen att tro att vi var tokiga. Så här i efterhand har vi dock förstått att vi inte var de enda. Som hade svårt att hålla sig alltså.

Jag vet egentligen inte riktigt hur det kom sig att vi började träffas men när våra små pojkar, som alla är jämngamla, var tre-fyra månader sågs vi första gången och jag minns att jag var alldeles upprymd när jag kom hem. Att jag skulle springa på tre så underbara personer är ju nästan för bra för att vara sant. Och de var verkligen inte tysta - tvärtom!

Det är otroligt värdefullt och tryggt att ha några som är i precis samma situation som en själv att prata med. Särskilt som våra barn är födda med bara några veckors mellanrum. Det har naturligt blivit mycket jämförande av våra barn, men på ett positivt sätt. Det är ju så kul att följa alla och höra vad som hänt sen sist man sågs. Och antingen hamnar man då i det förstående läget där man själv kanske redan har varit med om lyfta-på-toalocket-premiären och kan komma med något tips. Annars inser man vad man har att vänta och är förberedd på det när det kommer… Jag förstår faktiskt vid närmare eftertanke inte hur jag skulle ha klarat mig utan er! Och vi har ju så roligt när vi träffas också. Jag brukar längta efter våra träffar dagar i förväg!

Det är alltid spännande att lära känna nya människor. Sen blir det en speciell sorts vänskap när man inte känt varandra innan man fick barn. Det är ju till exempel ”mamma Sandra” man lär känna innan man lär känna själva Sandra. Ofta har vi så mycket om pojkarna att prata om att vi knappt hinner avhandla något som inte handlar om de små. Men sakta, sakta håller man på att lära känna även personerna bakom mammarollerna och det är så kul!

Det här inlägget handlar ju om kärleken till vännerna och här måste även Filip få säga sitt, för oj vad han tycker mycket om sina små kompisar. Han skiner upp som en sol så fort vi nämner deras namn. När vi träffas brukar de peka och vifta åt varandra och leka, kanske inte direkt MED varandra utan snarare PÅ varandra. De sitter ofta tätt, tätt intill och leker med varsina saker och trivs för det mesta utmärkt i varandras sällskap.

Bilderna ovan är tagna av mamma Hanna som lyckades med ett riktigt Kodak Moment på vår gräsmatta en stekhet sensommardag i slutet av september. Där hade vi radat upp våra små som på en modevisning för att de skulle posera i sina likadana munkjackor som vi hade shoppat på vår Ullaredstripp. Inte lätt att få fyra niomånadersbebisar att sitta still. Samtidigt. Och dessutom titta in i kameran. Men det gjorde de – alla utom Filip men han satt i alla fall still. Sekunden efter detta dånade en vespa förbi på gatan och vips! Fyra små pojkars uppmärksamhet var stulen och mamma Hanna lyckades föreviga detta magiska ögonblick på de små charmtrollen.

Jag tycker så mycket om er - fina, mysiga mammor och jag är så glad att jag träffade på er. Ni har verkligen satt guldkant på min mammaledighet!

♥ I Filips myshörna hittar man dagens hjärta. Kudden FAMNIG HJÄRTA från Ikea, vars tio fingrar är alldeles stela efter ägaren till kuddens ivriga gnagande på dem ♥

Melodifestivalen – del 2

Vilken askungesaga! Den här gången klagar jag inte alls över resultatet. Jag säger bara Marie Lindberg - vilken tjej! Ruskigt bra låt och även jättefin röst. Kanske att den, helt förståeligt, var lite darrig på sina ställen i går. Men i dag har vi *harkel* tjuvlyssnat på låtarna på datorn och där svajas det inte ens en gnutta. Det låter klockrent och för mig får hon (utan att ha hört de två sista delarna) gärna vinna hela balunsen. Fast det gör kanske ändå The Ark som nog charmade de flesta åldrar med sin för mig oväntade låt som först lät oroväckande mycket som The Boppers, för att sen gå åt Status Quo-hållet. Hjälp, tänkte jag men precis när jag skulle till att dissa låten så lät det precis sådär härligt ”The Ark-igt” som de brukar låta och då blev det bra. Men inte så bra som Marie var med sin lite sköra stämma och lugna vackra låt som gick rakt in i hjärtat. Det blev nästan så att dessa två bidrag överskuggade allt annat i går. Till och med Luuk som annars var kul som vanligt.

Annars tyckte jag nog att Regina Lund förtjänade ett lite bättre öde än att hamna sist. Även hon lät mycket bättre så här dagen efter. Och jag tyckte faktiskt inte att Svante Theuresson och Anne-Lie Rydé var så pjåkiga heller. Kanske ingen låt för Melodifestivalen men helt klart värd att lyssna på.

