En blogg om livet som mamma till en alldeles underbar liten pojke och som sambo till pojkens underbara pappa
söndag, december 31, 2006
Gott Slut – Gott Nytt!
Och så har det blivit dags för årets sista inlägg. Filip som inte är känd för att vara en sovare av stora mått förbereder sig för kvällen genom att rekordsova. Vi har passat på att stöka i köket och på menyn står klassiska nyårsrätter. Först ut blir Toast Skagen följt av fläskfilé med champinjoner och till det en nästan onödigt krämig potatisgratäng med massor av vitlök att avnjutas till ett glas gott rött vin. Till efterrätt vit chokladmousse med jordgubbar och så en stark espresso så vi småbarnsföräldrar håller oss vakna till tolvslaget.
Tills sist ska jag avslöja familjens nyårslöften: Anna – lovar att hon SKA bli duktigare på att passa tider Erik – ska sluta snusa (ska bara snusa upp det han har bunkrat på sig innan prishöjningen säger han ;) ) Filip – ska försöka sluta med tutte på dagen
Önskar er nu en trevlig nyårsafton och ett riktigt Gott Nytt År!
Efter nästan en veckas bloggsemester måste jag ju nu så här dagen före nyårsafton sammanfatta la Grande Finale på december månads bloggmaraton – julafton.
Familjen Förkyld vaknade på julaftons morgon som – just det – Familjen Förkyld. Men det är märkligt hur man kan skärpa till sig i skarpa lägen. En näve alvedon var och sen var lite lätt feber på Erik och huvudvärk på mig som bortblåsta och dagen vi så noga planerat för kunde börja. Vår alldeles egna lilla tomte, som denna julafton till skillnad från förra, for omkring som en virvelvind med tomteluvan ena stunden som en strut efter på huvudet, andra stunden instucken i munnen och pillade, pekade och frågade ”Ä däää?” på all mat som började dukas fram i köket. Mormor, morfar, farmor och farfar kom en bra stund före lunch för att underhålla Filip så vi kunde fixa i köket men se, de som annars är så populära dög plötsligt inte. Nej, det var ju med mamma och pappa man skulle vara – i köket där maten fanns. Det hela slutade med att vi för första gången mutade vår son. Vi placerade honom i matstolen där han snällt satt och mumsade i sig russin på löpande band och vi började genast fundera över hur hans lilla mage skulle klara denna dag. Först alldeles för många russin och så på det ett julbord…
Som jag ofta nämner är vi väldigt duktiga på att planera och fixa och kanske ska jag också säga visionera, för vi lyckas sällan hinna det vi har tänkt i tid. Men – för första gången lyckades vi. På utsatt tid stod ett dignande julbord uppdukat och när vi med magar fyllda till bristningsgränsen av räkstuvningsomelett, prinskorvar och köttbullar, jansson, lax och sill ett par timmar senare diskade undan det sista började vi pusta ut. Dagens stressmoment var avklarat – lyckat dessutom – och fika och grötkvällsmat kändes plötsligt väldigt lätt att ha framför sig. Vi hann med en skön promenad (i lämna-ny-plats-i-magen-åt-mer-att-äta-syfte) i icke julaftonsstämningfullt men ändå härligt väder med strålande sol och ett par plusgrader innan Kalle Anka.
Filips små kusiner hade ovanligt många myror i baken och vred sig i soffan samtidigt som den äldsta av dem med jämna mellanrum kikade ut genom fönstren. Och efter fikat så kom han då äntligen på besök, självaste jultomten. Med ett berg av julklappar som fyllde nästan hela vår hall. Jag tror att den enda av de små som kände igen min pappa (sin morfar) i den röda munderingen var Filip, för så fort han fick se honom sträckte han ut armarna och stal sig en kram! De vita blafforna på bilden som är där ögonen egentligen sitter är imman på pappas glasögon. Det var inte bara en gång under julklappsutdelningen som man fick hålla sig för skratt. Imman kvarstod hela tiden eftersom tomtedräkten som var gjord i fleece värmde stackars pappa så pass och han blev tvungen att få läshjälp av Filips farmor – till alla julklappar. När alla fina klappar var öppnade och vi nöjt hade beundrat våra nya saker var det så grötdags och fastän alla magar vid det här laget var lika proppade som de brukar vara vid den tiden på julafton så slank det – också som vanligt – ner en tallrik av den där otroligt mumsiga gröten som liksom lägger sig som ett skyddande täcke ovanpå allt annat och endast lämnar plats kvar åt några kolor. Och några chokladbitar. Och några fikon. Och några skumtomtar…
Vi somnade gott den kvällen kan jag lova. Precis sådär ”jultrötta” som vi hade velat pröva på att bli och nu också fått uppleva. Och det var faktiskt värt det. Förutom att det var riktigt kul att fixa allt så var det så skönt att inte åka runt utan vara hemma hela dagen. Att dessutom få träffa alla hela tiden var en extra bonus. Så nu är frågan hur det blir nästa år…men det vete sjutton. Kanske ska vi vila då så får vi se året därpå. Och då kanske vi ska vara lite mindre naiva och glatt svara ”Javisst kan vi göra så!”, på frågan om vi inte vill att alla ska ta med lite var. Fast känner jag oss rätt så är vi fortfarande lika envisa och ”vill och kan själva”. Hmm, vi får se hur det blir.
Det jag med säkerhet vet är dock att någon som ska få åka ut med julen på Tjugondag Knut är vår förbaskade kamera. Grrr, inte ett enda bra kort blev det på julafton. Suddiga, gryniga och vita är de allihop så nu är Olympusens dagar räknade. Det är bra tur att vi har så många fina bilder och minnen från Filips andra julafton lagrade inom oss i stället.
Här är två versioner av Filip i juletid. På ena kortet en månad gammal, på det andra 1 år och en månad. Tänk, lillskrutt som nu har blivit stor skulle bara veta vad som väntar i morgon...
…och kanske ska vi ta tillvara på det ordentligt för jag misstänker att det är lugnet före stormen som anländer hit på julafton. Men nu är det som sagt lugnt och fridfullt. Filip sover gott, granen står och glittrar i sitt hörn - lite annorlunda klädd i år med kulor bara strax nedanför hälften. Tomtar står och plirar lite här och var, kylskåpet är fyllt till bredden med godsaker och alla julklappar är inslagna. Nu är det bara skinkan som väntar på att griljeras. Och snöskyffeln som otåligt står och väntar på att användas. Tyvärr får den nog dock tygla sin iver för här är det långt ifrån snö. Närmare bestämt fem plusgrader. När dammsugaren för några timmar sedan ställdes tillbaka på sin plats – då infann sig i alla fall julefriden här i huset. Det är något visst precis innan julafton när man har allt framför sig... Huset är skinande rent, maten står där och bara väntar på att bli uppäten och julklapparna ligger där och bara väntar på att jag ska komma och klämma på dem. I år ligger de dock inte under granen och väntar. De ligger på Filipsäker höjd i gästsängen på övervåningen dit inte ens de längsta små barnarmar når. Bara mina.
Och granen ja – inte alls så spännande som vi hade trott att minstingen i huset skulle tycka. Nej, han tyckte städmoppen var bra mycket mer intressant. Granen är han nästan lite tveksam till. Pekar förstås och frågar sitt sedvanliga ”Ä däää?” med uppspärrade ögon, men än har han inte rört den. Däremot vinkar han gulligt både till den och till alla tomtar. Undrar om det är ett medvetet drag för att få mer julklappar på söndag?!
Nu ska vi dricka glögg och bara njuta av att det ÄR jul – och julefrid. Och så håller vi tummarna för att rymdfararna landar välbehållna om mindre än en timma.
Projekt julkortsfotografering är avslutat. Ett något snopet projekt som pågick under sju tillfällen och resulterade i: - suddiga bilder på grund av alltför rörligt objekt - klara, tydliga bilder med ledsen pepparkaksgubbe - ett tomt fårskinn och en ensam kavel – modellen hade för femtioelfte gången rymt - gryniga bilder med glad OCH stillasittande pepparkaksgubbe. Behöver jag säga att jag inte alls är sams med vår krånglande kamera för tillfället?
Jag kan vara envis så det förslår och ger mig inte i första taget. I söndags var jag dock tvungen. Det var ju redan en dag efter sista postningsdag med julfrimärken. Min skimrande dröm om världens finaste julkort med en skrattande och söt liten pepparkaksgubbe, gulligt pillandes på sin kavel – den sprack. Vi valde i stället ett kort från slutet av sommaren som får påminna om den sommar som var och om kommande varma tider. Och det blev ju till slut ett kort med en GLAD liten skrutt, även om det enda jullika med det är silverstjärnorna jag klistrat dit och önskan om en God Jul.
Så blev det alltså med det. Jag tror jag måste sänka mina ambitioner lite grann, kanske var det min starka vilja att det skulle bli så bra som påverkade Filips busnerv så pass att det hela gick åt fanders? Nåväl, korten postades i alla fall i går med vanliga frimärken och vi hoppas nu bara att posten håller sina tider så de kommer fram i tid. Och sen ska jag inte tänka på dessa julkort mer.
I alla fall inte årets. Sa jag förresten att jag redan planerar för nästa års kort? Jag ska banne mig köpa en tomtedräkt på rean efter jul och så ska här fotas med början redan i september. Så det så!
Det var verkligen inte så att jag missade detta i förra inlägget – nej, detta är så stort att det förtjänar en alldeles egen rubrik.
*trumpetfanfar* I kväll tog alltså dessa små fötter sina allra första steg utan att fötternas ägare höll sig i något eller någon. En febrig stackars Filip stod och höll i mina byxor när ivern att nå den öppna spännande lådan (som han inte får vara i) blev för stor. Den här gången tog han sig inte tiden att först sätta sig ner för att därefter krypa fram till lådan och där ställa sig upp igen (kanske har han lärt sig att vi alltid hinner före och förstör det roliga genom att köra ner lådspärren mitt framför näsan på honom). Nej, han släppte i stället mammas byxor och tog sina första två stapplande steg för att därefter snitsigt ta tag i lådan! Två dagar före sin 13-månadersdag.