Men Christer Björkman… Näää. Igen.

Tema Kärleken – Till hjärtan

Jag är svag för hjärtan. Jag nosar mig likt en spårhund som är utbildad att söka efter denna symbol till allt som är hjärtformat. Nu ska ni inte för den skull tro att hela vårt hem är överbelamrat med hjärtan i varje vrå. Nej, lagom är ju som alltid bäst och de hjärtan som syns här är valda med omsorg. Men tänker jag efter så finns det nog minst ett hjärta i varje rum, på ett eller annat sätt och några favoriter kommer helt säkert att hamna på bild här under veckan.

Främst är det den vackra formen som tilltalar mig men även det hjärtat symboliserar. Ett hjärta är ju förutsättningen för allt liv. Och så är det symbolen vi förknippar med kärlek och vänskap. Ett hjärta lite här och var i hemmet tror jag sänder ut positiva vibbar – i alla fall blir jag glad av att se dem runt omkring mig!

Vilken tur egentligen att man har fastnat för något man både tycker är fint att se på och som även symboliserar något gott. Tänk om vi i stället hade råkat fastna för döskalletrenden som råder just nu… Döskallelakan i sängen, något svart som möter ens blick när man försöker titta ut genom fönstret men det enda man ser är ett par gapande ögon på blomkrukorna, läskiga döskallekalsonger på Erik och varför inte ett dussin stirrande döskallar när man öppnar köksskåpet för att ta ett glas vatten? Nej, huanamej. Jag är glad att jag fastnade för hjärtat. Med hjärtat.

♥ Små, fina hjärtan på tråd får mig att känna mig som hon den där med de gröna fingrarna. Som bara svingar sitt trollspö över blommorna och får dem att växa och må bra. Jag upptäckte nämligen nyligen att man kan glömma en sån här stackars växt i tre veckor utan att för den skull behöva uppsöka soporna och skaffa en ny. Med andra ord tåliga, lättskötta, trogna och vackra. Me like! ♥

Tema Kärleken – Till mamma och pappa

Och nu är det inte Filip som genom mig gör ett inlägg utan jag som gör det till mina älskade föräldrar. För tänk att just jag (liksom mååånga andra här i världen) har fått de allra bästa föräldrar man kan tänka sig. Som finns där i vått och torrt, som alltid ställer upp och hjälper till, som lyssnar och fixar och som avgudar sitt lilla barnbarn över allt annat och överöser honom med kärlek och pussar. Och saker. Och kläder. Och kanske det viktigaste av allt - tid. Det är så härligt att se dem släppa allt när han kommer.

Jag är så glad att vi inte bor många timmars bilfärd från varann utan precis sådär lagom – sisådär en halvtimme med bil. Alltså lagom långt för att man inte ska springa hos varann jämt men också lagom långt för att man ska kunna träffas ofta. Detta innebär dessutom att jag någon gång varje vecka får den där lyxstunden för mig själv när jag antingen passar på att städa och fixa och greja här hemma på dagtid, så det är klart när Erik kommer hem. Eller också springer jag ärenden på stan, samtidigt som Filip busar runt med mormor och morfar så de är alldeles rufsiga i håret när jag är klar och precis så där trötta som en mormor och morfar ska vara. Dessa stunder är verkligen värdefulla – för alla.

Titeln bästa föräldrar får alltså sällskap av ännu en. Filip behövde faktiskt ingen betänketid alls för att utnämna dem till världens bästa mormor och morfar. Ihop med farmor och farfar så är de ju hans stora idoler och de tacksammaste av lekkompisar.

Sen har jag märkt att jag, nu när jag ser mina föräldrar med ett litet barn, själv gräver fram minnen från barndomen. Och vad kul det är att minnas! Hur bra de var (är) och om allt kul vi brukade göra. Hur vi lekte på berget bakom vårt hus, byggde mysiga kojor, hälsade på djuren i grannens ladugård och gjorde roliga utflykter. Och spelade spel och läste böcker. Och hur jag redan då hade dåligt tålamod och tappade det varje gång det där Pippipusslet med de mikrosmå bitarna kom fram. Bitarna som aaaldrig tog slut men som ändå skulle pusslas rätt varje dag… för envis var jag också. Redan då...

Ni ska veta att jag är SÅ lycklig för att jag var den som fick just er till min mamma och pappa!