Nu blir det spännande att se vad som händer. Ska vår lilla skatt utveckla detta direkt eller var det en engångsföreteelse? Kommer han fortsätta att babbla nästan oavbrutet hela dagarna och krypa så det ryker i golvet eller kommer han bli tystare och i stället koncentrera sig på att gå? Kanske kommer han gå OCH prata? Men har han månntro den simultanförmågan redan?
Nu är vår frys som en sådan där riktig Kalle Anka-frys. Ni vet en där dörren liksom buktar utåt för att den är så full - i vårt fall just nu till stor del av frallor. Men utbuktningen lär bli kortvarig. Jag misstänker att dörren redan på julaftons kväll snarare kommer bukta inåt i stället…
Hursom – får jag härmed lov att presentera världens kanske enklaste recept på frallor? Gör dem antingen alldeles ljusa med bara vetemjöl, eller byt annars gärna ut 3-4 dl av vetemjölet mot rågsikt eller grahamsmjöl för en lite grövre variant. Offra 1 timma och 20 minuter i tid och vips, så har du en bänk full av rykande färska frallor som sprider en sådan där underbar doft av hemtrevnad i huset…
Frallor (ca 20 st) 4 dl fingervarmt vatten 4 msk olja 1 tsk salt 50 g jäst 8-10 dl vetemjöl
Gör så här: Häll vatten, olja och salt i en bunke och smula i jästen. Tillsätt mjölet och arbeta degen tills den släpper skålen. Låt jäsa under bakduk i 15 minuter. Knåda degen smidig och rulla därefter ut bullar som ska jäsa på plåt i ca 30-40 minuter. Grädda i 250 grader i mitten av ugnen 5-10 minuter. Pensla med kallt vatten direkt efter gräddningen för att bevara den mjuka ytan. Låt svalna på galler under bakduk.
Ett sådant här toksött armband för de minsta kommer jag inte att kunna motstå till Filip… Finns att beställa på Miaji"Annorlunda och busiga smycken på nätet". Till julklapp är man nog för sent ute nu men vem har sagt att man inte får ge en present till sin söta, busiga älskling bara sådär – för att han är så fin?! Jo, så får det allt bli efter nyår någon gång. Frågan är bara vad det ska stå på? Den frågan kommer nog stötas och blötas i mitt huvud många gånger innan det är dags att beställa om jag känner mig rätt. Någon som vill hjälpa till? Egentligen borde man be att få ett med texten GOTTGOTT eftersom det ju är det i särklass vanligast förekommande ordet från Filip. Lägg sen till det faktum att han antagligen mest kommer gå omkring och äta på det :) Bild: miaji.se
*Hoppar upp och ner, upp och ner, upp och ner* Fick tidigare i dag ett sms från Erik: ”Har du kollat Veras blogg i dag?” Det visade sig att min kära sambo hade varit inne och tävlat i hennes adventskalender i går och – håll i er – vunnit han också! Så nu är han stolt ägare till ett knallrosa Barbapapaförkläde från Rumba och är jag riktigt, riktigt snäll så kanske jag får låna det någon gång ;) Skulle dessutom Filip få det han önskar i julklapp - ja, då råder det ju rena Barbapapa-febern här i huset!
TACK ännu en gång gulliga Vera. Nu har du förgyllt en dag till!
Det är vi det. Attans, vad typiskt. Inte just nu av alla veckor… Erik inledde detta förkylningsmaraton i onsdags kväll och Filip hängde på ett dygn senare. Eriks gick över rätt snabbt för att med dunder och brak göra ny entré i dag – märkligt. Och lilla Filipstackarn har aldrig i sitt liv, sånär som på magsjukan, varit så dålig som de senaste dagarna. En riktig dunderförkylning med alla ingredienser. Han snarkar som en hel karl på nätterna och pratar gulligt med täppt näsa på dagarna – ”baba” är jag i stället för mamma och ”daba” är i stället för bampa, lampa. Jag är annars den som klarat mig bäst. Har dock haft ont i huvudet en stund varje dag den senaste tiden så det kanske är där bacillen sitter på mig i stället för i näsan och halsen.
Nog om detta. En annan familj, som inte är förkyld, är Filips luciatåg. Julklapp från farmor och farfar förra året och alldeles bedårande sött tycker vi alla, i synnerhet Filip som gällt skriker ”Ä däääää” och viftar med pekfingret så fort han kommer in på sitt rum. Kryper sedan i hiskelig fart fram till bordet i hörnet där det lilla följet står (allra längst in mot kanten står de stackarna och balanserar) och häver sig där fram för att försöka nå det med sprattlande fingrar. Jag är förvånad för varje dag det kan stå kvar. Än har han nämligen inte kommit på att om han bara går till någon av de andra sidorna av bordet så når han det hur lätt som helst… Nåväl, det känns som att det står där på övertid nu faktiskt. Särskilt sedan en liten busig kompis vid namn Oscar var här i förra veckan och genast promenerade fram till en av de ”förbjudna sidorna” och petade på en tomte. Jag vände snabbt som ögat på Filip så att han hamnade med ryggen åt detta bus och jag inser nu en vecka senare att han antagligen missade vad som hände.