♥ Dagens hjärtan har sin plats på tavellisten bakom matbordet och kommer passande nog från just mamma. Av naturfärgad filt från danska Én Gry & Sif. Lovely! ♥

Tema Kärleken - Till bloggen

Ja, faktiskt. Sen vet jag egentligen inte om det är rätt ord att använda men… jo. Jag tycker ju det är så roligt att skriva. När jag var sju år och gick i ettan skrev jag min första saga. Den höll jag på med ända tills jag var elva och gick i femman. Inte mindre än 10 sådana där randiga skrivböcker man fick i skolan blev det. ”Känner du Ellie?” hette den och gissa vem den handlade om? Mig. Så kanske ska man kalla det en självbiografi :) Skämt åsido så var det fantasi blandat med verklighet i en salig röra och jag skrattade så tårarna rann när jag hittade den i en låda när vi flyttade hit. Svenska har för övrigt alltid varit favoritämnet i skolan och varje gång det var dags för uppsatsskrivning tog hjärtat ett glädjeskutt.

På jobbet skriver jag en del i perioder men att bara skriva om vad man vill, det har jag ju inte gjort på åratal. Så upptäckte jag bloggandet under mina surfrundor när Filip var pyttepytteliten och bara åt och sov. Och jag blev fast. Först i att läsa andras. Så himla kul och spännande att läsa om okända personers vardag och intressen. Personer som man efter ett tag nästan ”känner”, fast på ett annorlunda sätt. Man vet ju oftast inte hur de ser ut. Och från en blogg snubblar man lätt in på en annan som man kanske också fastnar i. Och det är ju det som är så kul. Att kunna välja och vraka bland bloggar man tycker är intressanta och inspirerar just för att de speglar ens egna liv och intressen, eller också för att de är raka motsatsen och blir spännande för det. Tyvärr räcker inte tiden till att alltid lämna avtryck hos den man läser utan i stället är man där en sväng varje dag i smyg. Egentligen är det synd för jag vill ju att de jag ofta är hos ska veta att jag tycker om att vara där. Så tack alla mina favoritbloggare som gör den dagliga surfrundan till en riktig höjdpunkt! Jag ska banne mig ta tag i det och åtminstone lämna avtryck någon gång ibland, så att ni känner er träffade av det jag skriver här!

FilipOMamma låg jag länge i startgroparna med. Har alltid så himla höga krav och tankar om vad jag vill prestera men sen fastnar det. För att jag är urusel på till exempel bildbehandlingsprogram. Tänk om man kunde önska sig en kurs i Photoshop som liksom proppades in i hjärnan när man sov och så plötsligt en morgon skulle man vakna och vara proffs… Men jag har då aldrig hört talas om en kurs av det slaget och då tid inte är den vara man har mest av nu för tiden får jag snällt vänta tills jag får just tid. Så länge får läsare här nöja sig med halvdana bilder, visserligen nu tagna med en mycket bättre kamera än innan. (Vilket man inte kan tro just i dag när jag tokigt nog publicerar de grynigaste bilderna någonsin. Att ta kort på kort och det dessutom utan blixt blir ju inte så bra men det skyller vi på fotografen - inte kameran :) )

Och så ville jag ju egentligen ha en sån där skitsnygg blogg med harmonisk färg och ett utseende som på något sätt är unikt. Så folk som är här kommer ihåg FilipOMamma. Efter några taffliga försök insåg jag dock att jag nog skriver bättre än kodar och skulle det överhuvudtaget bli någon blogg så var nog mitt enda val att helt enkelt ta ett färdigt koncept från Blogger och se glad ut. Så det blev en vit. Stilrent tycker jag men faktiskt också lite tråkigt när man ser så många andra fina. Varje gång jag stör mig på det försöker jag dock tänka på hur KUL jag tycker det är att själv blogga och att äntligen ha hittat ett bra sätt att skriva på.

Puh, den som orkat läsa ända hit borde få en kram som tack och uppmuntran! Detta blev ju alldeles för långt. En av mina dåliga sidor faktiskt – att jag liksom inte kan skriva kort. Jag ska dock öva på det resten av veckan för om jag ska kunna hålla temat vid liv krävs kortare inlägg än det här. Annars kommer nog både disk- och tvätthög att växa med rasande fart…

Sammanfattningsvis – kärleken till bloggen är stor. Den har blivit som ett slags ”jobb” under min mammaledighet. Inte jobb i ordets rätta bemärkelse såklart men den har varit precis lagom kravfylld. Jag ville hitta något att göra som var mitt eget en stund varje dag och det gjorde jag. Sen att det blev en kombination av att skriva och det om det viktigaste för mig, vardagen med mina pojkar och mina intressen. Det blev ju perfekt. Även fast bloggen är bländande vit.