Nej, nu ska Familjen Förkyld försöka sova sig friska. Go´natt!
”Med dessa under granen, får du lite vardagslyx vid kranen. Putsa och gno efter varje mål, med sirligt blommönster eller en kärlekssymbol”
...iiiihh, jag ber om ursäkt för detta usla rim – mitt första och troligtvis enda denna jul :) Kan man månntro skylla på att timmen är sen?
Fick dem av min kära mamma när vi var på stan och handlade julklappar häromdagen. Vilken grej egentligen - snygga disktrasor! Men tänk att en liten sak i bland kan göra så mycket. Har dock inte nänts använda dem ännu och borde kanske egentligen medans de ännu är fina passa på att rädda dem från julens rödbetssallader… och det är ju där kruxet finns. Inte kan man gå omkring och vara rädd om en disktrasa? Dessutom med en liten buse i köket... Men om de så bara håller sig fräscha en dag så får man i alla fall lite vardagslyx just den dagen – och det är ju det som är så härligt ibland. Och skulle det gå åt pipsvängen redan efter en timme så är de i alla fall förevigade här!
Faktiskt en lite rolig gå-bort-present i stället för blomma, eller varför inte när man ska ha med sig ett paket för 30 kronor på kul (vilket aldrig blir särskilt kul eftersom jag aldrig lyckas hitta något kul) och lotta ut på jobbet. Det här får nog bli min nya grej. Dessa kostar 29 kronor styck på Iems.
Om det luktade pepparkakor på en mils avstånd härifrån förra veckan så luktar det nog nu köttbullar ytterligare en bit. Årets andra – och sista – julköttbullsstekning är nu avklarad och var man än tittar i frysen så ser man dessa små runda, bruna skapelser.
I dag tänkte jag dela med mig av receptet på de allra godaste köttbullarna. Jag måste erkänna att jag inte är så särskilt våghalsig och spontan i köket när det gäller just matlagning utan tycker om recept som jag kan följa till punkt och pricka, möjligen med någon liten utsvävning med pepparkvarnen. Jag retar mig alltid på uttryck som ”en nypa socker” eller ”en skvätt" av något. Vadå skvätt? Menar de 1 msk, eller 2 eller rentav 3? Det kan ju bli hur fel som helst! Visserligen har jag en mun att smaka med men känner mig ändå tryggast och tycker det känns roligast i köket om jag slaviskt kan följa ett recept.
Så här kommer nu våra julköttbullar, med till och med angivna mått för peppar (även om jag där tog mod till mig och svischade på lite extra av både vitpepparn och kryddpepparn):
500 g bland- eller nötfärs 1 dl vispgrädde ½ dl mjölk 4 msk ströbröd 1 finriven kokt, kall potatis 1 tsk salt 1 ägg 1 ½ krm vitpeppar 1 krm kryddpeppar 1 msk finriven gul lök
Jag garanterar att de är KANONgoda! Mormors potatisknep gör dem oemotståndligt saftiga och kryddpepparn ger den där härligt juliga smaken.
ÄNTLIGEN har vi nu i kväll beställt den hett efterlängtade zoofickan från härliga Isa i Piteå. Och tänk – det visade sig att hon har så bra kontakt med självaste jultomten (som väl för övrigt väl bor där uppåt?) att ett paket med färgglatt, pedagogiskt, och viktigast av allt – roligt - innehåll, förhoppningsvis kommer att ligga under (den väl förankrade) julgranen på julafton. Till Filip från pappa och mamma! Detta trots att vi var sent ute och tänkte att det skulle få bli en nyårspresent i stället för julklapp. TACK gulliga Isa – du är guld värd du!
…stiger med tända ljus. Saaanktaa Luucia, Sanktaaa Luciiia. Vi gjorde ett försök med mysmorgon framför Lucia på teve i morse och till en början var Filip väldigt fascinerad. Han stod som limmad vid mitt ben och titta med uppspärrade ögon, än på Lucian, än på mig samtidigt som han vickade lite på rumpan till musiken. ”Ä däää?” sa han och pekade på Lucian och sen på ljusen på bordet – kanske såg han ett samband?!
Sen fick Luciamorgon plötsligt hård konkurrens av nyheterna när Filip fick tag i dosan. Undrar förresten om det är därifrån han har snappat sitt senaste ord för det är då inget vi går runt och säger på dagarna. Han sa det för första gången i går morse och Erik och jag tittade förvånat på varandra samtidigt som vi upprepade vad han sagt – Connecticut! En engångsföreteelse tänkte vi och skrattade men efter det har han sagt det flera gånger till. Undrar vad han egentligen menar? Vi har inte lyckats räkna ut det än men gulligt låter det.
Jag vet att jag ibland har förmågan att överdriva en aning och som väl är så är vi ännu inte uppe i 21 försökstillfällen. Då hade vår kära Olympus legat på tippen vid det här laget kan jag lova. Men faktiskt gjorde vi i kväll försök nummer fem…
Efter att de andra gångerna ha försökt locka med allt från en spännande kavel till paket, till tejp, till snören, till mjöl, till pepparkaksformar, till pepparkakor så gick vi ikväll tillbaka till första rekvisitan – kaveln och paketet. Och tänka sig, objektet (Filip) SATT STILL! Nästan hela tiden. Han firade till och med av ett par riktigt söta leenden och mamma och pappa jublade. Visserligen kom de där smajlen inte av sig själva. Nej, mamma dansade runt med kaveln i högsta hugg till tonerna av Kylie Minouges version av Santa Baby. Sjöng så högt jag kunde och låtsade till och med att jag kavlade kakor uppe på taklampan. Då slocknade dock leendet – till och med Filip tyckte nog att jag gick för långt (för att inte tala om vad eventuella människor på promenad ute på gatan tänkte…) men vad gör man inte? Jag vill ju så förtvivlat gärna skicka kort på honom.
I alla fall blev det en hel drös med bra kort, till och med svårt att välja. Men – för givetvis var det för bra för att vara sant - det är svajsing med det förbaskade kameraeländet. Alla kort var gryniga. Skit också. Så i morgon blir sista försöket – lyckas vi inte då blir det ett kort från i somras. Grrr.
En räddare i nöden är många gånger Arlas sida. Massor av recept och inspiration när fantasin tryter på vardagar och faktiskt även i december månad när en julälskare som jag definitivt inte har brist på fantasi – tvärtom – men väl behöver lite nya recept till årets julbord.
Handlingslistan till jul är nu skriven och den blev lååång kan jag lova. Tidsoptimisterna Anna och Erik som på något märkligt sätt alltid är ute i sista stund, har även gjort upp en tidsplan för dagarna innan jul. Jag hör själv att det låter ambitiöst men faktum är att sådana saker gör mig lugn. Det är så skönt att ha en lista som man kan bocka av. Då får man dessutom den där ”oj-vad-jag-har-varit-duktig-nu” känslan som ju får en att må så väl.
Faktum är att mycket på ett julbord kan förberedas i ganska god tid och tanken är att detta i år också ska ske på riktigt – inte bara i tankarna. Jag ska baske mig göra allt för att minimera risken att bränna vid prinskorvarna som jag skrev om häromdagen. Nej, de ska jag lugnt stå och steka med ett leende på läpparna sisådär en kvart innan vi ska äta – och så ska de bli sådär härligt gyllenbruna och inte ska jag skvätta stekflott på mina kläder och inte ska jag vara röd om kinderna av stress och ilska över svarta små kolbitar på stekpannan. Rosigheten på kinderna ska (möjligtvis med hjälp av lite rouge) bara vara ett tecken på ett varmt och hemtrevligt kök fullt av mat som puttrar alldeles lagom i sina grytor och sprider en härlig doft i huset…
Men innan jag skenar i väg för långt i mina romantiska julfantasier så ska jag berätta det jag egentligen tänkte skriva om. Kan som sagt verkligen rekommendera Arlas sida i allmänhet och i dessa tider, sidorna om Julen 2006 i synnerhet. Jag har precis frossat i allt från lax-och skaldjurspaté till kalkonbergare till saffransscones till godaste julkolan… Hittade också ett spännande recept för brysselkålsälskare som vi absolut ska testa:
Brysselkål med feta (4 port) 500 g färsk eller fryst brysselkål 1/2 rödlök 1 dl sötmandel 2 msk smör 150 g Apetina feta
Gör så här: Skala och skiva rödlöken tunt. Skålla och skala mandeln. Rosta den i en torr, varm stekpanna.Koka brysselkålen i lättsaltat vatten ca 5 min för färsk och ca 3 min för fryst. Fräs brysselkålen i smöret i en panna 2 – 3 min. Rör i löken, mandeln och smula över osten.
I dag har vi varit på Filips kusin Saras 5-årskalas. Jättemysigt med smaskigt fika och godistårta. Lilltjejen hade till min stora glädje önskat sig spel med Fem myror är fler än fyra elefanter. Och det blev faktiskt två paket – ett med bokstavsspelet och ett med sifferspelet. En riktig nostalgikick får man när man ser de glada elefanterna på omslagen och med ens minns sången ”Elefanten 1-20”. Denna skojiga sång har vi för övrigt sjungit för Filip på skötbordet ända sedan han var jätteliten, samtidigt som vi räknat hans fingrar och tår. Roligast tycker han är 9 och 10 som man sjunger konstigt (eller extra konstigt kanske jag ska säga - jag är rädd att det mesta låter konstigt när i alla fall jag sjunger…), 14 som man ju sjunger om massa gånger och 20 då man till sist kraschlandar med munnen på magen och avslutar med ett pruttljud.