♥ Hjärtan på gryniga bilder är våra kylskåpsmagneter som håller korten på Filip i ett tryggt grepp ♥

Love is in the air...

Den 14 februari närmar sig med stormsteg vilket nog inte har undgått någon som satt sin fot i en affär de senaste dagarna. Överallt skyltas med hjärtan i det ena fiffigare utförandet än det andra. På min runda i går skymtade jag allt från hjärtbäddset till hjärtformade skålar, till gosedjur med kärleksbudskap, till underkläder prydda med hjärtan, till smycken, till godis, till kort, till dörrmattor…

Jag nöjer mig så länge med att skriva om den. Kärleken. Och med bilder visa hur hjärtat visar sig här hemma. För vad kan väl passa bättre kommande dagar, fram till Alla Hjärtans Dag, än att hylla kärleken med Temavecka - Kärleken? I olika former och till olika objekt! Jag kan redan nu avslöja att först ut i morgon blir faktiskt kärleken till… nej, jag håller på det!

Har förresten en Yalla Kärlek stående i kylen. Med den sagolika smaken av jordgubb, choklad och chili kommer man nog i rätt romantisk stämning inför veckans uppdrag. Kanske ska jag dricka en slurk till frukost i morgon.

Att sova med elefanter

...är nog något Filip kommer få pröva på framöver. Detta ursöta påslakanset från Åhléns i grönt/blått för killar och rosa/gult för tjejer är ju alldeles oemotståndligt. Elefanter i alla dess former verkar för övrigt erövra världen just nu. Vart man än tittar ser man dessa bulliga, gulliga figurer och inte mig emot - jag älskar dem!

Var en sväng på stan i dag och hittade på Lindex underbara bebiskläder med små elefanter i retrostil, tyvärr bara upp till storlek 62. Här hemma representeras elefanttrenden än så länge endast i mobilen över skötbordet där elefantfamiljen nu för övrigt är komplett igen efter helgens fixprojekt. Och så suktar jag ju efter motivet "Blommofant" från Isa Form i härligt glad retrostil - ett av mina absoluta favoritmotiv som till min stora glädje nu även finns i rött!

Dags att krypa ner i sängen. Jag ska dock inte sova med elefanter utan med Erik på ena sidan och med lillälsklingen i spjälsängen på den andra!

Bilderna är lånade från Åhléns och Isa Form.

Premiärlejon

Som försöksobjekt med nya kameran fick lämpligt nog den nya lampan stå modell. Eller snarare hänga. Hursom, ingen superduperbild men ändå! Jag tog ett glädjeskutt när jag såg att det gick att ta en bild utan blixt och få den hyfsat skarp trots viss darrhänthet. Och att den dessutom återger rätt ljus (och inte en vit snöboll mitt på kortet som den gamla kameran skulle ha gjort), det ger den betyget mycket väl godkänd av oss.

Stackars liten Filip. Han kommer nu inte bara ha mamma i släptåg när han ger sig ut på sina dagliga upptäcktsfärder utan dessutom en kamera som förevigar alla bus han gör...

Melodifestivalen – del 1

Äsch. Det blir aldrig som man tänkt sig. Dock brukar det inte vara så svårt att räkna ut vilka som går till final och vilka som får en andra chans... När klockan slog åtta i går kväll satt vi i alla fall uppradade framför teven - Erik, jag och en skål Polly. Jag som alltid varit så säker på att jag älskar Melodifestivalen börjar dock tvivla aningens för en och en halv timma senare, efter en deltävling med rätt låg kvalitet, kände vi att vi egentligen lika gärna kunde sett en film. Men hur skulle det se ut? Då skulle man ju inte alls hänga med i snacket och i tidningsrubrikerna och innerst inne är man ju dessutom för nyfiken för att missa dessa veckors spektakel. I alla fall är jag det. Och kanske faktiskt att Erik har blivit smittad på riktigt av mig under våra år för även om han inte direkt sitter och biter på naglarna av spänning så tycker han i alla fall att det är lite småkul.

Hejade gjorde vi hursomhelst på de två duettparen Andersson & Gibson och Uno & Irma som båda hade riktigt bra låtar.

Lite snopet var att Anna Books bidrag, vars titel ju skvallrade om lite latinorytmer, mest visade sig vara en dansbandssliskig schlager.

Vad beträffar Addis Black Widow är ord överflödiga för att då inte ens nämna Christer Björkman som stod där bakom scen och lekte skjutjärnsreporter med sina knasiga frågor till artisterna efter framträdandet. Huanamej, så pinsamt.

Nej till skillnad mot vad många andra tycker, efter att ha läst kvällstidningarnas rubriker, är den som får bäst betyg av alla i första deltävlingen utan tvekan programledaren Kristian Luuk med sin härliga humor.