Ser verkligen fram emot att lära Filip bokstäver och siffror med hjälp av Magnus, Brasse och Eva. Tänk att få sitta framför teven med sitt lilla barn och titta på samma sak som man själv gjorde tillsammans med sina egna föräldrar i början av 80-talet. Mysigt ska det bli och glad är jag för att de ”håller” så bra än i dag. Fem myror menade jag nu. Men självklart är jag också jätteglad för att mina älskade föräldrar håller så bra de med :)
Den här luckan blev inte särskilt julig men - dessa spel är faktiskt utmärkta julklappstips till barn från 4 år och uppåt!
I dag är det Anna-dagen och den som letar efter en lutfisk i blöt letar förgäves. Det enda som legat i blöt här i dag är mitt ena pekfinger som förargligt nog råkade landa rakt på en glödhet plåt full med kakor, nyss uttagna från ugnen.
Vad beträffar min önskelista så måste jag erkänna att jag har snöat in en aning på Lundmyrs produkter. Nu skulle jag förstås aldrig gå så långt att jag skulle ”göra en dräkt” av det och låta Filip sitta i sin matstol, iklädd sin Gullungeoutfit och äta med en Sötnossked ur en Älsklingstallrik för att emellanåt ta sig en slurk vatten ur sin Gullungepipmugg. Nej, det skulle jag verkligen inte (tror jag inte) men oj, vad jag gillar deras grejer. Inte i himmelens alla färger med en massa figurer på som man är van vid att det är på så mycket annat utan stilrent snygga i svart och vitt med det barnsligt röda hjärtat på – och så de fina trycken man kan välja bland. Helt i min smak.
Däremot skulle jag absolut kunna tänka mig att matcha Filip i älsklingsbody, med denna tröja gjord till mammor. I love it!
I år när jag är hemma så har jag gett mig sjutton på att vara ute i god tid – med allt. Vi ska dessutom ha julen här i år så det vill nog till att vi sätter lite fart snart. Både min och Eriks familj ska komma hit på julafton och det ska bli så kul. Vi har i många år drömt om att kunna samla alla på ett ställe och inte behöva fara fram och tillbaka och i år kändes som det rätta året då jag är hemma. Dock inte på semester direkt men eftersom jag misstänker att morfar som har möjlighet att komma hit och vara barnvakt på dagtid, gärna gör det ett par gånger innan jul så ska det nog fixa sig.
Vissa stunder kan vi dock känna ett litet ooops. När hela julidén pluppade fram, i somras på stranden, så var vi helt överens om att ingen får ha med sig något. Mat alltså - utan vi ska minsann fixa allt. Självklart skulle vi aldrig vika oss på den punkten, envisa som vi är men jag erkänner att vi efter Filips kalas häromveckan, när vi endast hade bjudit på fika, var skitslut när gästerna åkt hem. Och på julafton blir det ju både julbord, fika och gröt... Det skulle inte förvåna mig om vi börjar nicka till redan under Kalle Anka för att plötsligt snarka högljutt på varsin stol under julklappsutdelningen.
Men nej, inte måla upp sådana scener nu. För mitt inre så ser jag ju en sådan där riktigt gammeldags, mysig Astrid Lindgren-julafton framför mig. Glad och härlig stämning i ett julmysigt hem med levande ljus lite här och var (dock på Filip-vänliga höjder). Stora snöflingor som dalar ner utanför fönstret (även fast det är bra mycket troligare att regnet öser ner och tussilagon blommar så varmt som här är nu). Och så ett dignande julbord, serverat utan kaos (även fast jag inte riktigt kan se hur vi virrpellar ska lyckas med att servera så mycket mat varm samtidigt. Ser utan svårighet framför mig hur inte bara doppet i grytan råkar bli överhettat utan även jag när jag upptäcker att prinskorvarna sitter fast i stekpannan samtidigt som en konstig bränd doft börjar sippra ut från ugnen där omeletten står…).
Men drömma måste man ju få, inte sant? Ledordet för att lyckas med allt kommer nog i alla fall vara P L A N E R I N G. Något som vi gärna vill och verkligen försöker vara duktiga på, men inte alltid lyckas med. Men nu jäklar ska vi fixa det. Samtidigt så vet jag ju hur hopplös jag är… skulle vi nu mot förmodan faktiskt vara klara med allt i god tid så lovar jag att jag hittar nya saker att göra. Men jag ska försöka skärpa mig och i stället njuta av allt – mycket.
Nu blir det fredagsmys i soffan med glögg och en ny Beckfilm!
Dagens lucka är ett julklappstips riktat till föräldrar med små älsklingar som behöver (en) tröst. Lundmyr of Sweden har äntligen utökat sin kollektion med de underbaraste nappar jag någonsin sett! Säljs i 2-pack i färgerna vitt och svart, med ett hjärta på själva ”knoppen” och med något av trycken Gullunge, Sötnos, Älskling eller Pytteliten. Snöpligt nog för en hjärtälskare som jag och en tuttälskare som Filip, så finns de dock endast i en storlek – 0-6 månader. Snyft. Nästan så jag har god lust att köpa ett par och ha som prydnad i Filips bokhylla... Men nej, det kan jag ju inte. Får köpa dem i present till någon liten i stället och så får Filip snutta vidare på sin bruna igelkottstutte.
Förutsättningarna var inte de allra bästa. Ett något för mörkt vardagsrum, en något för darrhänt pappa bakom kameran (skojar bara Erik-älsklingen, hade inte gjort det bättre själv), en mamma som försökte locka med roliga miner samtidigt som hon hysteriskt skuttade bakom fotografen och gav konstiga skuggor på väggen och en något för kvällströttsbusig liten modell med en hel drös myror i baken som hela tiden kröp ur bild... Men vi gjorde ett tappert försök.
Rekvisitan, i form av en kavel, åkte ganska snabbt undan då Filip plötsligt började veva med den över huvudet likt en lasso och vi genast såg framför oss hur den skulle kunna träffa teven om han släppte i rätt läge. Efter många kameraklick där resultatet endast blev en skugga på ett fårskinn bestämde vi oss för att ge det en sista chans i form av en pepparkaksmuta. Filip slängde sig över pepparkakan och började ivrigt mumsa i sig den – med ryggen mot oss. Då gav vi upp. På fredag då Erik förhoppningsvis är ledig gör vi ett nytt försök i dagsljus.
Det grämer mig inte lite att detta kort med mer ljus och typ 100 procent mer skärpa nog hade blivit kanon…gaaahh, vad retfullt.
Ramlade nästan av stolen när jag tidigare i dag kollade mailen och fann ett grattismail från Vera med flera!
Jag blir alltid väldigt engagerad i tävlingar. Julklappsspelet som vi spelade på jobbets julfest för två år sedan finns fortfarande väldigt tydligt på näthinnan… hur alla paket som jag med en tärnings hjälp hade kammat hem plötsligt började vinnas tillbaka av andra och jag till sist satt där med en ask Noblesse. Absolut inte att förakta men jag HADE ju haft så många. Grrr…det har jag knappt smält än.
Nu tävlar jag i alla fall flitigt i adventskalendrar på nätet, bland annat Veras, och tänka sig att jag har gått och vunnit ett presentkort på 300 kronor från Unik Design! Blev sådär tokglad som man blir när man vinner något och smittade nog ner Filip, som jag precis skulle lägga, med mina endorfiner. Han fick också fnatt och det tog en halvtimme innan han sov.
TACK snälla Vera – du satte verkligen guldkant på denna ruggiga decemberonsdag!
Filip (o mamma) är inte bara svag (a) för Mumintrollen, han (vi) är svag (a) för Barbapappa också. Detta färgglada fina förkläde med självaste Barbapappa på önskar sig Filip i julklapp (med lite hjälp av mamma). Stort och bra till den dag han ska börja äta själv, för att inte tala om hur praktiskt att ha på sig som skydd när han börjar måla med kritor. Ja, ni hör ju själva att detta är en riktig måste-ha-sak :)
Kan bland annat köpas fraktfritt från 1 klass webbshop. Underbart roliga (men ack så dyra) butiken 1 klass ligger visserligen i Jönköping men deras produkter är billigare på nätet och när det ändå är fraktfritt så kan man ju lika väl beställa, eller hur…? En mammaledig smålänning har talat.
Jag sitter nu här, i ett nästan 25-gradigt kök, med värkande rygg. Omringad av små bruna hjärt- stjärn- och granformade kakor. Den kryddiga doften ligger som en tät dimma i hela huset. Till och med när jag var ute med soppåsen för en stund sedan var doften med mig. Antagligen sitter den både i näsan och svävar som en gloria runt håret på mig. Jag blir förvånad om jag inte drömmer om dagens bak i natt.
Det är alltid lika mysigt att baka papparkakor med mamma. Hon var ledig i dag och drog med sig en icke svårövertalad morfar som barnvakt till Filip. Denna lilla filur har dock inte varit så lättpassad som han brukar. Jag kunde nämligen inte motstå frestelsen att låta honom smaka på degen och efter det har han så fort han fått möjlighet, krupit i flygande fart mot köket och plåtarna och med ovanligt hög röst vrålat GOTTIGOTTIGOTTI. En gång lyckades han som ni ser också norpa åt sig en rejäl degbit. Kan redan längta till nästa års pepparkaksbak då vi nog säkert kommer få god hjälp av honom.
Nu ska kakburken fyllas och jag kan garantera att inte en enda kaka till kommer slinka in i munnen. Ärligt talat står de mig just i denna stund ända upp i halsen...
En av årets mysigaste dagar är här! Även om jag tjuvstartade lite grann med adventspyntet i år så lät jag åtminstone det första stearinljuset stå orört tills i dag.
Efter lunch tog vi en tur bort på julmarknaden där vi huttrande stod och lyssnade på massa julsånger tillsammans med våra nyfunna ”föräldravänner” som vi stötte på i vimlet. Kompisarna Adam och Jonah sov otroligt nog gott i sina vagnar trots oväsendet medan Filip satt i sin vagn och diggade med hela kroppen och ögon uppspärrade på max.