Äntligen!

Som vi har längtat och trängtat, suktat och trånat. Och nu är den här – vår nya kamera!

Som jag nämnt vid mer än ett tillfälle började vår gamla följeslagare Olympusen i höstas bli mer och mer ringrostig, för att lagom till den stora julkortsfotograferingen balla ur totalt och få den enda kvinnliga personen i familjen att se rött mer än en gång. Men – allt är nu glömt och förhoppningsvis är suddiga, gryniga bilder, där inomhuskorten alltid ger sken av att vi har 100-wattslampor överallt, ett minne blott…

Jag ser nu fram emot en stunds ivrigt bläddrande i handboken vilket säkert kommer att innefatta ett par ”hårslitningar” och några fula ord från ivriga mig som helst vill kunna allt direkt.

Tänk, snart kommer kanske en premiärbild dyka upp!

Badkompisar

Ankorna har fått sällskap av två grodor och två krokodiler. Alla dessa sällskapar i sin tur Filip i badet – Filip som till sin stora förtjusning i går kom på hur man ska göra för att få badkompisarna att ”kissa” på honom. Han trycker och klämmer på dem och plötsligt kommer vatten i en stråle och glädjen vet inga gränser.

Badandet har förresten avancerat hastigt och lustigt och den tidigare mysiga och relativt lugna stunden med endast lite plaskande av en sittande bebis har nu bytts till en ständigt stående Filip som sätter på vattnet med full kraft, stänger av det, sätter på det, stänger av det… Sätter man honom ner hörs ett missnöjt gnissel och på en sekund är vår enda utsikt återigen en söt liten minirumpa, vars ägare står och slirar på en oljehal badkorsbotten. Sist blev det en rejäl framåtvurpa och jag drog hastigt upp en förvånad Filip med munnen (och troligtvis även halsen) fylld av skum, mumlandes ”gottgottgott” med en ny och lite annorlunda fyllig röst. Kanske är det så att en anti-halkmatta till badkaret blir nästa säkerhetsgrej att införskaffa.

Helgprojekt: Laga & Fixa

Ibland har vi en förmåga att samla saker på hög och i morgon har jag bokat in en timmes ”diverselagning”. Saker man hela tiden ser och tänker ”jag borde verkligen…”, för att sedan genast glömma bort och i stället göra något roligare. Men i morgon ska:

- två krångliga och svåråtkomliga lampor som varit trasiga en tid att bytas
- ett par urrivna blad tejpas fast i de böcker och på de sidor de hör hemma (Filip har av misstag kommit åt och rivit)
- ett randigt ben limmas tillbaks på den söta träfiguren som sitter på Filips bokhylla (Filip har vält – inte bokhyllan tack och lov, men figuren)
- den gula elefanten limmas tillbaka på mobilen över skötbordet (Filip har dragit)
- spiralen som gör hoppgrunkan rolig knåpas fast så grunkan blir hoppig och rolig igen (Filip har dragit här också)
- ett par tittut-flikar tejpas fast så de blir tittut-iga och roliga igen (även här har Filip råkat vara väl ivrig i sitt öppnande av flikarna)

Tänk, vad gjorde vi egentligen innan Filip Bus kom till oss? Utan honom hade vi ju bara haft två lampor att byta (för de ska jag inte skylla Filip för) och vad skulle vi gjort sen :)

I projekt Laga & Fixa kommer även ett par timmars albumfix och skrivande i ”Första året-boken” ingå. De här delarna är däremot riktigt riktigt roliga, problemet med dem är att man aldrig just tar sig tiden - för det är vad man måste. Med en mestadels racersovande minimänniska i huset har man lärt sig att det inte går att ställa sig in på att man mitt på dagen plötsligt har två timmar för sig själv med tid att göra något sådant. Jag har gjort ett par försök vilka alltid slutat med att minimännsikan vaknat precis när alla kort ligger spridda över bordet, eller av att jag tappat saxen i golvet…

Men i helgen ska det ske. Och jag längtar – efter några timmars fixande av det här slaget brukar alltid en riktig feel good-känsla infinna sig och lika säkert som att känslan infinner sig, lika säkert är det att jag mitt i lyckoruset alltid tänker att jag minsann aldrig ska låta sådana saker bli liggande igen. Ändå vet jag innerst inne att jag om ett par månader måste boka in ett par timmars laga & fixa igen. Undrar om det egentligen går att ändra en sådan sida eller om man helt enkelt ska låta sig vara som man är och i stället njuta av feel good-känslan när allt är fixat?!