Som ni kan skymta i bakgrunden har FixarErik varit i farten och 9-kronorskapet från Ikea sitter nu äntligen på väggen och ger vardagsrummet riktigt mysig julstämning.
Måste vara den genom tidernas mesta "sätta-sig-på-huvudet-låten". Tokbra är den dessutom och har därför fått en jokerplats på den spellista som numera går på repeat hela dagarna och annars bara innehåller julmusik.
Tänk att vi höll oss nästan ända till första advent med årets glöggpremiär. Var i dag en sväng in till stan och passade då på att köpa ett par flaskor. Det blev en flaska Dufvenkrooks och en flaska Blossa Trestjärnig starkvinsglögg spetsad med cognac.
Jag är i vanliga fall ingen storkonsument av alkohol, ett glas vin kan vara gott någon gång ibland. Många säger förresten att just det där första glaset vin är sååå gott när man har slutat kvälls- och nattamma men – nej. Där håller jag inte med. När jag skulle ta mig det där magiska glaset en kväll i september så tyckte jag faktiskt att det smakade riktigt illa. Men man vänjer sig kanske :) Har smakat två glas efter det och visst har de smakat bättre men långt ifrån jättegott. Nöjer mig faktiskt lika väl med ett glas cola…
Sidospår som vanligt. Nu var det ju glöggen det handlade om och DEN var riktigt, riktigt god och STARK! Fick en hiskelig hostattack bara när jag råkade andas ner i glöggmuggen. Jag fick för mig att den var 10 % -ig och tänkte för mig själv att stinget säkert kom fram så mycket för att den var varm. Erik skrattade åt mig och upplyste om att den innehöll 21 %... Inte konstigt att en som knappt tagit en droppe på snart två år upplever den som stark då, och att jag liksom glöggen blev varm!
På Blossas hemsida står det mer om just denna glögg och där finns även recept på smaksiga glöggtillbehör, framtagna av känd-från-tv-kocken Markus Aujalay. Bland annat en cheddarpaj och en kryddyoghurtpannacotta som nästan får mig att dregla så här på kvällskvisten. Men nej – inte äta mer nu, magen är full av glögg, pepparkakor och julmust (man blev himla törstig av glöggen faktiskt).
Hopp i säng och go´natt! I morgon får vi se vad som döljer sig bakom lucka 3! Bild: blossa.se
Typiskt nog har jag redan använt mig av bilden på just den stjärnan i ett tidigare inlägg. Egentligen har jag även nämnt vår koppling till låten med titeln, men… Det är ett magiskt ögonblick varje gång jag vaggar Filip i famnen framför stjärnan samtidigt som jag hör Carola sjunga denna låt i bakgrunden (nu lät det nästan som att hon finns här live men jag menar ju förstås från datorn) Dag som kväll, han BLIR verkligen lugn. Han lyssnar och tittar på stjärnan och sen på mig och jag blir tårögd. Och så väcker det så härliga minnen från magen-i-vädret-tiden och pyttebebistiden då han alltid somnade när vi stod där uppe.
”Du mitt lilla barn, en ängel givit namn. Är du jordens dolda skatt, jag fått skydda denna natt. Är det själva himlen som jag gungar i min famn?” Melodin är vacker. Texten är fin. Lilla Filip är underbar.
Och svaret på frågan? Jo, faktiskt har FILIP tänt stjärnan i dag. Och släckt och tänt och släckt och tänt och släckt och tänt. Attans rent ut sagt att han skulle hitta den knappen.
Äntligen är det december! Bläddrade med ivriga fingrar fram decemberbladet i almanackan i morse för att strax därefter upptäcka att jag glömt den kvar i Filiphöjd och att den plötsligt visade mars…
Har märkt att en stor bloggtrend just nu verkar vara att ha en adventskalender med en ny lucka att öppna varje dag. Har stött på flera där man till och med kan vinna saker – urkul! Kommer ivrigt hänga på dessa och tävla så ofta jag kan.
Hos mig väckte adventskalenderidén tanken att det vore ett bra sätt att disciplinera sig till att blogga varje dag fram till jul (hur jag nu kan tro att jag kommer hinna det – flämt). Hursom, FilipOMamma gör ett försök (dock utan tävlingar!) Nej, här kommer ni istället att hitta recept med julanknytning, julklappstips eller kanske bara helt enkelt en bild eller inlägg som bjuder på en smula julstämning.
Och vips så var bloggtemat för hela december månad fixat! (Vi får dock se om det håller, annars får det bli ett ”straffinlägg” för varje missad dag!)
Jag heter Anna och bor tillsammans med Erik och vårt lilla underverk Filip i ett grått 80-talshus strax utanför Jönköping. Är en glad tidsoptimist som tycker om kameran, shopping, inredning samt att planera och ha ordning. Tycker inte om insekter, bruna bönor och kortkorta kjolar.
filip
Jag heter Filip och jag tycker mest om min mamma och pappa. Även mjölk, gröt, Froggy och att titta på allt nytt är saker jag gillar. Jag tycker inte om potatis, att gå i affärer eller att sova för mycket.
